Vad ställer du för krav på din spelledare?

[Quadrante]

Och varför är det här ett Snakes & Ladders-äventyr?!

Förväntar mig nu att det kommer en utmaning för ensidesäventyr baserat på äldre brädspelstitlar!

 

[Genesis]

Fast... Det där är ju spännande meningar. Slåss mot en orm. Nån har tagit stegen, vem? Är ni fast i mörkret nu utan väg upp? Och stackars Leffe dog i en fälla! Låter som ett trauma tycker jag.
Om du tycker det är helt segt. Vad är det då för sjuka grejer som händer i dina vanliga spel?

Visst, det är spännande meningar, men klart tunt för ett helt speltillfälle. Här är en sammanfattning av ett speltillfälle i Hantverksklubben där vi satsade på att "Morningstara", alltså spela snabbt. Det tog två timmar att spela igenom detta. I mer normal takt hade det såklart tagit längre tid; kanske det dubbla.

Odo är ledare över Yndlingaätten, en 17-årig hjälte med ambitioner. Hans far dog ung i hjältedåd. Han talar med sin tjänare, den krumme Samo, som säger att Odo måste gifta sig och skaffa en arvtagare. Odo ger Samo i uppdrag att finna en kvinna värdig honom. Samo besöker Wesulvssläkten, där den sköna Sighild och hennes moder Auda tar emot. För att gå med på giftermålet kräver de en gåva värdig deras ätt.
Odo ger sig av för att fälla det fruktansvärda jättesvinet Grädel, men misslyckas och fälls till marken. Övertygad om att han ska dö, blir han plötsligt räddad av två mystiska systrar, Agnum och Aurea, som kan befalla svinet. Men Odo blir själv förtrollad, glömmer bort sin identitet och lever sitt liv som tjänare på systrarnas gård "Skogens hjärta".
Efter två år ger sig ännu en hjälte av för att dräpa Grädel. Jarmirs mor ber honom att inte resa. Grädel har dödat hundra män, större och starkare än Jarmir, enkel son till en skald, men Jarmir ger sig av likafullt. När han kommer fram till Skogens hjärta talar han med Odo, som säger att det finns ett jättesvin på gården, men det är så tamt att det äter ur hans hand. Jarmir ber honom att bevisa detta genom att mata svinet med ett äpple, men äpplet är förgiftat med blodet från ett av Avgrundsormens offer; det dödligaste gift som finns. Grädel dör och Jarmir får Odo att bära dess huvud till Sighild.
Åldrad av livet på farmen och klädd som tjänare är det ingen som känner igen Odo, och Jarmir presenterar Grädels huvud som gåva och ber om Sighilds hand. Sighild och hennes mor är tveksamma, och säger att visst, men för en okänd och vek man som Jarmir räcker inte gåvan, han måste också samla på sig en förmögenhet för att vara värdig den stolta Sighild. Under kvällen diskuterar Sighild och hennes tjänarinna Ludmila om hur sedan Grädel dräpts har skogen blivit mörkare och löven har börjat falla, trots att det är juni.
Jarmir talar i skogen med en mystisk man i grå mantel som säger att Jarmirs öde är att bringa skogen tillbaka till livet.
Jarmir beger sig tillbaka till Skogens hjärta och genom att försegla sina öron och kommunicera med skrift kan systrarnas häxkonster inte nå honom. De säger att de vill ha Grädels bete för att kunna återföda honom, och då kan skogen återfå sitt liv. Jarmir går med på detta, men kräver även rikedom som betalning för att hämta beten.
Under tiden detta pågår har Samo, som känt igen sin gamle mästare, talat med Ludmila och fått reda på att om man dyker ned i Glupatjärnen kan man se sitt sanna öde. Samo stjäl det svärdshjalt som Odo bär i ett snöre runt sin hals, och jagas till hästrygg av Odo. Han tar sig till Glupatjärnen, där han vadar ut i det träsk som omger tjärnen. Samo själv, gammal och krum, sjunker till sin död i träsket, men med sina sista krafter kastar han hjaltet i Glupatjärnens vatten.
Jarmir lyckas med sitt värv i Skogens hjärta, och snart stundar det giftemål mellan honom och Sighild. Men under bröllopet kliver Odo in, vred och med en säck innehållande häxsystrarnas huvuden. Han har dräpt dem båda. I bärsärkarraseri slaktar han Jarmir och alla bröllopsgäster. Men Sighild skäller ut honom. Tack vare honom har häxsystrarna inte kunnat återuppväcka Grädel, och skogen kommer att leva i evig vinter.
Odo, förvirrad och sorgtyngd, ger sig ut i skogen, där han träffar en mystisk man i grå kappa, som säger åt honom att ta sitt folk och lämna vinterskogen, färdas åt sydväst, där ett stort rike fallit och där ett nytt öde väntar honom. I den sista scenen ser vi Sighild, i en sydländsk bokskog, lekandes med en liten svinkulting.

