Nekromanti Varför vill ingen bli en bättre rollspelare?

[Makaron]

Tänk på att det är en stor skillnad mellan "vill", "kan" och "får det att funka i gruppen". Jag är någonstans mellan "vill" och "men hur fan gör jag?"

BDG, du har övertygat mig. Workshop i färdigheten improvisation, läsa av och reagera på andra spelare. Nästa GothCon. Jag arrangerar.

Jag kommer. Bestäm vilken dag så snart som möjligt, ska dema figurspel en dag...

 

[2097]

Glimten i ögat här och inte ett dugg riktat mot dig personligen, men mycket tangerande trådens muterande premiss om vad man menar med att bli bättre: Om "de" har kul och du inte har det, är de då "bättre rollspelare"?

Change to improve kontra Change to change liksom.

Ibland kanske man inte fattar att ryggproblemen har med ens skor att göra. Det jag tyckte var outhärdligt dåligt är standand för många spelgrupper. Incoherence och murk och agens-brist. Jag är väl rollspelens prinsessan på ärten helt enkelt!

 

[Ram]

Ibland kanske man inte fattar att ryggproblemen har med ens skor att göra. Det jag tyckte var outhärdligt dåligt är standand för många spelgrupper. Incoherence och murk och agens-brist. Jag är väl rollspelens prinsessan på ärten helt enkelt!

Hehe! Man gillar olika!

Att ha kul är svårt. Jag har haft min rejäla beskärda del av o-kul också och jag har lämnat flera spelgrupper för att det inte varit roligt. Jag tror som flera sagt tidigare att väldigt mycket handar om att prata om saker och att veta när man skall kliva av. Förändring fungerar jättebra i vissa grupper och i andra så får man bara vara ense om att man tycker olika och tacka varandra för visat intresse.

 

[anth]

Vad innebär det att "bli bättre"? Bättre på att skådespela? Bättre på att lösa mysterier? Bättre på att dyka upp vid speltillfällen? Bättre på att ta med bjud-godis och chips?

Svaret är ja.
På allt.


Som jag skrev tidigare kan man vara bra på olika former av rollspel. Du beskrev just olika former av rollspel.

Jag tror de flesta av oss håller med om att om en spelare spelar en gång i veckan under tio år (och dessutom spelar med olika personer/grupper/spel) så kommer denna person ha skaffat sig mycket rollspelserfarenhet.
Personen är "bättre" efter tio års spelande än vad personen var när denne började.

Dock är "bra" en subjektiv bedömningsfråga. Jag har stött på nybörjare som jag tycker spelar bättre än personer som rollspelat i tio år. Sedan kan andra personer ha helt andra åsikter än mig om vilka som är bra/dåliga - just för att det är en subjektiv bedömning.

Däremot kan en grupp rollspelare sätta sig ner och enas om vissa egenskaper som de tycker är bra hos rollspelare och spelledare - och har man dessa egenskaper så är man bra enligt dessa kriterier. Återigen: det finns flera former av rollspel och de olika formerna kan ha olika kriterier för vad som är bra/dåligt.

Finns det en lista kriterier som man tycker kännetecknar en bra rollspelare och man aktivt arbetar för att lära sig behärska dessa (och lyckas) så har man (iallafall i sina egna ögon) blivit en bättre rollspelare.

Nu kan jag inte tala för andra, men för mig handlar "bli en bättre rollspelare" om att jag ska tycka att jag blivit bättre än vad jag själv var förut. Inte att jag ska bli bättre i förhållande till andra spelare.

 

[Björn den gode]

BDG, du har övertygat mig. Workshop i färdigheten improvisation, läsa av och reagera på andra spelare. Vi kommer gå ner på nitty-gritty beteenden sekund för sekund med videofilmning och hela kittet. Nästa GothCon. Jag arrangerar.

Låter awesome! Jag kommer.

 

[wilper]

Sjukt spännande ju! Vad tror du det är som inte funkar? Är de "för dåliga" eller "för annorlunda" eller vad kan det vara?

Min subjektiva bedömning är "Herre jävlar vad de suger, hur i hela friden kan man spela rollspel på det viset?" men, jag inser samtidigt att de uppenbarligen har roligare än jag vid bordet, och därför är de "bättre" rollspelare. I alla fall enligt någon definition. Vad hjälper det att jag är en jävel på fotboll om vi spelar tennis?

