Vanliga jävla människor

[JohanL]

Vi snackar barn som råkar växa upp i Warsawa under brinnande krig och som i detta elände finner vänskap, kärlek, hjältemod och svek.

Det är bägge samtidigt - det skulle vara ett mycket mer svårsålt spel om inte den externa aspekten fanns med där. Samma sak med Night Witches - det finns något att hänga upp det hela på.

 

[Mogger]

Frågan är hur mycket vi kan relatera till den verkligheten, när den är så mycket värre än vad vi har upplevt. Där tycker jag att fantastiken har en säkerhetsventil; när allt är främmande blir känslan av mitt främmandeskap mindre akut.

Jag vill inte ställa verklighet mot fantasi. Båda har sina fördelar, men jag tycker nog att man åtminstone kan acceptera att båda har sina styrkor. Grey Ranks drabbade mig väldigt hårt, båda som läsning och i spel.

 

[Mogger]

Det är bägge samtidigt - det skulle vara ett mycket mer svårsålt spel om inte den externa aspekten fanns med där. Samma sak med Night Witches - det finns något att hänga upp det hela på.

Hänger inte alls med hur du menar. Menar du att krigsövgreppen på något sätt är actionladdad verklighetsflykt? Vi snackar en fullständig tragedi, ett av historiens värsta svek.

 

[JohanL]

Hänger inte alls med hur du menar. Menar du att krigsövgreppen på något sätt är actionladdad verklighetsflykt? Vi snackar en fullständig tragedi, ett av historiens värsta svek.

Var har jag pratat om verklighetsflykt i Grey Ranks? Poängen är att det finns en viktig yttre handling med actionelement, så att det inte bara handlar om "folk som har svårt att öppna sig inför andra, folk som inte kan sluta med spriten, folk som inte har pengar nog i slutet av månaden, som är rädda för att de kastar bort sitt liv på fel karriär och folk som inte vet om de borde skilja sig". Det är inte så renodlat mondänt och internt längre. Folk som inte vet om de borde skilja sig under sitt gråa vardagsliv i radhuset? Eh. Folk som inte vet om de borde skilja sig under brinnande inbördeskrig eller pågående zombieapokalyps? Nu händer det saker!

(En del av det här är antagligen också stakes, något vi definitivt har i Grey Ranks, men kanske inte så mycket i om Olle och Stina ska skilja sig eller ej.)

 

[Mogger]

Var har jag pratat om verklighetsflykt i Grey Ranks? Poängen är att det finns en viktig yttre handling med actionelement, så att det inte bara handlar om "folk som har svårt att öppna sig inför andra, folk som inte kan sluta med spriten, folk som inte har pengar nog i slutet av månaden, som är rädda för att de kastar bort sitt liv på fel karriär och folk som inte vet om de borde skilja sig". Det är inte så renodlat mondänt och internt längre. Folk som inte vet om de borde skilja sig under sitt gråa vardagsliv i radhuset? Eh. Folk som inte vet om de borde skilja sig under brinnande inbördeskrig eller pågående zombieapokalyps? Nu händer det saker!

Jag förstår inte. Har någon sagt att historier om vanliga människor inte får ske med en yttre kontext? Det är ju själva förutsättningen. Det är ju @Genesis poäng, att vi kan förstå hur en alkoholiserad småbarnsförälder betraktas av omgivningen.

Hur betraktas en orchmamma som dricker orchöl?

 

[Svarte Faraonen]

Jag vill inte ställa verklighet mot fantasi. Båda har sina fördelar, men jag tycker nog att man åtminstone kan acceptera att båda har sina styrkor. Grey Ranks drabbade mig väldigt hårt, båda som läsning och i spel.

Ja, jag säger ju inte att en är bättre än den andra. Men däremot upplever jag att det grundläggande främmandegörande som fantastiken innebär också innebär att man kan närma sig saker som annars hade varit för tunga, eller där jag åtminstone jag hade upplevt ett ansvar att inte missrepresentera en viss erfarenhet. Jag har lättare att spela en politisk flykting under Thamas Vitfjäder i Eons Damarien än jag har att spela en politisk flykting undan den burmesiska juntan i vår verklighet, för i det förra fallet känner jag mindre moraliskt ansvar att göra rätt, inte ägna mig åt "misärturism", med mera.

