Nekromanti Vad skulle du våga leka?

Jag håller (nästan) helt med. Det är en farlig väg att gå att leka terapeut utan att ha någon utbildning. Att visa hänsyn för spelarna är regel nummer 1, och att sondera innan är det enda rätta om man ska ha med jobbiga teman (det garanterar inte för att ngt otrevligt händer ändå, men "that's life").

Däremot tycker jag att rollspel följer samma regler som film. Film är normalt sett som underhållning, men trots det finns det filmer som knappast lämnar en med gott humör efteråt (i min personliga mening är dessa filmer oftast bland de bästa). Så jag ser ingen skillnad på att samlas och se en obehaglig film som att samlas och spela ett obehagligt scenario (om man, som jag sade ovan, tagit tillbörlig hänsyn till vad folk varit med om). Om det är underhållning vet jag inte, men det är engagerande och jag kan kosta på mig att bli på dåligt humör av det.

/RipperDoc
 
Ah, jo "gott humör" var väl luddigt för vad jag ville säga.

Ersätt det med "någon form av tillfredsställelse" istället. Över att ha fått vara med öht, då det gav något. Oavsett om det var påfrestande eller glädjande.
 
Jag skulle nog våga leka det mesta, men visst, det gäller att på förhand bereda de medverkande på vilken nivå intrigmakandet ligger. DÄREMOT har vi en tendens att undvika tabun och hemskheter som är relativt vanliga.

Simuleringen av våldtäkt är en vanlig sån där skithet potatis som folk bara inte vill komma i närheten av, just pga av att sexuella föregrepp förekommer i större utsträckning än mord. Så folk har inga problem att dräpa en fiende, men att ta en krigsfånge och våldta den ute i skogen är lite värre.

Jag minns ett lajv där jag spelade frälse, och vi spottade mot de ofrälse och alverna (som bäst kan besrkivas som tattare faktiskt). Där var klassismen/rasismen enkel att spela på, och folk hade i regel inga problem med dem. Däremot hade vi i följet en tross som var betydligt mer problematisk att beordra bli serverad av. Dels kanske för att hon faktiskt fick jobba med matlagning och diskning, men det var svårt att bli servad och kräva det. Betydligt svårare än att se alver som djur och referera till dem som "det". Och alver är ju inte så vanliga, men att bli servad desto mer.

Det finns två grekiska ord som översätts "underhållning". Det ena är av roande art, det andra av 'lärande', men det är mer oöversättligt. Tesen här blir att det finns ett syfte, ett värde, i att spela en roll vars handlingar och åsikter väcker obehag inom en själv, då man också närmar sig orsaker till ex. rasism och sexism där enighet och styrka i gruppen, eller bara självsäkerhet kan öka i att projicera det oacceptabla mot en utomstående part. När det sätts i system blir det farligt, men insikt kan bryta sådana mönster. Det här är farlig mark, och som Arr ska du nog inte eftersträva detta hos lajvare, utan initiativet skall komma från dem själva.

Nästa problem är normen. Om normen är rasim mellan arterna blir rasismen enkel att handskas med inlajv. Om normen är hustrumisshandel så är även det enkelt att lajva. Men om normen är mer diffus? Låt säga att alla i byn vet att Gunde slår Hildur; hur reagerar gemene man? Är det rent personligt, så nån kanske säger "Du Gunde, va fan slår du käringa för?", eller tar man till våld som bror till Hildur och spöar skiten ur Gunde? Här närmar man sig ett faktiskt aktuellt problem, där omvärlden VET om något de kanske misstycker till, men inte vet HUR det ska handskas med det. För nog söker man en reaktion med att statuera en kvinnomisshandlare i byn; en inlajv mässig konflikt att spela på. Samma sak; vad som faktiskt förekommer är svårt att handskas med då inga enkla svar finns att tillgå. Och kanske är det en del av utmaningen med rollspel, att hitta ett svar, men för att hitta ett svar för en roll måste du väl veta hur du själv har för svar först? Däri ligger problemen med att spela homosexuell, då om du inte är trygg i din egen sexualitet, inte kan vända på begreppen som en rollkaraktär. Där finns även problem emellan folk som känner varandra. Jag skulle kanske ha det enklare att homosexuell mot folk jag inte kände alls än mot folk jag kände väldigt väl. Men det varierar ju också förstås..

Sen finns det rent praktiska själ. Att spela pedofil är omöjligt då det antingen inte finns barn att spela mot, och om det fanns det, så är de inte i den psykiska mognad att de kan hantera spelet mot dem.
 
