Nekromanti Vapen, skada och rustning???

[Gurgeh]

Re: wow...

Kort vs Långt vapen? Där kommer TV (Taktikvärde? Kom inte på något bra namn) in i bilden.

Vapenlängd?

Den med högst taktikvärde får skillnaden mellan taktikvärdena som tillägg på sitt stridsslag. I öppnandet av striden (då de är långt från varandra) leder svärdet på lång räckvidd, men kommer de nära in på leder dolken, pga sin smidighet i trånga utrymmet. Således har svärdet ett högt TV på svärdslängds avstånd, medan dolken har högt TV för korta avstånd... Hmm funkar det?

Jag tror inte att något stridssystem tjänar på att försöka hålla reda på avståndet mellan kombattanterna på ett så detaljerat sätt. Att ett långt vapen är en fördel tror jag däremot är bra och det känns vettigt att man får en (liten) bonus på sitt stridsslag för ett längre vapen. Undantaget bör endast vara när utrymmet gör att man inte kan utnyttja fördelen (om man slåss i en garderob eller blir fasthållen till exempel) och då räcker det med en regel i stil med att man inte kan använda ett vapen med längd längre än X. (Man kan i alla fall inte använda det som det är tänkt att användas, däremot kan man kanske försöka dänga till någon med svärdsknoppen, som då fungerar som ett knogjärn eller liknande, men nu har jag kommit ifrån ämnet...)

/tobias

 

[Korpen]

Re: Heheh

Man hugger inte igenom en plåtrustning med ett svärd, punkt.
En orsak till att svärden blev mindre och smalare var att eftersom man inte kunde hugga igenom en rustning med svärdet, så var man tvungen att sticka istället. Dessutom är det möjligt att hitta glipor i en rustning med ett precist stick. Tvåhandsvärd fanns främst för att röja i pikformationer och som cermoniellt vapen. Vill man hugga igenom en plåtrustning så använde man hillebarder eller pålyxor, bilor är betydligt bättre än svärd på att slå igenom plåt.

Om du pratar i historiska termer så hade armorstet mycket lite med rustningsutvecklinen att göra, faktum är att en plåtrustning inte försvann förren efter år 1600, långt efter att armorstet slutat ha en militär funktion.

 

[Lambendil_UBBT]

Risk för LÅÅÅNG diskussion

Vill inte starta någon fajt á la Herr Nils och någon annan nipponist, men hur som helst. Det där är faktiskt en liten villfarelse. Faktum är att de sk tvåhandssvärden var ypperligt utformade att stick med, och detta gjordes genom att man höll om klingan en bra bit fram och stötte med svärdet mot oskyddade delar. ja man hade plåthandskar . Tränar själv svärd, så en hel del historia ingår. De lätta sticksvärden kom efter rustningarnas tid, då rustningar inte fyllde någon funktion.

Är inte ute efter att käfta. Jag nämner bara det jag fått lära mig av Liechtenauer's manuscript.

 

[Korpen]

Re: Risk för LÅÅÅNG diskussion

Halv-svärding (är "svärding" egentligen ett ord?) skedde väl främst med långsvärd. Och tittar man lite på ett sent fjortonhudratalsvärd, så har det oftast klingor som främst är till att stöta med, om vi pratar om enhandsvärd som kan användas till häst. Till fots användes längre vapen som långsvärd och pålyxor.

 

[Lambendil_UBBT]

Re: Risk för LÅÅÅNG diskussion

Halv-svärding (är "svärding" egentligen ett ord?) Bra fråga men jag tror enochenhalvhandssvärd ( ) är den rätta benämningen, om det var det du menade.

Ja, det blir ofta gnabb till höger och vänster eftersom aalt är lite ihoprört vad det gäller historian och oftast pratar man dessutom om olika tidsepoker, så... vi lämnar ämnet, oavsett vad som är rätt...

 

[walderik]

Re: wow...

Att ett långt vapen är en fördel tror jag däremot är bra och det känns vettigt att man får en (liten) bonus på sitt stridsslag för ett längre vapen. Undantaget bör endast vara när utrymmet gör att man inte kan utnyttja fördelen (om man slåss i en garderob eller blir fasthållen till exempel) och då räcker det med en regel i stil med att man inte kan använda ett vapen med längd längre än X.

