Nekromanti Vad var ditt nybörjarvänliga rollspel?

[MrG]

Appropå disktuioner om nybörjarvänlighet, vi har alla börjat med rollspel någon gång.
Så vad började du med?
Vad gjorde det spelbart för dig som nybörjare?
Och hur kommer det sig att du började?

Så kanske inte alla rollspel är ovänliga för nybörjare

-Gunnar (svar kommer nedan)

 

[MrG]

Jag började med Drakar och demoner (Svarta boxen), första äventyr tror jag var Spindelkonungens pyramid (fast vi spelade inte klart)

Det som gjorde det nybörjarvänligt för mig var enkelt system (procentträning tyckte jag var pedagogiskt), ospecad värld (det var fantasy, mer behövdes inte) och färdiga äventyr.

Jag hade inte börjat då om det inte var för en klasskamrat som köpt och läst reglerna och som var en bra spelledare

-Gunnar

 

[Arfert]

Jag började med D&D, första lådan med den röda draken och trollkarlen med dan spetsiga hatten. Sent 70-tal.

En kompis hade köpt spelet nånstans och därför började vi.

Om det var nybörjarvänligt eller inte? Fanns ju inte så mycket annat att välja på, så det fick bli D&D. Men uppläggen på äventyren var rätt simpla, och självförklarande (med "läs det här"-rutor för varje rum i dungeonen).

 

[Nässe]

Svarta boxen Drakar och Demoner, med mamma som spelledare- hade inte riktigt lärt mig läsa ännu.

Sen Mutant så klart.

Chock blev mitt spel att vara spelledare i för gruppen- var yngst och det var första gången jag tilläts ta plats i finstolen.

Annars var ju Ensamma Vargen en stor ögonöppnare och en väg in- absolut. Så även Drakborgen, om jag minns rätt i tiden, hmmm, nej, det kom nog senare.

Jag tror jag började spela som en följd av att min mamma läste en mängd fantasy-aktiga böcker för mig som barn. Jules Verne och sådant. Sen var det jag och min storebror som alltid spelade ihop med olika kompisar- så det fanns liksom en spelgrupp direkt i huset.

Jag tror de färdigskrivna relativt bra äventyren var en stor del i att spel blev av för oss. Vi körde mycket Äventyrsspel rakt av- Döda skogen och Maktens portar och allt vad de hette.

Äventyren gjorde det väldigt spelbart för mig. Tror inte jag annars riktigt hade fattat vad som skulle hända, och hur man gjorde liksom.

Sen var ju en väldigt viktig sak att det var Fantastiskt och koolt och spännande och magiskt. Tog många, många år innan jag tände på realism och grisodlarspel, "äkta" medeltid och sådant. jag ville ha demoner och drakar och alver och magiska svärd- det var liksom poängen med alltihop.

Sen är jag en sucker för förbättringar sedan dag 1. Jag spelade väldigt mycket för att få höja mina färdighetsvärden.

För övrigt minns jag att jag yttrade den första rollspelsrepliken i vår spelgrupp som bestod av mig, min mamma och min storebror- "Skjut honom med pilbågen Gustaf" (Gustaf var min bror- hade inte riktigt fattat att man skulle använda hans alvnamn- och jag tror han skjöt någon slags mantikora i första introäventyret till DoD.) Det blev liksom en total tystnad vid köksbordet och alla tre bara plötsligt fattade vad det här handlade om, och hur man gjorde. Stort!

 

[Troyer_UBBT]

Jag började också med Drakar och Demoner... spelade nog Dimm-ön först...
Testade i samma veva gamla mutant och Chock.

Grunden till att systemen var tilltalande var väl att de var lätta att applicera i fantasin, och att grundreglerna var lätta och logiska (störst yxa vinner).

 

[Konrad Konvalj]

D&D Expert var min start i rollspelslivet. MrG nämnde ovan att han har en bra SL att tacka för sin start på det hela, och det har även jag.

Jag var 10 år så regelmekaniken, och det nybörjarvänliga är inget jag kommer ihåg. Jag minns dock fortfarande att jag mötte på två skelett i en sal med pelare. Det var läskigt och jag tror till och med att jag vart lite rädd. Efter det var det ju bara att rulla tärningarna och vinna..minns inte hur det slutade.

