Nekromanti Varför vill ingen bli en bättre rollspelare?

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,186
Location
Ereb Altor
Jag har gjort en motsatt resa jämfört med andra i tråden. Jag var sjukt intresserad av att lära mig mer, och gjorde också det. Under flera år läste och spelade jag för att utvecklas. Det blev för mig ett självändamål. Till slut hade jag faktiskt inte speciellt skoj.

Idag är jag fullt nöjd om jag får hugga ihjäl en orch 3-4 ggr/år.
 

Jarl

Hero
Joined
17 Sep 2003
Messages
1,791
Björn den gode;n234185 said:
I (bords)-rollspelsens värld så verkar ingen vilja bli bättre. Snarare är det till och med fult att säga att någon är en bättre eller sämre rollspelare även fast vi alla vet att det är så.
När jag spelade D&D 4e ville jag bli bättre hela tiden. Jag läste forum, funderade över builds och synergier och blev med tiden allt bättre. Till slut så bra att jag nästan fick spelet att gå sönder (min Assassin snittade lika mycket skada med sin At-Will som Barbaren gjorde när han brände en Encounter + Daily Power på samma gång). Duger inte det? :)
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,136
Location
Umeå
.113;n234257 said:
Fast å Andra sidan har jag varit på rollspelsmöten där man skämtat om annat, pratat om annat och inte fått något gjort. Nog var det roligt men att kalla det bra rollspel är ju lite överdrivet.
Hmm.... ok då, någonstans passerar man gränsen för vad som kan kallas för rollspelsmöte. Sedan måste man ju ta alla deltagare i bektande när man bedömer trivsel. Åtminstone hade du varit mer nöjd vid spelbordet om det hade varit mer rollspel? Men vissa spelgrupper har ju en väldigt uppsluppen stämning och kanske (för min smak) lite dåligt fokus på själva spelandet, men så länge alla är med på att det är så man vill spela så kan man väl inte säga att de gör något fel?
 

APM

Bläckfisk
Joined
9 Jul 2015
Messages
482
Jag tror att det finns ett par faktorer man kan experimentera med för att bli "bättre".

1. Spelsystemet / spelformen / genren
2. Spelgruppen / spelledaren
3. Utmana sig själv / sträva mot att göra saker utanför sin comfort zone
4. Spela mycket

Så för att utvecklas tror jag att man bör prova olika spelsystem och genrer, prova olika spelgrupper och skiftas om att vara spelledare. Utmana sig själv genom att aktivt spela sådant som är utanför ens comfort zone. Samt att spela många spelpass, och spela ofta.

När man har experimenterat med det här ett tag så tror jag att man hittar något som man själv känner "det här är rätt för mig" och sen är man nog på kulmen av sin förmåga.

I motsats vill jag hävda att man definitivt inte blir bättre av är att inte vara öppen för att testa nya spel eller nya spelgrupper. Risken finns ju dock alltid att det nya spelet/spelgruppen passar en sämre än något man upplevt tidigare, och det är ju en turn-off för lusten att prova nya saker såklart.
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,637
Location
Ludvika
Björn den gode;n234185 said:
I (bords)-rollspelsens värld så verkar ingen vilja bli bättre. Snarare är det till och med fult att säga att någon är en bättre eller sämre rollspelare även fast vi alla vet att det är så.
För det första är har nästan alla som vill bli riktigt bra på sport eller på musik fokuserat sig till en pytteliten del av respektive område. En sjukt bra fotbollspelare på elitnivå är sällan en sjukt bra ishockeyspelare på elitnivå. En mästare på gitarr är sällan mästare på puka. En del är förutom sitt mästarämne även okej på ett par andra saker, andra är egentligen bara kompetenta på just sin grej. De offrar bredd mot höjd.

Så är du beredd att ge upp allt annat rollspelande för att bli riktigt, riktigt bra på att spela skuggornas mästare?

För det andra saknas så klart den monetära motivationen. Proffsidrottare och proffsmusiker kan med lite tur få djäkligt bra betald för nedlagd möda om det blir tillräckligt bra. Men jag har sett väldigt få sponsoravtal för rollspelare, och inget av dem har varit för några nämnvädra summor.

