Nekromanti Varför uppkommer den negativa spiralen?

[Ram]

Varför? Är det spänningen att lyckas plocka in en seger ur dödens käftar som lockar?

Jag hänger upp för mycket av mitt fun på det som min gubbe är för att låta denne dö för något random. Det beror på spel såklart, spelar jag D&D där det är ganska vanligt med karaktärsdöd så är det ok, men jag gör inte det så värst ofta.

 

[Eksem]

Jag flyr hela tiden i dödligt DnD, det är ju överlevnad som är win, inte att slåss. Jag är aldrig så räddshågsen och flyktbenägen som när jag inte inbillar mig att jag har nån sorts plot immunity i egenskap av huvudperson. Paradoxalt nog tror jag att det är troligare att jag försöker slåss till döden om det är troligare att jag blir tillfångatagen eller whatever om jag förlorar, jämfört med om jag faktiskt dör.

 

[God45]

Varför? Är det spänningen att lyckas plocka in en seger ur dödens käftar som lockar?

Visst, det låter som en bra anledning.

Jag hänger upp för mycket av mitt fun på det som min gubbe är för att låta denne dö för något random. Det beror på spel såklart, spelar jag D&D där det är ganska vanligt med karaktärsdöd så är det ok, men jag gör inte det så värst ofta.

Hur en karaktär dör är ofta lika viktigt som hur han lever. Och ofta blir det att man spelar karaktärer som inte bryr sig om någonting på riktigt som lever jättelänge och som är skittråkiga medan de som har riktigta motivationer dör för vad de tror på. Så man kan ha en superintressant karaktär som brinner ut eller en väldigt vaniljglass karaktär som bara fortsätter leva. Plus, om man lyckas överleva trots att man tar risker så betyder det mer.

 

[Ram]

Hur en karaktär dör är ofta lika viktigt som hur han lever. Och ofta blir det att man spelar karaktärer som inte bryr sig om någonting på riktigt som lever jättelänge och som är skittråkiga medan de som har riktigta motivationer dör för vad de tror på. Så man kan ha en superintressant karaktär som brinner ut eller en väldigt vaniljglass karaktär som bara fortsätter leva. Plus, om man lyckas överleva trots att man tar risker så betyder det mer.

Du får tänka att det nog var riktigt viktigt för dig att han dog då ditt klabbiga spelande ledde till att din hjälte dog i en random encounter då. Hellre det än att vara en fegis. Eller smart som jag kallar det.

Vi pratar om helt olika saker. Du försöker blanda in hjältedöd eller meningsfull död när jag pratar om hur jag agerar med min karaktär generellt sett. Jag förordar inte alls att hålla liv i tråkiga karaktärer och jag pratar inte om att det inte kan vara kul att spela "burn hot, die young". Jag pratar om hur jag spelar så smart jag kan i de typerna av spel där det är applicerbart. När jag spelar friform har jag en annan agenda och en annan tidshorrisont för mina karaktärer. De brinner ut på ett fåtal spelmöten. När jag spelar D&D så har jag ytterligare en annan agenda; Striden och dödens närhet är en del av kicken. Det skall vara jämna och spännande strider, 1/4 av resurserna skall gå åt per encounter (typ) och liknande. Även där spelar jag så smart jag kan men med andra förutsättningar.

 

[God45]

Jag säger inte att man inte ska slåss smart eller välja sina strider. Jag säger att man ska ta lite risker och inte spela världens fegaste karaktär, jäkla skillnad. Att mäta resurser är någon sorts combat as sport grej som jag antar är ok om man gillar brädspel.

 

[Ram]

Jag säger inte att man inte ska slåss smart eller välja sina strider. Jag säger att man ska ta lite risker och inte spela världens fegaste karaktär, jäkla skillnad. Att mäta resurser är någon sorts combat as sport grej som jag antar är ok om man gillar brädspel.

Så vad gör du om du håller på att förlora eller dö i en random encounter då?

 

[God45]

Jag säger inte att man inte ska slåss smart eller välja sina strider. Jag säger att man ska ta lite risker och inte spela världens fegaste karaktär, jäkla skillnad. Att mäta resurser är någon sorts combat as sport grej som jag antar är ok om man gillar brädspel.

Så vad gör du om du håller på att förlora eller dö i en random encounter då?

Jag måste ta det här först för de är lite viktigt för diskussionen: Varför spelar det någon roll om det är en "random enqounter"? Jag tror inte på random enqounters, antingen har de en poäng eller så kommer narrativet i efterhand att konstrueras så att de är viktiga. Vad är skillnaden mellan jättebläckfisken och balrogen i Sagan om ringen? Är bläckfisken ett random enqonter eftersom den bara hoppar ut och anfaller och sedan inte är viktig igen? Är balrogen annorlunda eftersom den dödar Gandalf? Din ide att det är mer ok att dö när det är "viktigt" än när det är "random" är svår för mig att förstå.

