Varför spela långa kampanjer?

[guldfink]

Det här är något av en spinoff på nedanstående tråd:

Hur kan en lång kampanj göras lika bra, fast kort?

Utifrån detta inlägget... Det är en fälla! Avsluta kampanjen du håller med på först! Riktiga slut! Bättre att köra kortare kampanjer då. Men ta er till slutet och sedan starta något nytt. ...tänker jag att det borde gå att göra långa kampanjer kortare, men hur gör man det bra? Hur behåller...

www.rollspel.nu

Frågan i den ovanstående trådens rubrik antyder att det finns något bra med att spela en lång kampanj och att det krävs vissa tekniker för att behålla det bra när du förkortar en kampanj. Om du skulle göra det utan eftertanke, verkar det som att du riskerar att förlora det bra. Jag är intresserad av vad andra tänker är bra med att spela långa kampanjer. Det kanske verkar som att jag raljerar och märker ord, men det gör jag inte. Jag själv tenderar att spela långt och långsamt. Det känns som att det finns en eller flera vinster med det och jag undrar vad de är.

För tillfället spelleder jag Oraklets fyra ögon med Svärdets sång-regler. Det är inte första gången jag skriver det här på forumet (ursäkta tjat) och det kanske är för att det går ganska långsamt. Jag spelleder FORTFARANDE Oraklets fyra ögon med Svärdets sång-regler. Två timmar varje torsdagkväll (online) hexcrawlar vi i Trakoriska riket. När äventyrarna färdas med båt, avgör vindens styrka och riktning hur snabbt de tar sig fram. De slår ofta fram att det är stiltje eller motvind. Dessutom hindras deras framfart då och då av RhabdoRana och Digeta Longa. Efter ca 15 spelmöten (som alltså visserligen bara är två timmar långa) har de fortfarande inte nått något av ögonen. Min poäng: Det går långsamt. Det kommer bli långt.

Jag nämner ibland det här för spelarna och undrar om de vill att vi ska snabba upp tempot, men hittills säger de att de tycker att det är gött. Vi skrattar lite åt att det är motigt, kör någon strid och så gnabbas karaktärerna lite. Ganska trevligt. Resorna ges utrymme att vara besvärliga, vilket blir en del av upplevelsen av kampanjen och de ger också utrymme för beskrivningar av Trakoriska riket. I går seglade exempelvis ett skepp med magillisk flagg förbi äventyrarnas båt och de blev stoppade av en dramon (en trakorisk galär) på väg till Siola. Min bild är att sådana här upprepade antydningar om det spända läget, snarare än enstaka beskrivningar i kortare spel, ger något. Jag tycker också att det finns en vinst i att lämna utrymme för både spelarna och äventyrarna att göra misstag och låta dem få konsekvenser, som avviker från den snabbaste vägen mot målet. Jag upplever att spelvärlden blir mer dynamisk på det sättet.

Vad är er bild av det här? Vad vinner ni på att spela långa kampanjer? Vad förlorar ni på att spela korta kampanjer?

 

[Rymdhamster]

Jag tror sällan någon går in med målet att "nu ska jag köra en låååååång kampanj!". Att den är lång är så att säga inte syftet, utan en konsekvens av att man vill stoppa in många coola äventyr i den, i kombination med allmänt spelarfladder (dels när de bara kör in character mellan varandra, när de springer runt och shoppar, när de hyperfokuserar på "fel" slper, och alla andra sidospår de ränner iväg på).

Motsatsen förstår jag, att gå in för att köra en "kort kampanj", just för att man vill hålla saker överskådligt, och undvika att det där fladdret och coola äventyren drar iväg in absurdum.

Så det som är bra med långa kampanjer är att de (Förhoppningsvis) innehåller många coola äventyr som tillsammans bygger upp till ett coolt klimax, och eventuellt se långtgåeende konsekvenser av de äventyren allt eftersom (beroende på om kampanjen bara är lång IRL, eller om den är lång även i spelvärlden), samt då att det finns utrymme för spelarna att ta ut svängarna med just fladder om de så önskar.

Låter som dina spelare har kul med fladder just nu. Fokusera på om de har roligt eller inte. Det borde märkas när en eller flera av dem börjar tröttna och då är det dags som SL att steppa upp tempot lite.