För det tredje, vad är en bra rollspelare? Den som får flest "kills" i spelet? Den som perfekt lyckas följa de ledtrådar utan att virra ut på irrspår? Den som har roligast? Fotboll har ju ett väldigt tydligt mål, förutom möjligen att ha kul, och det är att göra flest mål. Musik är väl lite trixigare, men i grunden finns ju att kunna spela upp ett musikstycke som någon annan har gjort utan att plonka in en massa falska toner.

Rollspel påminner väl mer om improjazz där om man vill börja dra lite paralleller. Ett gäng människor som bara spånar loss sammtidigt och försöker få till något där allt samverkar snarare än att spreta iväg helt. Och då kan man ju börja fråga sig: är det viktigaste att man själv spelar så bra som möjligt, eller att det man spelar faktiskt passar in med vad de andra spelar?

Ju mer jag skriver desstå mer börjar jag känna att det är ganska meningslöst hur bra man är som rollspelare, det som är viktigt är att spelgruppen blir bra. There is no I in team, but there is in pie, and meatpie, meat being an anagram of team...
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,777
Location
Helsingborg
Jag tror jag befinner mig på ungefär samma tråd som Gurgeh.

Med några få undantag så spelar man inte (P&P-)rollspel primärt för att spela bra rollspel, det är för att ha kul. I längden har ofta ens skicklighet som rollspelare en del i detta, men i slutändan så är det en social upplevelse och inte en tävling (och därmed så är det ofta bättre att ha en trevlig spelare som är bra på att uppfatta gruppens sociala cues snarare än någon som är duktig på att rollspela karaktärer). Så spelares förmåga att navigera den sociala setting som rollspelsspelande är är viktigare än deras förmåga att vara rollspelare. Samtidigt så finns det ett fokus på "learning-by-doing". Som Pinky&The Brain (som försöker ta över världen VARJE kväll) så är rollspel inte strukturerat in i träningssessioner och riktiga spelsessioner, utan träning är genom rollspelande. Tyngden för att uppnå kvalitet i rollspelandet läggs ofta på spelledaren, som har till uppgift att välja scenarion som passar den spelardynamik (inklusive skicklighet) som finns inom gruppen.

Om man lämnar gruppen där någon har en formell och autokratisk position som spelledare så faller dock mer av gruppdynamiken över på nyckelspelare, spelare som kan subtilt guida gruppen till den där trevliga "vi" känslan där alla känner att de har fått ut något av kvällen. De har har fått utlopp för det de ville, de har blivit utmanade (eller i alla fall befunnit sig på en nivå där de känner att de har fått visa sina talanger) och de har gjort något intressant osv.

Samtidigt så finns där ju också lajvkulturen, där det ofta finns ett uttalat mål att "bli bättre på rollspel". Seminarier, workshops, prepwork och papang papang för att inte sabba den där stora grejen där alla kommer tillsammans för att skapa något episkt. Iom att "the thing" händer så få gånger, och så många personers upplevelse står på spel, så finns det ett mycket större fokus på talang så att det verkligen fungerar när det händer.
 

Sapient

Swashbuckler
Joined
26 Mar 2011
Messages
2,492
Location
Stockholm
I någon övergripande mening tycker jag att väldigt mycket av diskussionerna på vårt lilla forum har "att bli bättre" som iaf någon slags bifokus. Kanske mest frekvent med spelledartips etc, men i en del fall även sådant som rör spelarrollen. Jag tänker inte bara på de många superintressanta och utvecklande trådar som 2097 dragit igång på sistone, utan på många diskussioner i historiken.

Jag klickade på en random sida bakåt i "Rollspel" och på den sidan, där diskussionerna senast uppdaterades i november, fanns fler ämnen som hade en klar sådan avsikt (på bara en enda sida):
"Att släppa kontrollen över sin rollperson"
"Spel som inspirerat er att spela eftertänksamt?"
"Första spelmöte/rollspel att väcka aptiten hos en seminy grupp intresserade av hobbyn"
"Utveckla taktisk kompetens hos spelare"

Och ett par till kan tolkas så, med lite god vilja. Hur många fler trådar som dessutom byter ämnen och kanske innehåller sådana underdiskussioner, utan att rubriken varslar om det, vet vi dessutom inte.