Nja, eller ja. Ett långt vapen har en fördel.
Det har också en nackdel och det är att det är tyngre.
En svag eller oskicklig person har betydligt svårare med tyngre vapen. Systemet med minimistyrka för ett vapen är alltså inte helt fel.

Det var ju därför man tog värja istället för bredsvärd när man väl inte behövde tyngden för moment. Det blev snabbare så.

 

[walderik]

Applåd [NT]

NT = No Text

 

[Korpen]

Re: wow...

Ett långt vapen är en massiv fördel, i alla fall om skillnaden är tillräckligt stor, jag skulle säga <1m. Dessutom är inte ett spjut tycker än ett svärd, men betydligt kvickare och mer lätthanterligt, samma sak gäller de flesta stångvapen, det finns en anledning till att svärd nästan alltid har varit sekundärvapen för krigare.

 

[Björn Hellqvist]

Re: Heheh

Alltså finns det vadderat tyg, ringbrynja, plåharnesk och arm- och benskenor, hjälmar av både trå och plåt. Stål är sällsynt och dyrt.

Hjälmar av trä?!? Jag vet vilket vapen jag skulle välja: yxa. I en sådan värld får du minska förekomsten av stålvapen. Stål sällsynt, samtidigt som du listar harnesk och arm- och benskenor av (stål)plåt? Om du tänkt dig en värld påminnande om vår, så är järn en av de absolut vanligaste metallerna. Stål är inget annat än järn + kol.

SAmtidigt som rustningarna blir större, måste svärden blir större för att slå igenom. Till slut har man en kille som springer runt i en gjutjärnspanna och slåss med en flaggstång. Funkar inget bra.

Jag antar att du med "större" rustningar menar kraftigare sådana, och inte nå'n sorts störtbågeförsedda karosser. Svärdet var inte det första valet vid strid mot motståndare i plåtrustningar, utan man föredrog pålyxor, stridshammare, stridsklubbor och borrsvärd. Det är ingen påtaglig skillnad mellan slagsvärd från år 1300 visavi 1500 när det gäller vikt och dimensioner.

Armborstet satte snabbt stopp för rustningens utveckling, och då försvann också de stora svärdens funktion och ersattes av enklare och lättare vapen som ex värja och sabel.

Armborstet fanns redan på 1000-talet (stålbågen kom på 1420-talet), och var inte det vapen som satte P för rustningsutvecklingen; det var krutvapnen som gjorde det. När rustningarna inte kunde göras kraftigare utan att menligt inverka på bärarens stridsförmåga, behöll man helt enkelt bara bröstharnesket (som fanns kvar en bit in på 1800-talet). Sabeln fanns sedan tidigare, och existerade parallellt med plåtrustningarna. Värjan var primärt ett civilt vapen, och ersatte därför inte svärdet som slagfältsvapen.

Om dina uppgifter i huvudsak hämtats från Cederlöfs "Vapnens historia", förstår jag om du fått en del saker om bakfoten. Läs mer här om den boken: kritik.

 

[Faehrengaust]

Re: wow...

Det var ju därför man tog värja istället för bredsvärd när man väl inte behövde tyngden för moment. Det blev snabbare så.

Mitt favoritlångsvärd väger ca 1.5 kg. Min rapir (föregångaren till värja) väger ca 1.2 kg (det är en lätt rapir). Långsvärdet använder jag i två händer, rapiren i en. Gissa vilken jag blir tröttast av?

Det styrkemässigt jobbigaste vapnet jag tränat med är rapiren. Dock är det heller inget problem förrän efter en lång träning. Strider är inte långa => inget styrkeproblem.

Styrkekraven i de flesta rollspel är helt uppåt väggarna fel, men det är iof vapenvikterna också. Om man nu vill använda de blyrör som de verkar använda så kanske styrkan krävs

Styrka är dock inte dåligt eller onödigt för det behövs för att hantera svärdet enkelt och snabbt, men det finns ingen gräns som i rollspel. En hundrameterslöpare har nytta av att vara muskulös (till en viss gräns) för det ger explosivitet, på samma sätt har svärdskämpen nytta av styrka, men inte för att kunna hantera vapnet.

