Vilka spel har du spellidit?

[Rickard]

Vilka äventyr kände du att du led när du spelade. Jag tänker främst spelledande.

Vad fick dig att fortsätta alternativt avbryta?

Jag avbröt Undergångens arvtagare för jag kände att jag fick omskriva äventyren mer och mer tills dess att jag kände att jag gjorde ett eget äventyr. Det började jättebra men sedan tappade det helt fokus på att rollpersonerna skulle ha någon sorts agenda och det antogs att rollpersonerna skulle göra saker som det inte fanns en chans i världen att spelarna skulle tänka på. Jag hade dock skoj när jag spelledde så detta är väl ett gränsfall.

---

Jag har haft några kassa samberättaromgångar också, men det har mest berott på att jag inte förklarat själva principen med samberättande för trad-spelare. Körde vidare eftersom det var one-shots så att man kunde diskutera dem efteråt. Nu för tiden avbryter jag tidigt och tar diskussionen tidigare, än att flera parter inte har kul.

 

[aknaton]

Jag var inte spelledare, men Descent into Avernus var en plåga. Hela Avernusbiten var tråkig och kändes meningslös.

 

[Anthrox]

Nidländska reningen, as written.

 

[Genesis]

Apocalypse World, för mig. Jag läste reglerna och försökte följa dem, och det var sjukt mycket arbete, en massa saker att hålla koll på, stora mängder förberedelser som sedan inte användes i spel. Jag fann det ganska överväldigande, och tyckte inte att det var så kul. Jag avbröt inte spelet, men beslöt mig att ignorera i stort sett alla regler och tips på spelledarsidan och köra på känsla istället, och då blev det mycket roligare, både för mig och för gruppen. Så på det stora hela blev det en kul och lyckad kampanj, men första tredjedelen eller så var jag spellidare.

 

[Franz]

Räknas icke officiella äventyr?

 

[aknaton]

Räknas icke officiella äventyr?

Det tycker jag. Det är spännande att veta hur det kunde bli fel när man hade full kontroll (som spelledare).

 

[Oldtimer]

B2: The Keep on the Borderlands. Jag vet att det finns många som minns det som ett fantastiskt äventyr, men för mig som spelledare var Caves of Chaos bara ett oändligt upprepande av samma sak - gå in i en grotta och döda alla onda humanoider därinne. Skölj och upprepa.

Jag tror att vi lyckades ta oss igenom alltihop, men jag minns det som plågsamt.

 

[Jim Profit]

Jag fick för mig att jag skulle spelleda Enemy Within-kampanjen, "den är ju legendarisk". Vilken plåga den är... (det blir ju bra i slutändan eftersom jag anpassar, men as written är det verkligen en hög med feces)

 

[Zeedox]

Älskar ordet ”spellidit”!

Mitt första Eon-äventyr jag köpte, ”Regnsynd”, är ett perfekt exempel. Redan när jag läste det kändes det frustrerande linjärt, och oklart vad spelarna skulle göra för att kunna ta sig framåt i uppdraget. När vi väl spelade så försökte spelarna, rimligt, ta sig ifrån den förbannade byn, men kunde inte för att ”djuren i skogen blockerar er väg”. Vi avbröt för att det inte fanns något som riktigt lockade eller roande med äventyrets upplägg.

Bränd av detta har jag typ aldrig köpt färdiga äventyr, men jag har klart fått spellida av mina egna påhitt också.

 

[zonk]

Nidländska reningen... hu.

 

[Sömniga Isaac]

På rak arm vill jag säga snösaga... Aldrig varit med om ett äventyr där jag fick en upplevelse av att kampanjen aktivt ville skapa fiendeskap mellan spelledare och spelare i somliga sekvenser. Nu var det länge sen jag spelledde den, jag var mycket yngre, men jag skulle aldrig mer röra vid den.

Annars har mycket av spellidandet berott mer på att jag trott att jag och gruppen är överens, men så börjar vi spela och delar av gruppen hade helt andra förväntningar. Exempelvis hände detta i Gauntlight där spelarna var med på att de genom sitt utforskande kan springa in i saker de kanske inte kan besegra på en gång. Spelarna gick dock in med ett DnD 5 mind-set och blev skitarga när motståndet var för svårt och de var tvungna att fly. I deras mind-set var fly inte ett val, utan äventyr skulle vara upplagda för spelarna att vandra rakt över alla utmaningar. Där blev det ett väldigt spellidande för mig på grund av olika förväntningar i gruppen, trots att gruppen efteråt sa att jag hade varit tydlig men de inte hade trott på mig när jag sa det.

 

[Mannen i skogen]

Ett äventyr som var rälsat i stilen "efter att rollfigurerna genomfört sin genomtänkta plan och lyckats med kuppen blir de påkörda på väg ut ur slottet och mcguffin försvinner i villervallan". Lidandet dök mest upp i läsningen av äventyret och åtgärden var att tidigt introducera slpn norpar stöldgodset i villervallan. As written dyker den personen upp här för första gången. I min version erbjuder han sig som guide åt rollfigurerna, får nys om deras planer, hjälper dem med information och planering, och förråder dem när han får tillfället.

