Nekromanti Varför har jag så svårt för svenska rollspel?

[Mekanurg]

Ja det här är ju typiskt kulturellt baserat. Superhjältar i Amerika är ju minst lika otroligt... men vi har blivit inpetade detta i filmens värld (samt serier) så det känns mer etablerat.

Att en kille i trikåer springer över norrmalmstorg kan bli jävligt B faktiskt.

Fast iofs... killar i trikåer blir alltid B och kling & klang. Så det är kanske inte en bra analys.

Svenska superhjältar är givetvis "civilklädda" (det var åtminstone våra WildCards). Och svenska vampyrer ser vardagliga ut: diskbänksskräck så att säga.

 

[Blasphemy]

Svenska superhjältar är givetvis "civilklädda" (det var åtminstone våra WildCards). Och svenska vampyrer ser vardagliga ut: diskbänksskräck så att säga.

Ja det är ju det bästa sättet att lösa det.

Sverige har ju haft en superhjälteserie vad jag vet med "De Drabbade" och där var det ingen som tog på sig en trikå.

 

[Krille]

Men vad är det som händer när du spelar så att det blir Åsa Nisse? Har du någon egen analys varför du/ni reagerar som ni gör och det blir flams av allt? Här känns det ju som att du känner dig själv bäst?

Varför blir det så misslyckat?

När jag har kört skräck i sverige har det aldrig (sic) blivit betydligt över förväntan.

Jag har en teori.

Skräck är så läskigt känsligt. Fel referens någon gång kan dräpa allt. En författare har fördelen att han är ensam, han kan revidera sin text om och om igen tills texten sitter.

Rollspel har inte den lyxen. Det räcker med en Björn Ranelid-kommentar så är Aftonbladet-känslan där. Och det sitter fem pers i soffan, och man har inte kontroll på någon av dem, knappt ens sig själv. Det finns en läskigt massa fördomar om svensk drama (ta till exempel alla nedlåtande saker som sägs om Norén), och det smittar förstås också av sig på det som händer i spelet, så förr eller senare kommer den där Aftonbladet-dumheten som ett brev på posten. Och då blir det pilsnerbuskis.

I utländska miljöer sticker Björn Ranelid ut så mycket att den lätt ignoreras och det blir aldrig pilsnerbuskis. I en svensk miljö sitter den som, inte picken i Greta, utan snarare törnet i tasken. Den går inte att ignorera, den bryter upp dramat, för den hör trots allt hemma i sammanhanget.

Det här är extra tydligt i skräck, vilket också är den absoluta favoriten för svenska scenarier, men det är i min erfarenhet relativt generellt i alla genrer så fort det är i Sverige, om än inte så påträngande just för att skräck är så känsligt. I vissa fall är det mer rätt (typ Supergänget), men i många fall blir det bara fel. Exempelvis den stackars våldtagna prosituerade flickan i M:UA, det muterade fåret Tuttimuff.

 

[Blasphemy]

Det räcker med en Björn Ranelid-kommentar så är Aftonbladet-känslan där. Och det sitter fem pers i soffan, och man har inte kontroll på någon av dem, knappt ens sig själv. Det finns en läskigt massa fördomar om svensk drama (ta till exempel alla nedlåtande saker som sägs om Norén), och det smittar förstås också av sig på det som händer i spelet, så förr eller senare kommer den där Aftonbladet-dumheten som ett brev på posten. Och då blir det pilsnerbuskis.

Ja... jo... det är klart. Det är kanske de här närstående referenserna som ligger nära som gör att det kan spilla ut i oseriositet. Men alla skräckförfattare som lyckats i sverige har ju använt just det vardagliga och sedan vridit till det... alternativt etablerat en riktigt obehaglig situation som färgar av sig på vardagen.

Men som sagt... jag har aldrig varit med om att svensk skräck blivit mer pajjig än någon annan typ av skräck faktiskt (nu har jag inte spelat så mycket svensk skräck så det kan ju bara vara tur) utan snarare att den extrema närvaron gjort det än mer obehagligt.