Nja, eller ja. Ett långt vapen har en fördel.
Det har också en nackdel och det är att det är tyngre.

Du har dock rätt i att långa vapen har en nackdel, men det är inte tyngden utan det faktum att de är långa (eh?). Har fienden kommit innanför vapnets "favoriträckvidd" så är blir vapnet lite bökigare att använda. Men de flesta vapen kan användas på under optimal räckvidd, t.ex. kan ett svärd halvsvärdas och på riktigt nära avstånd kan man slå med hjaltet eller pommeln. Ett vapen har ofta en optimal räckvidd och det är där man kan utnyttja vapnets fulla potential.

En svag eller oskicklig person har betydligt svårare med tyngre vapen.

En oskicklig person har problem med alla vapen och även obeväpnat. Vikten har ingen större betydelse i det avseendet. Iof kan jag hålla med om att rapiren (som iof inte är tung) blir lättare att använda efter att man tränat upp de speciella muskler som krävs, men det har egentligen ingen betydelse i en strid utan endast i träning.

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Bra genomgång.

En detalj:

Jo, den absorberar och/eller deflekterar energi från kroppen så att energin förloras. Det gör att mindre energi kommer åt kroppen, vilket innebär att skadan blir mindre allvarlig. Här kommer vapnet in igen - ett vapen med högre moment har lättare att gå igenom rustningen. Ett vapen som fokuserar energin på en smal punkt har också lättare att gå igenom rustningen.

Vill man vara petig så kan man också konstatera att deflektionen är variabel och den är variabel på olika sätt. Stötar deflekteras mycket kraftigt och ofta medan hugg deflekteras oftast mindre och och mer sällan. Detta är dock jobbiga detaljer att ta hänsyn till så det är helt ok att bara skippa det.


Min bild av skador är att det är otroligt svårt att mäta & väga. Fysiken i strid och i vapnena är svår och dess verkan på människokroppen är ännu svårare. Det egentligen bästa vi har att gå på är arkeologiska fynd och historiska källor, men de är lite tunga att ta till sig.

Det jag däremot är helt säker på är att som Krille säger så är det skickligheten som är det viktigaste och inte vapnet (så länge du har något vettigt i händerna). Ett exempel på detta är huggträning med skarpa vapen som utförs inom ARMA. Det är en enorm skillnad på en skicklig huggare och en nybörjare. Man skulle tro att det är helt olika vapen de hugger med eftersom resultaten blir helt olika (och deras jämbördes styrka/storlek har väldigt liten betydelse).

/Faehrengaust

 

[Faehrengaust]

Vad det gäller ringbrynjans skydd mot stickskada, så är den nästan obefintlig. Den går helt enkelt sönder av stick.

Att ringbrynjor skulle gå sönder lätt av stick är nog väldigt mycket en myt. Jag tror källan till felet är de moderna replikor som görs med fjäderstål (jag har sett ringar flyga över hela golvet efter två hugg mot en sådan ringbrynja). De går väldigt lätt sönder för ringarna lossnar från varandra. Men de riktiga ringbrynjornas ringar var nitade och kunde alltså inte lossna på samma sätt.

Jag är fortfarande med dig på att ringbrynja är bäst mot hugg/snitt, men man ska inte räkna bort den mot stick/kross heller för det är ett bra skydd även där.

/Faehrengaust

 

[Troberg]

Re: Heheh

borrsvärd

Det här är ett nytt begrepp för mig. Vad är det?

