Det känns bra att jag tagit beslutet att ha en ganska traditionell uppdelning SL-spelare, och att systemet i sig också är rätt traddigt av sig. Det finns frestelser bakom varje hörn.
När jag ser på Supernatural (inne på fjärde säsongen nu) så sitter njag hela tiden och försöker fundera, när det händer något bra, hur jag skulle göra för att få in det i rollspel. En intressant övning.
Jag funderade mycket på det här med effekter och känslomässiga stunder. Det är aplätt att skriva ett system som skapar en känslomässig stund i fiktionen, men det är kuksvårt att göra det med ett system - åtminstone om man vill kombinera det med någon form av inlevelse i karaktären. När jag speltestade Utpost på Gothcon blev jag riktigt förvånad över hur påverkad jag blev känslomässigt - men det var inte på riktigt det sätt jag egentligen vill åt i rollspel. Det var en inlevelse i berättelsen, inte i rollpersonen; känslomässigheten var den man får som publik, inte som deltagare. Ballt, men inte vad jag letar efter.
Hur får man då till tillfällen av svaghet, avslöjanden av hemligheter och vacklande självförtroende utan att ha ett forgesystem för det?
Jag tror, att det måste vara en del av spelarkontraktet. Om alla redan från början är medvetna om att det är en del av spelets premiss att man spelar människor som trots allt har svagheter, som skäms för sina handlingar, som har mörka förflutna de helst inte pratar om även om det kanske vore taktiskt riktigt att göra det... då tror jag att det funkar. Vill man egentligen mest spela superhjältar med hagelbössa kan man alltid spela Hunter; där får man superkrafterna på köpet.
Jag funderar på att utforma rollformuläret som typ en arresteringsrapport eller liknande, som gått genom ett antal kopieringsiterationer. Jag tror då att jag kommer att kunna ha ett område längst ned på formuläret där jag kan skriva konkreta saker man ställer upp på som spelare; ett fåtal punkter bara. Och så längst ner en typisk "din underskrift här"- ruta. Jag tror det kan bli skitballt.
Om effekter, då. Det finns en del grejer TV gör bättre än rollspel. Actionscener, till exempel, med flygande kameravinklar. Eller visuella effekter typ svartvita filter och sådant.
TV kan också leka mer med scener. Man kan utan tvekan låta rollpersonerna separeras utan att få veta vad varandra håller på med, klippa snyggt mellan dem, och sedan låta snygg timing före ihop dem igen. Det är svårare i rollspel, framförallt om man (som jag) vill undvika åskådarperspektivet. Jag kommer att vara tvungen att skita i många dramaturgiska genrestaplar; att göra något ensam måste vara undantaget, inte normen.
(Rollspel gör annat bättre; som långa diskussioner, planeringar, att vända och vrida på ledtrådar etc).
Nå; det var typ det jag tänkte på. Drama, dramaturgi och specialeffekter.