 

[Rymdhamster]

Och rollpersonen! Har man en rollperson man verkligen gillar är det väldigt härligt att följa denna under lång tid, se hur den utvecklas (om den utvecklas, inte nödvändigt) och vad som händer med hen. Det kan till och med vara så att kampanjavslutningen blir lite ångestladdad eftersom det ju även innebär slutet för rollpersonen. Ungefär som folk som blir lite ledsna när en bra bok tar slut, för de hade gladeligen kunnat läsa den boken i flera år till (och att bara läsa om ger inte riktigt samma tillfredsställelse för alla), eller när en TV-serie tar slut.

 

[God45]

Att en kampanj är lång betyder inte att den är långsam eller händelselös. Man kan hålla lika högt tempo och ha lika mycket innehåll per session. Det som händer med längd är att karaktärerna utvecklas och setting/handling växer i djup bortom sitt blotta innehåll. Saker händer och blir mer ”verkliga” (ett dåligt ord men kanske rätt ord) med tiden. När så många olika kreativa viljor arbetar på samma verk tillsammans över tid blir det något annat. Karaktärerna går från att vara tunna och platta till att vara djupa och tredimensionella. Platser får sin egen prägel och karaktär. Handlingar blir historia.

 

[Man Mountainman]

De senaste kampanjerna jag spellett har bägge varit rätt långa. Vår Terone-kampanj firar 30 spelmöten (à 3-4 timmar) nästa gång.

Jag vet inte om det i något fall har varit en avsikt från början att kampanjerna skulle bli långa. Man fortsätter väl så länge man är inspirerad. Att jag fortsätter vara inspirerad så länge har kanske nåt att göra med att jag gillar det lite, tja, organiskt framvuxna. Man kan nog få storslagen epik, ett rikt persongalleri, en känsla av levande värld osv även i en hyfsat kort kampanj, men jag misstänker att det då ändå kommer att ha något lite mer designat och avsiktligt över sig snarare än att vara den ackumulerade produkten av händelser och idéer över lång tid.

Sen är min SL-stil nog rätt långsam. Jag försöker tänka på att klippa snabbt och fokusera på det väsentliga, men eftersom min SL-stil bygger på 90-95% improvisation, och jag är halvbra at best på att improvisera, så känner jag ofta att jag måste låta saker ta lite tid för att jag ska få en känsla för deras innebörd och konsekvenser. Det är ganska tacksamt, när man är en improviserande SL, att sakta in tiden och resolvera spelarnas handlingar en efter en tills man skapat sig en gedigen bild av hur världen ska svara.

 

[Bengtsson]

Jag har ju mest spelat Call of Cthulhu, och där upplever jag att långa kampanjer... inte riktigt funkar. Kanske det gör det när man ska enbart spöa monster och ta sig över en karta, men är det högintensivt mysterielösande (d.v.s. "Jag rullar Spot Hidden" x 100) och karaktärerna har en löjligt hög chans att dö eller bli galna (och man därför alltid riskerar behöva börja om med en ny spelarkaraktär, som man måste hitta på någon anledning på varför de vet vad vi håller på med och varför de ska med på äventyret)... Lägg till på det att spelarna förväntas komma ihåg enormt mycket detaljer. Ja, hittills har jag faktiskt inte varit med i en spelgrupp där någon orkat mer än 3-4 sessioner i ett och samma äventyr, faktiskt.

 

[DanielSchenström]

Vad vinner ni på att spela långa kampanjer? Vad förlorar ni på att spela korta kampanjer?

Jag utgår från vad jag tycker är roligast och trivs mest med. Jag föredrar långa kampanjer, säg 100+ spelmöten om 5 timmar. Det ger möjligheten att utveckla och följa de saker som spelarna är intresserade av i kontrast mot att bara utföra uppdrag, eller följa en serie äventyr.

 

[Genesis]

Jag utgår från vad jag tycker är roligast och trivs mest med. Jag föredrar långa kampanjer, säg 100+ spelmöten om 5 timmar. Det ger möjligheten att utveckla och följa de saker som spelarna är intresserade av i kontrast mot att bara utföra uppdrag, eller följa en serie äventyr.

Jag har full förståelse för att du gillar mastodontkampanjer, men jag förstår inte den här motsättningen. Jag har spelat massor av kampanjer, ingen längre än 12 speltillfällen, och jag har inte ”bara utfört uppdrag” eller ”följt en serie äventyr” sedan typ tidigt 2000-tal. Faktum är att associationen ofta brukar vara tvärtom. Jag associerar indie, neotrad och liknande strömningar med mer spelarstyre och kortare kampanjer eller enkvällare.

Sedan går det såklart utmärkt att spela längre spelardrivna kampanjer, men jag förstår inte hur det associeras till mer spelarstyre att spela längre.

