Vill ni veta "sanningen" eller hitta på själv?

[EvilSpook]

Det roligaste jag vet är när spelarna själva får pussla ihop i efterhand vad som hänt. I synnerhet vid konventsspel med förskapade rollpersoner.
”Vad var ditt mål”, ”Vad var din hemliga info?”, ”Varför gjorde du sådär?”, ”Vilka var det vi mötte?”, etc.

Det är sjukt kul att se hur spelarna gemensamt (eller jag som spelare också) drar informationen ur varandra och kontroll-läser rollformulären för att förstå hur allt hänger ihop.Och bit för bit ser man hur polletterna trillar ner.

Men även spelarnas egna haveriundersökningar efter kampanjer kan få den typen av frågeställningar. När de inser att nån fejkat sin död, den vise magikern bara var en bluff eller att prinsen egentligen jobbade för motståndarna.

Det är min typ av spel. Kan jag få det från speltillverkaren så är det det bästa.

//EvilSpook

 

[krank]

För mig är en viktig del i att lösa mordmysterier att ibland har man fel.

OK, jag vet att det här är en synnerligen död häst, att vi snurrat runt det här ämnet tusen gånger etc. Men idag när jag var på väg hem från jobbet så kom jag på en ny liknelse, som är bättre än pussel. Och även om jag tror att alla ni redan fattat vad jag menar så måste jag krafsa ur mig den här annars får jag ingen ro:

En del människor gillar Trivial Pursuit, eller frågesporter överlag. Jag brukar inte gilla dem eftersom de mest handlar om att plugga fakta och inte så mycket att vara smart, men de duger för det här syftet. När man spelar TP så är det när man lyckas gissa vad det är som står på kortet, utifrån gissningen, som får en att känna rushen av endorfiner. Det är inte att själv komma på ett smart svar som lika gärna hade kunnat vara svaret. Och kommer man inte med det svar som står på kortet så får man inte poängen, även om ens svar råkar passa in på samma ledtråd.

Samma sak när man t.ex. spelar Wordle. Det spelar ingen roll att det ord jag gissade på hade samma bokstäver, passade in på alla ledtrådar. Det var inte rätt ord. Och det är när jag gissar på rätt ord som jag får mina poäng, det är då jag är smart på det sätt som jag vill vara smart på i det spelet.

Det finns gameshows där de accepterar svar som är tekniskt sett rätt men inte var det som stod på kortet. Um, Actually är ett exempel på det; där brukar deltagarna ofta få poäng om de identifierar något som är fel även om det inte är det fel programledaren tänkt sig. Men det blir lite av en annan grej.

Genesis har några gånger sagt att det han verkligen inte kan med är när rollspelet blir en gissningslek där man ska gissa vad SL hittat på. Jag respekterar honom och hans spelstil mycket, men här är vi diametrala motsatser: att sitta och gissa vad det är SL hittat på, och få ha fel eller rätt i förhållande till det, är bland det bästa jag vet. =)

Alright, nu har jag delat med mig av TP-liknelsen och kan släppa det här igen =)

 

[Mogger]

Alright, nu har jag delat med mig av TP-liknelsen och kan släppa det här igen =)

Liknelsen är bra. Speciellt med tanke på att det finns såna där spel där faktiskt ska låtsas svara rätt på frågor man inte kan svaret på. Och faktum är att de är roligare än TP. Men din liknelse håller ändå.

Kort sagt, det finns många sätt att spela spel på!

 

[krank]

Liknelsen är bra. Speciellt med tanke på att det finns såna där spel där faktiskt ska låtsas svara rätt på frågor man inte kan svaret på. Och faktum är att de är roligare än TP. Men din liknelse håller ändå.

Ja, jag gillar inte ens TP. Om jag kommer på något annat spel som handlar mer om att faktiskt räkna ut grejer och inte bara komma ihåg en massa typ sportfakta så kanske jag uppdaterar liknelsen =)

 

[Lupus Maximus]

Jag kör ju primärt sandlådor, och det innebär en massa improvisation för mig. Men för att jag skall kunna utföra den improvisationen behöver jag ett ramverk bestående av en massa fakta och detaljer om settingen. Är det en befintlig setting och rollspelsskaparna har lagt in en "mysterybox" så kommer jag till största sannolikhet att antingen ge den ett svar, eller kasta ut den, innan spel. Nåja, jag kan mycket väl hitta på eget för färdiga svar, och kasta ut vad författaren kom med.

