Vanliga jävla människor

[krank]

Jag tycker också bättre om saker som plott, idéer, världsbyggen och koncept, än om individer och karaktärsbygge. Jag har ofta reaktionen i tv-serier "men låt det bli någon jävla handling någon gång också!" (det här var det som mer än något annat sänkte senare säsonger av GoT).

För mig var det intressant nog det som gjorde att senare säsonger – framför allt den sista – av GoT funkade bättre för mig än många tidigare. Äntligen hände det saker, och några av de här balla koncepten som pratats om i en herrans massa säsonger fick faktiskt vara med på bild och clasha mot varandra och grejer…

Men ja. Jag har också svårt för småskaliga plots eller tv-serier där det inte händer så mycket mer än karaktärsutveckling. Jag vill ha komplexa världsbyggen som växer fram och utforskas – det kan ju bli riktigt cool scifi (till exempel) om man introducerar ett fantastiskt koncept eller idé (typ tidsresor) och sedan helt enkelt spenderar serien med att utforska konsekvenserna – inte för att se hur det påverkar just de specifika karaktärerna, för då finns risk att man kompromissar med koncepten för att det ska passa dramat, utan för att se just hur konsekvenserna blir. Sätta upp tydliga regler för… kloning eller vad det nu är frågan om, och sedan hålla hårt på dem och visa en riktning som känns som en logisk konsekvens av de uppsatta reglerna.

 

[JohanL]

Sätta upp tydliga regler för… kloning eller vad det nu är frågan om, och sedan hålla hårt på dem och visa en riktning som känns som en logisk konsekvens av de uppsatta reglerna.

Jag tycker alltid om hur Larry Niven kom fram till att efter att han introducerat en viss mängd teknik i Tales of Known Space, så kunde han inte längre ställa upp några intressanta problem där, eftersom allt kunde lösas med med den teknik som redan fanns (typ att om du har antigravitation, FTL, friktionsfria ytor, nanotech-replikatorer och godtycklig mängd energi, så...). Så skrev han Safe At Any Speed för att visa det och tackade adjö till universumet.

 

[Brödbane]

Jag har inte hängt med i diskussionen de senaste sidorna, men har tänkt lite. Det kommer antagligen inte flyga, men vore det inte lite lite spännande med följande upplägg för fyra spelare?

Spelare 1 spelar huvudpersonens handlingar (går till bussen)
Spelare 2 spelar huvudpersonens känslor (känner panik inför trängseln på bussen)
Spelare 3 spelar huvudpersonens intellekt (tänker att trängseln nog inte är någon fara och det finns ju faktiskt en tid att passa)
Spelare 4 spelar omgivningen (någon nyser huvudpersonen rakt i ansiktet)

Alla spelare har olika agendor, förutom spelare 1 som bara får tolka läget bäst hen kan. Jag kan tänka mig en massa vardagsscenarion, med olika nivå på seriositet, som skulle kunna vara roliga/spännande/sorgliga att spela.

EDIT: Nåja, den här geniala idén bryter antagligen inte igenom den pågående skottlossningen.

Låter lite som en lite mer sansad variant av "Everyone is John"

 

[guldfink]

Låter lite som en lite mer sansad variant av "Everyone is John"

Tack för tipset! Ser roligt ut!

 

[Rickard]

Spelare 1 spelar huvudpersonens handlingar (går till bussen)
Spelare 2 spelar huvudpersonens känslor (känner panik inför trängseln på bussen)
Spelare 3 spelar huvudpersonens intellekt (tänker att trängseln nog inte är någon fara och det finns ju faktiskt en tid att passa)
Spelare 4 spelar omgivningen (någon nyser huvudpersonen rakt i ansiktet)

En variant på detta kan vara Fatimah's Busy Day. Genialt koncept. Hade gärna velat testa någon gång. Det är denna typ av culture gaming som jag gärna spelar - där man får sätta sig in i ett helt annat tankesätt.

 

[Mogger]

Ja? Vad menar du?
Han har förklarat vad han vill spela, och allt det låter mördande tråkigt för min del.

Ja, alltså, jag är väl mest fascinerad över att du inte kan förstå varför folk uppskattar Tunna blå linjen, Amelie från Monte Martre, Black Swan, Million Dollar Baby, The Social Network, Thelma & Louis etc, etc, etc.

 

[Genesis]

Det jag tror jag regerar på är att allting i kategorin "verklighet" skulle ha mer saker gemensamt inom sig.

