Ok. Fortfarande inte säker på att jag förstår argumentet. Är "lösa ett mysterium" och "skapa en berättelse" ömsesidigt uteslutande?
Venne, det kanske blir en semantisk fråga, men att tillsammans hitta på en serie fiktiva händelser låter rätt mycket som "skapa en berättelse" i mina öron, och det är väl vad man gör i rollspel, oavsett om man också samtidigt löser ett (fiktivt) mysterium eller spöar (fiktiva) orcher eller what have you.
Såhär: om det är hemskt viktigt för dig att det jag gör när jag sitter vid spelbordet är att "skapa en berättelse" så är jag helt OK med att du fortsätter konceptualisera det så.
För mig så
upplevs det inte så när jag sitter där; jag upplever det inte som att jag sitter och berättar en berättelse. Jag tänker inte på det vi skapar som "en berättelse" och jag har överhuvudtaget väldigt svårt att se på vilket sätt aktiviteten vinner på att konceptualiseras som en berättelse. Jag tycker snarare att tanken på att det vi gör i spelvärlden som en "berättelse" motarbetar det jag vill uppnå – att det skapar en distans mellan mig och rollpersonen som jag inte vill ha. Det finns ingenting i begreppet "berättelse" som tillför något, för mig. Tvärtom brukar alla aktiva försök att "skapa berättelse" kring spelbordet skapa metaspel och förstöra, upplever jag.
Därför beskriver jag helst inte det vi gör som att vi "skapar en berättelse": Det leder tanken fel vad gäller prioriteringar, handlingar, målsättningar och lämpliga strategier kring bordet.
Om man har en definition av "skapa en berättele" som är såpass bred att den innefattar även det jag gör, så förstår jag inte riktigt vad det tillför att ha en sådan. Vad är syftet med att prompt anlägga ett berättelseperspektiv? Vad vill du uppnå med det?
EDIT: Det är alltså absolut en semantisk fråga, men också en fråga om fokus, perspektiv och vad man vill uppnå.
Men om någon säger att vi ska "berätta en berättelse om lösandet av ett mordmysterium" så ger det, för mig, annat fokus än om jag säger att vi ska "lösa ett mordmysterium". När vi pratar om att "berätta en berättelse" tänker jag att rollpersonerna är som karaktärer i en roman, som vi ser utifrån och bestämmer hur de ska agera. Att mordmysteriet inte finns på riktigt alls. Kanske att det viktigaste är att vi knyter ihop allt i slutet, efter en gärna tillfredställande dramatisk kurva. Att vi inte kan fånga skurken för tidigt, för då blir det inte en bra berättelse. Att det nog blir roligare om vi slänger in lite extra motstånd typ i mitten, om det verkar gå för bra, för utan konflikt och svårighet blir det inte en bra berättelse.
Inget av detta är nödvändigt, bara för att det är en berättelse. Men ordet skapar associationer,
för mig. Associationer som leder tanken helt fel. För mig. Därför är ordet ett dåligt verktyg.
För mig.