 

[Bifur]

Tycker du svarar på det bra själv @guldfink.
Några detaljer, finns så klart fler.
- Taktiska mer komplexa strider kan vara kul men tar tid (och har ju en uppenbar baksida att de inte alltid är roliga men då är man liksom fast med systemet)
- Rollpersonsgestaltning sker ofta mest bekvämt i mellanrummen mellan viktigare händelser, och det är ju roligt men tar tid, rollpersonsutveckling lika så
- Att måla upp en levande spelvärld är kul men kräver att allt inte följer givna linjer och stjäl tid
- Att diskutera intrig, lösa mysterier och tolka spelvärlden är kul men kan ta mycket tid
- Jag tycker inte ens personliga känsla som spelare är oviktig - mycket tid i spelet får ofta mer eftertryck om det också motsvarar längre tid och fler spelmöten i verkligheten (det är väl i och för sig aldrig självändamål men en bieffekt).

Men som andra skriver, att spela långt har inget syfte i sig, men det blir konsekvensen av att försöka uppfylla dessa andra värden.

 

[Mogger]

För mig handlar det om ungefär samma som skillnaden mellan en (bra!) TV-serie och en (bra!) film. I filmen har du ca 2h på dig att berätta och det ger en tight fin historia. Men sen är den slut! Jag sitter ofta efter en bra film och tänker att "det här hade blivit en fantastisk TV-serie!" och kan sakna att aldrig mer få följa de där karaktärerna och få reda på vad som ligger framför dem.

Och innan någon svarar att TV-serier kan mala på i evighet för att nån vill tjäna pengar så tänker jag alltså på TV-serier som är bra där varje nytt avsnitt tillför något och fördjupar berättelsen och personerna. Introducerar nått nytt eller ger en oväntad bild av något vi tidigare trodde.

Till viss del vill jag också förstå spelvärlden. Jag är intresserad av personliga draman, men i en kontext som sätts av omgivningen. Ju mer jag vet om kontexten desto mer givande blir det för mig att följa rollernas öden.

 

[DanielSchenström]

Jag har full förståelse för att du gillar mastodontkampanjer, men jag förstår inte den här motsättningen. Jag har spelat massor av kampanjer, ingen längre än 12 speltillfällen, och jag har inte ”bara utfört uppdrag” eller ”följt en serie äventyr” sedan typ tidigt 2000-tal. Faktum är att associationen ofta brukar vara tvärtom. Jag associerar indie, neotrad och liknande strömningar med mer spelarstyre och kortare kampanjer eller enkvällare.

Sedan går det såklart utmärkt att spela längre spelardrivna kampanjer, men jag förstår inte hur det associeras till mer spelarstyre att spela längre.

Ibland är jag för kortfattad för mitt och andras bästa. Mitt svar utgår från traditionellt rollspelande och är inte menat att täcka hela spännvidden av typen av kampanjer och äventyr. Men jag tar och utökar med ett praktiskt exempel.
Jag har för mig att det fanns en tråd om längd på äventyr och att ett medellångt äventyr i min grupp var 3, 5 spelmöten. Vi kan avrunda nedåt. Och den siffran får stå för ett färdigt äventyr med enbart de beståndsdelarna som äventyret i sig behöver. Vi kan säga att det är en grotta med monster, fällor, skatter och sånt. Supertraddig fantasy. En kampanj baserat på två sådana äventyr skulle bli 6 spelmöten om man "bara spelar äventyren". Men om spelarna skapat rollpersoner med andra agendor så vill de troligen få utlopp för dem, och spelare brukar ha olika preferenser för vad de vill få ut av spelandet. Så en rollperson kanske äventyrar för att kunna förverkliga sin dröm om att äga ett värdshus och leva på frukterna av sitt äventyrande. Så den rollpersonen går runt och kollar huspriser, tomtpriser, pratar med lokala bryggerier, jägare, bönder och skissar på hur värdshuset ska se ut och vad det ska heta. Det kanske ger 30 minuters extra speltid per spelmöte. Motsvarande för 4 spelare ger 2 timmar per spelmöte eller 12 på två äventyr, eller åtminstone 2 extra möten totalt så nu är kampanjen 8 möten (avrundat nedåt).
Av de fyra spelarna gillar två att man låter dem hållas fritt för såna här saker, medan två vill att man engagerar sig mer och gör det till en större del, så för värdshusrollpersonen säg att man kan lägga till lite konflikter mellan olika bryggerier och annat som måste redas ut. Det kanske blir ett extra spelmöte per 2 äventyr. Så genom att låta rollpersoner och spelare göra mer än bara äventyra så har kampanjen blivit 30% längre.