Ett historiskt äventyr som var skrivet som en upplevelsevandring av historiska händelser, inklusive långa dialoger mellan slp. Spelarnas val står mest i att välja resväg genom landskapet och att delta i enstaka strider. De ska inte hitta på någon egen agenda och verkligen inte försöka påverka det historiska skeendet.
Min lösning var att korta av eländet och uppmuntra spelarna att hitta på egna grejer. Det är inte historia. Det är en kopia av historien som vi sedan kan stryka, ändra och lägga till på.

 

[Lemur]

Jag avbröt Rise Of The Runelords efter 4 av 6 deläventyr. Det blev för långt och utdraget och motivationen för rollpersonerna blev bara mer och mer obefintlig, de bara slaktade monster i olika grottor och varken spelarna eller jag var riktigt säkra på varför. De första tre delarna tyckte jag dock var riktigt kul faktiskt.

 

[Jim Profit]

Citat från när vi spelade rise of the Runlords, mitt i strid med flertalet jättar: "kommer ni ihåg förra veckan, när vi slogs mot goblins?"

 

[SpringandeKulle]

Jag fick för mig att jag skulle spelleda Enemy Within-kampanjen, "den är ju legendarisk". Vilken plåga den är... (det blir ju bra i slutändan eftersom jag anpassar, men as written är det verkligen en hög med feces)

Jag påbörjade den också då den ska vara bästa kampanjen någonsin skriven typ. Alltså.... nä. Eller jag vet inte för jag kom aldrig så långt så har ingen större koll på vad kampanjen egentligen handlar om. Vill inte köpa böcker för bara läsa det.

 

[Fnord]

Rise of the Runelords tar hem priset som det mest smärtsamma jag någon försökt SLa. Det var nog inte det sämsta jag SLat i mina dagar, men det känndes som jag konstant behövde mota spelarna i rätt riktning och hindra dem från att göra val som skulle sabba saker down the line. Pacingen var också usel. 2 dungeons på rad utan något för att bryta upp dungeon crawlandet? Visst skulle jag kunna ha skrivit om en massa saker, men varför då ens köra ett färdigskrivet äventyr?
Jag håller i stora drag med Lemur, men tycker att problemen uppstod bra mycket tidigare än så. Var nog bara äventyr 2 jag faktiskt tykte om

Jag kommer dock alltid minnas hur en av mina spelare totalt missförstod vad ondingen i första delens motivation var.

Spoiler

Han (förmodligen för att han inte riktigt lyssnade vid något tillfälle) trode att hon saknade sin pappa och när de skulle konfrontera henne så använde han en illusion magi för att se ut som honom och öppnade med "Hej, det är jag, din pappa, har du saknat mig?". Höftade fram en frenzy regel som jag gav ondingen för att visa att hon verkligen inte tyckte om sin far

 

[Oldtimer]

Rise of the Runelords tar hem priset som det mest smärtsamma jag någon försökt SLa. Det var nog inte det sämsta jag SLat i mina dagar, men det känndes som jag konstant behövde mota spelarna i rätt riktning och hindra dem från att göra val som skulle sabba saker down the line. Pacingen var också usel. 2 dungeons på rad utan något för att bryta upp dungeon crawlandet? Visst skulle jag kunna ha skrivit om en massa saker, men varför då ens köra ett färdigskrivet äventyr?
Jag håller i stora drag med Lemur, men tycker att problemen uppstod bra mycket tidigare än så.

Jag kommer dock alltid minnas hur en av mina spelare totalt missförstod vad ondingen i första delens motivation var.

Spoiler

Han (förmodligen för att han inte riktigt lyssnade vid något tillfälle) trode att hon saknade sin pappa och när de skulle konfrontera henne så använde han en illusion magi för att se ut som honom och öppnade med "Hej, det är jag, din pappa, har du saknat mig?". Höftade fram en frenzy regel som jag gav ondingen för att visa att hon verkligen inte tyckte om sin far

Fast vättarnas sång i det första äventyret gör att man kan förlåta en hel del.

 

[Fnord]

Fast vättarnas sång i det första äventyret gör att man kan förlåta en hel del.

Den var rätt kul, även om jag inte är helt säker på att spelarna uppskattade att jag försökte mig på att sjunga den med en squeeky goblin röst

 

[God45]

Vi körde hela jävla Transylvania Chronicles as written. Det sög. Vi körde hela. För att säga att vi gjort det. Den är så jäkla dålig! Folk gillar den bara för att de skriva en helt egen kampanj med lite npcer och kartor från den. Bok 1 är bara dålig, efter det kass.

 

[terje]

Jag var jättepeppad på Silent Titans men jag fick det verkligen inte att lyfta vid bordet. Det går säkert att ha väldigt roligt med det äventyret, men jag var tvungen att erkänna mig besegrad och avbryta spelet.