För mig är problemet mest i rollspel som fortfarande ger ut nya moduler och de vill ge ett svar senare. Om jag kommer in sent, så kan jag skaffa både grundmodulen samt den där svaret står i. Men om jag redan har hittat på mitt egna svar (eller kastat ut frågan) så kommer författarnas svar alltid att vara irrelevant.

Eftersom förutsättningarna kan förändras, så om jag tänkt mig lägga in ett brott så kanske något har förändrats från min ursprungliga tanke. Men det är uppdateringar på vad som hänt innan. Efter att det skett så tillhör jag dem som vill att "lagt kort gäller". Sedan kan spelarna komma på att leta efter en ledtråd jag inte tänkt på. Då får jag göra en snabb rimlighetsanalys om det är rimligt att det lämnats några sådana spår. Men det är mer att fraktalskapa detaljer.

Nackdelen med en färdig plan är ju att den riskerar att bli antiklimaktisk för vissa spelare som föreställt sig en massa mycket häftigare svar på de ledtrådar de hittat. Men, det är ju en preferanssak.

 

[nano]

Vilket rollspel är Rappakalja? Det känns mer som Genesis stil.

Edit: Det är inte menat som en diss, jag gillar Rappakalja, och Genesis.

 

[Theo]

Ja, jag gillar inte ens TP. Om jag kommer på något annat spel som handlar mer om att faktiskt räkna ut grejer och inte bara komma ihåg en massa typ sportfakta så kanske jag uppdaterar liknelsen =)

Cluedo?

 

[Bifur]

Ja, jag gillar inte ens TP. Om jag kommer på något annat spel som handlar mer om att faktiskt räkna ut grejer och inte bara komma ihåg en massa typ sportfakta så kanske jag uppdaterar liknelsen =)

Alltså det bästa i TP (på den tiden jag spelade det i brist på annat) är ju när man kommer fram till en gissning på något man inte kan men som är rimlig och visar sig vara rätt. Då för man både tillfredsställelsen av att ha räknat ut något och gissat rätt.

 

[Genesis]

Vilket rollspel är Rappakalja? Det känns mer som Genesis stil.

Edit: Det är inte menat som en diss, jag gillar Rappakalja, och Genesis.

Drakar och bananer, antagligen.

 

[Basenanji]

Givet att vi spelar nån sorts trad vill jag att sanningen ska vara förutbestämd mm. Jag är på Team Krank där. Jag vill att SL/äventyrsmakaren hittar på "mysteriet" eller "världen" och låter spelarna upptäcka det/n.

Det innebär att författaren till spelet, världen eller äventyret måste preppa en himla massa, vilket är jobbigt men i mina ögon helt nödvändigt.

Därför har jag lite svårt för spel och äventyr som försöker komma runt uppgiften att preppa och förbereda. I stället för att hitta på verktyg som låter SL slippa planera och förbereda, tycker jag det är bättre att ge förslag på hur någon kan förbereda och planera så bra som möjligt.

 

[Asta_Echo]

Om spelledaren inte hittat på sanningen (eller använder en modul) och spelgruppen måste hitta på den istället känns det inte så värt. Varför spela rollspel då och inte bara sitta och fika och diskutera vad man vill ska hända?
Jag vill uppleva mysterium, inte bestämma dem. Det vore som att se en film och man får själv bestämma vad man vill ska hända. Hela mystiken skulle dö...
Jag tror inte på instant gratification och att alltid får som man vill.

 

[Brior]

Om spelledaren inte hittat på sanningen (eller använder en modul) och spelgruppen måste hitta på den istället känns det inte så värt. Varför spela rollspel då och inte bara sitta och fika och diskutera vad man vill ska hända?
Jag vill uppleva mysterium, inte bestämma dem. Det vore som att se en film och man får själv bestämma vad man vill ska hända. Hela mystiken skulle dö...
Jag tror inte på instant gratification och att alltid får som man vill.

Men alternativen är väl inte bara de två du nämner – att skeenden antingen existerar deterministiskt på förhand eller kan hittas på godtyckligt som det passar? Se bara på vår egen värld där inget av detta gäller: Som Lennon säger: ”life is what happens to you when you're busy making other plans”. Det jag försöker göra när jag skriver spel är att ge förutsättningar, sammanhang, begränsningar och möjligheter som sedan kan spelas ut på olika sätt runt olika bord, men knappast godtyckligt.