 

[krank]

Inte alls. Det kanske är så, men det är inte det jag menar. Vår egen verklighet är helt enkelt mycket bättre än alla fantasivärldar. Den mest inbitne Tolkien-nörd kan inte två procent så mycket om Midgård som jag kan om Jorden. Och det är mycket enklare att empatera med och relatera till en svetsare från Ljungskile än en riddare från Rohan. Bara någon säger "SJ" så väcks en hel drös med associationer och minnen och känslor på ett sätt som du aldrig kan få till i en fantasivärld. Jag vet hur filmjölk smakar, jag har varit på arbetsförmedlingen och jag har åkt tunnelbana. Det är helt enkelt en mycket rikare, djupare och personligare koppling som jag får helt gratis när jag spelar i vår värld. Jag känner också att jag måste ta den på allvar på ett annat sätt. Det blir liksom ett steg närmare att spela riktiga människor, som jag lär känna genom spelet och bryr mig om. Jag kan absolut bry mig om riddaren också, men det kräver mer arbete.

Vi är inte överens om ganska mycket, du och jag, så när vi är det tycker jag det är värt att påpeka: Jag ställer till 100% upp på det här; jag älskar att spela i vår värld just för att jag vet hur saker funkar, jag kan föreställa mig dem lättare (för mig blir det ju tydliga inre bilder dessutom), jag behöver inte anstränga mig.

Så även om jag gillar scifi så föredrar jag ju near future scifi, alltså scifi där det mesta ändå är så som det är nu och vi kan använda all kulturell shorthand och alla rollpersoner har någorlunda koll på vad Pokemon är eller iaf hört namnet.

Även om jag behöver inslag av fantastik för att riktigt kunna engagera mig så är vår verklighet en apbra utgångspunkt. De fantastiska inslagen blir mycket mer spännande när de ställs i relation till det bekanta.

 

[JohanL]

Även om jag behöver inslag av fantastik för att riktigt kunna engagera mig så är vår verklighet en apbra utgångspunkt. De fantastiska inslagen blir mycket mer spännande när de ställs i relation till det bekanta.

Det här tror jag är en av sakerna som gör Kult så bra - det funkar utmärkt att ha rollpersoner som är helt vanliga jävla människor, och låta skräckelementet slå igenom så mycket hårdare när det vardagliga först är etablerat.

 

[Mogger]

Ja, jag säger ju inte att en är bättre än den andra. Men däremot upplever jag att det grundläggande främmandegörande som fantastiken innebär också innebär att man kan närma sig saker som annars hade varit för tunga, eller där jag åtminstone jag hade upplevt ett ansvar att inte missrepresentera en viss erfarenhet. Jag har lättare att spela en politisk flykting under Thamas Vitfjäder i Eons Damarien än jag har att spela en politisk flykting undan den burmesiska juntan i vår verklighet, för i det förra fallet känner jag mindre moraliskt ansvar att göra rätt, inte ägna mig åt "misärturism", med mera.

Det håller jag helt med om. Det är samma med fabler, SciFi etc. Jag kan tycka att fantasy I allmänhet inte tar vara på den möjligheten men håller helt och hållet med om styrkorna med allegorier

 

[Sömniga Isaac]

Folk som inte vet om de borde skilja sig under sitt gråa vardagsliv i radhuset? Eh. Folk som inte vet om de borde skilja sig under brinnande inbördeskrig eller pågående zombieapokalyps? Nu händer det saker!

Vad hindrar oss från att ha med yttre hot även i vanliga människors liv? Det går att dra in yttre faktorer, som kan drabba oss i vår värld, utan att ta till det fantastiska. Något som skapar en till dimension att förhålla sig till då det kommer till problemet. Skuld och skam, om vi kikar på dessa, bygger ju på att det finns något bortanför oss som verkar som en tvingande kraft på oss och sliter på oss. Heder är ett annat sådant fenomen som bygger på yttre förväntningar. Rädslan för det främmande som övervinner vår motvilja att hänga samman med gänget vi alltid hängt med är även det en sådan faktor som skapar intressanta konflikter inom, mellan och utom personen i berättelsen.

Jag kan tänka helt snett, men var någonstans står det att vi måste plocka bort yttre påverkan bara för att vi spelar helt vanliga människor i vår egen värld?

 

[JohanL]

Efter att ha tänkt till vill jag modifiera biten om yttre actionelement litet grand - vad jag tror att det framför allt tillför är stakes. Det finns en anledning till att i den överväldigande mängden underhållning vi konsumerar det står mer på spel än ett äktenskap eller någons depression - vi vill ha mer än så att bry oss om. Grey Ranks? Stakes. Night Witches? Stakes. Western? Jag antar att det beror på äventyret, men låt mig göra en gissning på att de oftast inbegriper rejäla stakes (eftersom det är så man designar äventyr). Renodlat skilsmässodrama där bägge har en del rätt och en del fel? Det är i alla fall lätt hänt att det inte känns som att det finns mycket stakes.