Exempelvis den stackars våldtagna prosituerade flickan i M:UA, det muterade fåret Tuttimuff.

Jo... men nu vet jag inte om jag skulle kalla Mutant för Sverige... Mutant har jag problem med av helt andra orsaker... och det har inte med Sverige att göra. Det är just blandningen av övergrepp och slapstick som de medvetet gör.

Det är våldtäkt i ena scenen och dragspelstokerier i den andra så man vet fanemej inte vilken typ av rollperson man skall spela.

 

[Krille]

Men alla skräckförfattare som lyckats i sverige har ju använt just det vardagliga och sedan vridit till det... alternativt etablerat en riktigt obehaglig situation som färgar av sig på vardagen.

Som sagt var, de har kontroll över texten. Det har inte rollspelare - det är spontant, i nuet, oredigerat. Skräckförfattare kan tvätta bort pilsnerbuskisen innan trycket när den letar sig in i manuset. Rollspelare får inte ens chansen - den är där i samma ögonblick som någon av spelarna kläcker ur sig det.

Den enda gången som det blev någotsånär bra var när jag rullade med slaget och baserade min skärgårdsseglande journalist mer eller mindre direkt på Jan Guillou. Det förtog inte buskisen, men den gjorde om den till satir så att den blev hanterbar i sammanhanget.

 

[.113]

Alltså vi har prövat litegrann att köra i Sverige men ska ta några olika exempel typ.

Om man kör typ 50+ år sen: Det gäller ju stenhårt att INTE som spelledare eller spelare gå in i någon sorts åsa-nisse roll utan istället tänka på alla gamla tysta stenhårda gamla bönder som tuggar tobak och hugger ved eller nåt.. Personligen har jag egentligen inga problem med att kunna tänka mig flera olika sorters berättelser med svenskar från en äldre generation. Man får slänga in lite känsla av att "på min tid fick man tamefan gå upp en timma före man gick och la sig" känsla i det hela, inte på ett komiskt sätt utan mer som man skulle göra om man var på någon annan plats med liknande kultur då, att det faktiskt kunde vara rätt så jävla hårt. Skörden sket sig, jahapp vi svälter ihjäl liksom.

Nutid: När det gäller att köra i nutid istället så är det lite svårare. Inte för att det är nån skillnad i coolhet mellan svenskar och tex amerikaner, utan för att här "vet" man hur töntiga folk egentligen är Hur häftigt vore det tex att köra Hunter med 5st fruktansvärt överviktiga amerikaner? Att inte alla är supertrimmade actionhjältar är helt ok, och att spela eller ha med en överviktig i gruppen skulle inte, i mina ögon iaf göra det konstigt eller dåligt, snarare tvärtom, men om hela gruppen vore det?
Det är lättare att ta bort sådana, kanske lite mer verkliga, situationer från rollspel i andra länder.
I sverige så finns det mindre häftiga personer för att alla som "är" häftiga, sådana man kanske spelar ibland, dom känns ofta rätt överdrivna och spänniga i sverige.

Men även här finns det ju vanliga människor som inte behöver bli tråkiga eller överdrivna. Men man måste släppa på lite fördomar och vara noga med hur man tänker på folk.

platser: Här kommer det absolut svåraste tycker jag. Att spela i samma stad man kommer ifrån känns ungefär lika svårt som att spela sig själv. Det kanske går göra bra men jag har väldigt svårt för det.
Färdigheter blir oftast fel och reaktioner stämmer inte riktigt så bra som dom kunde gjort.
I nutid kunde jag nog tänka mig att spela i någon annan stad eller plats i Sverige som man känner till, men tror det alldeles för enkelt leder till en sorts känsla av att "så där skulle det nog inte hända". Däremot vore det en spännande ide att köra tex mutant UA i sin egen stads ruiner.

 

[w176]

Grundproblemet verkar vara att du har svårt för ett svensk perspektiv på fiktion, för att du är ovan med ett svensk perspektiv på fiktion.