 

[EvilSpook]

Förväntar mig nu att det kommer en utmaning för tremeningsäventyr baserat på äldre brädspelstitlar!

"Vi gick runt lite och försökte komma till centrum. Fia blev knuffad och fick gå hem igen. Nya snubbar hade tittat fram när hon kom tillbaka."


//EvilSpook

 

[Lemur]

Visst, det är spännande meningar, men klart tunt för ett helt speltillfälle. Här är en sammanfattning av ett speltillfälle i Hantverksklubben där vi satsade på att "Morningstara", alltså spela snabbt. Det tog två timmar att spela igenom detta. I mer normal takt hade det såklart tagit längre tid; kanske det dubbla.

Smaksak såklart, men jag gillar att stanna i en värld/plats länge och över många spelmöten, så att jag verkligen lär känna den och så att den blir levande för mig. Ska min karaktär traska genom en stor farlig skog vill jag att det ska kännas som att tid förflyter, att det är mödosamt, osv. Att avverka mycket handling på kort tid är liksom inget mervärde för mig. För mig är nämligen en av rollspelets styrkor, gentemot andra medier och berättelseformer, just att det tar lång tid att göra lite. När man har kört samma kampanj i flera år blir små saker väldigt meningsfulla. Om Leffe exempelvis dör i en fälla, kan det kännas tufft på riktigt. För vi har lärt känna Leffe och kämpat vid hans sida under en väldigt lång tid.
Men jag förstår samtidigt absolut din kritik mot OSR. När OSR är reducerat till att gå från rum till rum och leta efter fällor och skatter blir det som en slags brädspel, snarare än ett rollspel.

 

[luddwig]

"torsdagar jämna veckor, de som är där spelar!"

Det är exakt så min lokala spelgrupp gör. Torsdagar jämna veckor. De som är där spelar. Och det funkar bra. Nästan alltid är vi fem eller sex av sju deltagare.

Min digitala grupp kör också fasta tider. Söndagar udda veckor. Skulle tro att vi är hela gänget, fem personer, åtminstone tre gånger av fyra.

Det händer att båda spelgrupperna växlar dag, men det är hyfsat ovanligt.

Att boka spelmöte för spelmöte, eller att bara spela när alla kan vara med, blir för krångligt tycker jag. Och det skulle leda till mindre spelande, det vet jag av erfarenhet.

 

[TobiasEkwall]

Instämmer.
Att en spelare har barn går att planera.
Om två spelare har barn börjar det tyvärr dags att se dem som "reservspelare" som kommer när de kan och att kampanjen inte faller om de försvinner.

Här vill jag bara ...jag vet inte...dementera ...skryta kanske?
I en av mina spelgrupper på fem personer har vi fem barn under fem år fördelade på fyra vuxna och det fungerar faktiskt helt okej. Vi kör typ varannan vecka och det rullar på bara bra.

 

[Kalil]

Ser ni spelledaren (främst) som ledare, guide, administratör eller domare?

Måltavla

 

[anth]

Här vill jag bara ...jag vet inte...dementera ...skryta kanske?
I en av mina spelgrupper på fem personer har vi fem barn under fem år fördelade på fyra vuxna och det fungerar faktiskt helt okej. Vi kör typ varannan vecka och det rullar på bara bra.