Teletubbirollspel

Nja men den finn det en till sida i det här med att helt undvika tunga ämnen, är att det snart blir teletubbierollepl om man är riktigt extrem eller att allt blir gladmatiné. Nå både teletubbierollspel och gladmatiné kan bli väldigt kul men jag vill ha annat också.

Men å andra sidan är du som du säger, på samma sätt som böcker, filmer eller tvseirer eller vad som helst kan man råka riva upp gamla sår på folk. Jag har varit med om att jag har varit tvungen att säga till vissa lärare att jag inte kunnat läsa en viss bok under en period då den lust då var väldigt känslig och boken mer eller mindre var ökad ångest i pappersform.

Men som sagt undviker man helt tuffa men oavsett om det är svek, eller, våld eller rasism m.m. så blir det väldigt snällt och glättigt. Schindelerslist är en otroligt både grym och mänsklig film, Indiana Jones var också bra men jag vill ha saker som Schindler list också.
 
Skygglappar

Nå, visa åsikter liksom många i tråden. Man blir glad över bra svar speciellt när man är små irriterad less lajvarrangör när saker inte går som man vill.

Att folk undviker för dom känsliga ämnen, det är en sak, att vissa inte har mognanden att ta i vissa ämnen det är en sak (vi hade ner till lajvade 6 åringar på det lajvet, 3 åringar också i och för sig men 6 åringarna lajvade faktiskt) men när folk inte alls vänjer att adressera frågan. An konflikträdsla innan als väljer att spela på att mannen trycker upp sin fru mot väggen inne på värdshuset, eller en massa situationer med dubbelmoralisk rasism m.m. då känns det skumt.

Liksom att folks drar på ett mörkt krigslajv och sedan sätter på sig skygglappar av konflikträdsla och tycker, öhm, jag ser en massa men de är bara spel så jag stuntar i att på minsta sött reagera eller ta ställning för det kanske skulle kunna tolkas som om jag var sympatiserade, det är bara skumt. Och oroande. Skygglappar är det värsta.
 
Terapisyfte

Nå, ordet terapisyfte blev trådens skällsord vilket jag kom att reagerar lite på. Rollspel med fokus på rollspeladet innehåller väl alltid ett mått av självterapi vilket jag finner vara en ganska givande del av de hela.

Jag spelar dräggig knekt i grann för att skrika och ha mig och få leva ut lite aggressioner. Eller så kan man spela liten och söt och patetisk för att känna sig sådär liten och omvårdnad och omhuldad ett tag. Eller så tar man på sig en roll som är pratigare än sig själv för att testa sina gränder och vara lite mer framåt än normalt ett slag, eller något annat. Eller så får han som är liten och svag känna sig störst och strakast en stund, eller den mobbade vara accepterad och sedd upp till och Ymir får var kvinna en stund. Eller så kan man kanske vilja slippa ifrån kraven och förväntningarna att vara trevlig och glad och får var sur arg och vresig och självisk.

Ett hälsosamt mått av självterapi tycker jag är en del av rollspeladet, en viktigt och givande det, eller? Eller är allt detta ondsint terapisyfte?
 
Re: Skygglappar

"Att folk undviker för dom känsliga ämnen, det är en sak, att vissa inte har mognanden att ta i vissa ämnen det är en sak (vi hade ner till lajvade 6 åringar på det lajvet, 3 åringar också i och för sig men 6 åringarna lajvade faktiskt) men när folk inte alls vänjer att adressera frågan"

...så väljer de att inte göra det. Så enkelt är det.

Livet suger när spelarna inte gör som du vill. Men hey, det är så den fria viljan funkar - folk gör helt enkelt som de själva vill, inte som du vill. Sen spelar det inte så stor roll huruvida du har en massa storslagna visioner om den ångest som du vill utforska - om dina med spelare inte har lust så har de inte lust.

Men är det en verkligen en orsak till att du ska få spel och börja anklaga folk som inte vill för att inte våga? Är det verkligen konflikträdsla som gör att folk väljer att inte adressera ångesten och konflikterna som du vill ha? Kan det vara så läbbans enkelt att de helt enkelt ser lajvet som en kul hobby och en möjlighet att dela en hallucination med sina polare, snarare än en djuplodande psykoterapeutisk övning? För om lajv är en kul hobby så måste man ställa sig en enkel fråga:

Är det verkligen kul att sympatisera med att spöa kärringar och hata negrer?

