Varför vill man slåss?

[DanielSchenström]

Vilket rollspel ska jag köpa för att spela dessa berättelser, som ändå känns rätt mainstream? För att inte tala om romantiska komedier. Hur många romantiska komedier-rollspel kan du räkna upp?

Du kan väl köpa nästan vilket spel som helst som inte är tokfokuserat på att exempelvis efterlikna ett visst media, genre eller liknande. Det är få rollspel som ställer krav på dig att använda allt som finns i boken. AD&D som känns som ett rollspel som går ut på att slå ihjäl monster och ta skatter för att blir kraftigare och ge dig på kraftigare monster etc, kan ju spelas som high fantasy, low fantasy, dark, light, primeval, horror, anxiety etc etc.

Att fråga efter romantiska komedirollspel som säkerligen finns är väl fånigt när den existerande kundkretsen ser ut som den gör, spelskaparna ser ut som de gör osv? Speciellt de kommersiella rollspelen ges ut med förhoppning om att gå med vinst och då kör man på säkra kort.

 

[Henke]

Du måste väl ha spelat ett gäng sådana spel, ändå? Enslagskonflikter är ju inte så ovanligt om man tar sig utanför de allra största traditionella spelen.

Nej, inte vad jag kan komma på på rak arm. Iaf inte några som ger mer input än att man dog eller överlevde.

 

[Zire]

Men det där beskriver ju inte strid i rollspel alls.

Då är det är för att du inte rollspelar dem så.

Jag menar, det är klart man kan rollspela om att få tag i den närmaste parkeringsplatsen, att klippa en jämn häck, eller att laga korv i ugn bättre än Bettan. Men när jag har med strid är det för att det gestaltar konflikter och strävanden som inte motsvarar min verklighet - alls. För en kort stund gestaltar jag en person som kämpar för sin släkts heder, driver de mörka horderna på flykten eller väljer att använda den heliga artefakten för att utmana gudarna. Och då får det gärna vara lite superlativ i konflikterna.

 

[Rymdhamster]

Jo, iofs sant. Men det finns fortfarande ett driv kring att gå upp i level, som saknas i BRP och då behöver man döda allt som rör sig.

Och var det inte mest XP för guld i DnD på den tiden? Dvs att döda alla var inte ett krav för att gå upp i level snabbt.

 

[Henke]

Att fråga efter romantiska komedirollspel som säkerligen finns är väl fånigt när den existerande kundkretsen ser ut som den gör, spelskaparna ser ut som de gör osv? Speciellt de kommersiella rollspelen ges ut med förhoppning om att gå med vinst och då kör man på säkra kort.

Sen kan man såklart backa tillbaka och fråga sig varför det ser ut som det gör. Det nämndes tidigare att rollspel föddes ur konfliktspel. Kanske var det utbudet som formade efterfrågan här istället för tvärtom? Nu i efterhand så är ju ett romantiskt-komedi-rollspel tämligen chanslöst mot inarbetade hack-n-slash-varianter, men vem vet hur det hade sett ut om dessa spel-genrer lanserats på marknaden samtidigt.

 

[Henke]

Och var det inte mest XP för guld i DnD på den tiden? Dvs att döda alla var inte ett krav för att gå upp i level snabbt.

Nja, det var väl aldrig tvunget att döda för att få tag på guldet?

Nu försöker jag inte säga att DoD är något slags pacifist-spel, men jag tror ändå fokus på dödande var större i t.ex. DnD.

 

[DanielSchenström]

Och var det inte mest XP för guld i DnD på den tiden? Dvs att döda alla var inte ett krav för att gå upp i level snabbt.

Mest för guld men även för besegrandet. Dock var guld bäst för exempelvis om man besegrat ett monster och det inte var en utmaning då fick man inte såna erfisar. Hela grunden för spelandet var att det var en utmaning att ta sig an och klara, med betoningen på den speliga delen.

 

[DanielSchenström]

Sen kan man såklart backa tillbaka och fråga sig varför det ser ut som det gör. Det nämndes tidigare att rollspel föddes ur konfliktspel. Kanske var det utbudet som formade efterfrågan här istället för tvärtom? Nu i efterhand så är ju ett romantiskt-komedi-rollspel tämligen chanslöst mot inarbetade hack-n-slash-varianter, men vem vet hur det hade sett ut om dessa spel-genrer lanserats på marknaden samtidigt.

