Nekromanti Varför är fantasy så stort?

[entomophobiac]

Minns inte var jag såg det, men nyligen var det någon som uttalade sig om att fantasy antagligen är mångas go-to i rollspel för att rollspelshobbyn tog sitt avtramp i Tolkien-fandom och en uppsjö annan fantasy som kom på 60-70-talet. För jag kan ibland undra om inte just denna fantasy också är något som håller tillbaka rollspelen en aning?

På det stora hela är det väl egentligen Game of Thrones och innan dess Lord of the Rings-filmerna som gjort att fantasy blivit mainstream på ett sätt det inte varit tidigare. Men trots dessa mediala jättar känns det fortfarande betydligt mer "nischat" än polis-TV eller drama. Allt detta givetvis mina egna fullkomligt subjektiva kåserier.

Men bland rollspelare, både i världen (med D&D) och i min egna umgängeskrets, är fantasy nästan helt synonymt med rollspel. Rollspel är fantasy. För många är D&D rollspel och allt annat är helt okänt. Varför är det egentligen så? Vampire och hela World of Darkness visade ju hur stor skillnad det kunde göra för hobbyn att rikta sig till en annan målgrupp.

Nu verkar det knappast gå någon nöd på hobbyn ändå idag, vilket är helt underbart, men någonstans känner jag att vi trampar vatten i vilken typ av historier vi berättar. Någon dag måste den sista orchen ha dräpts, väl?

 

[God45]

Fantasy är min absoluta favorit genre. Jag har specifika under genrer som jag älskar extra mycket till och med, vilket för det svårt att hitta ”rätt” fantasy. Rollspel är enda stället där jag får tillräckligt mycket fantasy av alla typerna jag vill ha. Trots LotR och GoT så är det klent med tv-fantasy (även om Drakprinsen är jättebra som Måns sade i någon tråd innan idag). Det finns böcker och jag läser mängder av dem. Men rollspel är det bästa formatet för fantasy och fantasy den bästa genren för rollspel. Det bara känns rätt.

 

[ceruleanfive]

Spontant har jag två förklaringar:

1. Det är lätt att hitta på settinginnehåll. Ju mer teknik som finns, desto svårare blir det att improvisera saker som är rimliga. Men att improvisera bakåt är lite lättare. Och de flesta fantasyvärldar följer mer eller mindre exakt samma mönster, så vi är bekanta med ramverket.

2. Settingen lämpar sig för traditionellt äventyrande. Traddspelande utgörs ju av någon form av äventyrande. Det kräver mer eller mindre avsaknad av fungerande ordningsmakt, samt svårtillgängliga outforskade miljöer. Dessutom spelar många väldigt rälsat – och då kan man inte ha en massa praktisk teknologi som ställer till det för planen.

 

[Bifur]

Det är två frågor tycker jag.

1) Varför är fantasy mer populärt bland rollspelare än bland folk i allmänhet? Kultur och historia, som du antyder är ett svar. Ett försök att hypotisera skulle kunna vara att fantasy ligger närmare de former av berättande som för många lägger rollspelintressets grund. Sagor och så vidare. I varje fall på aggregerad nivå. Sen skulle jag rent subjektivt säga att famtasy i all sin ormlighet är enklare att rollspela (bortsett från att spela i historisk miljö men det finns det andra skäl till att det lockar mindre). Men vem vet egentligen?

2) Varför är fantasyspel de vanligaste? För att de säljer bäst antar jag. Alla de där alternativen som var Vampire på 90-talet finns väl mer eller mindre på marknaden idag? Jag tänker att det inte är en genrefråga utan handlar om andra saker.

 

[Snoken]

Får hålla med i vad ’talaren’ ovan skriver men tror det mer handlar om hur en kan leka med arketyper som
placerats i våra hjärnor under uppväxter. Fantasy är en fortsättning på traditionellt historieberättande runt brasan på ett eller annat sätt.

 

[Henke]

Jag har självklart ingen aning, men gör en gissning att berättelser om riddare, drakar och trollkarlar har väl funnits i sagor långt innan Tolkien? Arthurlegenden har väl t.ex. sitt ursprung i sagor från 800-talet. Det är liksom en slags grundläggande fundament i sagoberättandet på ett annat sätt en någon annan genre varit någonsin?