 

[Mogger]

Efter att ha tänkt till vill jag modifiera biten om yttre actionelement litet grand - vad jag tror att det framför allt tillför är stakes. Det finns en anledning till att i den överväldigande mängden underhållning vi konsumerar det står mer på spel än ett äktenskap eller någons depression - vi vill ha mer än så att bry oss om. Grey Ranks? Stakes. Night Witches? Stakes. Western? Jag antar att det beror på äventyret, men låt mig göra en gissning på att de oftast inbegriper rejäla stakes (eftersom det är så man designar äventyr). Renodlat skilsmässodrama där bägge har en del rätt och en del fel? Det är i alla fall lätt hänt att det inte känns som att det finns mycket stakes.

Du vill att det ska finnas ett yttre hot alltså? Det är ok. Jag håller inte med om att det finns tydliga externa hot i den överväldigande mängden underhållning vi konsumerar. Tvärtom är jag rätt säker på att så inte är fallet. Men det är ok. Du får gärna uppskatta yttre hot. Jag tror också att du har en lite annan definition av stakes än vad som är vanligt. Stakes finns i allra högsta grad i den vanliga jävla världen. I de flesta (alla?) skilsmässodrama jag har sätt finns det väldigt tydliga stakes. Vem får vårdanden om barnen? Vem får sommarhuset på Österlen? Etc. Stakes.

Men Genesis var ju tydlig med att ovanliga situationer inte var det som avsågs - utomjordingar som attackerar, vulkanutbrott, Ondskan Vaknar™ , världskrig. Men förstår jag dig rätt att du helst vill ha ett tydligt definierat externt hot när du spelar rollspel? Det är såklart ok. Jag gillar också externa hot. Väldigt mycket.

Dock tycker jag att det finns mängder med externa hot i den vanliga jävla världen, men de har en lite annan form - rasism, avundsjuka, girighet, moral, otrohet, utmätning, korruption, brottsmisstankar, kriminalitet, fattigdom etc.

 

[JohanL]

Dock tycker jag att det finns mängder med externa hot i den vanliga jävla världen, men de har en lite annan form - rasism, avundsjuka, girighet, moral, otrohet, utmätning, korruption, brottsmisstankar, kriminalitet, fattigdom etc.

Jag tror att en anledning till stakes ofta trissas upp i medieproduktioner är för att vi bryr oss mindre än om vi vore i läget själva - alltså, givetvis tycker de som är inblandade i skilsmässodramat att det är jätteviktigt, men läsare/publik/spelare gör det i alla fall mindre än om det faktiskt vore de själva. De faktiska kontrahenterna bryr sig om vem som får huset på Österlen, men redan hos mig som spelare har det tappat mycket av sin omedelbarhet. Det gäller förstås alla andra stakes också, men om de är högre till att börja med finns det mer fallhöjd.

 

[Mogger]

Jag tror att en anledning till stakes ofta trissas upp i medieproduktioner är för att vi bryr oss mindre än om vi vore i läget själva - alltså, givetvis tycker de som är inblandade i skilsmässodramat att det är jätteviktigt, men läsare/publik/spelare gör det i alla fall mindre än om det faktiskt vore de själva. De faktiska kontrahenterna bryr sig om vem som får huset på Österlen, men redan hos mig som spelare har det tappat mycket av sin omedelbarhet. Det gäller förstås alla andra stakes också, men om de är högre till att börja med finns det mer fallhöjd.

Jag förstår vad du menar, men tror att du har fel. Jag tror att orsaken till att vi ser betydligt mer av den typen av stakes i filmer/böcker är just för att vi kan relatera till det, till skillnad från en zombieapokalyps eller en vinter som kommer (fast aldrig kommer).

 

[Svarte Faraonen]

Det håller jag helt med om. Det är samma med fabler, SciFi etc. Jag kan tycka att fantasy I allmänhet inte tar vara på den möjligheten men håller helt och hållet med om styrkorna med allegorier

Hm, jag tror inte att allegorier är det jag är ute efter. Jag är inte ute efter att använda fantastiken som verktyg för att säga något om verkligheten, jag är ute efter att saker sak hänga ihop i fiktionen. Sedan har jag såklart en bild av människan och samhället som går igen oavsett om min kampanj utspelar sig i Melniboné eller Mellerud, men det betyder inte att jag försöker säga något allegoriskt.

 

[Mogger]

Hm, jag tror inte att allegorier är det jag är ute efter. Jag är inte ute efter att använda fantastiken som verktyg för att säga något om verkligheten, jag är ute efter att saker sak hänga ihop i fiktionen. Sedan har jag såklart en bild av människan och samhället som går igen oavsett om min kampanj utspelar sig i Melniboné eller Mellerud, men det betyder inte att jag försöker säga något allegoriskt.

