entomophobiac
Low Prep High Play
Minns inte var jag såg det, men nyligen var det någon som uttalade sig om att fantasy antagligen är mångas go-to i rollspel för att rollspelshobbyn tog sitt avtramp i Tolkien-fandom och en uppsjö annan fantasy som kom på 60-70-talet. För jag kan ibland undra om inte just denna fantasy också är något som håller tillbaka rollspelen en aning?
På det stora hela är det väl egentligen Game of Thrones och innan dess Lord of the Rings-filmerna som gjort att fantasy blivit mainstream på ett sätt det inte varit tidigare. Men trots dessa mediala jättar känns det fortfarande betydligt mer "nischat" än polis-TV eller drama. Allt detta givetvis mina egna fullkomligt subjektiva kåserier.
Men bland rollspelare, både i världen (med D&D) och i min egna umgängeskrets, är fantasy nästan helt synonymt med rollspel. Rollspel är fantasy. För många är D&D rollspel och allt annat är helt okänt. Varför är det egentligen så? Vampire och hela World of Darkness visade ju hur stor skillnad det kunde göra för hobbyn att rikta sig till en annan målgrupp.
Nu verkar det knappast gå någon nöd på hobbyn ändå idag, vilket är helt underbart, men någonstans känner jag att vi trampar vatten i vilken typ av historier vi berättar. Någon dag måste den sista orchen ha dräpts, väl?
På det stora hela är det väl egentligen Game of Thrones och innan dess Lord of the Rings-filmerna som gjort att fantasy blivit mainstream på ett sätt det inte varit tidigare. Men trots dessa mediala jättar känns det fortfarande betydligt mer "nischat" än polis-TV eller drama. Allt detta givetvis mina egna fullkomligt subjektiva kåserier.
Men bland rollspelare, både i världen (med D&D) och i min egna umgängeskrets, är fantasy nästan helt synonymt med rollspel. Rollspel är fantasy. För många är D&D rollspel och allt annat är helt okänt. Varför är det egentligen så? Vampire och hela World of Darkness visade ju hur stor skillnad det kunde göra för hobbyn att rikta sig till en annan målgrupp.
Nu verkar det knappast gå någon nöd på hobbyn ändå idag, vilket är helt underbart, men någonstans känner jag att vi trampar vatten i vilken typ av historier vi berättar. Någon dag måste den sista orchen ha dräpts, väl?