Pfff, "normal" hobby...
"Jag tror inte att särskilt många människor som upplevt verklig utanförskap skulle kalla det en ljuv upplevelse."
App app, förväxla inte "utanförskap" med att vara "utstött". Jag avundas ingen som är utlämnad, övergiven eller utpekad, men man kan vara ensammen och utanför av egen vilja. Ett utanförskap kan man dela med andra likasinnade, och för mig är det den bästa av alla tänkbara gemenskaper. Det finaste man kan dela med någon annan är utanförskap. Människor som behöver varandra har ju ett starkare band mellan varandra än de som blott önskar varandra, right?
Fast nu blandar jag in min syn på kärlek också. Nåväl...
"Tror du verkligen att antalet rollspelare skulle öka om hobbyn hade blivit ännu mer extrem och annorlunda?"
Jäpp. Jag tror nämligen att rollspelshobbyn har mått bra av yttringar såsom Vampire, Killer, Kult och diverse "flumlajv". Jag hade inte fortsatt spela rollspel idag om det fortfarande bara skulle handla om matinéäventyr stöpta i "spindelkonungens pyramid"-mallen. Vilket hade varit alternativet.
"Jag tycker det hade varit bättre om det blev så att rollspel inte blev betraktat som något avvikande eller annorlunda än andra stora hobbies som finns."
Rollspel är en hel uttrycksform, såsom film, romaner och poesi. Jag kan gå med på att uttrycksformen rollspel skulle må bra av att bli accepterad av allmänheten, men det måste samtidigt finnas en udd någonstans. Alla filmer, romaner och diktare är ju inte accepterade av allmänheten, och det är oftast där det intressanta sker.
Rollspelen måste också få ha en sådan udd, en sorts rollspel som utmanar uttrycksformens gränser. En supernördig, superkufisk och superrebellisk udd. Annars blir hela hobbyn snabbt urvattnad och trist.
"Visst behöver samhället fler rebeller men att tro att dessa skulle komma ifrån rollspelandets värld är ganska naivt i mina ögon."
Jag tänkte nog mer att rebellerna ute i samhället skulle söka sig till rollspelen. Rollspelsgotharna kom ju inte från rollspelshobbyn, utan sökte sig till den när gothrollspelen började dyka upp.
Dock, rollspel är i sig faktiskt rätt rebelliskt när man tänker efter. Rollspelarnas största tillgångar; inlevelse och fantasi, är ju inte direkt några egenskaper som står högt i kurs idag. Idag skall man ju tänka på sig själv, ta för sig, armbåga sig fram i karriären, osv. Att kunna se och resonera med båda sidor av en konflikt är i sig ett rätt kraftigt samhällskritiskt drag, särskilt nu i stundande krigstider.
"Varför skulle rollspelande rebeller tas på större allvar än alla andra rebeller?"
Erm, har jag påstått det? Jag menar väl snarare att rollspelshobbyn skulle bli intressantare om den också var rebellisk.
"Ditt problem min käre Rising är att du, på grund av din stora passion för rollspel, glorifierar det som verkligen händer. Inget fel eller ovanligt med det, men det leder till att du lättar betänkligt ifrån verkligheten när du knåpar ihop dina små manifest."
Jag tycker att hela rollspelshobbyn borde lätta från verklligheten. Du vet, den har gjort det förr...
Rollspelsexplosionen under åttiotalet hade ju ingenting med verkligheten att göra. Det handlade inte om blygsamhet eller tillknäppthet, utan eufori. Jag kände samma sak när jag började friforma och experimentera i Kult. Resultaten var långt utöver vad jag kunde ha förväntat mig om jag skulle ha stått kvar med båda fötterna på marken såsom du förespråkar. Det var i själva verket gränslösheten och övertron som räddade mig och min kärlek till rollspelshobbyn.
Och det kan hända igen, baby.
Rollspelshobbyn kan lätta från marken -igen!
/Riz