Du har rätt.
I grunden har det att göra med prioriteringar och har man tur så prioriterar ens medspelare rollspel.
Jag har spelat i en grupp med 2 småbarnsföräldrar. Även om de har svårt att få livspusslet att gå ihop så märktes det att de försökte hitta datum där bägge kunde spela.
Jag har spelat i en grupp med tre singlar där rollspel hade absolut lägst prio i deras liv. Det kunde vara att hälsa på farfar som de inte sett på en vecka, en tinderdate de fixat samma dag, spontant biobesök med kompisar, plötslig 24-timmarskryssning till Åland. Absolut ALLT annat var viktigare än rollspel.

Jag är inte rollspelsfanatiker, men rent allmänt gäller att har jag bokat in något i min kalender (rollspel eller annat) så ändrar jag inte det bara för att någon annan kompis vill göra något spontant samma dag.

 

[Sömniga Isaac]

Jag är inte rollspelsfanatiker, men rent allmänt gäller att har jag bokat in något i min kalender (rollspel eller annat) så ändrar jag inte det bara för att någon annan kompis vill göra något spontant samma dag.

Förlåt mig, men det här hör väl till allmänt hyfs oavsett aktivitet?

 

[anth]

Förlåt mig, men det här hör väl till allmänt hyfs oavsett aktivitet?

Du och jag ser det som allmänt hyfs.

Men tydligen finns det flera personer som ser rollspel som den absolut sista aktiviteten de kan tänka sig och att allt annat går före.
Det som förvånar mig är inte att de har den inställningen. Det som förvånar mig är att de vill vara med i en rollspelsgrupp om de har den inställningen.

 

[Rymdhamster]

Förlåt mig, men det här hör väl till allmänt hyfs oavsett aktivitet?

Du och jag ser det som allmänt hyfs.

Men tydligen finns det flera personer som ser rollspel som den absolut sista aktiviteten de kan tänka sig och att allt annat går före.
Det som förvånar mig är inte att de har den inställningen. Det som förvånar mig är att de vill vara med i en rollspelsgrupp om de har den inställningen.

Jupp. Har också haft med sånna spelare att göra. De har verkligen insisterat på att de vill vara med att spela rollspel, de verkar ha väldigt kul _när de är där_, men de kunde bokstavligt talat avboka minuter innan (eller efter) utsatt tid för att de skulle på fest i stället. Eller på en fotbollsmatch. Eller bio. Eller, i ett fall, för att de skulle spela brädspel med några andra kompisar.

För dem var spelkväll typ "ett bra allternativ om det inte dyker upp något annat".

Jag spelar inte längre rollspel med dem, även om jag fortfarande ser en del av dem som nära vänner. Olika prioriteringar, och en väldigt annorlunda syn på plannering. Men jag bokar aldrig in någon aktivitet längre som hänger på att de dyker upp.

 

[Rickard]

1. Lyhörd. Tar in vad spelarna tänker och tycker, både kring spelande men också i deras agerande.
2. Har tydlig spelstruktur. Kan presentera spelet och hur vi ska spela det, alternativt styra upp sådant under spelets gång.
3. Fan av rollpersonerna. Även om det är spelarna mot spelledaren i spelstilen ska personen ändå vara engagerad och dela glädjen av framgången när rollpersonerna lyckas.
4. Har byxor på sig.
5. Empatisk. Ska främja en närvaro där det känns tryggt att vara med och delta.
6. Har konsekvent värld. Om helt otänkbara saker händer, utan någon direkt förklaring, sjunker min lust att spela.

OK, jag beskriver väl egentligen mig själv som spelledare. Är det poängen med tråden?

 

[anth]

Hoppas jag inte gjorde dig upprörd! Det var inte meningen.

Samtliga av punkt 1-6 är sådant som jag och mina vänner misslyckats med i olika grad genom våra rollspelskarriärer.

Av de rollspelskampanjer som inte varit en serie one-shot kan jag nog bara komma ihåg 3 som faktiskt avslutades. Oftast rinner de ut i sanden. Ofta har de kanske inte heller haft något definitivt slut, när vi spelat.

Den punkt som kändes mest avancerad är väl punkt 2 - det vissa svänger ihop på någon timma i prepp tar nog mig veckor, om jag ens får ihop det. Det är den punkten jag startade tråden för att pejla in, faktiskt - hur gedigen äventyrsförberedelse som förväntas.

Inte upprörd.