Att Vampyr-genren blev stor inom rollspel kanske hänger ihop med att Vampire släpptes på 90-talet samtidigt som Bram Stokers Dracula, En vampyrs bekännelser, Buffy, Blade, From Dusk til Dawn etc etc...

 

[Franz]

Jag tror dels att det beror på, som tidigare sagts, att det inte finns någon teknik man behöver förklara. Det gör det lätt att börja med.

Jag tror även att fantasy innefattar een stor bredd på olika sorts spelande. Man kan spela fantasyspel där man löser ett mordmysterium, man kan spela fantasy som skräck, man kan spela humoristisk fantasy, man kan spela episk fantasy, man kan spela grisodlarfantasy och så vidare.

 

[Fiktionslek]

Jag har självklart ingen aning, men gör en gissning att berättelser om riddare, drakar och trollkarlar har väl funnits i sagor långt innan Tolkien? Arthurlegenden har väl t.ex. sitt ursprung i sagor från 800-talet. Det är liksom en slags grundläggande fundament i sagoberättandet på ett annat sätt en någon annan genre varit någonsin?

Att Vampyr-genren blev stor inom rollspel kanske hänger ihop med att Vampire släpptes på 90-talet samtidigt som Bram Stokers Dracula, En vampyrs bekännelser, Buffy, Blade, From Dusk til Dawn etc etc...

Jag tror man kan säga att rollspelen red på en lite tidigare fantasyvåg när de kom, medan Vampire nog hade Anne Rice att tacka för en del, och kanske Blade i tecknad serieform. Men alla de andra vampyrberättelserna kom faktiskt efter VtM (för jag antar att du menar Coppolas Dracula -- Bram Stokers kom ju på 1800-talet). En tidig vampyrserie att nämna är väl också Vampire Diaries i romanform.

Men sen kan man ju fråga sig varför fantasy- och vampyrberättelser får en boom från sent 60-tal och framåt, och om samma orsaker påverkar rollspelens framväxt. Rollspelen bidrar självklart till de våger de rider på också.

Hälsar

Christian

 

[Henke]

Jag tror man kan säga att rollspelen red på en lite tidigare fantasyvåg när de kom, medan Vampire nog hade Anne Rice att tacka för en del, och kanske Blade i tecknad serieform. Men alla de andra vampyrberättelserna kom faktiskt efter VtM (för jag antar att du menar Coppolas Dracula -- Bram Stokers kom ju på 1800-talet). En tidig vampyrserie att nämna är väl också Vampire Diaries i romanform.

Men sen kan man ju fråga sig varför fantasy- och vampyrberättelser får en boom från sent 60-tal och framåt, och om samma orsaker påverkar rollspelens framväxt. Rollspelen bidrar självklart till de våger de rider på också.

Hälsar

Christian

Nja, vad jag syftar till är att det var många välkända vampyrfilmer under 90-talet och VtM släpptes väl i första utgåvan ’91. Alltså tänker jag att intresset under de följande åren blev större med alla dessa filmer. Tittar man på just Dracula från ’92 så är det ju dessutom en stark kvinnoroll i Mina och motsvarande i Buffy. Tänker att detta kanske även kan vara en anledning att många kvinnor drogs till just denna rollspelsgenre? Jag har givetvis ingen aning utan detta är rena spekulationer.

 

[entomophobiac]

Det är lätt att hitta på settinginnehåll.

En sak som slagit mig när jag spellett nutida scenarier är dock att vår vardag — oavsett om vi snackar köksbänksdrama eller hollywoodaction — är ännu enklare. En SLP jag improviserade fram var en överviktig säkerhetsvakt som växlade mellan att sitta i sin nedsuttna stol och spela elgitarr eller gå runt i korridoren på hotellet, spela luftgitarr, och prata med någon som heter "Billy" i telefonen. Allt detta är bara olika troper kombinerade till ett och inget av det behöver någon närmre förklaring för vi har alla någon gång sett en skildring eller rentav träffat en person som representerar de här arketyperna.