 

[wilper]

Vi friformade först. En i gruppen hade spelat med storebror, förmodligen DoD, och tog leken med till skolan, men lämnade regler och böcker kvar. Dvs friform/systemlöst rollspelande.

Det var rackarns nybörjarvänligt.

 

[MrG]

När du säger det så kommer jag ihåg att vi började så också. Vi ritade en karta och samberättade, tog många år innan jag insåg att det kunde varit mitt första rollspelande

 

[rjonas]

Just det! vi ritade underjordiska komplex på rutat papper i profil. Under ett brunnslock i gatuplanet fanns fantastiska bunkrar och kulvertar.

Jag önskade mig Drakar och Demoner länge och väl men mina päron tyckte att jag var för stor för sånt. Jag var 10. Istället köpte jag en Fighting Fantasy-bok. Häxmästaren i Röda berget tror jag att det var. Första riktiga rollspel var Mutant. Min bror lånade det av en kompis som tröttnat på det. Jag hade kvar det läänge. Vi spelade Mos Mosel ett otal gånger och fuskade fram en massa rollpersoner.

 

[solvebring]

Så vad började du med?

Drakar & Demoner 91.

Vad gjorde det spelbart för dig som nybörjare?

Först och främst var det så att spelledaren tyckte det var lämpligt. Det var det han spelade mest och det var också det han valde att vi skulle spela. Eftersom vi andra inte visste så mycket om vad som var på G så ställde vi inga frågor kring om det fanns andra spel eller inte. Sedan så var det just nybörjarvänligt eftersom systemet är väldigt lätt att greppa. BRP i allmänhet är lätt att förstå sig på. Jag minns det att det kändes lite nervöst och klurigt till en början men det tog inte lång tid innan man lärt sig. ... DoD är väl i allmänhet ett "nybörjarspel" tycker jag man kan säga.

Och hur kommer det sig att du började?

En kille som spelade rollspel flyttade in i byn där jag är uppväxt. Han fann väl oss - mig och mina polare - genom Magic, data spel och dylika. Kort och gott så introducerade han oss i hobbyn, och nej, innan det så visste jag inte vad rollspel var överhuvudtaget. Kände till Lajv på ett ungefär men jag visste ingenting om bordsrollspel.

 

[EvilSpook]

Så vad började du med?
Vad gjorde det spelbart för dig som nybörjare?
Och hur kommer det sig att du började?

Min granne fick DoD (Svarta boxen) av sin pappa hösten -84. Han läste soloäventyret i början av boken och friformade sedan utifrån det. Det var alltid sammma äventyr - vi var ninjor som skulle storma ett fort (Folkvagnsbubblor, kaststjärnor och automatvapen). Vi dog varje gång.

När jag fyllde 10 (våren -85) önskade jag mig ett eget ex. och blev smått förvånad över att det inte liknade det vi spelat alls. Jag läste snabbt reglerna (inga problem alls) och så började vi spela DoD "på riktigt".

//EvilSpook

 

[solvebring]

... Svarta boxen Drakar och Demoner, med mamma som spelledare- hade inte riktigt lärt mig läsa ännu.
... Jag tror jag började spela som en följd av att min mamma läste en mängd fantasy-aktiga böcker för mig som barn.

Underbart! Det där är riktig barnuppfostran det!

 

[solvebring]

Jag var 10 år så regelmekaniken, och det nybörjarvänliga är inget jag kommer ihåg. Jag minns dock fortfarande att jag mötte på två skelett i en sal med pelare. Det var läskigt och jag tror till och med att jag vart lite rädd. Efter det var det ju bara att rulla tärningarna och vinna..minns inte hur det slutade.

Fyfarao vad mysigt och härligt det låter med sådan nostalgi. Tänk om en annan fått börja lite tidigare också. Visst, jag var tretton, men det hade nog varit än roligare att få börja som en riktig liten grabb.