 

[DanielSchenström]

Är ovanstående inget problem för er, eller håller ni med om en eller annan punkt? Hur kan man i så fall lösa mina invändningar?

Jag håller med dig. Jag vill att sanningen ska vara beskriven, eller att det åtminstone ska finnas några förslag. Jag ändrar hellre något existerande än hittar på själv om det är något i övrigt färdigt.

 

[Genesis]

Om spelledaren inte hittat på sanningen (eller använder en modul) och spelgruppen måste hitta på den istället känns det inte så värt. Varför spela rollspel då och inte bara sitta och fika och diskutera vad man vill ska hända?

Tja, att spela rollspel kan nog beskrivas som "att sitta och fika och diskutera vad man vill ska hända", med lite regler som ger begränsningar för detta. Det finns ju massor av saker som styr vad som ska hända; inte bara förberett material, och massor av olika sätt att avgöra. Det är ju en av de saker som är så kul i rollspel: att man inte vet vad som ska hända. Vad det har att göra med huruvida sanningen är påhittad av en spelledare eller inte är jag inte riktigt med på.

Jag vill uppleva mysterium, inte bestämma dem.

Och jag vill gemensamt skapa mysterier, inte uppleva dem. Som tur är finns det rollspel för oss båda.

Det vore som att se en film och man får själv bestämma vad man vill ska hända. Hela mystiken skulle dö...
Jag tror inte på instant gratification och att alltid får som man vill.

Har du spelat den här sortens spel? Spelledarlösa spel, till exempel? Spel där sanningen inte finns fördefinierad utan hittas på efter hand. För din post tyder på att du inte har en aning om hur de fungerar. Och det är helt okej, det kanske inte alls är din grej och du är inte lockad. Men din text tyder på att du inte har förstått hur ett sådant spel går till, vad som är utmaningen (för jäklar vad utmanande det är, och svårt!), vad som är det roliga och intressanta.

Det är absolut inte allas grej, och jag har full förståelse för att folk har olika preferenser. Men jag har så många gånger spelat med människor som varit rollspelare i tio år och som efter en omgång i Indierummet på konvent säger att det var den bästa spelomgången i deras liv (ja, det har hänt flera gånger). Människor som fått en helt ny glöd i ögonen. Så sent som efter senaste LinCon fick jag höra av en deltagare som efteråt beskrev upplevelsen som "något jag inte upplevt förut men nu inser att jag saknat och strävat efter utan att kunna sätta ord på vad jag sökt. Att rollspel ska kännas på riktigt, kännas i själen."

Så det är absolut lugnt att inte vara intresserad, men det är otroligt tydligt att spel utan fördefinierade sanningar kan vara mäktiga, utmanande och spännande. Vi gillar alla olika saker i rollspel, och som tur är finns det olika sorters spel.

Jag tror heller inte på instant gratification och att alltid få som man vill. Det låter tråkigt. Jag vill ha spel som utmanar mig, spel där jag känner att vissa omgångar bara inte blir riktigt bra, som känns misslyckade, för det är då man kan känna sig riktigt stolt när man får till en bra omgång. Nöjet i att använda en skicklighet som man tränat upp. I att lyckas där man hade kunnat misslyckas.

Men det går alldeles utmärkt att få utan fördefinierade sanningar.

 

[entomophobiac]

Om spelledaren inte hittat på sanningen (eller använder en modul) och spelgruppen måste hitta på den istället känns det inte så värt.

Då tycker jag att spelledare skall ta betalt, i så fall.

Det vore som att se en film och man får själv bestämma vad man vill ska hända.

Det här ser jag som hela syftet med att spela rollspel. Film är bättre film än vad rollspel någonsin kan vara. Men rollspel har något som film aldrig kan ha: interaktivitet och en utgångspunkt där det bara är fantasin som sätter gränser.

Inte nog med att vi har olika preferenser, med andra ord. Jag ser det nästan som att vi har helt olika hobbies.