Dessutom kan det samma sägas om många av diskussionerna om rollspelsmakande - hur gör vi bättre spel som lättare kan ge bra spelupplevelser? Det är inte samma sak, men det är ett parallellt ämne.

Sen handlar det ju om att bestämma vad det gäller att bli bättre på. ceruleanfive är inne på att det saknas tydliga kriterier, liksom att dessa skiljer beroende på vilken spelstil mm som eftersträvas. (Men bara att klara ut om det skiljer i förväntningarna mellan olika spelare runt bordet, kan ju lösa en hel del problem i det praktiska spelet...) Och även RasmusL har ju två mycket viktiga iakttagelser, att det både handlar om att etablera ett gemensamt sammanhang (eller kultur, som går tillbaka på det där med förväntningar) samt det sociala kontraktet och att ha en fungerande gruppdynamik runt spelbordet.

What about that? Det där var ju faktiskt, i kondenserad form, väldigt mycket erfarenheter. (Och det mesta av det finns mer utvecklat i trådar i forumshistoriken...)

Någonstans har vi tagit oss väldigt långt från uppfinnandet av spjutet som kastvapen till en raffinerad sport med tävlingsspjut av grafit och konstiga tävlingsskor med sjukt avancerade plastmaterial, på bara ett par decennier. (Nu lånar jag också en sportmetafor, men utan att ha så god koll - spjutkastning går fortfarande ut på att kasta något ganska långt va?)
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Rymdhamster;n234281 said:
En mästare på gitarr är sällan mästare på puka.
Om dom heter Jack White ????????
Älska the Dead Weather
 

.113

Swashbuckler
Joined
8 Feb 2012
Messages
2,660
Location
norrlänning
Zire;n234275 said:
Hmm.... ok då, någonstans passerar man gränsen för vad som kan kallas för rollspelsmöte. Sedan måste man ju ta alla deltagare i bektande när man bedömer trivsel. Åtminstone hade du varit mer nöjd vid spelbordet om det hade varit mer rollspel? Men vissa spelgrupper har ju en väldigt uppsluppen stämning och kanske (för min smak) lite dåligt fokus på själva spelandet, men så länge alla är med på att det är så man vill spela så kan man väl inte säga att de gör något fel?
Som sagt var det roligt bara inte särskilt produktivt ;)
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Låt oss börja med att slå fast att man kan bli bättre på rollspel.
Det betyder att det finns bra och dåliga spelare, respektive bra och dåliga spelledare.

Det finns olika former av rollspel och man kan vara bra på en form och dålig på en annan.
Jämför med sporten: man kanske är en bra längdhoppare, men dålig häcklöpare.
Eller musiken: bra på gitarr, dålig på piano.

Jag skulle säga att en stor skillnad mellan rollspel och sport/musik är antalet utövare.
Ni som flyttat runt i Sverige vet hur svårt det kan vara att hitta en ny rollspelsgrupp - och hittar man någon kan man inte direkt vara kinkig, utan får spela de spel som spelas där oavsett om man tycker om det eller ej.

En annan sak som skiljer rollspel från t.ex. sport och musik är professionalismen.
Det är som att rollspel är korpfotboll, men saknar allsvenskan eller champions league.

Givetvis kan man arbeta på att bli bättre så som wilper skriver - men då kan man få problem om man försöker spela med vanliga spelare. Det blir lite som att Zlatan skulle börja spela korpfotboll - det skulle inte bli kul för någon inblandad.

Är antalet rollspelare så litet att det är svårt att hitta nya spelare, är antalet "bra" rollspelare ännu mindre och ännu svårare att hitta. Så om man VILL bli bra så är det nästan omöjligt att hitta andra bra rollspelare att spela med.

Så jag bollar tillbaka frågan:
Om ovanstående är förutsättningarna för bra rollspelare i Sverige idag: varför skulle någon vilja bli bra?