Med klara uppdrag eller klara äventyr menar jag utifrån ett traditionellt perspektiv, det som spelledaren, eller gruppen bestämt att kampanjen ska handla om, exkluderande sånt som spelarna kan komma på under spelets gång som inte togs upp i planeringen från början.
Angående siffrorna i exemplet ovan så lutar min grupp mer åt 50-60% förlängning gentemot min planering i mina kampanjer. Jag spelar ju en massa olika spel, men om man kör mitt favvospel AD&D 2nd ed, då brukar jag planera för en kampanj för graderna 1-20 totalt vilket i sig ger 150+ spelmöten om 5 timmar. För annat beror det på säg materialet jag har, så för Shadowrun där jag tror vi är en tredjedel genom de äventyr jag äger, så har vi spelat 49 spelmöten och där är det inga sidospår.

 

[Rangertheman]

Det jag tycker är den största vinsten med långa kampanjer är att de ger mycket utrymme för karaktärerna att utvecklas, själva och i relationen till de andra karaktärerna. Visst kan man kapa bort fladder, stoppa spelarna innan de drar iväg på ett 18 spelmötes villospår, sköta logistiken "off screen", m.m. och få till och med mer innehåll i en kort kampanj än i en lång. Men jag har svårt att se att man verkligen kan lära känna rollpersonerna om SL (och gruppen själva) klipper bort snicksnackande, shoppingturer, m.m. Å andra sidan riskerar äventyrandet, problemlösandet, eller vad det nu gäller, att bli luddigt om alltför stor del av spelmötena är interpersonella diskussioner.

I grund och botten en fråga om tycke och smak. Jag föredrar mycket relationer och snack som spelare, och så länge det ändå finns styrfart när det gäller fokus, så räcker det gott. Jag har t.ex. hört om de som spelat "Sju porträtt av Elvira Wallin" med i stort sett ett spelmöte per porträtt. Vi är uppe i 15 spelmöten, plus ett antal individuella sidopass, och saknar fortfarande tre av porträtten. Problemlösandet och fokus är det kanske lite si och så med, men rollpersonerna känns nästan som riktiga, levande människor.

 

[zo0ok]

Den tiden jag lägger på min rollspelshobby fördelas på:
1) Köpa / läsa nya spel och nya regler
2) Förklara regler för spelarna
3) Göra nya rollfigurer
4) Diskutera vad vi ska spela för spel/kampanj och vem som ska vara SL
5) Läsa in mig på spelvärlden
6) Tjöta på WRNU
7) Förbereda spelsessioner
8) Spela Rollspel med mina vänner

Enligt LEAN (en management/produktions-teori) ska man minimiera WASTE (som jag tror är en förkortning som lämpligt nog betyder alla icke-värdeksapande aktiviteter).

Om jag är riktigt hård så är bara (8) som skapar värde, allt annat är WASTE.
(7) är förvisso nödvändigt för att (8) ska bli bra.
Och (6) är roligt alldeles av sig självt, men kanske inte om jag aldrig får till (8). Det skulle kunna vara roligt att examen i rollspelsvetenskap, men det är ändå inte mitt mål med min hobby. Dessutom bidrar(6) med värdefull inspiration och idéer till (8).

Men 1-5 är väsentligen WASTE. Bortkastad tid för mig som mina spelare inte tackar mig för. Eventuellt är det också bortkastat tid för dem (nya regler, nya gubbar).

Vad är det enklaste sättet att spela mycket, förbereda vad som behövs, och inte ägna sig för mycket åt annat?
Lång kampanj, samma värld, samma regler, samma spelare.

 

[Genesis]

Vad är det enklaste sättet att spela mycket, förbereda vad som behövs, och inte ägna sig för mycket åt annat?

Spelledarlös friform!

 

[Lemur]

Jag gillar att spela långsamt och kan därför känna att många skrivna äventyr är för långa. Hade dom haft en tredjedel så mycket äventyrsplatser osv. så hade speltiden, i långsamt tempo, blivit lagom. Nu blir det att en kör samma äventyr i flera år.
Men det är helt klart ett lyxproblem, eftersom det är så trevligt att spela.