Om någon person svarar "nej" på den frågan så har han all rätt i världen att låta bli utan att kallas för konflikträdd, fegis och mesig.

Jag menar, hade jag varit lajvare med ungefär samma sorts preferenser som jag har idag, så hade jag blivit putt på dig och ditt privata korståg. För vad du säger är att jag är en sämre lajvare, bara för att jag inte föredrar samma sak som du. Det är som att anklaga folk för att vara sämre människor bara för att de inte gillar analsex.
 
Nöjessyfte

"Ett hälsosamt mått av självterapi tycker jag är en del av rollspeladet, en viktigt och givande det, eller?"

Bara om det är en del som roar spelaren.

"Eller är allt detta ondsint terapisyfte?"

Om det inte roar spelaren så är det ondsint.
 
Få folk trygg nog att pröva

Nej. Rent allmänt till hur du väljer att tolka den diskussionen och frågeställning jag ställt. Det handlar inte om att enskilda lajvare, som sagt att "Nja, det här passar inte min karaktär/de här tycker jag inte är kul att spela på, ge mig min annan intrig" Sånt är helt okej, önskvärt för man då faktiskt vet att "Hmmm... här behöver vi ändra för att det skall passa deltagaren. Och åsikter fullkomligt värda att respektera och personligen spela ut ifrån.

Utan frågeställningen handlade om hur lajvet, som till so tror del bestod av ganska nya oerfarna lajvare inte alls kom att hantera många ämnen som i vårt kulturella bagage ses som fel. Det kräver en hel del guts att säga "Hörrudu bland missfoster, du är äcklig, ut ur vår by" till någon rakt upp i ansiktet då vår kultur lärt oss att så gör man inte. Tendensen var den att de erfarna spelarna vågade adresserad frågorna och hade svinkul med det, medan många mer osäkra i spelet och rollen inte riktigt kunde ta steget över tröskeln och koma på att det bara var lek och man får böra som man vill.

Man ser samma tendenser hos nya rollspelare ibland, att de spelar väldigt fogliga och medgörliga och mjäkiga bara för att inte för att de har karaktärer de vill spela på utan för att mentalt så är det svårt att stiga över tröskeln och göra saker som inte är en själv och man själv skulle ha något emot. De klarar sig bra så länge de alar om en fiktiv skatt, för de är fullkomligt ofarlikt att leka att det finns men när de kommer till fiktiva känslor eller åsikter så skyggar dom undan för att de inte vågar låtsas på de områdena än. De kanske vill, de kanske inte vill det men en del av problematiken är att de inte vågar.

Så det jag ville sätta fingret på, komma framåt till har jag insett under diskussionens gång handlar om hur man får folk att känna sig så trygga att om de vill kan kunna låtsas vara rasister eller obehagliga typer eller pedofiler, hur man får dem att känna att det bara är en lek om man inte behöver vara orolig för att folk ska misstolka en om man låtsas vara rist mot rödhåriga.

Hur skall jag som spelledare arrangör verkligen få det att gå fram till deltagarna att det vore jättekul och okej om de låssades vara rasister. Ingen som inte vill behöver sela rasist men ge folk modet som vill pröva tryggheten att känna att det är okej att leka vara rasist. Vi hade skrivit i FETSTIL och STORA BOLKSTÄVER att gemen an var väldigt rastiska generell i kulturen men ändå var det så pass mycket tabu att folk inte vågade leka kring begreppet, för jag tror inte att alla helt enkelt tycket det var så extremt icke intressant att spela kring rasism att det därför var det blev en sån stor tystnad kring det på många håll.

(Mitt fösta mess var aningen ofokuserat, det medges och därför öppet för tolkning men det var för att fiska efter bollplank m.m. Och nu har jag kommit fram till vad jag verkligen frågade om. Disskusionen har hjälp mig reda upp min ståndpunkt)
 
Re: Terapisyfte

Grejen är inte att terapi skulle vara farligt eller dåligt på något sätt. Terapi är ju utformad för att hjälpa människor att må bättre.

Nej, invändningarna mot blotta förekomsten av ordet terapi i diskussionen är att det är något man bör lämna åt proffsen, vilket har sagts i tråden på ett bra sätt tycker jag. Stora delar av den kritik rollspelshobbyn fick utstå när den var ny kom från personer som använder olika varianter av rollspels-metodik i sitt yrke (kulturpedagog till exempel. Vad faen är en kulturpedagog egentligen?). Dessa personer trodde nog att rollspelshobbyn var jämförbar med den sortens rollspel som förutsätter professionell handledning. Inte konstigt att man tycker att det är olämpligt. Däremot är det konstigt när folk har åsikter om saker de inte orkat kolla upp ordentligt. (Parentes.)