***

Låt oss jämföra rollspel med poker (för att rollspel och poker är två av mina favoritsysselsättningar).
Poker är ett extremt skicklighetskrävande spel och de bästa spelarna tjänar flera miljoner dollar per år - det hindrar inte att ett gäng kompisar kan träffas vid köksbordet en fredagskväll och spela enkronorspoker och ha jättekul.
Jag brukar säga att det finns två inställningar till poker:
1. Poker är ett nöje och nöjen kostar pengar (detta är inställningen hos de glada amatörerna).
2. Poker är ett jobb och jobb ska ge en inkomst (detta är inställningen hos de hårt arbetande proffsen).
Vad jag försöker säga är att när man börjar anstränga sig för att bli bättre på poker försvinner den oskuldsfulla charmen och glada roligheten man hade när man började med poker. Istället infinner sig en inre tillfredsställelse när man börjar "förstå" spelet och börjar se alla de små nyanserna som en glad amatör aldrig kommer att se eller uppleva.
Jag säger inte att en professionell pokerspelare har mindre kul än en amatör - men den professionelle får ut en annan glädje av spelet än amatören - men framförallt kan den professionelle inte "glömma" vad denne lärt sig om poker och få tillbaka den oskuldsfulla glädje som amatören har.
Det är lite samma sak med den bra rollspelaren.
 

Tsianphiel

Swordsman
Joined
11 Jul 2007
Messages
419
Location
Edmonton
För mig måste "att bli en bättre rollspelare" handla om följande (som jag även upplever att vissa i diskussionen redan har tagit upp):
  • Vilken grupp spelar jag med?
    • Är det en nybörjargrupp eller ett gäng erfarna rävar?
    • Är det friformare eller regelnördar?
  • Vad är syftet med gruppen?
    • Är det en spelgrupp ur aspekten träffas och umgås?
    • Är det en spelgrupp som vill driva ett äventyr framåt och skapa spelupplevelser?
  • Vad är syftet med rollspelet?
    • Är det ett underhållningsrollspel?
    • Är det meningen att jag skall lära mig något av det?
  • Varför spelar vi?
    • För att ha kul?
    • För att utvecklas som människa?
    • För att få en upplevelse vi inte haft tidigare?
Det finns mängder med frågor att ställa i sammanhanget och om svaret är "för att jag vill äta chips och träffas och krama på mina vänner som jag inte sett på flera år och kanske, kanske sätta det i sammanhanget lösa en gåta i Trail of Cthulhu"[SUP]1[/SUP] så är "bra rollspel" definierat på ett sätt. Om svaret är "för att jag vill få en upplevelse som jag inte haft tidigare och för att sätta mig in i hur det är att vara undersökande journalist som lär mig om barnprostitution i Thailand"[SUP]2[/SUP] blir "bra rollspel" definierat på ett helt annat sätt.

Min poäng är att rollspel är kontextberoende. Hur vi ser på rollspel och hur rollspel fungerar som underhållningsform blir underordnat kontexten vari det spelas. Ibland är det helt okej att ha ambitionen "äta chips och träffa kompisar" och då blir kraven andra än om ambitionen är "gråta ögonen ur mig på grund av världens orättvisor"[SUP]3[/SUP].

För mig är båda sätten att spela på helt giltiga. Problemen uppstår när gruppen inte är medveten om vilka mål en har med spelet. Det är nog viktigare att fokusera på i sammanhanget än att "bli en bättre rollspelare". Fundera på vad du som spelare vill ha ut av en viss grupp och prata om det tillsammans med gruppen. Det kan till och med vara värt att prata om det inför varje spelmöte. "Vad vill vi åstadkomma idag?". Om svaret är "äta chips" för en person och "gråta i en brunn"[SUP]4[/SUP] för en annan är det kanske värt att diskutera hur de två målen möts i spelmötet du har.

[SUP]1 [/SUP]True story nummer 1. Jag träffar mina gamla kompisar som jag växte upp med och gick i gymnasiet med ungefär en gång per år eller mindre. Vi spelar rollspel för att umgås och enbart för att umgås. Det brukar sluta i en hög i soffan.
[SUP]2 [/SUP]True story nummer 2. Förnedringen på SydCon V var ett av de starkaste äventyr jag har spelat någonsin. En spelupplevelse som jag aldrig glömmer.
[SUP]3 [/SUP]True story nummer 3. Ett "Sagan om" äventyr, där jag spelade med en helt främmande spelgrupp och vi blev så involverade i både varandra och i äventyret att vi satt och grät på golvet tillsammans med en helt handfallen spelledare bredvid. Även det kick ass, men kanske inte för spelledaren.
[SUP]4 [/SUP]True story nummer 4. Japp. I en brunn. Och bad om förlåtelse för vad det nu var. Jag minns bara att jag satt i brunnen och grät. Även det med helt främmande människor. 90-talet. What a wonderful tid för friform...
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,637
Location
Ludvika
anth;n234293 said:
Låt oss börja med att slå fast att man kan bli bättre på rollspel.
Det betyder att det finns bra och dåliga spelare, respektive bra och dåliga spelledare.