Det är väl väldigt få personer som skulle säga att Hjältarna från Telemarken, Motorsågsmassakern och ungdomsserien Adam & Eva har så mycket gemensamt. När du säger att det alltid blir "så jävla bra" när du kör scenarion ur verkligheten, oavsett genre, så känns det liksom som att man missar ett par aspekter.

Ändå har alla dessa saker gemensamt att man inte skriver rollspel om dem.

Sedan har jag sagt vilken typ av drama jag pratar om, och Motorsågsmassakern är ju knappast med i den kategorin.

Men ja, alla dessa har en hel del saker gemensamt. De har gemensamt att de utspelar sig i den verkliga världen. Som jag sagt, det gör ju en jäkla skillnad. Det gör det lättare för mig att identifiera mig med rollerna, det gör att jag kan använda en extremt stor hög av kulturella referenser, det gör att jag känner att jag spelar saker som skulle kunna hända.

Jag spelar ju inte genrer jag inte gillar. Det blir oftast bra även när jag spelar med fantastik. Skulle jag spela ett spel där man undersöker ett mysterium som SL förberett skulle jag såklart finna det aptråkigt även i vår värld, men jag spelar ju inte sådant. Jag påstår inte att man kan göra vad som helst och om man bara undviker fantastisk blir det automatiskt bra. Jag säger att när jag spelar på det sätt jag gillar blir det alltid bra när berättelsen utspelar sig i den verkliga världen, med trovärdiga människor och dramatiska men rimliga problem. Och när jag har med fantastik blir det ofta bra, men inte med samma regelbundenhet.

 

[JohanL]

Ja, alltså, jag är väl mest fascinerad över att du inte kan förstå varför folk uppskattar Tunna blå linjen, Amelie från Monte Martre, Black Swan, Million Dollar Baby, The Social Network, Thelma & Louis etc, etc, etc.

Rätt många av huvudrollerna där är väl inte vanliga jävla människor, ens när de inte har några övernaturliga krafter eller sådant?

 

[Mogger]

Rätt många av huvudrollerna där är väl inte vanliga jävla människor, ens när de inte har några övernaturliga krafter eller sådant?

Jo, det är helt vanliga människor. Det är detta vi pratar om.

 

[JohanL]

Jo, det är helt vanliga människor. Det är detta vi pratar om.

Trådstarten säger "inte poliser ... inte kommandosoldater. Jag gillar revisorer, barnpsykologer, bibliotekarier, personalschefer, författare, taxichaufförer och ja, till och med managementkonsulter. ... Nej, jag vill spela folk som har svårt att öppna sig inför andra, folk som inte kan sluta med spriten, folk som inte har pengar nog i slutet av månaden, som är rädda för att de kastar bort sitt liv på fel karriär och folk som inte vet om de borde skilja sig."

Så jag läser det som att det inte bara handlar om att världen är naturalistisk, utan om att man spelar Svenssons med Svensson-problem och inte Mark Zuckerberg.

 

[Mogger]

Trådstarten säger " inte poliser ... inte kommandosoldater. Jag gillar revisorer, barnpsykologer, bibliotekarier, personalschefer, författare, taxichaufförer och ja, till och med managementkonsulter."

"Nej, jag vill spela folk som har svårt att öppna sig inför andra, folk som inte kan sluta med spriten, folk som inte har pengar nog i slutet av månaden, som är rädda för att de kastar bort sitt liv på fel karriär och folk som inte vet om de borde skilja sig."

Så jag läser det som att det inte bara handlar om att världen är naturalistisk, utan om att man spelar Svenssons och inte Mark Zuckerberg.

Poliser hade en asterisk. Social Network utspelar ju sig innan Facebook blev gigantiskt. Det känns som att du anstränger dig väldigt för att göra alla argument ogiltiga. Men det är den här typen av berättelser vi pratar om. Ju fortare folk kan acceptera det dessto snabbare kan vi ha en riktig diskussion som inte handlar om att skjuta ner halmgubbar

Men visst, ta Taxi Driver istället då.

 

[Genesis]

Poliser hade en asterisk. Social Network utspelar ju sig innan Facebook blev gigantiskt. Det känns som att du anstränger dig väldigt för att göra alla argument ogiltiga. Men det är den här typen av berättelser vi pratar om. Ju fortare folk kan acceptera det dessto snabbare kan vi ha en riktig diskussion som inte handlar om att skjuta ner halmgubbar

Men visst, ta Taxi Driver istället då.