Om du med självterapi menar att man ägnar sig åt något man mår bra av, visst, då kan rollspel och lajv vara det. Men då måste var och en få sätta sina egna gränser, och när någon säger stopp ska det respekteras.

Gordeg
 
Summa summarum

...du vill ha färre oerfarna spelare och fler erfarna?

Du tror inte att lösningen ligger i att gradvis göra de oerfarna spelarna erfarna, och att fram till dess att de är erfarna helt enkelt "träna" dem, istället för att pang bom bang slita bort alla spärrar och kasta in dem i situationer som de vare sig är förberedda på, vana att hantera eller ens vet om de tycker är kul?
 
(jag har sett det, jag och alla kring bordet satt handfallna - ingen visste vad man borde göra - en kram kan vara fel, en kommentar kan vara fel, en passivitet kan vara fel, etc)

Jag ser det som ett ansvar från SL:s sida (eller arrangörerna) att meddela om ett scenario är tänkt att innehålla företeelser som är rimligt att beakta som ligga för nära verkligheten. Så att spelarna själva kan ta ett visst ansvar och får chansen att säga nej innan och avstå.
Click to expand...

Dito. Upplevt det själv vid spelbordet då min dåvarande bröt ihop och hon hade inte sagt något om det hela. Icke roligt.

Dessutom tog jag varje chans att förvarna spelarna av mitt och Ymirs scenario till GothCon för några år sedan att beskriva vad som förekom under scenariot. Var faktiskt några som valde bort scenariot på grund av det, samt en spelare som inte riktigt orkade med det hela varpå vi avbröt i några minuter för att se reda ut det hela och andas ut lite. Efter rasten gick det bra och vi fortsatte där vi var, men jo. Riktigt stora varningslampor bör blinka när man arrangerar sådana arrangemang.
 
Re: Summa summarum

Nej hur man skall förmedla till folk att det är okej och de inte ska känna en yttre stress mot att testa dessa spärra. Det stora problemet med nybörjar är inte att de inte kan, eller inte vill utan att de ännu inte förstått att vi bara leker och att de tryggt kan låtsas vara saker utan att de misstolkas. Utom man kan framföra en usel kärlekballad utan att bli utskrattad, att man kan låtasstöta på någon att bli klassas som homosexuell i andras ögon och man kan låstasbete sig som ett svin utan att verkligen bli taget för ett. Nybörjare är väldigt rädda för att omgivningen skall tolka in saker i deras beteende och på något att borde man aktivt kunna förmedla att vi inte alls kommer att tycka de är dumma i huvudet om de kallas os hängröviga skitstövlar till apor.

Hur skall man –förmedla- att man får testa låstasvara rasist på ett sätt som folk faktiskt vågar testa det. Hur spärrarna funkar för att man ska –förstå- dom. (Varför vågar inte militären sextrakassera? varför är det svårt att släppa`?)Och hur man ska –hjälpa- folk att våga spela på även somt som är lite tabu i vårt samhälle om man vill.
 
Re: Få folk trygg nog att pröva

Det problemet jag kan se är att det nog inte räcker med att skriva ut det med fet stil. Orsakerna bakom varför folk är rasister, pedofiler och hustrumisshandlare är ganska komplexa. För att överhuvudtaget sätta in sig i en sådan här roll så måste man inte bara vara säker på sig själv och trygg i sin situation. Man måste ha en viss erfarenhet.

Ta bara teater som exempel, där börjar man oftast arbetet med en rad tilllitsövningar för att göra gruppen trygg. Hur jävlig och jobbig i min roll mot min motspelare så är denne trygg att jag inte går över gränsen. På ett lajv har man inte månader med förberedelser tillsammans med sina medspelare, då krävs det istället en massa självtillit och självinsikt om hur man funkar och vad man klarar av.

Likadant i en grupp med rollspelare som träffas regelbundet under en längre tid blir personerna trygga med varandra. De vet var varandras gränser går och hur man ska hantera olika situationer.

Att det blir som du beskriver med oerfarna rollspelare är inte speciellt konstigt och har nog inte med att folk är konflikträdda eller inte vill spela tabun. Det handlar nog mest att de är oerfarna och osäkra på situationen. Att ha mer efrarna spelare skulle nog vara lösningen. En annan är att göra situationen så abstrakt och komisk som möjligt, men det var ju inte det du var ute efter heller.

ostro
 
Tja, du behöver ju inte övertolka mig iofs.