Det finns olika former av rollspel och man kan vara bra på en form och dålig på en annan.
Jämför med sporten: man kanske är en bra längdhoppare, men dålig häcklöpare.
Eller musiken: bra på gitarr, dålig på piano.
Ja, den stora frågan är väl egentlen: vem är den bästa idrottaren? Längdhoppare eller häcklöpare?
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Sapient;n234287 said:
Jag tänker [...] på de många superintressanta och utvecklande trådar som 2097 dragit igång på sistone,[
?????????????????Gott folk, så här skriver man ett bra WRNU-inlägg!!!?????????????????

Att hylla varandra!!!!?
TACK SAPIENT
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,186
Location
Ereb Altor
2097;n234289 said:
Om dom heter Jack White ????????
Älska the Dead Weather
Sen har vi ju alla de där olympiska medaljörerna i typ rodel som dessutom talar 8 språk flytande och kan jonglera med 6 bollar. Med förbundna ögon.

Ta mig själv, något av en expert på rollspelsteori, prisbelönt formgivare och mer än en duglig skidåkare. Exempelvis. Den här vetgirigheten och träningsbenägenheten är faktiskt inte speciellt ofta fokuserad mot ett enda område. Det är bara det att vi bara ser Zlatan sparka boll, inte vad han pysslar med när det inte match. Och så var det ju även med Thomas Bodström en gång i tiden.

Ja, ville bara debunka den där myten innan den spred sig vidare :)

Ps. Älskar också det mesta Jack White petar på.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Måns;n234300 said:
Ja, ville bara debunka den där myten innan den spred sig vidare :)
Damn straight!
Måns;n234300 said:
Ps. Älskar också det mesta Jack White petar på.
Jag med! Utom Blunderbuss :p men allt annat.
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,186
Location
Ereb Altor
Rymdhamster;n234281 said:
Så är du beredd att ge upp allt annat rollspelande för att bli riktigt, riktigt bra på att spela skuggornas mästare?
Hade du skrivit Burning Wheel* hade jag hållit med dig i din frågeställning. Och dessutom sannolikt svarat ja på den :)

*Ett spel som inte bara kräver djup förståelse utan som dessutom lägger stort fokus på setting och inte minst har ett system som är byggt för oerhört långa kampanjer.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
10,020
Location
Stockholm
Rymdhamster;n234281 said:
För det första är har nästan alla som vill bli riktigt bra på sport eller på musik fokuserat sig till en pytteliten del av respektive område. En sjukt bra fotbollspelare på elitnivå är sällan en sjukt bra ishockeyspelare på elitnivå. En mästare på gitarr är sällan mästare på puka. En del är förutom sitt mästarämne även okej på ett par andra saker, andra är egentligen bara kompetenta på just sin grej. De offrar bredd mot höjd.

Så är du beredd att ge upp allt annat rollspelande för att bli riktigt, riktigt bra på att spela skuggornas mästare?
Men sådär funkar väl ingen idrottare eller musiker på riktigt? Jag har spelat fotboll i tolv år (slutade iofs för tio år sedan :p ) och det har gjort att även om jag trots att jag haft noll och ingen erfarenhet av innebandy, volleyboll och basket lätt kunnat kliva in i sammanhang med relativt kompetenta utövare av dessa sporter och ändå vara med och tävla och utmana. Förlorat absolut men varit med och utmanat och bjudit upp till dans. Jag har spelat elbas någorlunda aktivt i 15 år och med på köpet har jag fått att jag kan spela halvhyfsad gitarr, lite piano, lite trummor, plocka upp valfritt stränginstrument och producera åtminstone OK melodier (fiol, saz, m fl m fl), bra gehör och taktkänsla, hålla ton när jag sjunger tillräckligt för att kunna sjunga amatörkör utan att skämmas, osv. Cristiano Ronaldo kommer att snurra upp hela forumet samtidigt i innebandy eller basket om han får chansen.