Ja, jag kan ha uttryckt mig dåligt, men jag har försökt att klargöra det senare i tråden. Det handlar inte om att det ska vara så vardagligt som möjligt. Av vad jag känner till om de filmer Måns listar så tycker jag absolut att det är vad jag snackar om i den här tråden. Sorry om jag varit otydlig. Jag vill ha drama och intressanta människor, saker som är värda att berätta om. Dessa kan absolut vara vardagliga. Amélie från Montmartre är rätt kufisk, men klart vardaglig. En man som heter Ove likaså. Men jag tänker absolut att typ La carte et le territoire, den senaste boken jag läst, passar in. Den handlar om en konstnär som under bokens lopp blir superkänd och multimiljonär på sin konst. Senare i boken blir hans vän brutalt styckmördad. Det är inte jättevanligt men det är fortfarande en jordnära berättelse om hans liv, hans relationer, hans tankar, och så vidare. Hans vän blir styckmördad på grund av en tavla han fick av konstnären som var värd hundratals miljoner, och detta faktum är mycket viktigare än vem som gjorde det. Det är inte en deckare där man ska lista ut mördaren, som inte ens nämns innan han hittas (vilket sker av en slump, och då är han redan död). Polisen är också en viktig person i boken, men det handlar om hans relation med frun, hans människosyn, och hur han håller på att pensionera sig.

 

[JohanL]

Ja, jag kan ha uttryckt mig dåligt, men jag har försökt att klargöra det senare i tråden. Det handlar inte om att det ska vara så vardagligt som möjligt. Av vad jag känner till om de filmer Måns listar så tycker jag absolut att det är vad jag snackar om i den här tråden.

Jag tror att en avgörande skillnad för många inte i första hand är om det är naturalistiskt eller ej, utan om det finns action eller ej. Ett spel som Grey Ranks har inte en övernaturlig grej i sig, men det handlar fortfarande (till stor del, i alla fall) om yttre actionfylld handling, inte om hur man övervinner sin depression eller förlåter sin far. Det tror jag är en mycket viktigare skiljelinje än mellan naturalistiskt och nerdtropat.

 

[Rickard]

Jag säger att när jag spelar på det sätt jag gillar blir det alltid bra när berättelsen utspelar sig i den verkliga världen, med trovärdiga människor och dramatiska men rimliga problem. Och när jag har med fantastik blir det ofta bra, men inte med samma regelbundenhet.

Kan jag skönja att du menar att med fantastik så finns risken att man nöjer sig med den typen av sensation, istället för att koncentrera sig på att skapa sensationell drama?

Lite som jag menar att tärningsslag och andra typer av belöningssystem gör att folk tycker det är intressant i sig, istället för att skapa intressant spelmekanik.

 

[Genesis]

Jag tror att en avgörande skillnad för många inte i första hand är om det är naturalistiskt eller ej, utan om det finns action eller ej. Ett spel som Grey Ranks har inte en övernaturlig grej i sig, men det handlar fortfarande (till stor del, i alla fall) om yttre actionfylld handling, inte om hur man övervinner sin depression eller förlåter sin far. Det tror jag är en mycket viktigare skiljelinje än mellan naturalistiskt och nerdtropat.

Ja, våld i rollspel är ju ett annat tema som har diskuterats desto mer, och det är ju helt klart också en faktor. Vilken som är viktigast vet jag inte. Men du fick nog gräva ganska djupt för att hitta Grey Ranks, va? Det är knappast något storsäljande mainstreamspel, direkt. Till och med i "naturalistiska" genrer som western, cyberpunk och postapokalyps är det ju mer regel än undantag att det finns trollkarlar. Vafan, till och med Noir har magi i sig. NOIR! Det första och största film noir-spelet, och man sätter det i "Sandukar" och slänger in magi. Varför gjorde man det? Jag är rätt övertygad om att man tänkte att ett film noir-spel som utspelar sig i Chicago utan trollkarlar helt enkelt skulle sälja mycket sämre. Fantastiken sitter djupt i den svenska rollspelssjälen.

Men i vilket fall som helst så är det för mig en akademisk fråga. Det jag hyllar i den här tråden är ju dramaberättelser i vår egen verklighet. Inte actionberättelser och inte fantastik.

 

[JohanL]

Ja, våld i rollspel är ju ett annat tema som har diskuterats desto mer, och det är ju helt klart också en faktor. Vilken som är viktigast vet jag inte. Men du fick nog gräva ganska djupt för att hitta Grey Ranks, va?