Fantasy däremot har massor med egennamn på städer och platser, raser och deras dynamik som måste förklaras, och en hel del andra saker som kräver att du redan innan du spelar har skrivit på en sorts kontrakt för specialintresse för att kunna greppa vad det handlar om. Antagligen dock mindre så idag än innan Peter Jackson prånglade ut sina filmer. Dessa börjar dock vara lite till åren, har jag insett. Men där finns ju även Harry Potter, som på något sätt är både fantasy och vardag samtidigt.

Hur som helst känner jag att vardagen och verkligheten är ännu enklare på många sätt. För vi kan den. Men det är relativt ont om mainstream-rollspel som helt enkelt utspelar sig i verkligheten. Utan Cthulhumonster, andra monster, psikrafter, eller någon annan form av "twist". Och jag undrar om det helt enkelt är så av hävd på något sätt?

 

[Bifur]

verkligheten är ännu enklare på många sätt.

Verkligheten är ibland enklare ...men det tror jag förbiser det faktum att många/de flesta (min subjektiva uppfattning så klart) söker sig till rollspel i alla fall delvis för att uppleva något utanför den egna verkligheten. Och, återigen, sådana rollspel finns - om deras popularitet hängde på deras verklighetsförankring skulle de vara stora och mainstream.

 

[ceruleanfive]

Hur som helst känner jag att vardagen och verkligheten är ännu enklare på många sätt. För vi kan den. Men det är relativt ont om mainstream-rollspel som helt enkelt utspelar sig i verkligheten. Utan Cthulhumonster, andra monster, psikrafter, eller någon annan form av "twist". Och jag undrar om det helt enkelt är så av hävd på något sätt?

Du har förstås helt rätt! Jag utgick implicit från att människor ville spela något annat än ren vardag – precis som Bifur utvecklade.

Det är väldigt sällsynt med stora datorspel om ren verklighetsvardag också. På film- och litteraturfronten är det dock betydligt vanligare. Men som sagt, punkt 2 spelar in också: det finns inte särskilt stort utrymme för ordentliga äventyr i nutidsverklighet.

 

[Henke]

Hur som helst känner jag att vardagen och verkligheten är ännu enklare på många sätt. För vi kan den. Men det är relativt ont om mainstream-rollspel som helt enkelt utspelar sig i verkligheten. Utan Cthulhumonster, andra monster, psikrafter, eller någon annan form av "twist". Och jag undrar om det helt enkelt är så av hävd på något sätt?

Det är någonstans här jag fortfarande omöjligt förstår varför mordmysterier inte är större inom rollspel när det utspelar sig i verkligheten (utan Cthulhu´s eller annat), en genre som sedan så långt jag kan minnas varit väldigt stor inom både böcker, tv och film.

 

[Monokel]

Många av de största fantasyspelen har ju varit ganska generisk fantasy. Man kan ta de spelen och spela massor med olika sorters fantasy. High fantasy - bara att ta dem rätt av, kanske med lite mer poäng när rollpersonerna skapas. Low fantasy - stryk några arter och begränsa magin i spelet. Och så vidare.S kan därmed passa de flesta spelare.

Jag gissar att det är svårare att göra den sortens spel i andra genrer. Det torde vara svårare att skriva ett riktigt bra generiskt scifi-spel, till exempel. Det gör en jämförelsevis väldigt stor skillnad om man spelar hård eller mjuk scifi, rymdopera eller inte, cyberpunk eller inte, mutanter eller inte, om det finns utomjordingar eller inte och vilken roll de spelar i historien, om rymdresor förekommer och hur lång tid de i så fall tar, och så vidare. Spridningen i genren är på något sätt större, kanske för att scifi till skillnad från fantasy inte haft en Tolkien som skapat något som mer eller mindre kommit att definiera hela genren.

(Jag generaliserar säkert överdrivet mycket ovan och jag är medveten om att det finns fantasy som är väldigt olik Tolkienmallen.)

 

[Franz]

Det är någonstans här jag fortfarande omöjligt förstår varför mordmysterier inte är större inom rollspel när det utspelar sig i verkligheten (utan Cthulhu´s eller annat), en genre som sedan så långt jag kan minnas varit väldigt stor inom både böcker, tv och film.

