Vilken typ av skådespel ägnar ni er åt runt bordet?

[Obskyr]

Själv ska jag äntligen ta min första improvisationsteaterkurs i september, delvis för att bli en bättre spelledare (om någon har velat göra detsamma men inte fått tummen ur så finns det fortfarande öppna platser ;⁠) ). Jag tror att det kommer hjälpa mig något enormt! (Jag försöker också att inte preppa någon ”box text” utöver kanske ett intro och möjligen någon särskilt klimaktisk scen jag misstänker kommer att hända – min förmåga att improvisera beskrivningar på ett flytande sätt är en sak jag tror att det kan levla upp.)

 

[Mogger]

Jag har sett en hel del ganska undermåliga framträdande av avlönade skådespelare, men jag skulle iaf kalla dem skådespelare ändå.

En viktig skillnad där är just att de är avlönade

 

[TobiasEkwall]

Jag blir lite förvånad att det fanns så skilda åsikter här, spännande.
Nog tänker jag att man skådespelar, eller oftast säger jag att jag rollspelar, men att skådespeleri ingår där tänker jag.

Lite som att även om någon otränad, halvklass gubbe utan bollsinne är med i ett korpenlag så spelar han faktiskt fotboll även om han är dålig på det. Jag tänker inte att det finns en kvalitetsstämpel inbyggd i att skådespela.

Däremot om man säger att man är en SKÅDESPELARE känns det ju lite prettansiöst om man inte faktiskt jobbar med det,

 

[Mogger]

Jag blir lite förvånad att det fanns så skilda åsikter här, spännande.
Nog tänker jag att man skådespelar, eller oftast säger jag att jag rollspelar, men att skådespeleri ingår där tänker jag.

Lite som att även om någon otränad, halvklass gubbe utan bollsinne är med i ett korpenlag så spelar han faktiskt fotboll även om han är dålig på det. Jag tänker inte att det finns en kvalitetsstämpel inbyggd i att skådespela.

Däremot om man säger att man är en SKÅDESPELARE känns det ju lite prettansiöst om man inte faktiskt jobbar med det,

Ja, jag vill på något sätt inte förringa vår aktivitet. Naturligvis finns det element av skådespel. Och naturligvis får man kalla det man ägnar sig åt för vad man vill. Det var därför jag försökte göra en poäng av att det nog mest handlar om min egen ovilja att kalla det för skådespeleri. Som sagt, även om jag har författat flera rollspelsböcker så skulle jag aldrig kalla mig författare.

Sånt här brukar man ju lösa i vardagligt tal. Det händer ju aldrig att man mistas för proffessionell skådespelare/fotbollsspelare IRL bara för att man på hobbynivå ägnar sig åt det. Det är det skrivna ordets svaghet.

De jag känner som spelar fotboll kallar det f.ö för "gubbfotboll" Vi kanske ägnar oss åt "gubbskådespeleri"?

 

[Genesis]

Skillnaden där är väl att du improviserar ett samtal utifrån någon du varit hela livet, med en motpart du känt i månader eller år. Ett improviserat samtal mellan två personligheter som respektive part kanske bebott en halvtimme var är något annat.

Vi pratar alltså här om att inte låta träig och onaturlig. Ni vet när man verkar vara en nyhetsuppläsare eller porrskådis. Vad man säger är alltså inte en faktor här, utan bara tonfall. Jag har nog aldrig varit med om att folk låter på det sättet när de spelar rollspel, medan det är väldigt vanligt när folk ska skådespela efter ett manus. Men ni har alltså motsatt erfarenhet, att folk låter träiga och onaturliga under dialogerna i rollspel?

 

[TobiasEkwall]

Ja, jag vill på något sätt inte förringa vår aktivitet. Naturligvis finns det element av skådespel. Och naturligvis får man kalla det man ägnar sig åt för vad man vill. Det var därför jag försökte göra en poäng av att det nog mest handlar om min egen ovilja att kalla det för skådespeleri. Som sagt, även om jag har författat flera rollspelsböcker så skulle jag aldrig kalla mig författare.

Sånt här brukar man ju lösa i vardagligt tal. Det händer ju aldrig att man mistas för proffessionell skådespelare/fotbollsspelare IRL bara för att man på hobbynivå ägnar sig åt det. Det är det skrivna ordets svaghet.

De jag känner som spelar fotboll kallar det f.ö för "gubbfotboll" Vi kanske ägnar oss åt "gubbskådespeleri"?

Ja lite gubb- och tant-skådespel absolut, eller bara typ hobby-slådespeleri, det var nog bara grejen att folk läger in en kvalitetsstämpel i själva ordet skådespeleri.

