Vanliga jävla människor

Khan said:
Hittills har jag aldrig gått så långt att jag malt mitt eget mjöl. Men nu blev jag ju sugen...
Click to expand...
Inte ens när jag åkte på lajv som en del av en bagar-familj gick vi så långt som till att mala mjölet själva...
 
Måns said:
Ja, majoriteten av den underhållningskultur vi dagligen tar del av handlar om vanliga människor, med mer eller mindre vanliga problem, eller iaf sannolika problem. Det finns ingen fantastik alls. Naturligtvis kan man berätta fullgoda historier på den grunden, det är bevisat bortom allt rimliga tvivel.
Click to expand...

Och stora delar av den underhållningskulturen är tråkig och fullständigt ointressant för mig.
 
Brödbane said:
Grejen är väl att termen "sannolik" är väldigt luddig. De allra flest Based on a true story-historierna tar sig alltid rätt stora friheter med vad som faktiskt hänt. Tittar man på hur rimligt ett narrativ är utifrån ett sannolikhetsperspektiv så hamnar de flesta av vardagsrealism-historierna i ett område som är ruskigt nära det fantastiska. Att exempelvis historien i Breaking Bad skulle ske på riktigt känns ungefär lika sannolikt som att filmen Flubber skulle bli verklighet.

Narrativ och verklighet är sällan överensstämmande, vilket blir väldigt tydligt när man exempelvis tittar på hur historia skrivs.
Click to expand...
Jag tycker att hela grejen med hur ”sannolikt” eller ”medelsvensson” det är inte är så intressant. Vi vet alla att det finns en skillnad där vi kan placera Breaking Bad, Gökboet och En man som heter Ove i ena lådan och Avengers, Sagan om ringen och Star Wars i den andra, och att en förkrossande majoritet rollspel endast befattar sig med den senare. Oavsett hur sannolik BB är som historia.
 
entomophobiac said:
Enklare då att bara skippa omskrivningen och leka med verkligheten direkt!
Click to expand...
Fast onekligen är det ju så att många författare av sf och fantasy hänvisat till att deras val av genre beror på att det just är lättare att behandla vissa ämnen utanför en samtida kontext. Så jag tycker absolut att det är ett relevant förhållningssätt, och skulle fantastiken kastas ut skulle det knappast förbättra verket utan snarare göra det meningslöst.

Sen är det så klart inget argument mot att spela historier om vanliga människor.
 
Last edited:
Genesis said:
Jag tycker att hela grejen med hur ”sannolikt” eller ”medelsvensson” det är inte är så intressant. Vi vet alla att det finns en skillnad där vi kan placera Breaking Bad, Gökboet och En man som heter Ove i ena lådan och Avengers, Sagan om ringen och Star Wars i den andra, och att en förkrossande majoritet rollspel endast befattar sig med den senare. Oavsett hur sannolik BB är som historia.
Click to expand...

Och som sagt, det finns ju fuktfarmare i Star Wars som inte tycks göra annat än att knega hela sitt liv på samma plats. Så jag menar att hela argumentet faller. Det finns folk som gör tråkiga saker i hittepå-världar med. Varför ska man spela det liksom?
 
erikt said:
Och stora delar av den underhållningskulturen är tråkig och fullständigt ointressant för mig.
Click to expand...

Ok, det är ju helt ok att tycka. Men du kanske ändå kan förstå varför det finns betydligt mer av den typen av filmer och böcker än fantasy?
 
Måns said:
Ok, det är ju helt ok att tycka. Men du kanske ändå kan förstå varför det finns betydligt mer av den typen av filmer och böcker än fantasy?
Click to expand...

Det är sjukt mycket billigare att filma?
 
Jag har verkligen inget emot drakar, laserpistoler, trollkarlar etc, men de gör inte en berättelse per automatik bättre. Det är för mig ingen skillnad på en trollkarl eller en rörmokare, eller en drake eller en grizzly eller vad som helst. Jag är nog mest fascinerad över motståndet mot "normal" underhållning.
 
Måns said:
Ok, det är ju helt ok att tycka. Men du kanske ändå kan förstå varför det finns betydligt mer av den typen av filmer och böcker än fantasy?
Click to expand...

Nej, faktiskt inte. Jag kan ju konstatera att det uppenbarligen finns en massa folk som uppskattar den typen av filmer och böcker, men jag förstår mig inte på varför de gör det.
 
erikt said:
Nej, faktiskt inte. Jag kan ju konstatera att det uppenbarligen finns en massa folk som uppskattar den typen av filmer och böcker, men jag förstår mig inte på varför de gör det.
Click to expand...

När du säger "den typen av filmer och böcker", vilka menar du då? Jag listade ju en bunt innan, men du svarade inte på det.
 
Genesis said:
Jag tycker att hela grejen med hur ”sannolikt” eller ”medelsvensson” det är inte är så intressant. Vi vet alla att det finns en skillnad där vi kan placera Breaking Bad, Gökboet och En man som heter Ove i ena lådan och Avengers, Sagan om ringen och Star Wars i den andra, och att en förkrossande majoritet rollspel endast befattar sig med den senare. Oavsett hur sannolik BB är som historia.
Click to expand...

Det jag tror jag regerar på är att allting i kategorin "verklighet" skulle ha mer saker gemensamt inom sig.

Det är väl väldigt få personer som skulle säga att Hjältarna från Telemarken, Motorsågsmassakern och ungdomsserien Adam & Eva har så mycket gemensamt. När du säger att det alltid blir "så jävla bra" när du kör scenarion ur verkligheten, oavsett genre, så känns det liksom som att man missar ett par aspekter.
 
