Nekromanti Varför har jag så svårt för svenska rollspel?

[Ulfgeir]

Håller med. Enda gångerna jag fått sverige som rollspelsmiljö var i ett par Call of Cthulhu-scenarion (uppsalatrilogin), och några som en kompis till mig skrev i samband med Borås spelkonvent (fast med de sistnämda var det åtminstone tanken att 2 av dem skulle vara ganska absurda. En blev verkligen åsa-nisse varning med grupp hemvärnsmän som under ww2 skulle restaurera ett sommarnöje åt deras befäl)

Testade att köra en superhjälte-kampanj i sverige där karaktärerna var reinkarnationer av de nordiska gudarna. Kan vi säga epic fail?

/Ulfgeir

 

[Niklas73]

Jag har kört Snabba Cash scenarion som funkat utmärkt. jag gillar det. November, förorten, höghus med diskgult upplysta fönster vs Stureplan med heta blondiner, vapen, knark, maffia... Då jag var yngre körde jag en dogma baserad på filmen Stockholmsnatt som också gav en del nöje!

 

[olaberg]

Jag har kört D&D i Västergötland 1100 och det fungerade sådär. Medeltid är för realistiskt.

Nu kör jag samma Göta Älv-dal fast i mytisk vendeltid, runt 600, och plötsligt fungerar det! Det är ju i denna tid som de äldsta vikingatida sagorna utspelar sig! Ett par hundra år efter det att goterna utvandrat från Skandinavien och tillsammans med andra germanstammar intar bit efter bit av det sönderfallande romerska imperiet.

En karg, mystisk, mytisk, magisk och våldsam tid.

 

[Sapient]

Arbetshypotesen för närvarande (som benats ut tack vare den här tråden) är att det finns en viss mängd skojfriskt kringsnack kring rollspel, ety rollspel är en social verksamhet och humor är roligt.

(...)
Om den hypotesen stämmer så är jag körd, för jag kan inte tänka mig ett socialt sammanhang utan skojsnack av den typen.

Nej, inte jag heller. Och jag misstänker att en skiljaktighet som inte kommer fram i diskussionen, är just spelstil och frågor om distans, gestaltning och de sociala relationerna kring bordet.

Jag förskriver mig åt den spelstil som Zak S beskriver i ett blogginlägg på "Playing D&D with pornstars", där just distansen mellan spelare och spelets värld är en av poängerna, där hoppandet fram och tillbaka är en del av spelsättet, där skämt, metaprat och allt det där andra är lika mycket en del av målet med aktiviteterna, som spelandet i sig.

I den miljön blir det oundvikligt att associera kors och tvärs. Men som du säger, "Inte ens Rancor Bernadotte fastnar i Star Wars." Där blir det bara ett ögonblickligt skämt, varefter vi återvänder till att slåss mot samma monster. Och göra tusen andra saker.

Men det uppstår en slags skadlig rekursion när spelvärlden också är ens egen, när distansen plötsligt upphör. Då är det inte längre något hopp mellan, utan det är kärnan.

Jag skulle aldrig trivas i en grupp där fokus på spelet är så stort att sådana där skämt och kommentarer inte har någon plats, men jag misstänker att det är en del av varför det lyckas för somliga.

Det kan lyckas, ju mer distans mellan "oss här och nu" och spelvärlden vi lägger till - ändra tid, ändra plats, ändra andra förutsättningar till distansen finns där igen (medeltid hade funkat för mig t.ex. eller förmodligen redan andra världskriget, but YMMV). Men för min del, inte utan distans.

 

[Zimith_UBBT]

Läs Erik Granström. Svenskans charm ligger i frejdiga invektiv!

 

[Bunny]

Det är nog för att det ligger för nära och blir för vardagligt och mänskligt. Hur långt tillbaka i tiden måste man gå för att komma undan töntigheten? 50-tal?

Svenskt 60-tal var riktigt hårt:

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/qEJSbejRRmg"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/qEJSbejRRmg" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

"Ta din gamla cigarett och cykla till Bahamas!"

Jäklar, nu föll jag till föga för grundproblematiken och gjorde parodi av det hela. Detta kan alltså vara en hårdare nöt än vad jag räknade med.