Först: listan är saker som jag själv råkat ut för, och flera av sakerna har jag själv gjort.
Men jag tycker faktiskt att det mesta på listan är saker som en vanligt funtad människa ska klara av.

När det gäller kampanjer som rinner ut i sanden:
När man skapar en ny kampanj är det väl normalt att man tänker sig hur den ska avslutas?
Och har man inget slut är det väl normalt att säga "vi spelar så långe det är kul"?
Problemet uppstår när spelledaren tröttnar på kampanjen innan spelarna gör det - och kampanjen läggs ner mot spelarnas vilja. Det är någonstans här tanken om att förbereda ett slut för kampanjen innan kampanjen börjar kommer ifrån.
Om man startar en kampanj utan tydligt mål kommer den att rinna ut i sanden och spelarna kommer att bli besvikna - varför ens då starta en sådan kampanj från början?

När det gäller förberedelse finns det rollspel och äventyr som kräver mer förberedelse, medan andra kräver mindre.
Tänk på att jag inte talar om att förbereda en hel kampanj, utan endast ett spelmöte på 4-6 timmar.
Behöver man fortfarande en månad på sig för att förbereda sig inför 4 timmars spel - ja, då får man spela en gång i månaden.
(kanske kan man ha 4 spelledare som spelar en gång var i veckan - så varje spelledare spelar en gång i månaden?)
Och i sånt fall skulle jag även börja titta på andra enklare rollspel som inte kräver lika mycket förberedelse.
Jag har läst och testat massor med olika rollspel och det finns ofta små tricks i enklare rollspel som man kan ta med sig till mer komplicerade rollspel, för att göra dem enklare.

Jag har ett litet tips från hur jag skapar husregler.
Nästan alla rollspelare jag känner använder husregler och nästan ingen spelar RAW.
Ibland kan det vara nästan lika kul att hitta på husregler som att spela.
Det finns ett enkelt sätt att se om en husregel är bra/dålig:
1. Alla husregler skapas för att göra spelet roligare/bättre (jag har aldrig varit med om någon som medvetet försökt göra ett rollspel tråkigare/sämre).
2. En husregel är ytterligare en regel som man måste komma ihåg under spel: det gör ofta spelet mer komplicerat, krångligt och långsammare.
3. Om en husregel skapar mer "rolighet" än "krånglighet" är det en bra husregel. Detta är subjektivt så olika spelgrupper har olika husregler.
Se på rollspel på samma sätt som husregler: är ett komplicerat rollspel verkligen så roligt att det är värt att spela?

 

[JohanL]

Måltavla

Hackmaster har inte en GM Screen, utan en GM Shield.

 

[Zeedox]

OK, jag beskriver väl egentligen mig själv som spelledare. Är det poängen med tråden?

Helt rimligt att man försöker följa sina egna krav!

Min poäng med tråden var nog att se om vissa personer satte högre standarder än mig. Eftersom vissa äventyr och förväntningar jag läst på det här forumet förutsätter ganska skicklig spelledare, eller scenarioskrivare.

 

[Genesis]

Helt rimligt att man försöker följa sina egna krav!

Min poäng med tråden var nog att se om vissa personer satte högre standarder än mig. Eftersom vissa äventyr och förväntningar jag läst på det här forumet förutsätter ganska skicklig spelledare, eller scenarioskrivare.

Jag personligen förutsätter inget och ställer inte krav på andra. Men:

1. Jag strävar själv efter att bli skickligare som rollspelare, och efter att ha spelat i typ 28 år eller så vore det ju underligt om jag inte har samlat på mig en hel del färdigheter.
2. Jag tycker att det är roligt att spela rollspel och det är kul att spela med nybörjare, men det blir såklart alltid bättre spel när man spelar med skickliga rollspelare.

Så jag har inga krav, men kommer såklart hellre att spela med spelare som levererar den där wow-känslan vid bordet, som ger mig snygga vändningar, bollar idéer med mig fram och tillbaka, gestaltar olika personligheter med övertygelse, improviserar bra, och så vidare. Det är väl klart att det ger bättre spel. Men det är ju heller inte en tävling, och alla får vara med. Och det är också härligt att se folk växa och utvecklas som rollspelare över tid.