Den råkar stå i bokhyllan. Western hade kanske egentligen varit det mer uppenbara förslaget. Eller ett James Bond där man begränsar sig till teknik som finns.

 

[Genesis]

Kan jag skönja att du menar att med fantastik så finns risken att man nöjer sig med den typen av sensation, istället för att koncentrera sig på att skapa sensationell drama?

Lite som jag menar att tärningsslag och andra typer av belöningssystem gör att folk tycker det är intressant i sig, istället för att skapa intressant spelmekanik.

Inte alls. Det kanske är så, men det är inte det jag menar. Vår egen verklighet är helt enkelt mycket bättre än alla fantasivärldar. Den mest inbitne Tolkien-nörd kan inte två procent så mycket om Midgård som jag kan om Jorden. Och det är mycket enklare att empatera med och relatera till en svetsare från Ljungskile än en riddare från Rohan. Bara någon säger "SJ" så väcks en hel drös med associationer och minnen och känslor på ett sätt som du aldrig kan få till i en fantasivärld. Jag vet hur filmjölk smakar, jag har varit på arbetsförmedlingen och jag har åkt tunnelbana. Det är helt enkelt en mycket rikare, djupare och personligare koppling som jag får helt gratis när jag spelar i vår värld. Jag känner också att jag måste ta den på allvar på ett annat sätt. Det blir liksom ett steg närmare att spela riktiga människor, som jag lär känna genom spelet och bryr mig om. Jag kan absolut bry mig om riddaren också, men det kräver mer arbete.

 

[JohanL]

Bara någon säger "SJ" så väcks en hel drös med associationer och minnen och känslor på ett sätt som du aldrig kan få till i en fantasivärld. Jag vet hur filmjölk smakar, jag har varit på arbetsförmedlingen och jag har åkt tunnelbana. Det är helt enkelt en mycket rikare, djupare och personligare koppling som jag får helt gratis när jag spelar i vår värld.

Argumentet för fantasy är väl ofta att vi visserligen känner till de där sakerna, men att de just därför blir banala, och fantasyn blir mer än det verkliga? Att filmjölken kanske inte är så jäkla spännande trots allt? Så här säger George R.R. Martin:

"The best fantasy is written in the language of dreams. It is alive as dreams are alive, more real than real … for a moment at least … that long magic moment before we wake.

Fantasy is silver and scarlet, indigo and azure, obsidian veined with gold and lapis lazuli. Reality is plywood and plastic, done up in mud brown and olive drab. Fantasy tastes of habaneros and honey, cinnamon and cloves, rare red meat and wines as sweet as summer. Reality is beans and tofu, and ashes at the end. Reality is the strip malls of Burbank, the smokestacks of Cleveland, a parking garage in Newark. Fantasy is the towers of Minas Tirith, the ancient stones of Gormenghast, the halls of Camelot. Fantasy flies on the wings of Icarus, reality on Southwest Airlines. Why do our dreams become so much smaller when they finally come true?

We read fantasy to find the colors again, I think. To taste strong spices and hear the songs the sirens sang. There is something old and true in fantasy that speaks to something deep within us, to the child who dreamt that one day he would hunt the forests of the night, and feast beneath the hollow hills, and find a love to last forever somewhere south of Oz and north of Shangri-La.

They can keep their heaven. When I die, I’d sooner go to Middle-Earth."

 

[Mogger]

@JohanL Grey Ranks handlar ju uttalat om vanliga människor. Extremt utsatta barn/tonåringar som tvingas växa upp alldeles för fort och axla ett alldeles för stort ansvar. Att mena att det handlar om yttre actionfyllda händelser låter som en fullständig förvansking. Vi snackar barn som råkar växa upp i Warsawa under brinnande krig och som i detta elände finner vänskap, kärlek, hjältemod och svek.

 

[Svarte Faraonen]

@JohanL Grey Ranks handlar ju uttalat om vanliga människor. Extremt utsatta barn/tonåringar som tvingas växa upp alldeles för fort och axla ett alldeles för stort ansvar. Att mena att det handlar om yttre actionfyllda händelser låter som en fullständig förvansking. Vi snackar barn som råkar växa upp i Warsawa under brinnande krig och som i detta elände finner vänskap, kärlek, hjältemod och svek.

Frågan är hur mycket vi kan relatera till den verkligheten, när den är så mycket värre än vad vi har upplevt. Där tycker jag att fantastiken har en säkerhetsventil; när allt är främmande blir känslan av mitt främmandeskap mindre akut.