 

[Spitfire]

Sant är att ett svärd har ett effektivare moment vid hugg, och hugger därför bättre än kniven, men sämre än en yxa.
Men om man vill basera sitt skadesystem på lite historiska fakta så hittade jag nån gång en källa som berättade att på de medeltida turneringarna så var bruket av dolkar förbjudna. Orsaken har jag för mig beror på att en dolk faktiskt hade bättre förmåga att penetrera exempelvis en ringbrynja.
Om jag skulle vilja presentera en vetenskaplig förklaring till detta så tror jag det beror på att en skaplig dolk är väl en sådär 20cm lång, vilket är fullt tillräckligt att göra tillräckligt mycket invärtes skada. För precis som Krille säger, när vapnet väl fullständigt penetrerat en kropp så går resten av energin till spillo. Att stöta med ett svärd skulle inte vara mycket effektivare än att stöta med dolk. De skulle penetrera lika djupt ungefär. Men där jag tror dolken skulle vara effektivare är att den skulle vara lättare att sticka snabbt inom ett litet område. Testa själv genom att Ta en en meter lång pinne och försök stöta inom en 10cm cirkel och gör sedan om försöket med en 20cm lång pinne (eftersom jag tror fler av oss saknar riktiga dolkar och svärd än de som har tillgång till såna, men jag kan ha fel)
Som avslutning, ska du göra ett skadesystem som rustningar skyddar olika mycket beroende på typ av attack kan du lika gärna ta steget fullt ut och låta ett och samma vapen göra olika skade beroende på hur de används.

 

[Björn Hellqvist]

Estoc

Borrsvärd = pansarstickare, estoc, m fl benämningar. I princip ett smalt, spetsigt spett, tre- eller fyrkantigt i tvärsnitt, som försetts med ett bastard- eller långsvärdsfäste. Utmärkt för att göra tre- eller fyrkantiga hål i rustningar och deras bärare...

 

[Cybot]

Re: Heheh

Mer känt som en Estoc eller Tuck.

Ett nästan fyrkantigt(eller romboidiskt. I tvärsnitt alltså) svärd som är exklusivt gjord för att stickas med.

Är troligen det vapnet som gav inspiration till utvecklingen från den dåvarande espada roperan(lit. Dräktsvärd), som då var favoriten för svärd för civilförsvar, och den senare rapiren.

EDIT: Usch! Hellkvist svarade före mig! Mitt försök att brilljera med mina historiekunskaper har blivit snöpligen omintetgjort!

 

[Cybot]

Och den orientaliska ringbrynjan(indien och mellanöstern alltså) var ännu mer resistant mot stick då den var helsmidd istället för plattnitad.

Fråga mig dock inte hur man gör en helsmidd ringbrynja.... jag förstår det då inte. Har inte efterforskat på hur man gör en sådan ringbrynja.

 

[Cybot]

Faktumet var att vid torneringar så var alla stötvapen förbjudna(förutom torneringslansar som var gjorda för att orsaka så lite skada som möjligt med en bred platt spets osv) då dessa gav inte bara ofta dödliga skador som var svåra för dåtidens läkekonst att hantera(stickskador gör genom sin natur mycket djupa kanaler som kräver operationer. Något som inte var särkilt framgångsrikt förrän på 1900 talet) men dessutom så skyddade faktiskt rustningar sämre mot stickvapen än mot huggvapen. Och dessutom lättare att utnyttja glipor och svagheter i rustningen om man ville vara neslig(så som ögonspringor och armhålor).

Lägg till det faktum att man ofta hade rivaler på fältet och att varje fulltränad tung riddare var ytterst viktig för rikets säkerhet(det kunde vara svårt för till och med frankrike att uppbåda mer än ett par hundra tunga riddare) så ville man till varje pris undvika sådana vapen.

Dessutom så ansågs dolken inte särkilt fin heller då varje bonde kunde äga en dolk.

 

[Dante]

Jag tror han menar halvsvärd ...

Halvsvärd: När du med vänsterhanden greppar ungefär mitt på klingan för att få bättre kontroll över svärdet. Användbart om striden börjat övergå i brottning eller om din motståndare är tungt rustad (då det blir lättare att peta in spetsen i rustningens glipor).

Jag tror att halvsvärding var ett försök att verbifiera ordet; det man gör när man slåss med halvsvärdsteknik.

 

[Lambendil_UBBT]

Olika skada för olika attacker.

Det har jag redan. Hugg- och stickskada. Blir lagom meningslöst på en yxa dock...