 

[Quadrante]

Jag strävar själv efter att varje sten en spelare lyfter innehåller en lång och rik historia. Jag förbereder en hel del, men jag är öppen för att jag måste improvisera … så därför bestämmer jag tidigt flere breda koncept som kan få spinna på i bakgrunden och plockas fram om de behövs. Så jag hinar gärna om dem medan jag spelleder.

Inser att jag har problem med att bli spelledd, då jag hemfaller åt att kunna förvänta mig detsamma av andr som spelleder mig. Jag får se till att behärska mig om jag märker att jag blir irriterad över att mötas av en vägg … räkna till tio, ta ett djupt andetag … inse och acceptera.

 

[Swedish Chef]

Egentligen samma krav som jag har på andra spelare. Kom i tid, var inte ett rövhål, fuska inte.

 

[Anders]

Instämmer.
Att en spelare har barn går att planera.
Om två spelare har barn börjar det tyvärr dags att se dem som "reservspelare" som kommer när de kan och att kampanjen inte faller om de försvinner.

Är redan flera andra som svarat och ämnet är väl dessutom Off topic men... måste ändå bara säga att mina erfarenheter är helt annorlunda. Tycker generellt att personer med barn brukar vara bättre på att planera och strukturera tillvaron. Regelbundna speltider, man hör av sig i tid om man inte kan. Med personer utan barn har det ofta blivit rörigare, folk vill inte bestämma sig förrän dagen innan, ställer in med kort varsel utan att reflektera över att andra har fått greja med sin tillvaro för att få ihop pusslet. Och de som har barn men inte får ihop schemat så att det räcker till rollspel, eller inte vill prioritera det, de brukar självmant dra sig ur gruppen.
Men, men, som med det mesta annat så handlar det väl mest om personerna som sådana. Men kanske ändå att det finns en fördel i de fall spelgruppens medlemmar har en likande familjesituation, då tenderar man att lättare komma överens om speltider och planeringshorisont och ar dessutom kanske mer gemensamt i övrigt också. Minns en gång när jag spelade hemma hos en snubbe som fått barn sedan förra gången vi spelade - innan jag och de andra hade satt oss i spelrummet pratade jag under någon minut med mamman till barnet och tittade på bebisen - och det fick de övriga (som inte hade barn) att tyst stirra på mig som om jag var ett ufo. Då är man inte så synkade i gruppen.

 

[krank]

Är redan flera andra som svarat och ämnet är väl dessutom Off topic men... måste ändå bara säga att mina erfarenheter är helt annorlunda. Tycker generellt att personer med barn brukar vara bättre på att planera och strukturera tillvaron. Regelbundna speltider, man hör av sig i tid om man inte kan. Med personer utan barn har det ofta blivit rörigare, folk vill inte bestämma sig förrän dagen innan, ställer in med kort varsel utan att reflektera över att andra har fått greja med sin tillvaro för att få ihop pusslet. Och de som har barn men inte får ihop schemat så att det räcker till rollspel, eller inte vill prioritera det, de brukar självmant dra sig ur gruppen.

En grej som jag tänker spelar in är att olika barn är olika… planerbara. Vissa barn har sällan kris, kan lämnas med barnvakt, eller att det räcker med ena föräldern och det dyker sällan upp oväntade saker som kräver all hands on deck. Sedan har vi andra barn, som är lite mer svårplanerade åtminstone upp till en viss ålder. Och visst, föräldrar kanske vill prioritera sin egentid – men det går nog inte riktigt att komma ifrån att föräldrar värda sitt salt generellt prioriterar sina barn.

Så jag tror att det kan vara både och. Föräldrar blir bättre på att avsätta specifik tid och sådär – men samtidigt, när de får förhinder som har med barnen att göra finns det inte en chans att rollspelet prioriteras. Och det tycker jag inte är speciellt konstigt.

Sedan är det självklart så att föräldrar som har en mer svårplanerad tillvaro kanske inte ska skriva upp sig på en massa rollspel utan att förvarna om att man nog inte ska lita 100% på att de dyker upp… En disclaimer om att "vi tror att vi kommer men" är ju bra. Så länge allt är transparent och man kommunicerar tänker jag att det funkar.