Så rent objektivt, när jag backar något steg och ser på situationen så är det bara att de spelar på ett annat sätt. Och att våra sätt inte funkar så bra tillsammans, för det mesta.

Och jag har liksom du gjort kopplingen att om jag spelar med forumiter så har jag större chans att ha skoj. Kanske är det så att forumets spelkultur har dragit närmare min egen än vad rollspelssverige i allmänhet har.

(Jag fick lite perspektiv på hur många spelsfärer det finns i samband med GothCon. Jag hörde en spelledare som intervjuades på någon podcast som berättade om ett helt fantastiskt GothCon, och inte en enda gång kom Indierummet på tal. Men han hade likväl haft ett helt fantastiskt konvent. Jag kan inte längre tänka mig ett GothCon utan indierummet. Hans sfär var en annan än min. Kanske är också hans spelstil en annan än min. Det hade varit intressant att testa, för jag hyser inga tvivel om att han var expert inom sin stil av spelande. Jag undrar om det räcker att nörda ner sig ordentligt för att det skall synca, eller om vi har draigt iväg åt olika håll.)

 

[Sodivra]

Tänk på att det är en stor skillnad mellan "vill", "kan" och "får det att funka i gruppen". Jag är någonstans mellan "vill" och "men hur fan gör jag?"


Jag kommer. Bestäm vilken dag så snart som möjligt, ska dema figurspel en dag...

Jag skulle vilja ha en introworkshop på fredagen, och på lördagen ha en avancerad workshop eller en till introworkshop. Så länge GothCon tycker det är en bra idé och vi inte blir gravida igen så kör vi på det!

 

[Tre solar]

Här är en tanke:
I all bedömning behöver man ett benchmark, något att jämföra med. Eftersom rollspel är en gruppsyssla är den närmaste jämförelsepunkten dem man spelar med. Om man har en stabil grupp tenderar ju den att utvecklas tillsammans: vi får samma erfarenheter och lär oss acceptera varandras brister utan att bli vansinniga, eller så hoppar vi av och letar rätt på en annan grupp och försöker synka med dem.

Det här gör att vår egen braighet är svårbedömd och omedveten tills något händer som gör oss akut medvetna om den. Typ att vi hamnar i en spelgrupp som vi inte satt ihop själva (tex på konvent el dyl).

Problemet med det här är att det är nära nog omöjligt att separera "de spelar keff" från "de är keffa". Väldigt många historier om dåliga spelupplevelser handlar också om att personerna var dum i huvudet. De gillade rälsning och så var de sjukt sexistiska. De pratade aldrig in character och dessutom var de så jävla pk. Och sl luktade illa. Gjorde närmanden. Osv.

Om det är så, innebär det a) att det lika gärna kan vara en id konflikt, och b) att "ju bättre jag spelar desto tråkigare är det" beror på att vi blir mest medvetna om oss själva när vi upplever att vi sticker ut.

Såklart är det inte alltid så. Ibland är man bästa kompisar som bara inte gillar att rolla tillsammans. Men jag vägrar tro att man kan gå över nån sorts tröskel varefter man inte kan ha kul som pöbeln längre, om inte den tröskeln är "jag id ar som nån som står i motsats till dem".

Det är därför så många "same page tools" är bra för att sortera bort människor som id ar på annat vis, men värdelösa på att skapa samsyn om den inte redan finns.

Den gången jag spelade bäst var inslängd i en annan grupp på Gothcon. Jag kände inte dem, jag var sugen att spela karaktär, jag fick en emo tonårstjej och gick all in. Jag bestämde att min egen backstory var hemskare än det vi var med om - vad är ett spöke mot vuxnas ondska mot barn - och mot slutet var de rädda för mig på riktigt. Jag hatade spelmötet, men objektivt var det bra. Hade jag inte varit så mån om att markera avstånd och de inte så måna om att hålla ihop sin egen grupp hade vi säkert haft kul också.

 

[2097]

Tyvärr är det ofta tvärt om

Z—— S——— är mkt keffare än Luke Crane, ändå är han 100 ggr bättre på att göra rollspel
Kan komma på ca 20 exempel. Paizo-gänget är urgulliga ändå hatar jag deras spel. SJ Games med sin charmiga discordianism och Austin-hippie-fasoner; samma sak där, dom fattar inte rollspelsdesign.

Å andra sidan Raggi gör bra spel men det drunknar i allt Burzum-kramande lik-malande.