Nekromanti Vad var ditt nybörjarvänliga rollspel?

[android_iv]

Jag började med DoD: Chronopia när jag var typ 11-12. Innan det hade jag och två-tre kompisar "friformat" lite med halvdana resultat (en av 10-åringarna var mest intresserad av att styckmörda och våldta SLPs, han försvann fort ur gruppen).

Men introäventyret till Chronopia var så jävla bra, jag kommer ihåg det som en av de bästa rollspelstillfällena någonsin!
Jag var SL. Mina två spelare var typ två gycklare som var duktiga på att jonglera (för att jag hade yppat idén om att "det vore coolt att kunna jonglera kastknivar och kasta dem"). Eftersom 11 var medelvärdet i attribut så valde båda rollpersonerna att ha typ 13 i styrka, eftersom de då borde vinna över de flesta.
De flydde genom ett dass. Sedan kloaker där man slog 1T100 för att se om de hittar ut (oftast var det 'gången fortsätter 300 m. och svänger lätt åt höger').
Slutligen mötte de Frithof Armbryte som ville att de skulle göra något. När de vägrade eftersom det var livsfarligt lät jag honom "bryta deras armar" (helt utan några färdighetsslag). De blev rädda och lovade göra som han sa, varpå han "fixade deras armar igen".
De stormade någon borg, den ena höll på att dö och hoppade ut genom fönstret och bröt båda benen. Den andra lootade stället och sprang hem (utan tanke på sin döende kamrat).

Jag kommer ihåg det som ganska nybörjarvänligt. Inga egentliga problem med regler, vi fattade vad man skulle göra (slåss, loota, springa). Svårigheter löstes med en nypa fantasi (villket de flesta barn borde ha).
Senare, när vi började spela Chronopia regelbundet, blev vi alla en bunt kobolder/munchkins som optade rollpersoner och utnyttjade hål i regelverket för att pwn:a allt som kom i vår väg.
Så bäst var det egentligen när vi inte till fullo förstod systemet, när det lämnade luckor av oklarhet. När någon kan bryta armarna på en utan färdighetsslag (eller; långt senare improviserade jag en häxa vars blick förvandlade folk till sten (utan direkta regler kring det), varpå RP flydde för att det verkade så jävla läskigt).
Så egentligen var det ett ganska dumt regleverk. Det uppmanade till klarhet och förståelse, men bäst var det när när det "inte funkade".

 

[Svarte Faraonen]

Så egentligen var det ett ganska dumt regleverk. Det uppmanade till klarhet och förståelse, men bäst var det när när det "inte funkade".

Å andra sidan sätter din beskrivning fingret på något: ska man förvänta sig att nybörjare spelar spelet exakt som det är tänkt? Husregler är ju knappast något unikt för rollspelande (Monopol, till exempel, tycks alla ha en egen regeluppsättning för). Idén att husregler är något dåligt eller ett symptom på ett illa konstruerat spel tycker jag är gravt förenklad -- för många människor är det här med att anpassa något en viktig del av att göra det till "sitt", oavsett om det rör en bil, en dator eller ett rollspel. Med det i åtanke tycker jag ofta att det är viktigare att spel har robusta regler, som inte går sönder om man ändrar någon komponent, än eleganta sådana, gjorda för att fungera som ett urverk så länge man spelar "rätt".

 

[android_iv]

(Nu hamnar vi lite off topic kanske, men ändock).

Jag håller helt med dig. Jag tycker det är bra att man kan spela rollspel på en massa olika sätt, ta vad man tycker om och trixa och ändra efter vad spelgruppen vill. Det de reglerna kunde gjort bättre är ju att "guide:a" spelarna mot det. För jag tror att man (som ny spelare) väldigt lätt följer spelets regler (eller "1. SL har alltid rätt. 2. Om SL har fel, se regel 1").
Så dumheten (i alla fall i nybörjarspel) ligger väl snarare i regler som säger att "så ska man spela, annars är det fel", när de egentligen borde hjälpa nybörjarer att hitta vilken typ av spel de vill spela och vilka regler som är viktiga.