Vad jag menar är, att rollspel har en fantastisk potential att ge självinsikt, vara personlighetsutvecklande, karaktärsdanande och öka ens empatiska förmåga. Rollspel kan definitivt, även om jag inte uttalar mig om i vilken utsträckning det bör, användas som en kanal för att ventilera ut IRL-känslor, ta itu med personliga nojjor man har, och i största allmänhet ifrågasätta sina egna personlighetsdrag. det är ett kraftfullt medium som kan skapa oerhört starka känslor och ge oerhört mycket - men självfallet bör det hanteras varsamt.

Vad jag inte menar, är att rollspel är någon sorts amatörmetod för att ta itu med svåra psykiska problem, eller på allvar konfrontera sig med sina fobier och negativa känslor.

Rollspel är underhållning, men det är inget fel i, tvärtom, att göra den djuplodande och givande. På den jordnära och intima nivå jag gillar att spela på, åtminstone, får jag konstant mycket starka känslor och ny insikt i hur jag själv fungerar.

Tänk efter - vad säger en spelares tendenser i utformandet av sina rollpersoner egentligen om den spelaren? Vad tycker man bäst om att spela, och varför? Varför reagerar man som man gör på det och det och det? Varför känner man så och så inför den och den fiktiva rollspelskaraktären? Etc, etc. Det är sådana frågor som är intressanta att ställa, inte att gräva djupt ned i folks psyken efter eventuella förträngda trauman. Gränsdragningen torde väl ändå vara ganska tydlig där?

Jag ser det som ett ansvar från SL:s sida (eller arrangörerna) att meddela om ett scenario är tänkt att innehålla företeelser som är rimligt att beakta som ligga för nära verkligheten. Så att spelarna själva kan ta ett visst ansvar och får chansen att säga nej innan och avstå.
Click to expand...

På konvent; självfallet. IRL föredrar jag att känna mina spelare tillräckligt väl för att veta var deras eventuella gränser går. Så länge jag är säker på att spelarna klarar av det, tvekar jag inte att snudda riktigt nära den där gränsen för att röra om på riktigt i känslokastrullen. Det är precis det min spelledare gjorde med mig i lördags, och jag antar att det funkade; för nu kan jag knappt bärga mig att få spela vidare. Rollspel är till för att påverka.

- Ymir, som vanligt, pizzasugen
 
Re: Summa summarum

Nej hur man skall förmedla till folk att det är okej och de inte ska känna en yttre stress mot att testa dessa spärra. Det stora problemet med nybörjar är inte att de inte kan, eller inte vill utan att de ännu inte förstått att vi bara leker och att de tryggt kan låtsas vara saker utan att de misstolkas.
Click to expand...

Vill de testa spärrarna då? Stod det så i arrangemanget? När jag lajvade för längesedan så var det inte för att testa gränser. Nu låter det som att ert var lite mer experimentellt än de jag deltog i, men berättade ni för dem vad de hade att vänta sig? Kan det ha funnits en risk att deltagarna väntade sig ett "vanligt" lajv (med allt vad det kan betyda för olika folk) och inte ett socialt experiment.

Det är väl ganska naturligt att samma hjärna som på jobbet ska upptäcka och undvika beteenden som kan klassas som diskriminerande inte direkt kommer att tycka att det är ok att göra något som hade kostat jobb, vänner och samvete i ett annat sammanhang. Personligen tycker jag nog att det är ganska normalt.

Så förmedlandet du söker efter misstänker jag är helt vanlig tillvänjning. De får väl börja bryta någon liten konvention och sedan gå vidare. Tillslut så vet de att det är ok och att ingen kommer att ta illa upp så länge det är i spelet.

Var erat lajv verkligen anpassat för nybörjare?

- Zire
 
Ta tid på sig

"Nej hur man skall förmedla till folk att det är okej och de inte ska känna en yttre stress mot att testa dessa spärra. Det stora problemet med nybörjar är inte att de inte kan, eller inte vill utan att de ännu inte förstått att vi bara leker och att de tryggt kan låtsas vara saker utan att de misstolkas."

Tja, det är ingen idé att stressa dem, IMHO. Det gör det bara värre, speciellt om det någon gång skulle slå fel och det faktiskt visar sig att deras farhågor stämmer.

