"Var ett fan av dina spelares rollpersoner"

[Lanina]

"Åh, låt mig berätta för dig om min rollperson!" säger rollspelaren, och lyssnaren suckar tyst. Usch, nu blir det navelskådande och självförhärligande. Ungefär som när någon berättar om sina drömmar, eller tycker det är jätteviktigt att dela frukostbilder på sociala medier. Eller?

Det som står i rubriken hör jag ibland som råd till spelledare. Härmed öppnar jag en tråd för att diskutera det, både smalt och brett.

När du spelleder - brukar du vara ett fan av rollpersonerna? Hur är det när du är spelare, fokuserar uteslutande på din egen RP eller engagerar du dig i dina medspelares rollpersoner? Vad innebär det att vara ett fan?

Jag har tagit det här rådet till mig. Ibland har jag nog tyckt mer om spelares rollpersoner än de själva gör. Men precis som med rollspel i allmänhet, inlevelse osv, så kan det ju ta ett tag innan jag "känner" en rollperson som spelledare. Minns en gång, när en RP hade börjat få lite karaktärsutveckling och jag hade börjat gilla henne - så gav jag en för svår utmaning och hon dog. Attans.

 

[Anthrox]

Nu har jag mest spelat Alien på sistone, och visst är jag ett fan av karaktärerna som SL, men på ungefär samma grad som när en kollar på en Alien-film.
Dvs jag har en vadslagning i mitt huvud om vem av dem som kommer att dö först, trots att jag lite hejar på dem och hoppas att någon överlever till slut.

Men kontentan är väl någonstans att du ska digga det spelarnas karaktärer gör kanske?

 

[Quadrante]

Jag tycker att min roll som spelledare delvis är att hjälpa till att berätta spelarnas historier. Jag måste inte älska allt de väljer att göra, men jag ska respektera deras val. Hålla mig neutral och fundera mer över vad deras val betyder i sammanhanget och för världen än vad jag själv tycker om det. På samma sätt förväntas spelare möta mig. Jag spelar världen och gör val som delar av den gör. Inte för att jag agerar emot eller för någon, utan för att det är vad den vill och den måste.

 

[Franz]

Jag tycker att det är viktigt att prata med spelarna och få dem att förklara vad de vill att deras rollpersoner ska förmedla innan vi börjar. Det de säger då tar jag till mig och försöker arbeta utefter. Men det betyder inte att deras rollpersoner alltid uppfattas så som de vill att de ska uppfattas. Så är det ju i verkliga livet också. Men jag är liksom alltid på deras sida, om ni förstår hur jag menar?

 

[RasmusL]

När jag spelleder Apocalypse World och dess hack så absolut, det står ju i reglerna att jag ska vara det. När jag spelleder old school DND så är jag det inte, då försöker jag vara så opartisk som möjligt. Gerenellet föredrar jag att vara ett fan, att låta rollisar som är hjältar få vara just hjältar i berättelsen. Som spelare är det väl lite samma: när vi kör samberättande så är det nästan ett krav och när vi kör något rälsat traddigt blir det mindre pga inte så mycket utrymme. Mediet jag tycker att det är viktigast i är lajv, där behövs ett gemensamt lyftande av och intresse i varandras roller för att det inte ska bli platt.

 

[krank]

Vad "vara ett fan" inte blir för mig: Jag är som SL inte så intresserad av rollpersonernas backstory eller egna agenda. Jag är för dålig på och ointresserad av improvisation för att tycka att det är kul att riffa på när en spelare drar iväg och ska göra sin rollpersons egna grejer istället för det mysterie jag dukat upp för.

Vad "vara ett fan" däremot blir för mig: Jag vill bejaka spelarnas upplevelse av sina rollpersoner. Undvika att förnedra dem – spelar någon en rollperson som de tänker sig är en kompetent kampsportare och en cool ninja så snubblar de inte på osynliga sköldpaddor eller whatever. Låt rollpersonerna få glänsa och vara coola, låt dem lyckas med sina planer. Det gör inget att det går "för bra" för dem.

 

[Vitulv]

Jag tycker rollpersoner generellt är ointressanta, men jag är ett fan av mina spelare. Jag bryr mig väldigt mycket om dem och äventyret vi upplever, men väldigt lite om deras rollpersoner - de är mest verktyg.