 

[Zappelina]

Jag började med drakar och demoner, vilken upplaga minns jag inte. Min kompis tio år äldre och väldigt häftiga storebror spelledde, fast bara en gång. Sen tog min jämnåriga kompis över, men eftersom jag var enda spelaren ville han också spela samtidigt... med sin kattman med två katanasvärd och max i alla grundegenskaper. Jag var en dvärg med hillebard (han lurade mej att bilden på ett coolt stridsgissel var en hillebard och garvade ihjäl sig när min dvärg sedan snubblade runt i snårskogen med en två meter lång pinne och inte kunde döda ens två svartnissar). Jag dog i min första strid. Trubbig koppargaffel, perfekt i nacken. Kattmannen gick på ensam rampage mot alla möjliga varelser medan jag fick sitta och lyssna. Trots detta spelar jag fortfarande, nästan 20 år senare, inte han.

Jag minns att vad som hänförde mig mest var tabellerna. Slå fram fummel och lyckade slag, skräcktabell och vapentabeller, särskilda förmågor och social klass. Bilderna i monsterboken var också inspirerande.

Jag brydde mej heller aldrig om reglerna i början, men lärde mej ganska snart att utnyttja de få jag kunde. jag vet inte varför, men fortfarande inför att jag ska spela får jag som ett litet pirr i magen, kanske inte lika starkt som dendär första gången, men av samma art. Vad för magiskt ska hända idag?

 

[solvebring]

Jag började med drakar och demoner, vilken upplaga minns jag inte. Min kompis tio år äldre och väldigt häftiga storebror spelledde, fast bara en gång. Sen tog min jämnåriga kompis över, men eftersom jag var enda spelaren ville han också spela samtidigt... med sin kattman med två katanasvärd och max i alla grundegenskaper. Jag var en dvärg med hillebard (han lurade mej att bilden på ett coolt stridsgissel var en hillebard och garvade ihjäl sig när min dvärg sedan snubblade runt i snårskogen med en två meter lång pinne och inte kunde döda ens två svartnissar). Jag dog i min första strid. Trubbig koppargaffel, perfekt i nacken. Kattmannen gick på ensam rampage mot alla möjliga varelser medan jag fick sitta och lyssna. Trots detta spelar jag fortfarande, nästan 20 år senare, inte han.

Hahaha! Fan vilken underbar story, vilken riktig liten taskmörtslurendrejare som SL du hade då. Kul som sjutton! Får man förresten fråga hur pass gamla ni var när detta utspelade sig?
... Åh, damn, vad jag skrattar. Det här var verkligen en kul historia. Vilken SL...

 

[Anon]

Appropå disktuioner om nybörjarvänlighet, vi har alla börjat med rollspel någon gång.
Så vad började du med?
Vad gjorde det spelbart för dig som nybörjare?
Och hur kommer det sig att du började?

Så kanske inte alla rollspel är ovänliga för nybörjare

-Gunnar (svar kommer nedan)

1. Jag började med D&D3,5.
2. Jag förstår inte, vadå spelbart?
3. Min farbror gav mig core rulebooks i födelsedagspresent, och mina kompisar tyckte det var häftigt så vi provade. Min farbror hjälpte mig första gångerna.

 

[Anon]

Det som gjorde det nybörjarvänligt för mig var enkelt system (procentträning tyckte jag var pedagogiskt), ospecad värld (det var fantasy, mer behövdes inte) och färdiga äventyr.

Fast insåg du verkligen de här sakerna då? Tänk efter; om regelsystemet var annorlunda, världen Forgotten Realms och äventyret något du fick hitta på själv - hade du då tyckt att det var jättejobbigt och tråkigt och lagt av?

Barn behöver inte enkla spel, det är bara vuxna som avskräcks av komplexitet.

 

[Mukwa]

Jag började med Nya Mutant (2089, svarta boxen... ni vet) när jag var 8 år. Jag ärvde Chock, Mutant och Nya Mutant av min 10 år äldre bror. Nya Mutant spelades flitigt, vi gjorde några ansatser att spela chock, men kom bara igenom introduktionsäventyret. Det var nog för svårt att skapa rätt stämning i Chock. Nya mutant var lättare då vi kunde rikta in oss på action och övervåld utan några jättekomplicerade stories.
DoD kom in i bilden när jag var 11, och vi spelade det ibland, men gick snabbt över till favoriten Nya Mutant.
Ganska snart efter köpte vi Eon som vi spelade allra mest i tonåren.