 

[Rangertheman]

Spelarna lägger fram teorin att det är sotaren som är mördaren. SL förklarar att det är fel och att det var bagaren som dräpte professorn. Bland annat kommer krosskadorna på offret från en brödkavel. "Men", invänder spelarna, "de hade lika gärna kunnat komma från metalltyngden som sotaren använder i sitt arbete". "Bagaren hade inget alibi", förkunnar SL förnumstigt. "Inte sotaren hellre", protesterar spelarna, "och dessutom pekar sotfläcken mot sotaren!". Nu är SL förvirrad och undrar vilken sotfläck de menar. "Den som var på golvet vid öppna spisen alldeles intill där offret hittade". "Fast det var ju bara en del av miljöbeskrivningen för att visa på hur slarvigt offret var som aldrig städade. De färska muffinsen i köket visade ju att bagaren varit där på morgonen." En av rollpersonerna hade käkat upp muffinsen utan minsta tanke på att de skulle ha med mordet att göra. Det läggs även fram en rad andra indicier som kan länka både mot bagaren och mot sotaren. Spelarnas teori är rimlig och väl underbyggd.

Jag vet att jag i det läget hade hållit tyst om bagaren från första början och gett dem rätt i att det var sotaren som gjorde det. Men många som skriver i den här tråden hade alltså hållit kvar vid bagaren för att det stod så i äventyret eller för att SL hade bestämt det inför första spelpasset?

 

[ceruleanfive]

Det här ser jag som hela syftet med att spela rollspel. Film är bättre film än vad rollspel någonsin kan vara. Men rollspel har något som film aldrig kan ha: interaktivitet och en utgångspunkt där det bara är fantasin som sätter gränser.

Finns en tydlig skillnad i att kunna påverka handlingen genom sin rollperson, eller att kunna bestämma över världen som spelare. Båda är interaktiva, men upplevelsen är olika.

 

[EvilSpook]

Spelarna lägger fram teorin att det är sotaren som är mördaren. SL förklarar att det är fel och att det var bagaren som dräpte professorn.

Alla borde veta att det är den grymme Yxbagaren som dödar alla SLPer.
Har ni aldrig spelat Mörk Borg Extended??


//EvilSpook

 

[krank]

Men många som skriver i den här tråden hade alltså hållit kvar vid bagaren för att det stod så i äventyret eller för att SL hade bestämt det inför första spelpasset?

Ja, eftersom det ju faktiskt inte var sotaren. Spelarna hade fel – ibland är det så i verkliga livet också, att man hade en teori som täckte alla observationer men som ändå till slut visade sig vara felaktig. Och det är en del av spänningen, att det kan bli så.

Som jag skrev tidigare, på samma sätt som det för strids- och actionintresserade spelare att man inte har odödliga rollpersoner som SL alltid räddar när de gör dumma saker i strid, utan att det finns en reell risk att rollpersonerna faktiskt dör, så behövs för mig en reell risk för att ha fel. Även när jag har en snygg teori. För utmaningen är inte att komma på en snygg teori, utan att komma med en snygg teori som faktiskt är korrekt.

Tar man ifrån mig möjligheten att ha fel, så upplever jag det som att man också tar ifrån mig möjligheten att egentligen ha rätt. Då blir det lite för postmodernt för mig; då flyter rollpersonernas verklighet bara runt i någon form av kvantmekanisk soppa som inte stelnar förrän man tittar på den. Det blir schrödingers mordmysterium. Och det förstår jag ifall man gillar, men det är inget för mig.

 

[Christoffer]

Borde inte en rimlig ingång i en diskussion om sanning och när den skapas vara att börja i änden vad sanning har för funktion? Om vi har ett mord som skett, är vem mördaren är spelets mål? Eller sker det vid sidan av andra handlingar och bakgrunden till mordet och varför det skedde faktiskt kan ha inflytande på ett stort antal SLPs ageranden? Är målet att hitta ledtrådar? Är målet något helt annat, att vinna ett politiskt val och mordet bara finns här som en distraktion, något som vi kan agera på eller ej, dra nytta av eller ej, allt utifrån hur olika motiv existerar i relation till det?

Just nu verkar det bara argumenteras helt utifrån preferensen att det måste vara bestämt och det måste vara öppet och helst möjligt att bestämmas i spel. En intressantare ingång tycker jag är, vilka effekter får vi av att bestämma det innan (för det är inte så lätt som att då kommer allt handla om att klura ut vad SL bestämt) samt lämna det öppet i spel (och likväl här är det inte så enkelt som att allt blir meningslöst och saknar riktning)? Och än intressantare kanske vad för effekter får det om vi ser till vem/vad det är som har auktoritet att bestämma ex. vem som är mördaren och vad motivet är?