Rollspel är ju så ungt som medium, ganska nära dataspelen i existens fast med mycket färre utövare. Jag tror att det går att vidga publiken mer och göra fler genrer kommersiellt gångbara, så jag tror inte det finns ett lås utan snarare någon slags minsta antal personer med intresse av ett sådant rollspel för att det ska kunna fungera. Möjligen kommer rollspelen aldrig få chansen utan helt sväljas av avancerade dataspel, vr och liknande.

 

[Vimes]

För att vi människor tycker det här med våld är för jävla festligt förstås!

 

[Genesis]

Att fråga efter romantiska komedirollspel som säkerligen finns är väl fånigt när den existerande kundkretsen ser ut som den gör, spelskaparna ser ut som de gör osv? Speciellt de kommersiella rollspelen ges ut med förhoppning om att gå med vinst och då kör man på säkra kort.

Precis. Det var lite min poäng. Kundkretsen för rollspel gillar en viss typ av media, och det är inte romantiska komedier. Den typen av berättelser rollspelare gillar är fulla av våld. (Jag lägger ingen värdeladdning i det.)

 

[Lupus Maximus]

Jag kan tycka strid i rollspel är kul... ibland. Men då vill jag ha beskrivningar och tempo. Taktiska val skall vara att skjuta nedhållande medans polaren rundar för att flankera; inte räkna ut att jag kan flytta tillräckligt många rutor, anfalla med +1, och sedan flytta i skydd igen under min runda för regelmekaniken funkar så. Det är flisor som flyger när svärdet hugger i skölden, eller kulor som träffar väggen bredvid en.

Sedan kan våldet vara gladvåld a la Star Wars eller James Bond, eller Skitit och fult som i Deadwood.

Det kan vara för mycket strid för att jag skall tycka det är kul, men jag tror inte det kan vara för lite strid. Ingen strid alls låter helt okej för mig.

Varför jag tycker det. Varför jag vill ha det ibland, och varför inte mer... Ingen aning. För att jag är en MÖP?

 

[Conan]

All litteratur, film och alla spel drivs av konflikt. Strid är det mest omedelbara och enkla sättet att skapa konflikt.

 

[Genesis]

Nej, inte vad jag kan komma på på rak arm. Iaf inte några som ger mer input än att man dog eller överlevde.

De klassiska Forge-spelen fungerar ju så, till exempel. Sorcerer, InSpectres, PTA, Shock, Don’t Rest Your Head, My Life with Master, med mera. Alla spel jag har skrivit avgör strider på ett slag eller färre. Även Medan världen går under, Den yttersta domen … De enda spel jag har spelat de senaste fem åren som kräver mer än ett tärningsslag för att avgöra en strid är PbtA.

 

[God45]

Biten om spel är i mitten men hela grejen är värd att lyssna på.

 

[Übereil]

En sak jag känner underskattats i tråden är hur enkelt det är att få till underhållande speltid genom att lägga in strid jämfört med att lägga in annat (förutsatt att alla inblandade gillar strid, så klart). Framför allt om man är nybörjare så är det svårt, tidskrävande och därmed anstränganre att hitta på intressanta och stringenta NPCs som är inblandade i intressanta och stringenta konflikter. Likaså att hitta intressanta, icke-stridbara utmaningar. Och som bonus så är det inte alla som känner sig helt bekväma med att gestalta sina skapelser i spel.

Att skapa någolunda underhållande actionspelande genom att en stor del av tiden läggs på att peta på monster med vassa pinnar är inte alls lika utmanande. Det kräver inte lika mycket fantasi eftersom premisserna brukar vara mer straight forward, det går enklare att skapa stödsystem för hur man gör ("det ska vara ungefär såhär många så här bra monster") och det drar ut mer på tiden så man behöver inte skapa lika mycket content.

Det här gör actionspelande med mycket strid mycket mera nybörjarvänligt, särskilt för spelledaren. Det gör det mycket svårare att få snöbollen i rullning när det kommer till icke-stridsfokuserade rollspel. Det måste i princip till erfarna grupper som skolar in nya spelare för att det ska fungera, för helt nya grupper kommer i hög utsträckning hinna tröttna innan de blir bra nog att det blir roligt (det är i alla fall min bedömning att det är såpass svårt - men jag kanske är färgad av mina egna begränsningar). Och de erfarna grupperna kommer behöva hämtas från spelarna som blev sålda på rollspel genom stridstunga spel och som därmed tycker att strid är en rolig del av hobbyn.