Lösning:
Konsumera mer fiktion med svensk perspektiv.


Mitt förslag för dagen är Äkta Människor på STV play.
http://svtplay.se/t/171912/akta_manniskor

Mina tama amriskaner blev alldeles till sig för det verkade häftigt.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/VKOZoAdhHso"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/VKOZoAdhHso" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Botulf]

Håller mig borta från nutdia Sverige som spelmiljö som SL. Tror det bara hänt att jag spelat det som spelare i tre varianter: Skräck i skärgårdsmiljö/Stockhoms närområde. Traditionell actionfilmsmiljö i Stockholm. Och hemliga-agent-genren äventyr också i Stockholm. Inget har funkat jättebra för mig. Jag kommer in i ett tänk där jag mest börjar relatera till typ Beck, Hamilton, svenska skräckfilmer(brrr). Det är när jag börjar tänka bort den svenska moderna vardagsmiljö och lyckas helt förtränga den biten som det blir underhållande. Alltså det kan vara kul för mig med rollspel i moderna Sverige trotts settingen. Så det stjälper mer än hjälper.

Däremot så lockas jag defintivt mer av tanken "för länge sedan i Sverige i en annorlunda värld" och då kan se det som en feature på grund av historiakunskaper och platser man känner till. Det blir bekant men ändå exotiskt. Exempelvis att spela i 1500-1700tals Sverige med tema på att det mesta i gammal folktro/vetenskaplig från tiden faktiskt är sant på ett eller annat sätt. Eller för den delen Mutantskandinavien. Eller Cthulhu rollspelande(i säg fjällmiljö) från sent 1800-tal fram till precis innan WWII skulle funka utmärkt för mig.
Det skulle kanske funka för mig att spela något typ WoD/Vampire/Werewolf i nutida Sverige. Men där måste jag komma in i tänket att jag spelar just WoD och inte nutida Sverige. Och absolut inte som kampanj utan oneshot.

Så jag behöver helst ett visst avstånd och någon typ av tidsmässigt "exotisk" premiss med ett fantasieggande tema för att rollspel i Sverige ska klappa för mig. Annars bryts min förmåga att kunna leva mig in. Men ja jag tror det just av kulturella anledningar. Jag anser att vi tyvärr har en för dålig filmindustri och vår nutida litteratur består mest av skräp. Så jag hittar ingenting att relatera till och hämta inspiration av. Utöver trist grå vardagspastisch i bakgrunden. Jag har lättare att tänka mig Deep Ones i New England för 80 år sedan än nere vid havet en kilometer ifrån mig. Eller jag har lättare fantisera om övernaturliga väsen i de svenska skogarna i en miljö runt 1600-talet än på en nattklubb i Stockholm i nutid alá Vampire. Eller vid mer actionbetonat tänka mer på De tre Musketörerna under Stora Nordiska Kriget än att ett actionfilms scenario med maffian på Stureplan i 2000-talet.

 

[Mekanurg]

Om man kör typ 50+ år sen: Det gäller ju stenhårt att INTE som spelledare eller spelare gå in i någon sorts åsa-nisse roll utan istället tänka på alla gamla tysta stenhårda gamla bönder som tuggar tobak och hugger ved eller nåt.. Personligen har jag egentligen inga problem med att kunna tänka mig flera olika sorters berättelser med svenskar från en äldre generation. Man får slänga in lite känsla av att "på min tid fick man tamefan gå upp en timma före man gick och la sig" känsla i det hela, inte på ett komiskt sätt utan mer som man skulle göra om man var på någon annan plats med liknande kultur då, att det faktiskt kunde vara rätt så jävla hårt. Skörden sket sig, jahapp vi svälter ihjäl liksom.

TV-serien Tre kärlekar, som utspelade sig ca 1944-48, kan vara en bra utgångspunkt. Där fanns en hårdför stridspilot, hans envisa bondfarsa, hans ogifta gravida syster och hans manipulativa politikerbror. Plus en massa förvecklingar. Skickligt ihopsytt.