För de olika aktiviteterna finns det olika gemensamma kompetensområden (du kanske inte behöver ha supergehör för att spela trummor men taktkänslan är superviktig både där och för basisten, att springa snabbt och uthålligt är gemensamt både för fotbollsspelaren, marathonlöparen och badmintonliraren, bollen är gemensam för många sporter, osv) och där kan vi faktiskt öva. Det skulle vara väldigt konstigt om just rollspel var den enhörning till aktivitet där det här inte gäller.

Rymdhamster;n234281 said:
För det andra saknas så klart den monetära motivationen. Proffsidrottare och proffsmusiker kan med lite tur få djäkligt bra betald för nedlagd möda om det blir tillräckligt bra. Men jag har sett väldigt få sponsoravtal för rollspelare, och inget av dem har varit för några nämnvädra summor.
Good point. Det finns inga tydliga mål, ingen strävan. Även i kampsporter där en inte tävlar något särskilt (typ bujinkan och säkert en massa andra) finns det ju nästan alltid bälten och nivåer att uppnå, i musik finns uppträdanden, osv osv. Rollspel har möjligen podcasts men det är väl det. Det är kanske det som gör att det är svårt att prata om att "bli bättre", att vi inte har någon gemensam referens för vad som är eftersträvansvärt?

Rymdhamster;n234281 said:
För det tredje, vad är en bra rollspelare? Den som får flest "kills" i spelet? Den som perfekt lyckas följa de ledtrådar utan att virra ut på irrspår? Den som har roligast? Fotboll har ju ett väldigt tydligt mål, förutom möjligen att ha kul, och det är att göra flest mål. Musik är väl lite trixigare, men i grunden finns ju att kunna spela upp ett musikstycke som någon annan har gjort utan att plonka in en massa falska toner.

Rollspel påminner väl mer om improjazz där om man vill börja dra lite paralleller. Ett gäng människor som bara spånar loss sammtidigt och försöker få till något där allt samverkar snarare än att spreta iväg helt. Och då kan man ju börja fråga sig: är det viktigaste att man själv spelar så bra som möjligt, eller att det man spelar faktiskt passar in med vad de andra spelar?

Ju mer jag skriver desstå mer börjar jag känna att det är ganska meningslöst hur bra man är som rollspelare, det som är viktigt är att spelgruppen blir bra. There is no I in team, but there is in pie, and meatpie, meat being an anagram of team...
...och teamutveckling och inkrementell förbättring finns det ju inte en enorm mängd kunskap kring och verktyg som bara ligger där och väntar på att användas? ;)

Min erfarenhet är, precis som redan nämnts ovan, att när vi pratat explicit om förbättring i gruppen så har vi blivit bättre. Vi har haft mer kul, vi har lyft upp problematiska områden och synliggjort dem, vi har blivit bättre vänner och haft en bättre fritid. Det är bra grejer :)
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,186
Location
Ereb Altor
RasmusL;n234311 said:
Good point. Det finns inga tydliga mål, ingen strävan. Även i kampsporter där en inte tävlar något särskilt (typ bujinkan och säkert en massa andra) finns det ju nästan alltid bälten och nivåer att uppnå, i musik finns uppträdanden, osv osv. Rollspel har möjligen podcasts men det är väl det. Det är kanske det som gör att det är svårt att prata om att "bli bättre", att vi inte har någon gemensam referens för vad som är eftersträvansvärt?
Du sätter ju alltid upp personliga mål. Kan du sätta en backflip vill du sätta en dubbel. Kan du löpa 7 km vill du klara 10. Sedan 15. Även om du inte får några pengar, poäng eller bälten för det.

Eller kanske inte alltid, men frånvaron av tydliga belöningar är definitivt inte något som generellt påverkar din strävan att förbättras.

Edit: Men däremot är det svårt att bedöma prestation i rollspel. "Jag klararade Dimön på 30 minuter!", "min paladin är level 48!", "jag går totalt in i min roll, jag känner inte var den börjar och jag slutar!", "jag kan recitera Magic Burner i sömnen" Etc.
 
Top