Krille said:
Arbetshypotesen för närvarande (som benats ut tack vare den här tråden) är att det finns en viss mängd skojfriskt kringsnack kring rollspel, ety rollspel är en social verksamhet och humor är roligt.
(...)
Om den hypotesen stämmer så är jag körd, för jag kan inte tänka mig ett socialt sammanhang utan skojsnack av den typen.
Nej, inte jag heller. Och jag misstänker att en skiljaktighet som inte kommer fram i diskussionen, är just spelstil och frågor om distans, gestaltning och de sociala relationerna kring bordet.
Jag förskriver mig åt den spelstil som Zak S beskriver
i ett blogginlägg på "Playing D&D with pornstars", där just distansen mellan spelare och spelets värld är en av poängerna, där hoppandet fram och tillbaka är en del av spelsättet, där skämt, metaprat och allt det där andra är lika mycket en del av målet med aktiviteterna, som spelandet i sig.
I den miljön blir det oundvikligt att associera kors och tvärs. Men som du säger, "Inte ens Rancor Bernadotte fastnar i Star Wars." Där blir det bara ett ögonblickligt skämt, varefter vi återvänder till att slåss mot samma monster. Och göra tusen andra saker.
Men det uppstår en slags skadlig rekursion när spelvärlden också är ens egen, när distansen plötsligt upphör. Då är det inte längre något hopp mellan, utan det är kärnan.
Jag skulle aldrig trivas i en grupp där fokus på spelet är så stort att sådana där skämt och kommentarer inte har någon plats, men jag misstänker att det är en del av varför det lyckas för somliga.
Det kan lyckas, ju mer distans mellan "oss här och nu" och spelvärlden vi lägger till - ändra tid, ändra plats, ändra andra förutsättningar till distansen finns där igen (medeltid hade funkat för mig t.ex. eller förmodligen redan andra världskriget, but YMMV). Men för min del, inte utan distans.