 

[Krille]

TV-serien Tre kärlekar, som utspelade sig ca 1944-48, kan vara en bra utgångspunkt. Där fanns en hårdför stridspilot, hans envisa bondfarsa, hans ogifta gravida syster och hans manipulativa politikerbror. Plus en massa förvecklingar. Skickligt ihopsytt.

Problemet är inte så mycket miljön, som utförandet i den.

Jag vill verkligen köra äventyr i Sverige. Allt från beredskapstidsdrama till polisaction till övernaturlig mystik till konspirationer (diskbänksrealism är jag inte så förtjust i dock - jag lever i en, och det får räcka). Men det blir bara pilsnerfilm av det.

Så problemet är inte så mycket inspirationen eller uppslagen. Problemet är de där "oseriösa" sidorna som ofelbart väver sig in i de fantastiska uppslagen och gör det hela till Åsa-Nisse och Kling&Klang.

 

[Blasphemy]

Jag vill verkligen köra äventyr i Sverige.

Nu blir jag ju nyfiken på vilka du spelat med och vad du spelat när det blir Åsa-Nisse.

Eller är det så att din rollperson blir Åsa-Nisse men de andra spelarna spelar normalt?

För som sagt... om det är en svår miljö så kräver det ju sina spelare och spelledare. Försök spela att 1700-tals intrigspel med en grupp jolt-nördar som bara vill köra D&D så kommer det bli 1700-tals klicheer och våld inom 10 minuter.

När spelade du i Sverige senast liksom?

(diskbänksrealism är jag inte så förtjust i dock - jag lever i en, och det får räcka)

Ha ha... Amen.
Varför rollspela den vardag man lever i liksom.

 

[Storuggla]

"Men det blir bara pilsnerfilm av det"

Nu förtalar du hela min spelledarstil.


Storuggla, svartvitfilmsaction

 

[.113]

då har du ju svaret

pga spelledare, andra spelare och/eller dig själv.

Jag har kollat in rätt mycket om svensk mytologi och så, så det har iaf för mig gjort sverige mycket coolare, men just nutid är fortfarande lite svårt. Men ju mer jag tänker på det desto bättre känns det.

Bara försöka att köra seriöst, tillslut går det nog.

 

[Tell]

Jag har inte haft några problem, mest eftersom jag alltid tillåter mig att överdriva saker en aning. Mina favoritmiljöer i sverige är dels

1. det tidiga nittonhundratalet (påtvingad personalunion med spänningar, en fortfarande existerande strävan efter att återta finland, illojala arbetare som organiserar sig i allt högre grad, kompletterade med en nervös borgarklass utan vare sig moral eller identitet och en överklass som försöker hitta en identitet som svenska, utan stormakt och utan tyska band. Vetenskapsmän, upptäcktsresande, och frågan om inbördeskrig. Starkare landsbyggd än stad, men maktkoncentration i staden. RP står mellan viktorianism och nationalism, samtidigt som minnen av en mindre sexuellt återhållsam historia fortfarande lever.

...dels,

2. Gustav III. Slå ryssen, slå kungen, slå runt. Överlev gatuvåldet, handelskriserna, pesten, undernäringen och den fallande maktpositionen. Pengar är för sverige den enda kvarvarande vägen till makt under denna period, och det har folk börjat inse.

 

[Krille]

Nu blir jag ju nyfiken på vilka du spelat med och vad du spelat när det blir Åsa-Nisse.

Eller är det så att din rollperson blir Åsa-Nisse men de andra spelarna spelar normalt?

Det är en kollaborativ dödsspiral och inträffar i stort sett varenda gång jag spelar med folk som gillar Jan Berglins serier. Det är nåt med den humorn som gör att det spårar ut. Det går inte att peka ut någon enskild spelare, utan det är en process som gradvis växer fram och alla spelare som har den humorn "hjälper till" att dra ner spelmötet i pilsnerfilmträsket.