 

[anth]

Jag tycker inte att långa kampanjer har något egensyfte i sig.
Att i förväg bestämma att man ska köra en lååång kampanj känns som ett bra recept på katastrof.
Jag tycker att långa kampanjer ska byggas dynamiskt: efter att man spelat ett äventyr med en uppsättning rollpersoner så vill spelarna fortsätta spela med dem - och vips har det blivit en lång kampanj.
Det ska vara som en bra TV-serie eller bokserie: man ska VILJA se nästa säsong, eller läsa nästa bok i serien.
Att göra rollspelsmotsvarigheten till J.K. Rowling som i förväg bestämde sig för att skriva om Harry Potters sju år på Hogwarts är det inte många som klarar av att göra bra.

 

[krank]

För mig handlar det om ungefär samma som skillnaden mellan en (bra!) TV-serie och en (bra!) film. I filmen har du ca 2h på dig att berätta och det ger en tight fin historia. Men sen är den slut! Jag sitter ofta efter en bra film och tänker att "det här hade blivit en fantastisk TV-serie!" och kan sakna att aldrig mer få följa de där karaktärerna och få reda på vad som ligger framför dem.

Och innan någon svarar att TV-serier kan mala på i evighet för att nån vill tjäna pengar så tänker jag alltså på TV-serier som är bra där varje nytt avsnitt tillför något och fördjupar berättelsen och personerna. Introducerar nått nytt eller ger en oväntad bild av något vi tidigare trodde.

Till viss del vill jag också förstå spelvärlden. Jag är intresserad av personliga draman, men i en kontext som sätts av omgivningen. Ju mer jag vet om kontexten desto mer givande blir det för mig att följa rollernas öden.

Jag kom hit för att skriva nästan precis det här, så jag skriver mest under på det.


Jag gillar TV-serieliknelsen. En TV-serien behöver inte hetsa framåt utan kan ta sig tiden att lära känna sina karaktärer genom otalioga sidoplots, långa flashbacks… I en film har man begränsat med tid och det påverkar såklart storyn. Hur mycket djup man hinner få in, hur stort persongalleri man hinner introducera.

I ett enkvällsäventyr måste man liksom springa för att hinna med något. Allt måste hända så förtvivlat fort. Det finns då inte utrymme att spendera hela spelmötet med att prata tidsenlig mat och om vem man egentligen ska vända sig till med sina bekymmer nästa spelmöte…

Sedan är jag ju i grunden mindre intresserad av rollpersonerna och dramat än vad jag är av stora, episka plots. Men även där gäller ju samma sak. X-men: Apocalypse föll ju platt bland annat för att man försökte gå från noll till SUPEREPISKT på två timmar. Infinity War funkade för att det fanns 20+ filmer av uppbyggnad. Ska man ha en riktigt fläskig övergripande kampanjplot i rollspel upplever jag att den inte heller får forceras fram. Min hjärna köper inte att vi käkade mumsmums för två timmar sedan och nu ska får vi veta att universum är en simulering och ska försöka övertyga varelsen som kör simuleringen att inte stänga av den. Jag behöver en mer långsam stegring än så, för att det ska funka.

 

[Brödbane]

Den tiden jag lägger på min rollspelshobby fördelas på:
1) Köpa / läsa nya spel och nya regler
2) Förklara regler för spelarna
3) Göra nya rollfigurer
4) Diskutera vad vi ska spela för spel/kampanj och vem som ska vara SL
5) Läsa in mig på spelvärlden
6) Tjöta på WRNU
7) Förbereda spelsessioner
8) Spela Rollspel med mina vänner

Enligt LEAN (en management/produktions-teori) ska man minimiera WASTE (som jag tror är en förkortning som lämpligt nog betyder alla icke-värdeksapande aktiviteter).

Om jag är riktigt hård så är bara (8) som skapar värde, allt annat är WASTE.
(7) är förvisso nödvändigt för att (8) ska bli bra.
Och (6) är roligt alldeles av sig självt, men kanske inte om jag aldrig får till (8). Det skulle kunna vara roligt att examen i rollspelsvetenskap, men det är ändå inte mitt mål med min hobby. Dessutom bidrar(6) med värdefull inspiration och idéer till (8).

Men 1-5 är väsentligen WASTE. Bortkastad tid för mig som mina spelare inte tackar mig för. Eventuellt är det också bortkastat tid för dem (nya regler, nya gubbar).

Vad är det enklaste sättet att spela mycket, förbereda vad som behövs, och inte ägna sig för mycket åt annat?
Lång kampanj, samma värld, samma regler, samma spelare.