 

[Genesis]

Genesis standard-reaktion:

1. Den här tråden är uppenbarligen inte för sådana som mig.
2. Jag tänker svara ändå.

Så, jag är ju sällan spelledare eftersom jag sällan spelar spelledarspel. I vissa spel har vi rollpersoner, i andra spel inte, men oavsett så är jag alltid intresserad av rollpersonerna och deras berättelse. Det är ju det jag spelar för att uppleva. "Vara ett fan" vet jag inte riktigt vad det betyder, men jag är intresserad av rollpersonernas liv, deras personlighet, deras relationer, vad som händer med dem, för det är ju det som är berättelsen, och det är berättelsen som jag spelar för att skapa.

Däremot är jag måttligt intresserad av att höra om någon annans rollperson eller speltillfälle om jag själv inte var med och spelade. En kort anekdot eller sammanfattning kan vara intressant, framförallt om det är relevant för något ämne vi diskuterar, men att någon berättar vad som hände i deras speltillfälle är inte något jag går igång på. Men jag tycker att det är lika tråkigt att lyssna på när någon sammanfattar en fantastisk bok de läst. Det är helt enkelt en fruktansvärt dålig rendering av berättelsen. Hela gestaltningen och beskrivningarna försvinner, alla detaljer klipps bort, allt det som får mig att bry mig om huvudpersonen kommer aldrig fram, och berättelsen reduceras till ett kallt återgivande av händelser och fakta. Det är liksom en rätt kass version i jämförelse med att faktiskt vara där. Och i rollspel finns dessutom hela dimensionen av att veta att berättelsen skapas där och då, och att jag är en del av skapelseprocessen, det finns en utmaning om att knyta ihop alla trådarna, en nyfikenhet om "hur fan ska vi hitta på en mördare som stämmer överens med alla dessa bevis vi hittat på?", en ren glädje i att själv gestalta och leka med språket för att skapa improviserad konst tillsammans med mina vänner. Allt detta försvinner också när någon ska berätta om deras spelpass (vlket för mig är mycket vanligare än att någon berättar om sin rollperson).

Så jag är absolut engagerad och intresserad av rollpersonerna under spel, men inte särskilt intresserad av ett återberättande av någon annans spel, annat än i vissa situationer (typ när någon berättar varför den här sessionen var så ball, vad som gjorde den så speciell och annorlunda). Dessa saker är så väsensskilda att jag tycker det är helt naturligt.

 

[RasmusL]

Blorb är lite motsatsen till "be a fan"? Eller?

 

[Mogger]

Blorb är lite motsatsen till "be a fan"? Eller?

Tror inte alls att det finns någon motsättning där.

 

[Mogger]

Det som står i rubriken hör jag ibland som råd till spelledare. Härmed öppnar jag en tråd för att diskutera det, både smalt och brett.

För mig är det självklart. Jag tycker att det är en öppen dörr att slå in. Om jag gillar din RP så gillar du din RP och allt spel blir bättre och roligare.

 

[RasmusL]

Tror inte alls att det finns någon motsättning där.

inte? Jag har nog tänkt blorb som ganska hård kausalitet och ”be a fan” som ”historien, fiktionen och allt däremellan kan formas för att belysa rollistan grejer”

 

[Rickard]

"Åh, låt mig berätta för dig om min rollperson!" säger rollspelaren, och lyssnaren suckar tyst. Usch, nu blir det navelskådande och självförhärligande. Ungefär som när någon berättar om sina drömmar, eller tycker det är jätteviktigt att dela frukostbilder på sociala medier. Eller?

Detta...

När du spelleder - brukar du vara ett fan av rollpersonerna? Hur är det när du är spelare, fokuserar uteslutande på din egen RP eller engagerar du dig i dina medspelares rollpersoner? Vad innebär det att vara ett fan?

...har inget att göra med detta, utan (min tolkning och utövning) att faktiskt bry sig om rollpersonernas bakgrund, karaktärsdrag, utrustning, kontakter och kompetens och kunna dra in dessa i spel. Att inte köra över rollpersonerna med Mary Sue-spelledarpersoner för att deras historier är intressantare enligt dig, utan istället skapa historier kring karaktärerna som spelarna signalerat att de faktiskt bryr sig om. På ett sätt är detta ett annat sätt att säga flaggor och plantera bomber, men det behöver inte enbart vara det, utan det kan vara att ställa frågor om rollpersonen. "Hur ställer sig du till X?" eller "Varför skedde Y i din bakgrund?". Antingen nöjer du dig att spelaren måste fundera mer kring sin rollperson eller så drar du in det i speltillfället. Var intresserad av rollpersonerna och vad de innebär för ditt spel, snarare än att se dem som tokens som spelarna flyttar runt. Du kan få dem att glänsa och glädjas med dem när de lyckas eller känna smärta när de misslyckas.