Men tillbaks till frågan. Jag väger mina alternativ. Kan vi vinna om vi pressar på aggressivare? Är nu läget där vi kastar en eldboll rakt in i gruppen och tar våra chanser? Eller flyr vi? För ja, ibland flyr man. Men oftare tar man risken och kastar sig in i striden mer om man har en chans att vinna. Har man ingen chans springer man. Men att springa från en strid man kunde ha vunnit? Det smakar som aska i munnen. Och springer du och överger resten av gruppen kan du nog vara beredd på en eldboll eller armborstpil i ryggen för vid det läget är din karaktär en fegis och en förrädare.

 

[Ram]

Jag måste ta det här först för de är lite viktigt för diskussionen: Varför spelar det någon roll om det är en "random enqounter"? Jag tror inte på random enqounters, antingen har de en poäng eller så kommer narrativet i efterhand att konstrueras så att de är viktiga. Vad är skillnaden mellan jättebläckfisken och balrogen i Sagan om ringen? Är bläckfisken ett random enqonter eftersom den bara hoppar ut och anfaller och sedan inte är viktig igen? Är balrogen annorlunda eftersom den dödar Gandalf? Din ide att det är mer ok att dö när det är "viktigt" än när det är "random" är svår för mig att förstå.

Jag är lite slarvig med utrrycket. Det jag ser för mig när jag pratar random encounter är saker som inte är uttryckligt plannerade av scenariot. Väldigt spånade exempel är till exempel slag på slumpmötestabeller i den mån sådana används, fummel på ett smyga-slag som väcker upp en massa vakter etc. Motsatsen till dessa är "bossfighter", fighter som kan innehålla information eller framsteg i scenariot (i den mån ett sådant används). Plannerade strider så att säga.

Men tillbaks till frågan. Jag väger mina alternativ. Kan vi vinna om vi pressar på aggressivare? Är nu läget där vi kastar en eldboll rakt in i gruppen och tar våra chanser? Eller flyr vi? För ja, ibland flyr man. Men oftare tar man risken och kastar sig in i striden mer om man har en chans att vinna. Har man ingen chans springer man. Men att springa från en strid man kunde ha vunnit? Det smakar som aska i munnen. Och springer du och överger resten av gruppen kan du nog vara beredd på en eldboll eller armborstpil i ryggen för vid det läget är din karaktär en fegis och en förrädare.

Jag tyckte inte jag kunde vara tydligare: Du håller på att dö eller förlora i en förhållandevis oviktig strid var alltså frågan. Du är bortom punkten där du tror att du kan vinna.

För övrigt så har jag aldrig pratat om att man skall fly själv. Det kan vara lämpligt ibland, om man själv har tagit ett större bunt skada medan andra är oskadda, men det är ett särfall. Blir du gladare om vi kallar det en strategiskt reträtt kanske?

 

[Purgatid]

Spelar folk så här undantaget i spel där det är tradition?

Jag skulle nog säga "nja." Oftast är det ju flera olika saker som spelar in i beslutet att inte fly eller ge sig. Möjliga orsaker kan vara: viljan att vara häftig, underliga föreställningar om vad mod är, felaktig förståelse för sannolikhet, lojalitet till andra spelare, ovilja att sabotera en story, en bild av karaktären som någon med obändig vilja, önskan att vinna, etc etc.

Hos vissa spelare finns inte problemet med dödsspiral överhuvudtaget. Spelare är ju inte robotar, och människor tänker på olika sätt. Vissa ger sig aldrig, oavsett vilka karaktärer de spelar, andra ger sig inte i strider alls och tycker heller inte att den väpnade konflikten i rollspelet är rolig eller intressant.

Jag tänker mig att i den här tråden talar vi specifikt om de spelare som faktiskt har en tendens att hamna i dödsspiraler. De som aldrig hamnar där är ju inte en del av problematiken i tråden.

Det är ok om man känner för att spela en fegis antar jag.

Eller om man bara inte vill spela en karikatyr av en actionhjälte. Vissa rollspel, och vissa spelgrupper, föredrar att spela så nära realism som de kan komma. Mänsklig psykologi innefattar ofta flyktbeteende, och vill man ha variation och nyanser i karaktären inkluderar man lätt sådana nackdelar. Därtill är människor i regel ovilliga att döda andra människor, även i krig. Det mänskliga psyket mår inte alls bra av dödandet, och om man låter det reflekteras i spelet leder det till karaktärer som ger upp, som gråter ibland, som drabbas av panik eller fobier, som bygger upp fördomar, som vägrar avrätta fiender, etcetera.

 

[Faehrengaust]

Spelar folk så här undantaget i spel där det är tradition?

Beror helt på situation.

I kampanjens slutstrid så flyr man inte. Inte heller om man spelar en paladin och slåss mot en riktig usling (eller något liknande scenario).

Men annars så är flykt ett alternativ.

För att klargöra så flyr givetvis hela gruppen om det blir flykt (undantag om det finns någon som vill vara heroisk och uppehålla fienden medan de andra flyr). Eller så kan man fly om man är sist kvar och striden är hopplös. Då kan man försöka rädda de andra efteråt (om möjligt) eller åtminstone bära vidare informationen man skaffat.

---

Flykt kan dock inte fungera som en allmän lösning på dödsspiralen eftersom flykt inte alltid är ett alternativ. Någon form av ödespoäng eller liknande kan ju även rädda paladinen som pga sin personlighet inte kan fly.