Kanske ett mordmysterierollspel är lite för nischat? Det skulle ju bli samma sak om och om igen. Som jag skrev ovan, i ett fantasy rollspel (eller sci fi, eller historiskt rollspel också för den delen) kan man ju lösa mordmysterier men varva det med att rädda världen eller slåss mot monster.

Jag tror även att de som gillar fantasy redan innan är vana vid att nördar ner sig i mycket info. Man dras in i det spännande världsbygget och läser en massa böcker om världen där allt utspelar sig, hänger på forum etc. Steget från detta till att lära sig rollspel är ju inte så jättestort. De flesta jag känner som gillar mordhistorier vill mer ha lite lättsam underhållning på fredagskvällen och steget från det till att plugga in hundratals sidor regler samt övertala vänner till att göra detsamma känns lite större.

 

[Dimfrost]

Jag tror inte vi ska underskatta det faktum att det första rollspelet råkade vara fantasy, liksom det första svenska rollspelet. Genren fick definiera ramarna för mediet under lång tid, helt enkelt. Sedan var det bara enkelt att fortsätta. Tillsammans med ett gäng av ovanstående anledningar, förstås.

 

[Rymdhamster]

Verkligheten må vara ännu enklare, men den måste jag ju stå ut med varenda jävla dag vare sig jag vill eller inte. Varför skulle jag välja att förlägga även min fantasivärld där?

Sen varför just fantasy? Vi har ju alltid blickat bakåt. Till forna tiders hjältar och värderingar (glatt låstandes att de inte alls var så sunkiga som de var). Låt stridsropet skalla: det var bättre förr!

Det saknades bara lite orcher och lite drakar

 

[Henke]

Kanske ett mordmysterierollspel är lite för nischat? Det skulle ju bli samma sak om och om igen. Som jag skrev ovan, i ett fantasy rollspel (eller sci fi, eller historiskt rollspel också för den delen) kan man ju lösa mordmysterier men varva det med att rädda världen eller slåss mot monster.

Jag tror även att de som gillar fantasy redan innan är vana vid att nördar ner sig i mycket info. Man dras in i det spännande världsbygget och läser en massa böcker om världen där allt utspelar sig, hänger på forum etc. Steget från detta till att lära sig rollspel är ju inte så jättestort. De flesta jag känner som gillar mordhistorier vill mer ha lite lättsam underhållning på fredagskvällen och steget från det till att plugga in hundratals sidor regler samt övertala vänner till att göra detsamma känns lite större.

Fast mordmysterium behöver ju inte vara same-same? På så vis borde man också tröttna på alla dessa TV serier om mord som skall lösas? Jag är tvärtom övertygad om att det skulle kunna finnas gott om variation även i ett sådant rollspel.

det kan hända att det är som du säger kring lättsam underhållning, men varför skulle man isåfall ha mordhistorier i scifi, cthulhu eller fantasy-miljö? För där finns de ju en hel del sådant... Blir det mer lättsamt för att det händer i Mirkwood eller I Mos Eisley istället för på skånska landsbygden eller i New York?

Oavsett det, så finns ju faktiskt Baker Street RPG som har en lite speciell mekanik för att lösa mordhistorier. Men ändå märkligt att det i övrigt inte finns några speciellt kända exempel på den typen av spel. Tycker jag...

 

[Rymdhamster]

Fast mordmysterium behöver ju inte vara same-same? På så vis borde man också tröttna på alla dessa TV serier om mord som skall lösas? Jag är tvärtom övertygad om att det skulle kunna finnas gott om variation även i ett sådant rollspel.

Det som saknas är nån som skriver massor av bra, spännande, lättanvända, och omväxlande mordmysterieäventyr.

För det är fan inte då lätt när man måste förlita sig på att RP ska lösa det, istället för att man själv som författare får bestämma när huvudpersonen ska få en snilleblixt.

 

[Gurgeh]

Det är ju inte bara så att fantasy är den största genren, det rör sig dessutom om en väldigt smal och specifik version av fantasy, som tar avstamp i Tolkien och hans världsbygge, med lite Conan och grekiska monster inslängda. Fantasy kan ju även vara Sandman, eller Harry Potter eller något helt annat, men när det handlar om rollspel är det nästan alltid en medeltida värld med trollkarlar och monster.