Problemet tror jag är att Sverige är en miljö där Berglinsk humor väver sig in som en parasit i miljön, för den är en del av miljön. Den är en viet cong i Vietnam, en revolutionens fisk i folkets vatten, och när man väl märker den är det för sent.

I andra miljöer är den sortens humor lite mer som en fisk på en ryamatta. Den står ut och märks och således kan man kasta ut den eller åtminstone gå runt den.

När spelade du i Sverige senast liksom?

Strax innan jag flydde från Skövde, så 2008 nånstans. Det var i Supergänget, men det är ju poängen.

 

[Krille]

då har du ju svaret

Det tog en hel tråd att identifiera orsaken.

 

[.113]

jo så blir det ibland. Svårt egentligen lösa det också då, vet ibland har man ju spelat när allt bara blir komiskt fastän det inte är tänkt så. Och sen är det ju inte lätt att glömma.


Vår senaste spelgrupp på 5 spelare + SL är faktiskt just i Sverige på medeltiden nån gång.
En av spelarna körde en infanteri klass men råkade skriva ingenjör istället.. Den andre krigaren började kvällen (före vi började spela) med att säga "kraka inte dum" med väldigt dum röst..

Sen börjar vi iaf att spela och en ganska dramatisk scen egentligen utspelar sig där en av våra spelare som är en kvinna med 2 trälar som sköter det mesta åt henne, en av dom är hennes livvakt och heter Björn..

Scenen är iaf att hon hör ett ljud uppe på vinden, smyger upp och tittar, ser någon människoliknande skugga i vindsfönstret och skriker BJÖRN..

Inte planerat men nu får man som den bilden väldigt lätt i huvet när hon gör saker, och ropar på hjälp osv..

Men iaf väldigt kul, även om det tar bort lite stämning av och till

 

[Ram]

Kort historia lång, sverige har ingenting som är direkt ballt nuförtiden.

Jag har fått till några lyckade kampanjer, en halv-hightec industrispionage-kampanj, någon ute-i-skogen-havl-skräck-skapelse med fokus på barrträd och avstånd och... Ett deckarmysterie i Kristinehamn som tog avstamp i nedläggningen av ett regemente, problem på "bruket" samt etableringen av ett par nya företag på orten. Det är väl på en höft de gånger som jag kännt att just spel i Sverige har hjälpt storyn att ta form och drivas framåt. Men i övrigt... Ptja, jag anser att miljön skall väljas för att bidra till att ge storyn trovärdighet, driva saker framåt eller vara rätt kuliss att agera framför och sverige är inte det bästa för sådant tycker jag.

 

[eldilon]

Jag har spelat ett par äventyr som utspelade sig i nutida Sverige. Det var en spionhistoria som blev riktigt lyckad och en terroristkampanj som inte riktigt lyfte.

Någon Åsa-Nisse-problematik hade vi inte. Tvärt om fick jag känslan av att spelarna, i varje fall efter ett tag, tog det hela på större allvar än normalt. De blev bland annat rätt dystra när de hade ihjäl en i grunden helt oskyldig värnpliktig i ett av av äventyren.


Frågan är om de problem folk verkar ha mest har att göra med att de "vet" att Sverige är tråkigt. De flesta har inga problem att förlägga nutida spel till exempelvis England, Tyskland eller Frankrike. Jag menar hur mycket mer "ballt" är egentligen Tyskland än Sverige (idag skall tilläggas)?

Kanske sitter det gäng med tyskar och spelar Wallander-inspirerade polisrollspel i exotiska Sverige?

 

[w176]

Jag har inte haft den upplevelsen, varken i lajv eller rollspel. Men jag har haft spelare som inte velat spela enarion i hemstaden för att det blir för nära.

Jag tror att det kan vara på grund av lajvandet. Liksom, har man tittat runt på stora övergivna millitärsandag, tittat på bilder och efterfoskat det tidiga nittonhundratalets sanatorier, osv så lär man känna coola svenska miljöer.