Sen inser jag att det säkert är många som faktiskt inte skådespelar alls när de rollspelar, det kan jag själv uppleva när man spelar vissa OSR äventyr karaktärerna har väldigt lite karaktär, men annars tycker jag att både skådespeleri (av vilken kvalitet man nu kommer upp i) och berättande är viktigt och roligt.

 

[The Airborne Toxic Event]

Reflekterade lite över detta när vi spelade igår. Alla spelarna var gamla rollspelsrävar vars karaktärer hade tydliga distinkta drag. Även om de inte talade som personerna hela tiden spelade de detta. Den unga changelingen var nervös och hoppig för de upptäckt ett kulttempel under ett hus pratade ofta väldigt fort. Prästen i gruppen som gillar auktoritet och styrka ledde vägen och talade tydligt. Goblinen som är en hal jävel smög fram med stor försiktighet och pratade med pipig röst. Och soldaten som är en femtio årig gammal man hade en mörk barsk stämma.

Små saker men det fungerar.

 

[Quadrante]

Rolllek sysslar jag med.

 

[Mogger]

Men ni har alltså motsatt erfarenhet, att folk låter träiga och onaturliga under dialogerna i rollspel?

Det skulle jag nog påstå. Det är ju liksom inte så att någon rollspelare jag har spelat med under 35 år någonsin lyckats övertyga mig om att fantasin är på riktigt, eller ens (utom i något enstaka fall) alls berört mig med sitt skpdespelande. Skulle säga att graden av inlevelse ligger på ungefär samma nivå som vilket familjespel som helst.

De mest naturliga utropen kommer när tärningsslag går fel är när storyn tar en väldigt oväntad vändning. Men då sällan (även om det händer) ur ett rollpersonperspektiv.

Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att ens rollperson är mer än en bunt siffror/en spelpjäs. Den dikterar vad vi tar oss för.

 

[Beastslayer]

Definitionen av skådespel.

" Skådespel – en form av litteratur som företrädesvis består av dialog mellan rollfigurer"

Kan vi alla vara överens nu?

 

[Genesis]

Det skulle jag nog påstå. Det är ju liksom inte så att någon rollspelare jag har spelat med under 35 år någonsin lyckats övertyga mig om att fantasin är på riktigt, eller ens (utom i något enstaka fall) alls berört mig med sitt skpdespelande. Skulle säga att graden av inlevelse ligger på ungefär samma nivå som vilket familjespel som helst.

De mest naturliga utropen kommer när tärningsslag går fel är när storyn tar en väldigt oväntad vändning. Men då sällan (även om det händer) ur ett rollpersonperspektiv.

Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att ens rollperson är mer än en bunt siffror/en spelpjäs. Den dikterar vad vi tar oss för.

Att övertyga mig om att fantasin är på riktigt har nog inte heller hänt, varken rollspelare eller professionella skådespelare har lyckats med detta, så det känns som en hög tröskel. Allt det andra du skriver är verkligen helt främmande för all min rollspelserfarenhet. Som sagt, fascinerande hur olika folks upplevelser kan vara. Men jag tänker att det har mycket med attityden under spel att göra, och vad man vill ha ut av det.

 

[Svarte Faraonen]

Vi pratar alltså här om att inte låta träig och onaturlig. Ni vet när man verkar vara en nyhetsuppläsare eller porrskådis. Vad man säger är alltså inte en faktor här, utan bara tonfall. Jag har nog aldrig varit med om att folk låter på det sättet när de spelar rollspel, medan det är väldigt vanligt när folk ska skådespela efter ett manus. Men ni har alltså motsatt erfarenhet, att folk låter träiga och onaturliga under dialogerna i rollspel?

De träigaste dialogerna jag stött på har nog varit på lajv snarare än inom bordsrollspel. Jag misstänker att det har att göra med att det på lajv oftare rör sig om rent kallprat, medan dialoger i rollspel har en tydlig roll i scenen och inte är bundna till realtidens tyranni.

 

[Mogger]

Som sagt, fascinerande hur olika folks upplevelser kan vara. Men jag tänker att det har mycket med attityden under spel att göra, och vad man vill ha ut av det.

Ja, var man lägger fokus är ju centralt. Skulle säga att jag idag är rätt duktig på att skapa intressanta och fascinerande spelvärldar, personporträtt, unika små inslag för att inte tala om alla verktyg (Adobe Suite m.m.) som jag lärt mig behärska. Och layout, grafisk design, bokutgivning, engelska språkfärdigheter m.m. Naturligtvis hade jag kunnat öva upp mina eventuella skådespelartalanger på samma sätt. Men det har inte varit någon prioritering.