 

[Sodivra]

För övrigt minns jag att jag yttrade den första rollspelsrepliken i vår spelgrupp som bestod av mig, min mamma och min storebror- "Skjut honom med pilbågen Gustaf" (Gustaf var min bror- hade inte riktigt fattat att man skulle använda hans alvnamn- och jag tror han skjöt någon slags mantikora i första introäventyret till DoD.) Det blev liksom en total tystnad vid köksbordet och alla tre bara plötsligt fattade vad det här handlade om, och hur man gjorde. Stort!

Åhhh, var är gilla-knappen?!

Mitt första rollspel var DoD Chronopia. Det var inte nybörjarvänligt. Jag började läsa med idén att det skulle vara en hel spelvärld beskriven i detalj, och vad som skulle hända i den. Typ, "Här finns det vättar. Om spelaren går dit och slår dem på käften så händer det här, blablabla...." (Innan hade vi spelat med bara böckerna Döda Skogen och Monsterboken, så...)

När jag hade läst klart så var jag bara förvirrad och lite besviken.

 

[Rising]

Min första rollspelsprodukt var Drakar och Demoner, svarta lådan.

Men det som var den verkliga, nybörjarvänliga inkörsporten; det var snarare en kombination av solospelsböcker och friform. Vi brukade spela rollspel varje dag på väg till skolan eller friluftsparken; jag var nästan alltid spelledare och typ axlade samma roll som solospelsböckerna hade när man läste dessa.

Jag läste Drakar och Demoner-boken väldigt slarvigt och vi upplevde egentligen inte alls lika bra spelupplevelser i det spelet som när vi bara friformade helt fritt. Av någon anledning så fick jag bättre kontroll över reglerna i Mutant och det gick bättre.

---

Dock; jag måste säga att gamla Svarta Lådan till Drakar och Demoner gjorde två saker väldigt bra för nybörjare: Dels så hade man ett långt solospel i början av boken som fungerade som en sorts första stepping stone på väg mot riktigt rollspelande (även om detta solospel egentligen var rätt meh - och till och med bjöd på lite fånig humor iom att spelledaren kunde dyka upp i egen hög person, komplett med tärningar runt halsen, och spelledardöda ens karaktär för att man agerat fegt i äventyret), och dels så hade man den rosa lappen som visade på ett spelexempel där det tydligt framgick att rollspel inte handlade om att försöka spela så effektivt som möjligt; utan där det var den fete köpmannen som gjorde spelsessionen roligast och intressantast.

Det var en äldre kompis som fick mig att börja, och därifrån spred jag hobbyn snabbt vidare till alla mina kompisar (som det så ofta var i mitten på åttiotalet).

 

[Björn den gode]

Började spela rollspel rätt sent, gymnasiet typ även om jag nosat lite på det tidigare (och spelat i princip alla andra sorters spel redan). Spelade lite olika saker, DoD expert, Chronopia, dungeons&dragons, men det som fick mig fast var nog hemladdade finska friformsäventyr (som det hette på den tiden, fattade aldrig riktigt vad finland hade med det hela att göra). Färdiga äventyr med färdiga karaktärer och inget krav på att vara samma personer mer än en kväll funkade väldigt bra för oss.

 

[KamiFisk]

Så vad började du med?
Vad gjorde det spelbart för dig som nybörjare?
Och hur kommer det sig att du började?
-Gunnar (svar kommer nedan)

Inkörsporten blev Warhammer 40k och en ungdomsfylla där en snubbe plötsligt kom fram och sa något i stil med. "Jasså ni gillar 40k har ni testat och rollspela nångång ?" det han ville att vi skulle rollspela var warhammer fantasy roleplay.
Vet inte om jag kan kalla det nybörjar vänligt men det av systemet vi behövde lära oss var enkelt nog.

 

[Übereil]

Första gången jag spelade rollspel var på mitt rum någon gång under lågstadiet. Min bror försökte spelleda, jag vet inte hur bra det gick för honom... Jag minns bara tillräckligt mycket för att nu förstå vad det handlade om.

Den stora inkörsporten för egen del var datorrollspel. Det började med Fallout 2 när jag var 11 (fast jag kom inte igång på riktigt förrän något år senare). Min Engelska bestod vid den här tiden av lite ord och några hälsningsfraser, men man räknade ju ut vad man skulle säga genom att man fick quests och experience. Och genom det så lärde man sig vad saker och ting betydde.