Måns said:
När du säger "den typen av filmer och böcker", vilka menar du då? Jag listade ju en bunt innan, men du svarade inte på det.
Click to expand...

"Vanliga jävla människor som gör vanliga jävla saker i den vanliga jävla världen."
Det mesta som den här tråden startades för att hylla, i princip.

Därmed inte sagt att det måste vara fantastik involverat för att bli intressant.
Vanliga människor som gör ovanliga saker i den vanliga världen kan, men behöver inte, bli intressant.
 
erikt said:
"Vanliga jävla människor som gör vanliga jävla saker i den vanliga jävla världen."
Det mesta som den här tråden startades för att hylla, i princip.

Därmed inte sagt att det måste vara fantastik involverat för att bli intressant.
Vanliga människor som gör ovanliga saker i den vanliga världen kan, men behöver inte, bli intressant.
Click to expand...
Men du har inte läst tråden? Genesis har ju förklarat mer tydligt vad han menar flera gånger.
 
Jag har inte hängt med i diskussionen de senaste sidorna, men har tänkt lite. Det kommer antagligen inte flyga, men vore det inte lite lite spännande med följande upplägg för fyra spelare?

Spelare 1 spelar huvudpersonens handlingar (går till bussen)
Spelare 2 spelar huvudpersonens känslor (känner panik inför trängseln på bussen)
Spelare 3 spelar huvudpersonens intellekt (tänker att trängseln nog inte är någon fara och det finns ju faktiskt en tid att passa)
Spelare 4 spelar omgivningen (någon nyser huvudpersonen rakt i ansiktet)

Alla spelare har olika agendor, förutom spelare 1 som bara får tolka läget bäst hen kan. Jag kan tänka mig en massa vardagsscenarion, med olika nivå på seriositet, som skulle kunna vara roliga/spännande/sorgliga att spela.

EDIT: Nåja, den här geniala idén bryter antagligen inte igenom den pågående skottlossningen.
 
Måns said:
Men du har inte läst tråden? Genesis har ju förklarat mer tydligt vad han menar flera gånger.
Click to expand...

Ja? Vad menar du?
Han har förklarat vad han vill spela, och allt det låter mördande tråkigt för min del.
 
Avdelningen "saker jag skrivit tusen gånger i tusen trådar där vi diskuterat det här men som jag inte kan hålla mig från att skriva i den här tråden också nu när den blivit så lång":

För mig bottnar det rätt mycket, tror jag, i att jag inte är speciellt intresserad av människor eller "människoöden". Drama är inte riktigt min grej. Det kan vara en intressant krydda i serier och filmer och rollspel och så vidare, men det är inte för den sortens "nerv" jag konsumerar kultur. Det här med känslor och relationer är inget jag eftersträvar eller vill hålla på med. Jag fattar såklart att detta är en minoritetsåsikt och jag är rätt OK med det. Jag behöver inte få min smak validerad på det sättet; det är inte viktigt för mig att det jag tycker är majoritetsnorm.

Jag konsumerar generellt inte media för att känna saker i första hand, utan för att tänka saker. Jag gillar idéburen scifi som får mig att se nya perspektiv, nya möjligheter eller förstå koncept jag inte fattat eller tänkt på förut. Jag gillar mordmysterier a' Agatha Christie eftersom jag får träna "de små grå" och samtidigt följa med i logiska problemlösningskedjor. Jag gillar mysterie- och problemlösande i rollspel av samma skäl – jag får tänka, och belönas för att jag tänker.

Det är också ett slags power fantasy, en verklighetsflykt – i den verkligen verkliga verkligheten är det ju tydligen rätt sällan lösningen på saker och ting handlar om rationellt argumenterande och fakta, om stegvis problemlösning och att formulera strategier. Verkligheten är smutsig och känslomässig och ofantligt frustrerande nästan hela tiden. När jag konsumerar kultur tycker jag om att, för en stund, leva i en värld där rationellt tänkande spelar roll.

Att bara slänga in en drake gör det inte mer spännande för mig, i sig. Men om det visar sig att mördaren vi jagar i själva verket är en drake, och vi kan använda det vi vet om drakar för att både lösa mordmysteriet och lyckas fånga in mördaren – då blir det göttigt.

Sedan får det som sagt gärna finnas drama och karaktärer med livsöden och så vidare, men i grunden behöver jag något som får det att klia dödsskönt i hjärnan – nya intressanta koncept, nya strukturer och sätt för saker att hänga ihop, rationella pussel och problem att fundera på.
 
krank said:
Jag konsumerar generellt inte media för att känna saker i första hand, utan för att tänka saker. Jag gillar idéburen scifi som får mig att se nya perspektiv, nya möjligheter eller förstå koncept jag inte fattat eller tänkt på förut.
Click to expand...

Jag tycker också bättre om saker som plott, idéer, världsbyggen och koncept, än om individer och karaktärsbygge. Jag har ofta reaktionen i tv-serier "men låt det bli någon jävla handling någon gång också!" (det här var det som mer än något annat sänkte senare säsonger av GoT).

Det här går att göra inom mainstream, men fantastiken är så oerhört mycket bättre lämpad till det.

För att citera något Eleanor Roosevelt antagligen aldrig sade: “Poor minds talk about people. Average minds talk about events. Great minds talk about ideas.”
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top