 

[TobiasEkwall]

De träigaste dialogerna jag stött på har nog varit på lajv snarare än inom bordsrollspel. Jag misstänker att det har att göra med att det på lajv oftare rör sig om rent kallprat, medan dialoger i rollspel har en tydlig roll i scenen och inte är bundna till realtidens tyranni.

Gud ja! Jag känner igen det.

Speciellt när folk spelar väldigt mystiska, häftiga, dramatiska karaktärer och sedan blir fast i en kvart i kön till diskvattnet och ska småprata

 

[Zire]

De träigaste dialogerna jag stött på har nog varit på lajv snarare än inom bordsrollspel. Jag misstänker att det har att göra med att det på lajv oftare rör sig om rent kallprat, medan dialoger i rollspel har en tydlig roll i scenen och inte är bundna till realtidens tyranni.

Verkligen, så fort dialogen börjar kännas ansträngd så hoppar man till något intressant istället. På lajv har man ju inte riktigt den lyxen!

 

[Obskyr]

Med de senaste inläggen i åtanke menar jag åter att jag kanske trots allt inte återuppfann lajv när jag föreslog bordsrollspel utan beskrivningar och med scenkonst. Känn på den, @Zeedox.

 

[Zeedox]

Gud ja! Jag känner igen det.

Speciellt när folk spelar väldigt mystiska, häftiga, dramatiska karaktärer och sedan blir fast i en kvart i kön till diskvattnet och ska småprata

Haha, disk- och matkön har jag oftast haft mina mest naturliga lajvsamtal i! Då har jag en ganska förståeligt, omedelbart mål, pratar ofta med främlingar även inom fiktionen, och kan improvisera lite ovidkommande ämnen som inte säger emot något viktigt redan etablerat.

Vi pratar alltså här om att inte låta träig och onaturlig. Ni vet när man verkar vara en nyhetsuppläsare eller porrskådis. Vad man säger är alltså inte en faktor här, utan bara tonfall. Jag har nog aldrig varit med om att folk låter på det sättet när de spelar rollspel, medan det är väldigt vanligt när folk ska skådespela efter ett manus. Men ni har alltså motsatt erfarenhet, att folk låter träiga och onaturliga under dialogerna i rollspel?

Du har ju spelat med mig en gång i varje fall, i pirathantverksklubben! Min insats där skulle jag kalla träig och styltig vid tillfälle, bättre vid andra.

 

[Zeedox]

Med de senaste inläggen i åtanke menar jag åter att jag kanske trots allt inte återuppfann lajv när jag föreslog bordsrollspel utan beskrivningar och med scenkonst. Känn på den, @Zeedox.

Jag har känt, vägt, och bedömt. Känn i ditt hjärta, du vet vad som är sant.

 

[Genesis]

Ja, var man lägger fokus är ju centralt. Skulle säga att jag idag är rätt duktig på att skapa intressanta och fascinerande spelvärldar, personporträtt, unika små inslag för att inte tala om alla verktyg (Adobe Suite m.m.) som jag lärt mig behärska. Och layout, grafisk design, bokutgivning, engelska språkfärdigheter m.m. Naturligtvis hade jag kunnat öva upp mina eventuella skådespelartalanger på samma sätt. Men det har inte varit någon prioritering.

Ja, för mig är ju gestaltandet och berättandet lika viktigt som de fiktiva händelserna. Kanske till och mer mer. När vi spelade L’Insurrection på LinCon i våras så blev det en intressant berättelse sett till innehållet, men spelet bestod till stor det av att konstatera vad som händer snarare än att gestalta det. Jag upplevde det som en misslyckad omgång och noterade mentalt att nästa gång ska jag trycka mycket mer på att saker ska spelas ut istället för att bara konstateras. Medan i Hantverksklubben har vi haft omgångar där berättelsen varit ganska banal och förutsägbar, medan berättandet och gestaltandet har varit nära och gripande, och jag har alltid upplevt dessa omgångar som väldigt lyckade.

 

[Genesis]

Du har ju spelat med mig en gång i varje fall, i pirathantverksklubben! Min insats där skulle jag kalla träig och styltig vid tillfälle, bättre vid andra.

Det var verkligen inget jag reagerade på. Det kändes aldrig som att du läste innantill. De enda gångerna jag upplevt det är just när man i rollspel har högläsningstexter. Där kan det bli väldigt stelt i uppläsningen. Men i spontana dialoger i rollspel kan det bli hur dåligt som helst i fråga om innehållet, folk som uttrycker sig underligt, harvar omkring utan poäng, fyller talet med anglicismer, men det känns aldrig träigt och onormalt i tonen, som att man läser en text innantill. Jag har i alla fall aldrig upplevt det så.