Kanske lite hönan och ägger, beroende på perspektiv. Jag tror att jag förstår vad du menar och tänker att det är en tolkningsfråga som man överlåter åt läsaren/spelaren.

 

[JohanL]

Kanske lite hönan och ägger, beroende på perspektiv. Jag tror att jag förstår vad du menar och tänker att det är en tolkningsfråga som man överlåter åt läsaren/spelaren.

Då är det inte heller riktigt en allegori längre - i en allegori är de svaren redan givna (ingen behöver fundera på vad Fru Dygd och Fru Lusta representerar, liksom, eller ens Aslan som är en svagare form av allegori).

Vilket nog är vad man är ute efter, också.

 

[Mogger]

Då är det inte heller riktigt en allegori längre - i en allegori är de svaren redan givna (ingen behöver fundera på vad Fru Dygd och Fru Lusta representerar, liksom, eller ens Aslan som är en svagare form av allegori).

Vilket nog är vad man är ute efter, också.

Jag tror inte att man så enkelt kan göra den uppdelningen. Dessutom så är ju settingen en fond för nya berättelser. Granströms Trakorien är en allegori. Varje enskilt inslag är det inte. Berättelserna i den behöver inte förstärka allegorin. Det här är ju rollspelens styrka.

Men jag vet knappt vad vi pratar om längre.

Har fantasi fördelar gentemot verklighet? Absolut. Är verkligheten tom och ointressant? Absolut inte.

 

[entomophobiac]

Sen är det så klart inget argument mot att spela historier om vanliga människor.

Tänker att ingen idé för något per automatik behöver vara mot något annat. I synnerhet inte när det gäller underhållning.

 

[Genesis]

Efter att ha tänkt till vill jag modifiera biten om yttre actionelement litet grand - vad jag tror att det framför allt tillför är stakes. Det finns en anledning till att i den överväldigande mängden underhållning vi konsumerar det står mer på spel än ett äktenskap eller någons depression - vi vill ha mer än så att bry oss om. Grey Ranks? Stakes. Night Witches? Stakes. Western? Jag antar att det beror på äventyret, men låt mig göra en gissning på att de oftast inbegriper rejäla stakes (eftersom det är så man designar äventyr). Renodlat skilsmässodrama där bägge har en del rätt och en del fel? Det är i alla fall lätt hänt att det inte känns som att det finns mycket stakes.

Jag skulle säga att det är nästan precis tvärtom. Underhållning utan det du verkar kalla "stakes" kryllar det ju av. Desperate Housewives, Sällskapsresan, En man som heter Ove, The Royal Tenenbaums, Love Actually, Ett dockhem, Madame Butterfly, Fanny och Alexander, Änglagård, Amélie från Montmartre, La bohème, Tomten är far till alla barnen, Skilda världar, Vuxna människor, Gökboet, Den store Gatsby, Driving Miss Daisy, Stekta gröna tomater, Forest Gump, Little Miss Sunshine, Brokeback Mountain, The Artist, Broarna i Madison County, Les intouchables, Allt om min mamma, Habla con ella, Y tu mama tambien, Bombay Dreams, Huis clos, Främlingen, Pianot och Chocolat, för att bara nämna några stycken.

Däremot, berättelser där vi har "stakes" men inget personligt drama, det är svårare att komma på. Det är ju ganska välbekant att Hollywood alltid slänger in ett kärleksdrama i filmer som handlar om storslagna äventyr och att rädda världen, att superhjältar alltid har en personlig och intim sidohandling som vävs in i huvudhandlingen, och så vidare. Just för att det är svårt att bry sig om de storslagna sakerna. Det ger häftiga scener och coola specialeffekter som ger en wow-känsla, men det är svårt att få publiken att bry sig. Det kan stå hundra pers på taket på skyskrapan som håller på att kollapsa, men det är otroligt mycket effektivare om hjältens flickvän står där, också. Slumdog Millionaire handlar om att vinna en förmögenhet i tv, men det är en så bra film för att man genom tv-tävlingen, som vi som publik inte har en anledning att bry oss om, berättar om huvudpersonens liv i slummen.

I rollspel är det inte nödvändigtvis så, men det tror jag till stor del är för att de flesta rollspelare inte primärt spelar berättelser, utan spel. De vill klara äventyret, levla sin gubbe, lista ut mysteriet, besegra skruken, och så vidare. Då är behovet av personligt drama betydligt mindre, vilket vi också kan se i dataspelsvärlden. Och, för att förtydliga, det är absolut inget fel med detta. Noll problem med att folk gillar att spela spel. Det är bara inte vad jag går igång på i rollspel. Jag vill ha berättelser, och då vill jag ha personligt, intimt drama.