 

[Mogger]

inte? Jag har nog tänkt blorb som ganska hård kausalitet och ”be a fan” som ”historien, fiktionen och allt däremellan kan formas för att belysa rollistan grejer”

Tänker att man kan vara ett fan utan att vara godtycklig. Det behöver ju inte innebära att man erbjuder mjuklandningar.

 

[Zeedox]

Och i rollspel finns dessutom hela dimensionen av att veta att berättelsen skapas där och då, och att jag är en del av skapelseprocessen, det finns en utmaning om att knyta ihop alla trådarna, en nyfikenhet om "hur fan ska vi hitta på en mördare som stämmer överens med alla dessa bevis vi hittat på?", en ren glädje i att själv gestalta och leka med språket för att skapa improviserad konst tillsammans med mina vänner. Allt detta försvinner också när någon ska berätta om deras spelpass (vlket för mig är mycket vanligare än att någon berättar om sin rollperson).

Haha, detta stämmer verkligen för scen-impro också. Många av de storys som spelas upp är otroligt banala, men att de sker i stunden och tar tempern på stämningen gör dem roliga att titta på och minnas.

 

[Zeedox]

Jag tror jag läste "Be a fan of the player characters" första gången i Dungeon Worlds "principer", och jag tyckte också den slog huvudet på spiken och gav en snärtig term till något jag tänkt länge. Vara intresserad av hur det går för rollpersonerna, vilka se dem i olika situationer, och låta dem vara häftiga/spektakulära både när de lyckas eller misslyckas.

Ett sätt som jag uttrycker min fandom är just som @krank skriver att porträttera rollpersonerna som kompetenta. När de rullar en färdighet och lyckas är det inte bara ett kort "ja, du lyckas", utan en mer ingående beskrivning som framställer dem som häftiga.

Men ytterligare ett sätt är att intressera sig för rollpersonernas egenheter och planera innehåll just efter dem. Om någon rollperson är "immun mot magi", borde det också dyka upp massa magiska effekter som den kan visa sig immun mot.

 

[SpringandeKulle]

Tja, skulle jag tycka rollpersonerna vore tråkiga skulle jag nog ha svårt hitta på storys till dem. Så för att få till något spel så vill jag nog ha rollpersoner som jag tycker är intressanta att ha något att bygga äventyr och händelser runt.

 

[Christoffer]

inte? Jag har nog tänkt blorb som ganska hård kausalitet och ”be a fan” som ”historien, fiktionen och allt däremellan kan formas för att belysa rollistan grejer”

Kanske egentligen ett avstamp för någon annan tråd, men lite tankar kring detta:

Läser man AW har man ju hård kausalitet där också, uttryckligen. Under be a fan står det uttryckligen om att be a fan innebär att låta utfall få hårda konsekvenser på allt runt om dem. Låt konsekvenserna av deras vinster och förluster påverka allt, revidera alla npc-pc-npc trianglar och fråga varje npc hur de nu ställer sig till sin värld, till andra npcs och pcs. Vill dra mig till minnes en post någonstans, om just detta där någon av Vincent talade om just "be a fan" som en grund för en viss neutralitet. Att det var ett sätt att uttrycka en viss form av neutral hållning från SL genom att man som ett fan inte vill hålla på och rucka på spelplanen till någons fördel, istället vill man se vad som kommer ut av något. Aha, du dödade x men nu då? Vilka är med dig nu? Vilka är emot dig? Sen är väl avstampet "att inte göra deras liv tråkigt" och utifrån resten i stycken så tycker jag det är svårt att läsa det som annat än att låta just utfall och interaktionen få kausala konsekvenser och vågskvalp genom hela uppsättningen av NPCs, hot och fronter.

Jag tror faktiskt alldeles för mycket har tolkats kring aw/story now/jadajada som att målet är att SL ständigt ska revidera saker i världen för att skapa det coolaste och fräckaste berättelsen, eller som bäst utmana karaktärerna och belysa deras vara. Skulle säga att väldigt mycket sådant spel tvärtom fungerar extremt mycket bättre med en solid spelvärld (ska jag vara ärlig tycker jag att reviderandet av saker i spelvärlden omintetgör möjligheten att spela öht och därmed möjligheten att genom interaktionen skapa något tillsammans), med SLPs som är dem dem de är, agerar och reagerar på sin omvärld utifrån SLs omdöme om dem som individer och inte kastas om ständigt utifrån vad som skulle utmana ett belief, klicka på en key, osv. Och innan någon läser in solid spelvärld som feta världsböcker, jag menar bara att det vi etablerar genom interaktion och spel inte revideras pga ex. vad som skulle belysa min rollpersons vara just nu mest, utan tvärtom kommer organiskt från utfall och interaktion.