Själv hade jag sett till att arbeta systematiskt med spelstämningen i gruppen, precis så som jag arbetar med andra delar jag vill utveckla eller förändra när jag spelar - jag kan till exempel regelbundet ta upp det innan spelpass, se till att observera snedsteg under spelmötet och kommentera på dem när vi rundar av med diskussion.

Så har jag gått till väga länge nu - vi samtalar mycket om förväntningar, farhågor och upplevelse när jag är spelledare - sedan jag kom överrens med mig själv om att det är okej att hamna snett i början, bara gruppen kan känna att vi närmar oss något bra med tiden. Första spelmötet får gärna vara svagt och trevande, bara vi vet var vi vill komma.

Givetvis baserar sig detta på att vi i Malmö-klanen har en preferens för kampanjer som pågår under ganska lång tid. Under kortare kampanjer eller engångslir så skulle jag sänka ribban något, men ändå arbeta metodiskt med diskussion.

 

[Chryckan]

Arbetshypotesen för närvarande (som benats ut tack vare den här tråden) är att det finns en viss mängd skojfriskt kringsnack kring rollspel, ety rollspel är en social verksamhet och humor är roligt.

(...)
Om den hypotesen stämmer så är jag körd, för jag kan inte tänka mig ett socialt sammanhang utan skojsnack av den typen.

Nej, inte jag heller. Och jag misstänker att en skiljaktighet som inte kommer fram i diskussionen, är just spelstil och frågor om distans, gestaltning och de sociala relationerna kring bordet.

Jag förskriver mig åt den spelstil som Zak S beskriver i ett blogginlägg på "Playing D&D with pornstars", där just distansen mellan spelare och spelets värld är en av poängerna, där hoppandet fram och tillbaka är en del av spelsättet, där skämt, metaprat och allt det där andra är lika mycket en del av målet med aktiviteterna, som spelandet i sig.

I den miljön blir det oundvikligt att associera kors och tvärs. Men som du säger, "Inte ens Rancor Bernadotte fastnar i Star Wars." Där blir det bara ett ögonblickligt skämt, varefter vi återvänder till att slåss mot samma monster. Och göra tusen andra saker.

Men det uppstår en slags skadlig rekursion när spelvärlden också är ens egen, när distansen plötsligt upphör. Då är det inte längre något hopp mellan, utan det är kärnan.

Jag skulle aldrig trivas i en grupp där fokus på spelet är så stort att sådana där skämt och kommentarer inte har någon plats, men jag misstänker att det är en del av varför det lyckas för somliga.

Det kan lyckas, ju mer distans mellan "oss här och nu" och spelvärlden vi lägger till - ändra tid, ändra plats, ändra andra förutsättningar till distansen finns där igen (medeltid hade funkat för mig t.ex. eller förmodligen redan andra världskriget, but YMMV). Men för min del, inte utan distans.

Tror att du har rätt i att det handlar om distans.
Distans parat med en stor dos suspension of disbelief.

Som svensk så vet man för mycket om hur det svenska samhället ter sig att man har svårt att skapa en distans mellan det verkliga samhället och den spelvärld man skapar.
Att försöka tro på satanister i villa områdena, eldstrider mellan lönnmördare och vampyrer som smyger omkring på gatorna blir svårare när man är så väl medveten om att det passar in så dåligt med vad man vet om hur det ser ut i verkligheten.
Man misslyckas med att upprätthålla en suspension of disbelief eftersom man inte klarar att hålla distansen mellan det man vet och det man föreställer sig. Och då blir allt fjantigt.

Det är som filmerna och tv-serien om John Falk (Tredje vågen mfl.).
Att se ett gäng poliskommandos fara omkring och skjuta tillräckligt mycket för att utkämpa tredje världskriget blir bara osannolikt och löjligt när man vet att svenska polisen avfyrar sina tjänstevapen högst ett dussin gånger per år och de flesta gångerna utan att det leder till personskador.
Den sortens filmer känns då mer som något som vapengalningen ur Kops har hittat på.

 

[dawnrazor]

93-94 körde jag ett KULT-äventyr i Malmö/Köpenhamnsmiljö. Visserligen en något alternativ verklighet (t ex var öresundsbron redan en realitet), men ändå. RP hängde på samma barer och klubbar som de gör på riktigt, och jag modellerade alla SLP på personer vi kände.

Riktigt kul, men det blev en "one-shot"...