"Riktiga" rollspel kom först mycket senare. En kompis till min bror skulle speltesta Buffyrollspelet (personen i fråga var Endyamon, som säkert dyker upp med sin egen historia). Jag minns inte hur gammal jag var, men jag tror det var på Gymnasiet. Jag spelade en jock som inte sa särskilt mycket. Ett par år senare började jag min första riktiga kampanj, en Mutant: Undergångens Arvtagare kampanj.

Hur nybörjarvänliga systemen var kan jag inte direkt svara på. Jag hade tack vare datorrollspelandet redan fattat grunderna. Regler var ingen problem att greppa, och det här med att spela karaktären och inte sig själv hade jag också på något sätt intuitivt uppfattat. Problemet har aldrig varit vad man ska göra, det har varit att göra det (blyghet och prestationsångest hämmar rollspelande, kan jag säga).

Übereil

 

[Ond bråd död]

Mutant. Min kusin tog med det när han hälsade på och jag var mest fascinerad av tärningarna. Jag minns inte så noga vad vi spelade (troligen mos mosel) men det var en grym upplevelse trots att striderna var så tråkiga. Min lillebror var med lite också, men han gick när det var strid för han hade inte tålamod för det. Jag hade glömt bort hur sega striderna var tills jag provade mutant igen för nåt år sen.

I väntan på julafton när jag skulle få mitt eget mutant gjorde jag ett eget spel som var precis som mutant. Spelet var helt kaotiskt, precis som jag upplevt mutant, med dödsrobotar och köttätande växter.

När jag väl fick Mutant så tror jag inte att jag läste reglerna särskilt noga, de var tillräckligt enkla för att man skulle kunna dem bara genom att spelat en gång.

Äventyret var även det väldigt nybörjarvänligt, med tydliga gränser i form av rum och hus. Alla äventyr jag själv gjorde sedan följde denna mall. T o m lilen var kvar fast ibland var det nån som bytt ut människorna mot robotar istället. Kanske kan det vara nåt att tänka på om man vill designa ett spel för nybörjare som är barn.

 

[krank]

Rollspel, ja... Jag var tidigt en läsare; läste alltid tjocka böcker, Sagan om Ringen tog jag på en helg i mellanstadiet och Stephen King och Asimov och andra läste jag massor i högstadiet.

Nå; med den bakgrunden började jag spela Kampen om Citadellet med en kamrat och dennes... kusin? i högstadiet också.

Kampen om Citadellet ledde direkt till det första rollspel jag spelade: Mutant Chronicles. Det var inte så värst nybörjarvänligt egentligen (komplicerade och ganska dåliga regler, tar tid att skapa rollperson, inte så bra äventyrmakarhjälp) men jag blev fort fast. Trots att gruppen var relativt hårdhudad och jag ganska utsatt, och trots att jag verkligen inte var inte på samma spår som dem (jag ville tidigt ta karaktärsspel och inlevelse, bakgrund etc medan de mest ville kötta saker och göra militäruppdrag).

Det som gjorde det spelbar för mig som nybörjare var dels att jag hade andra som introducerade mig, dels att spelvärlden trots allt är mycket väl beskriven, och att det fanns tilläggsböcker att fördjupa sig i. Det gick att leva sig in i spelvärlden, framför allt för mig som "läsare".



Jag spelade Mutant Chronicles mellan åttan i gymnasiet och tills... tja, nångång mitten-slutet av gymnasiet eller så. Jag köpte Rifts för att det hade balla bilder, men hade assvårt att greppa reglerna (inte så konstigt; de är rätt dåliga) och senare In Nomine (som hade fulare bilder men enklare regler).


Mutant Chronicles var nog också det sista köperollspel jag spelade liksom återkommande och ofta. På flera år iaf; de senaste åren har jag varit spelare i en kampanj Vampire och spelledare för CoC; men de senaste tio åren har jag nästan bara spelat sådant jag skrivit själv.



(Mitt specialarbete i gymnasiet var ett skitdåligt men färdigt rollspelsregelsystem...)