Så när NPC x som hör till den här hotbilden jag har, i den här fronten, helt plötsligt ändras och jag tänker "fan, hon kommer nog försöka ställa sig in hos Rasmus PC nu... hennes världsbild har nog ruckats så pass mycket" så är det inte för att revidera spelvärlden utifrån vad som blir mest intressant för storyn, utan för att interaktion och utfall har lett fram till just denna tanke hos mig när jag reflekterar över denna NPC. Är hon central för hotet måste hotet revideras, är hon det inte kanske hotet ändå måste revideras och nu även ha henne som ett fokus? Tänker att ibland görs det för stor skillnad mellan blorb och massa annat spelande där själva spelandet in action kanske inte är så annorlunda, men istället är det approachen till saker som är den stora skillnaden. I spel är ju effekten av ett hot och en front med länkade NPCs densamma som förberedelser vi har i en blorb, det begränsar vad jag som SL kan säga, jag blir styrd av eller måste konsultera något som förberetts. Om det sen rör huruvida korridoren framför oss öppnar upp sig i ett stort rum där fångarna ligger bundna på golvet, eller vem en viss NPC är och hur denna kommer reagera på ett visst agerande är ju samma sak, den person som har ansvaret att säga något specifikt (vad finns efter korridoren, hur agerar NPC x på detta) besvarar detta och är ibland begränsad av något (förberedelser, regler, etc).

 

[Christoffer]

Men för att svara på ursprungsfrågan, har nog den ingången alltid. Men inte i meningen att curla eller tilta spelplanen i deras fördel/nackel, inte heller att revidera och ändra saker för att de ska få skina och vara hjältar. Minns inte sen vilket spel, men i AW är som sagt ett av råden att inte låta karaktärernas liv bli tråkigt, detta förändras senare i något annat till att bli "gör deras liv intressant"! Sådant gigantisk skillnad. Utifrån hela stycken i AW är det för mig rätt mycket som mitt svar till Rasmus ovan, ett sätt att skriva ut att låt konsekvenserna av ageranden bli fasta och högst kausala och påverka det som det påverkar. Och som reaktion gå inte alltid in för att ta bort, döda och hämnas, se på karaktärer, både spelledarens och spelarnas, som riktiga personer och spela dem som sådana.

 

[lupmet]

Jag tycker det är svårt att vara ett fan av en rollperson som spelaren inte är ett fan av. Jag drar gärna in deras bakgrund i kampanjen och låter dem möta släktingar och gamla fiender (jag gillar koncept som dockskåp och fisktank mer än den rena sandlådan) men om spelaren inte bryr sig mer än "isbarbar ifrån Ödeslätten", hur mycket skall jag bry mig? Jag kan ställa frågor om bakgrunden som "har du någon syster och är hon gift?" och "nu när ni är i närheten av handelsstationen, borde du inte söka upp din syster som är gift med handelsstationens kamelhandlare?" men får jag då bara "jo" respektive "det borde jag nog" som svar undrar jag lite om jag inte borde låta någon av de andra rollpersonerna ha en kontakt på handelsstationen.

Ett exempel: I min avslutade EDD-kampanj (som jag berättat om förut, men skall hålla mig kort... ) var en av rollpersonerna en magiker ifrån Felicien. Jag frågade då om denne hade några syskon, fick svaret att det fanns en syster som hade lämnat hemmet efter ett gräl och gått till sjöss. Jag frågade då om hon kunde gått och blivit pirat och spelaren var definitivt med på det. Därmed var piratdrottningen Hennes Majestät Ebrenda född och förvandlades till en av de främsta och mest återkommande antagonisterna genom kampanjen. Genom systerskapet fanns det ett direktiv inom piratflottan att rollpersonen inte fick skadas (ett skydd som inte sträckte sig till de övriga RP) och hon gjorde åtminstone ett försök att övertala rollpersonen till att gå med på systerns sida i intrigerna. Jag tror alla tyckte det var kul och jag hoppas att den spelaren lägger lite energi på sin nästa rollperson.