Übereil

 

[Mogger]

Ett av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika rollspel, Tales from the Loop, kräver inte speciellt mycket våld. Det kan vara värt att nämna.

Sedan är jag förvånad över den här tråden med faktiskt. Det är väl uppenbart, som så många redan har påpekat, att våld är en oerhört stark krydda att tillföra till sin berättelse? Det är, som redan sagts, den typen av konflikt där allt ställs på sin spets och där konsekvenserna är oåterkalleliga.

Sedan finns det ju gladvåld, våldsfrosseri och en massa andra typer av våld som vi förmedlar i kultur. Varför? Ja, vi är människor och det har varit en del av vårt samhälle sedan tidernas begynnelse.

Varför kärlek? Varför avundsjuka? Varför vänskap?

 

[Christoffer]

Antagligen vill en slåss för att det är vad som krävs för att få det en vill ha? Ibland är det guld för att få xp, ibland är det en säker plats för sin familj att leva på, ibland är det kronan i ett rike. I vissa spel innebär det här något stort, avgörande och har en tyngd och ett allvar, när vi i Dogs in the Vineyard drar revolvern och skjuter mannen som anser sig ha rätt att sätta sig själv före sin familj och sitt samhälle, säger det en sak, när vi i basic d&d drar svärd för att vi vägrar lämna från oss en skatt till ett gäng vättar som kräver en del av den för att släppa förbi karaktärerna, säger det en annan sak. Oavsett tänker jag att det säger "det här är så viktigt att min karaktär är villig att sätta sitt liv på spel för det", och oavsett om det är i en smutsig grotta eller något annat bär det en viss tyngd gentemot att "snacka om saken".

 

[Genesis]

Sedan är jag förvånad över den här tråden med faktiskt. Det är väl uppenbart, som så många redan har påpekat, att våld är en oerhört stark krydda att tillföra till sin berättelse? Det är, som redan sagts, den typen av konflikt där allt ställs på sin spets och där konsekvenserna är oåterkalleliga.

Visst, och det är ju inte konstigt att man har med strider i sina berättelser. Men min uppfattning är att strid är betydligt mer närvarande än i annan media. Ditt argument kan ju appliceras på film och böcker lika väl som rollspel, men i dessa medier finns det gott om berättelser utan strider.

Min bild är att det är mer strid i rollspel än i film*, och mer strid i film än i böcker. Och böcker ligger närmare rollspelen än film, tycker jag. I filmer kan man få till visuella och häftiga fajtscener som rollspel aldrig kan jämföra sig med. Jag tycker till och med att det känns vanligt att rollspelare pratar om att de gärna undviker strider i rollspel för att det är tråkigt och tidsödande. Ändå släpps det otroligt få stora rollspel där strid inte är en central del av konceptet.

* Framförallt är det vanligare med filmer som inte innehåller något våld eller ens hot om våld, men det är väldigt ovanligt inom (större) rollspel. Och folk verkar tycka att Amélie från Montmartre är en bra film ändå, trots avsaknaden av konflikter där allt står på sin spets och konsekvenserna är oåterkalleliga.

 

[zo0ok]

Rollspel handlar om att lära sig att lösa konflikter med våld.

 

[cogitare]

Det kan vara många saker (som flera poster vittnar om i tråden).

Min gissning är att det ligger någonstans i att det kittlar tävlingsnerven. Mycket i rollspel behöver inte regler och struktur som sådant, det är ett gäng personer som sitter runt ett bord och snackar i en gemensam fantasivärld. Men när strid inträffar så (vanligtvis eller iaf ofta) är det ganska strikta ramar som gäller. Det är stridsrundor, HP som nöts ner, taktiska (mer eller mindre) val som görs osv. Lite sådant som vi/jag associerar med brädspel.

Så länge man har ett system i botten för sin strid och inte kör någon sorts friform där SL eller gruppen väljer utgången och sedan för vidare berättelsen så kan man inte resonera fram resultatet utan dina val och din tur med tärningen (spelkorten eller jenga-tornet eller vilket slumpmoment man valt) är utslagsgivande och det leder till spänning i den osäkerhet och ovisshet som slumpen ger.

Lite samma nerv som när man är inne i en sport eller annat tävlingsmoment. Det finns en del du kan påverka vilket är din egen instats men mycket ligger bortom din kontroll som vinden, solen i ryggen osv. osv.

Cog.