Vem slår tärningsslagen?

[afUttermark]

Tärningar är inte heliga men det finns vissa regler. Rött är altid tiotal och svart är alltid ental på en tiosidig tärning

 

[Ape of Wrath]

När jag spelar OSR eller trad så rullar spelarna och spelledaren för det allra mesta, i sällsynta fall blir det spel där endast spelarna slår.

När jag spelar samberättande/spelledarlöst så rullas det aldrig tärning.

Jag har aldrig hört om något spel där endast spelledaren rullar så det har jag ingen erfarenhet av

Alla varianter jag provat är ungefär lika roliga men jag drar kanske något mer åt OSR så därför fick det bli min preferens.

 

[krank]

I en utopisk värld slår ingen tärning. "Slump", i den mån man behöver den, uppstår på magisk väg utan att någon behöver initiera eller administrera den, än mindre räkna matte. Spelarna fokuserar på inlevelse och problemlösning; SL fokuserar på scenariots struktur, på att gestalta SLP:er och beskriva spelvärlden.

Men om man nu ska rulla plast och räkna matte, ser jag hellre att jag som SL tar på mig det oket än att det läggs på spelarna. Jag känner ju redan ingen inlevelse, jag sitter redan kring det fysiska bordet och är redan utanför fiktionen och metaspelar. Jag kan lika gärna göra den biten också. Gärna dolt; digitala tärningar är en utmärkt idé. Spelarna borde rimligen aldrig behöva befatta sig med siffror, matte eller utfall. Eller ens veta ifall en tärning rullats. Principiellt betraktar jag reglerna som ett SL-verktyg; en krycka att luta sig mot ibland när man vill ha hjälp att fatta beslut. Därför röstade jag på att SL rullar tärning.

I praktiken spelar jag dock med människor som inte alltid delar min åsikt, och jag använder ibland regelsystem som kräver för mycket plast-och-matte för att funka som spelledar-krycka-enbart. Så i praktiken slår ofta både spelare och SL tärning, de få gånger per kampanj det rullas nånting.

 

[kaptendral]

Gillar när SL slipper slå tärning och kan fokusera på det som är viktigt så jag gillar spel som är byggda så (tex PbtA).

 

[Sömniga Isaac]

I en utopisk värld slår ingen tärning. "Slump", i den mån man behöver den, uppstår på magisk väg utan att någon behöver initiera eller administrera den, än mindre räkna matte. Spelarna fokuserar på inlevelse och problemlösning; SL fokuserar på scenariots struktur, på att gestalta SLP:er och beskriva spelvärlden.

Ibland undrar jag varför det inte finns fler människor som dig @krank, jag älskar själva klurandet, utforskandet och utredandet. Att reda ut saker och hitta ledtrådar. Lägga pusslet är något jag börjat uppskatta mer och mer.

 

[Bifur]

Ibland undrar jag varför det inte finns fler människor som dig @krank, jag älskar själva klurandet, utforskandet och utredandet. Att reda ut saker och hitta ledtrådar. Lägga pusslet är något jag börjat uppskatta mer och mer.

Vi är väl inte så få, vi är bara inte lika slumpaversa som @krank . (Vars spel ändå innehåller ganska mycket tärning för att komma från någon som helst vill slippa dem .)

 

[krank]

Vi är väl inte så få, vi är bara inte lika slumpaversa som @krank . (Vars spel ändå innehåller ganska mycket tärning för att komma från någon som helst vill slippa dem .)

Alltså, de är ju skrivna för att man nästan aldrig ska använda de där tärningarna. Att det finns ett stridssystem t.ex. betyder ju inte att man faktiskt måste ha strid i tid och otid… När jag spelleder Tatters brukar vi väl snitta på kanske totalt en strid och 4-5 tärningsslag per spelare, max, på 11+ spelmöten =)

 

[Bifur]

Alltså, de är ju skrivna för att man nästan aldrig ska använda de där tärningarna. Att det finns ett stridssystem t.ex. betyder ju inte att man faktiskt måste ha strid i tid och otid… När jag spelleder Tatters brukar vi väl snitta på kanske totalt en strid och 4-5 tärningsslag per spelare, max, på 11+ spelmöten =)

Jo jag vet. Men för mig är det mer en fråga om spelstil än system. Det mesta i en sådan kampanj kan klaras av utan tärningsslag även om systemet är CoC (utan att för den skull avsäga sig slumpen som inspiration i valda delar - men där tycker vi ju olika).

 

[entomophobiac]

Jämför jag min brädspelssamling med min rollspelssamling så kräver nog de flesta rollspelen tärningar, de flesta brädspelen jag äger saknar det.

Det säger dock mer om dina val av brädspel än om något annat. Om vi utgår från sällskapsspelsnormen så vill jag ändå mena att tärningar är del av den. Många rollspel uppmanar ju rentav tärningskannibalisering från sällskapsspel.

 

[Christoffer]

Det säger dock mer om dina val av brädspel än om något annat. Om vi utgår från sällskapsspelsnormen så vill jag ändå mena att tärningar är del av den. Många rollspel uppmanar ju rentav tärningskannibalisering från sällskapsspel.

Sällskapsspel ja. Det är ju en heeeelt annan sak.