Regelsystem:
Eon är det perfekta nybörjarrollspelet i min mening. Det finns regler för allt och SL behöver inte improvisera fram ett skit. Världen är komplett och man behöver inte ha så mycket fantasi. Dyker det upp frågor eller meningsskiljaktigheter är det bara att slå i regel- och världsböckerna så får man ett definitivt svar.

Nya Mutant har regler för det nödvändiga, och vissa regler är jäkligt konstigt balanserade, men tonvis med husregler och fiffiga idéer gjorde att spelet och världen hela tiden utvecklades. Det går liksom inte att tröttna på nåt som utvecklas hela tiden. Det kräver mer tankeverksamhet än Eon, så jag skulle inte rekommendera det för den anledningen, men å andra sidan var det ett perfekt spel att växa in i rollspelshobbyn med.

Chock var som sagt för svårt eftersom det spelet lägger störst vikt vid dramaturgi och då framförallt skräck. Det var mer intressant att söka information och få ledtrådar än vad det var att slåss, något som gör att det blir svårt för barn att spelleda.

 

[krank]

Barn behöver inte enkla spel, det är bara vuxna som avskräcks av komplexitet.

Det där är en ruskig förenkling. En del barn funkar så, andra inte.

 

[Zappelina]

Får man förresten fråga hur pass gamla ni var när detta utspelade sig?

-solvebring

Ja, jag skrattade när jag mindes det också.. Har inte tänkt på det på ett tag. På nått sätt måste det gjort intryck iallafall. Vi gick i fjärde klass.

 

[Brynolf]

Började med DoD 91, halkade in via Drakborgen. Det dröjde flera år innan vi började använda reglerna "rätt". I början sket vi helt i dem och körde bara friform eller vad det kan kallas; så fort en sekund fanns över (skolraster etc) så Doddade vi. Tärningar och system ö.h.t. använde vi knappt alls, och det vi använde var mest missuppfattningar och hemlagat. Så det vi tyckte var ballt var egentligen inte så mycket att det var ett spel, utan mer att det gav inspiration till... tja, "interaktiv fantasi" eller vad man kunde kalla det. Good times!

 

[Anon]

Barn behöver inte enkla spel, det är bara vuxna som avskräcks av komplexitet.

Det där är en ruskig förenkling. En del barn funkar så, andra inte.

Möjligt, men jag tror att vuxna rent generellt undervärderar barns möjlighet att ta till sig komplicerade regler.

 

[MrG]

Det som gjorde det nybörjarvänligt för mig var enkelt system (procentträning tyckte jag var pedagogiskt), ospecad värld (det var fantasy, mer behövdes inte) och färdiga äventyr.

Fast insåg du verkligen de här sakerna då? Tänk efter; om regelsystemet var annorlunda, världen Forgotten Realms och äventyret något du fick hitta på själv - hade du då tyckt att det var jättejobbigt och tråkigt och lagt av?

Barn behöver inte enkla spel, det är bara vuxna som avskräcks av komplexitet.

Fast jag gör hellre rollspel för vuxna än barn. Och som barn så behövde jag inga färdiga regler och det verkar inte min son heller behöva.

-Gunnar (som började rollspela som tonårig och inte riktigt är med på varför göra rollspel för barn)

 

[Anon]

Det som gjorde det nybörjarvänligt för mig var enkelt system (procentträning tyckte jag var pedagogiskt), ospecad värld (det var fantasy, mer behövdes inte) och färdiga äventyr.

Fast insåg du verkligen de här sakerna då? Tänk efter; om regelsystemet var annorlunda, världen Forgotten Realms och äventyret något du fick hitta på själv - hade du då tyckt att det var jättejobbigt och tråkigt och lagt av?

Barn behöver inte enkla spel, det är bara vuxna som avskräcks av komplexitet.

Fast jag gör hellre rollspel för vuxna än barn. Och som barn så behövde jag inga färdiga regler och det verkar inte min son heller behöva.

-Gunnar (som började rollspela som tonårig och inte riktigt är med på varför göra rollspel för barn)

Jag tror att jag missförstod dig, eller du missförstod mig. Jag menar inte att barn behöver speciella rollspel, tvärtom. Jag menar att rollspel för tonåringar/vuxna duger alldeles utmärkt.