Jag tror nämligen inte att rollspels- eller lajvhobbyn är den utopiska toleranta gemenskap som du säger att den är - eller snarare, jag vet att den inte är det. Under en av mina få lajverfarenheter så uppvaktade jag min rolls trolovade; kruxet var att spelarens respektive in real life inte kunde stå ut med att någon smörade för hans flicka, ens på låtsas och ens om han var medveten om det från början. Han var en långt mer erfaren lajvare än vad jag var.

Ze point är dock inte den andre spelarens sits, utan min. Vad hade hänt om nybörjarspelaren hade hamnat i min sits? Åtminstone jag skulle ha fått skrämselhicka och blivit totalt avtänd på allt vad lajv heter om jag var nybörjare och fick en påhängsen ilsken IRL-pojkvän efter mig (det där lajvet är faktiskt en bidragande orsak till att jag blev avtänd på lajv). Det räcker med att det finns en sådan person på ett lajv så kommer det att inträffa. En erfaren lajvare kan hantera en sådan situation. En nybörjare kan det inte. Och de lajv som jag har varit med på har inte haft en sådan person, utan flera.

Liksom, grejen är att nybörjare inte bara inte förstår att de kan gå hur långt som helst utan att andra tar åt sig (förutom de ägg som faktiskt tar åt sig), grejen är också att nybörjaren måste känna sig bekväm med det han gör. Det kan man aldrig förklara för en nybörjare i text eller ha allvarliga samtal med honom om. Det enklaste är helt enkelt att låta nybörjaren testa sina gränser med tiden. Dessutom, om de fortfarande har en gräns att knuffa framför sig hela tiden så kommer de ha roligare med lajv längre, eftersom det fortfarande finns nya saker att utforska.

Så låt nybörjarna ta den tid de behöver. Antingen lär de sig hur man gör, eller så upptäcker de att de inte vill.
 
Re: Summa summarum

Det var ett tämligen valigt fantsyarrangemang, och vi har ett 20tal nybörjare samt ett tiotal barn bland annat bland de 93 deltagarna. ´Våra lajv är alltid "nybörjaranpassade" men majoriteten av deltagarna brukar ha varit på åtminstone något lajv förut (inte detsamma so erfaren i mina ögon) och några är helt nya och några har ett 30 tal lajv i ryggen redan.

Vanligt byalajv men i krigsstämning, en ganska vanlig by med en hustrumisshandlare och svartbryggare m.m. Samt en intrig om att det var halvblod som till stor del visade sig utgöra soldatstyrkan vilket borde ha tagit hus i helvetet när de kom ut. Lika så blev de mycket mer spel kring lönnkrogen än hustrumisshandlaren för att det var en socialt säkert intrig och lättsammare att spela kring.

Det är som du säger i och för sig är det inte förvånade att man har svårt att frigöra sig från de vanliga normerna, men har folk verkligen så mycket glömt barens lek och kunna låsas och ljuga? Man har lust att bara ruska om dem och skrika” De är på låtsas hörrni! Det är inte farligt att låtsas Det är inte farligt att skratta, och ljuga och säga och råka med folk på låtsas, släpp lös lite!”
 
Pedofili-lajv [OT]

Jonas Barkå menar dock att No Swedish larp is complete without a pedophile. i http://unrealitiesofmine.blogspot.com/2005/08/i-am-100-method-actor.html. Vidare skriver han:
During Moira he was at one point sitting in the naked lap of the renowned larper Martin Eriksson. Fredik was playing a man with the mind of a young boy and Martin was of course playing a pedophile fairy.
Click to expand...
.

Så det verkar som att det går att spela ändå :gremsmile: Det är mycket man inte vet om svenska lajvare :gremlaugh:

/RipperDoc - som rankar pedofili som långt värre än (de flesta) andra hemskheter
 
Re: Pedofili-lajv [OT]

Fint att min blog bidrar med något slags nöje!

För att förtydliga:
"No Swedish larp is complete without a pedophile" var en drift med den ibland överdrivna förekomsten av mörka roller på de "prettolajv" som jag är med på.

Det rör sig om arr som riktar sig utelsutande till vuxna (har aldrig sätt någon under 18) och man får därmed vara inställd på att vuxna ämnen kan förekomma. Den som inte vill behöver inte vara med. Alla får ha kul på sitt sätt.

Får se om det är några pedofiler eller våldtäktsmän på nästa helgs "Fröken Ingeborg är försenad" (inte så troligt) eller "Efter Mörkret" helgen därefter (mer troligt).

(Jag har senare fått veta att Eriksson inte spelade älva, utan bara en vanlig pedofil.)
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top