 

[Genesis]

Jag känner alltid en viss motvilja mot spel som använder tärningar. Det känns ofta som lite slapp speldesign, att man inte har tänkt igenom "Behöver mitt spel tärningar?" utan man har bara slängt in dem för att "Klart att man ska ha tärningar". Sedan finns det absolut spel som behöver använda dem, såklart. Men som generell regel tycker jag inte att tärningar har i rollspel att göra; och de flesta spel jag spelar (och nästan alla jag skriver) saknar tärningar. Så det får väl bli min preferens, då.

 

[Sopbil]

Som sl sköter jag regler och tärningsslag (som alltid är dolda), spelarna koncentrerar sig på äventyret och sina rollpersoner. Detta oavsett spel.

 

[Dr_Dängrot]

Som spelare skulle jag totalvägra att sl slog alla slag som involverar min karaktär.

Jag vill vara ansvarig för min karaktärs misslyckanden .

Tar man ett simpelt exempel . DnD , där sl just slog 1:a där kunde jag kanske slått nat-20.

 

[fjodorsenuba]

Skriver igen då serveruppdateringen tog bort min post. Hade en längre post men orkar inte skriva om allt igen.

Som spelare älskar jag att slå tärning, och gärna stora mängder tärningar!
Som spelledare så vill ja ha ett smidigt spel, med så få tärningslag som möjligt, både för spelare och spelledare.

Dock förordar jag att spelarna är de som ska slå. Spelledaren kan slå för lite slumptabeller eller liknande men jag tycker det mesta ska ligga i spelarnas händer.

 

[Swedish Chef]

Som spelare skulle jag totalvägra att sl slog alla slag som involverar min karaktär.

Jag vill vara ansvarig för min karaktärs misslyckanden .

Tar man ett simpelt exempel . DnD , där sl just slog 1:a där kunde jag kanske slått nat-20.

Jag håller med, framförallt om SL slår dem bakom skärmen och säger att jag misslyckas med min färdighet som jag har 95% i. Min första tanke hade varit fuskar hen?

 

[Dr_Dängrot]

Jag håller med, framförallt om SL slår dem bakom skärmen och säger att jag misslyckas med min färdighet som jag har 95% i. Min första tanke hade varit fuskar hen?

Jag skulle reagerat på exakta samma sätt. Vi har iofs i min spelgrupp alltid kört med att sl slår öppna slag inför alla , dock så resulterar det i att sl inte kan fudgea tärningarna till spelarnas fördel . Ett dödligt headshot på en spelarkaraktär blir svårt att fudgea bort när hela spelbordet såg slaget . Men är alla med på tärningarna faller som de gör så är det iofs inget problem.

 

[luddwig]

Jag har hört talas om att det är spelledaren som slår alla slag, men aldrig upplevt det.

Normalt slår spelarna slag för sina rollpersoner och spelledaren för spelledarpersoner, slumpmässiga möten och liknande.

Man jag gillar system där det är spelarna som slår alla slag. (Så istället för att spelledaren slår för att se om fienden träffar så slår spelaren för att se om rollpersonen lyckas försvara sig.)

+1 på den. Kan tillägga att jag var skeptiskt till regelsystem där spelarna slår alla slag men upptäckte att jag gillar det. Det skapar en känsla av att spelarna är mer ansvariga för rollfigurernas (miss)öden. Dessutom kan spelledaren lägga större fokus på annat än att slå tärningar.

 

[BiobunkerVII]

Jag skulle reagerat på exakta samma sätt. Vi har iofs i min spelgrupp alltid kört med att sl slår öppna slag inför alla , dock så resulterar det i att sl inte kan fudgea tärningarna till spelarnas fördel . Ett dödligt headshot på en spelarkaraktär blir svårt att fudgea bort när hela spelbordet såg slaget . Men är alla med på tärningarna faller som de gör så är det iofs inget problem.

Håller med och kan fylla i att jag också blir misstänksam när SL bakom skärmen säger att jag lyckats med min färdighet som jag har 15% i, alltså för min del är fudge till spelarnas fördel lika tråkigt, jag spelar inte rollspel för att få en sagostund av SL.
Sen har jag med åren blivit mindre intresserad av spel där tärningar ska slås till förbannelse.

 

[Dimfrost]

Jag kan inte komma ifrån att det känns som om tärningsslag innefattar ett element av agens, som ett slags bleed mellan fiktion och mekanik. Det känns naturligt att spelare slår för RP och spelledare slår för SLP. Om spelare slår alla slag, så att de slår försvarsslag i stället för att SL slår anfallsslag för fienderna, gör det att rollpersonernas drag av avvikande huvudpersoner förstärks. Rena slumpslag, som för slumpmöten, väder, missöden, skatter eller annat, gillar jag att låta spelarna slå då och då för att göra dem mer involverade i berättelsen. Om det inte är ett spel där sådant bryter immersionen alltför mycket.

Det vill säga, vem som slår tärningar är ett redskap för att uppnå vad man strävar efter med regelsystemet.

 

[Dr_Dängrot]

Håller med och kan fylla i att jag också blir misstänksam när SL bakom skärmen säger att jag lyckats med min färdighet som jag har 15% i, alltså för min del är fudge till spelarnas fördel lika tråkigt, jag spelar inte rollspel för att få en sagostund av SL.
Sen har jag med åren blivit mindre intresserad av spel där tärningar ska slås till förbannelse.

Håller med , jag gillar varken när Sl fuskar till min nackdel eller fördel . Jag vill inte bli handhållen och åka med på sl's åktur utan mina lyckanden och misslyckanden är mina egna.