Kan vara värt att notera att LEAN-metoden gjort sig rätt känd som ett utmärkt sätt att mörda glädje och själ i aktiviteter.

Man kan ju hårt nyttomaximera speltid men frågan är hur kul det blir om man inte låter sig själv göra allt runtomkring? Dvs inte testa nya spel, inte låta spelarna göra egna karaktärer och inte läsa in sig på spelvärlden.

 

[zo0ok]

Man kan ju hårt nyttomaximera speltid men frågan är hur kul det blir om man inte låter sig själv göra allt runtomkring? Dvs inte testa nya spel, inte låta spelarna göra egna karaktärer och inte läsa in sig på spelvärlden.

Du har helt rätt! Det var inte så jag menade. Alltså, jag kommer från andra hållet: nästan alla kampanjer blir korta och avbrutna, och nästan all rollspelsenergi går åt till icke-spelande, och man får inte ut så mycket av själva spelandet. Det är min erfarenhet. Det blir lite samma problematik som prokrastinering. Så jag försöker inte nyttomaximera speltiden! Jag försöker har mer speltid som jag har en mer avslappnad inställning till - och så försöker jag lägga mindre tid på annat: om det inte roar mig såklart! Jag skrev en tråd om att köpa en julklapp till mig själv, köpte Skrômt och läste, bara i syfte att läsa för skojs skull.

Jag känner att ett enkelt OSR-spelsystem duger gott för att berätta oerhört många intressanta berättelser med mina spelare. Och jag känner inte att det tillför något alls, att börja varje spelmöte med att repetera feats, spells, regler... som det faktisk var för bara något år sedan med 5e.

Jag känner att jag personligen har provat 20+ olika spelsystem, men att jag inte har inte SÅ mycket positiva minnen och erfarenheter av vanligt jävla enkelt spel. Inte så lite för att vi under många år höll på och byta mellan Titan Games D&D, DoD-87, Expert, AD&D 2e, Sagan om Ringen, Khelataar, DoD-91, Rolemaster, EON, Viking (och en mängd icke-fantasy-spel). Så här i efterhand ställer jag mig frågan: till vilken nytta och vad tillförde alla dessa spel? Jag kan önska - med facit i hand - att vi spelat Titan Games D&D och Western... och hållit oss till det, och fokuserat på att spela istället för att krångla.

Nu förstår jag att allt detta är Trad-spel, och att det finns andra dimensioner av rollspel att utforska om man väljer andra spel. All respekt för det!

== OFF-TOPIC ==

Kan vara värt att notera att LEAN-metoden gjort sig rätt känd som ett utmärkt sätt att mörda glädje och själ i aktiviteter.

Jag tror dig. Jag hatar metoder och processer. Jag är programmerare. Jag brukade ägna all min tid och energi åt tidsuppskattningar, kravspecar, projektmöten, arkitekturdokument, budgetar, lösningsförslag, processer och metodik. Det var bortkastad tid, den mesta av min arbetstid. Jag blev dessutom bitter och utmattad. Så LEAN och WASTE passar mig utmärkt för att motivera att jag arbetar som en Cowboy (http://programming-motherfucker.com).

Och jag tycker det är intressant ibland att ställa frågan som jag gjorde ovan - vad är det jag gör för att verkligen vill och som alltihop syftar till - och vad är ... waste ... alltså tid jag vanemässigt lägger på saker som egentligen inte leder eller bidrar? Just nu är min uppfattning att jag lär mig väldigt mycket på WRNU, och vidgar mina perspektiv, mycket mer genom att läsa diskussoner här än genom att prova nya spel.

 

[luddwig]

Min grupps två längsta kampanjer har varit 45 spelmöten à 3 timmar. Jag tycker att det är långt. Helt klart tillräckligt långt för att jag som spelledare ska vilja gå vidare till något annat, för variationens skull. Jag upplever även att 45 spelmöten är i längsta laget för min spelgrupp. Det är inte så att spelarna tappar intresset helt, men engagemanget brukar avta efter säg 30 spelmöten. Anledningen till att kampanjerna blivit så pass långa är främst att vi spelar ganska ofokuserat. Rollfigurerna kivas mycket sinsemellan och driver in på sidospår. Det sättet att spela passar gruppen. För mig som spelledare innebär det låga tempot dessutom mindre förberedelse per spelpass. Det är bra. Min ambition för framtida kampanjer är att ha lite tydligare ramar redan från början så att vi kan komma till en lämplig avslutning på kanske 25-35 spelmöten och förhoppningsvis kunna undvika att intresset mattas av på slutet.