Det blir jag visst!
Jag glömde skriva med att jag blev anklagad för att vilja frysa kategorier för all evighet och därigenom bidra till rollspelandets undergång. Det var så du menade - det finns en direkt linje mellan att hävda att det finns en genre som heter Skräck och att man därifrån automatiskt tycker att vissa saker är bättre och andra sämre. Personligen uppfattar jag det snarare som tvärtom. Du däremot vill upprätta ett generellt system för att mäta otäckhet och skrämsel. Att indela spelsessionerna efter känsla innebär i själva verket att innebära att man inte kan tala om en generell Skräckstämning. Det är ju möjligt att olika spelare känner olika saker. Om en spelare är rädd och en mest upplever det hela som ett fantastiskt äventyr - vad spelar man då?
Och jag tycker det finns en MYCKET god poäng i att dela upp spelare och rollpersoner i betydligt mycket mer definierade kategorier. Jag upplever inte alls samma känsla som min dödsskrämda rollperson gör. Vad jag upplever är en dissocierad känsla (där faran riktas mot ett fiktivt objekt, vi utsätts alltså för en fiktiv fara vilket skapar emotionellt avstånd). Jag kan spela dödsångest, men njutningen ligger inte i att KÄNNA dödsångest utan i att GESTALTA den. Att föreställa sig den, att leva sig in i den. Därför är Skräck och skräck två skilda ting. Att leva sig in i en skräckfylld värld och verkligen känna skräck är två skilda ting.
Att sedan Skräck är en etablerad genre (om än mjuk i kanterna, det erkänner jag) gör att det finns ett behov av att diskutera spel utifrån deras skapares subjektiva uppfattningar om dem. Ett spel som kallar sig "horror" hör hemma här i diskussionen kring vilka system av dessa "horror games" vi tycker är bäst - och vilken av alla spelvärldar som kallar sig "horror" soms timulerar oss mest. Utgår man från detta är Vampire ett rollspel som helt klart rör sig i Skräckmiljö - oavsett om man blir skrämd av det eller inte. Om min definition gäller alltså (jag förstår inte riktigt hur Vampire INTE skulle kunna vara ett skräckrollspel utifrån min definition när det är "personal horror" enligt baksidan och handlar om vampyrer - i väntan på en maffiagenre på rollspelsscenen kallar jag vampire ett Skräckrollspel). Jag har känt lika mycket skräck i vampiresammanhang som i kultsammanhang. Det hänger naturligtvis på sl, övriga spelare och samspelet. Spelarkultur helt enkelt. Sociologi, Gruppdynamik. Tematik. Jag skulle vilja höra någon säga att det är OMÖJLIGT att skrämmas med Vampire. Att det är skräp med WW:s utspyende av moduler är en annan sak - visst förstör det spelet för mig. Men jag skulle definitivt skita i det mesta om jag spelledde Vampire.
Regler för moral och skräck i rollspel finns där för att underbygga ett visst spelsätt och bidra till en viss miljö. Regler kan överhuvudtaget (enl. mig) bidra till att skapa ett element av kaos och oförutsägbarhet som (åter enl mig) ger dynamik och stöd för sl i sitt berättande. Friform kan vara fint, men jag tycker att särhållandet mellan rp och spelare är grundläggande för ett fungerande rollspel. Ett exempel: jag spelar för tillfälelt en alkoholiserad samuraj i Teofagus rollspelskampanj. Han lider av sin alkoholism som ger honom rejäla nackdelar (han var riktigt duktig en gång i tiden, men nu är han rätt kass i strid). Om jag nu identifierar mig med denna rollperson så att Rei blir Ghoulz så är det väl bara att sluta supa? Personligen tycker jag att särhållningen här är fundamental. Alkoholismen bidrar till att skapa en stämning, men den är "dålig" ur en individuell synpunkt. Dessutom är det knappast meningen att Reis fylla ska spilla över på mig och göra mig full.
Jag glömde skriva med att jag blev anklagad för att vilja frysa kategorier för all evighet och därigenom bidra till rollspelandets undergång. Det var så du menade - det finns en direkt linje mellan att hävda att det finns en genre som heter Skräck och att man därifrån automatiskt tycker att vissa saker är bättre och andra sämre. Personligen uppfattar jag det snarare som tvärtom. Du däremot vill upprätta ett generellt system för att mäta otäckhet och skrämsel. Att indela spelsessionerna efter känsla innebär i själva verket att innebära att man inte kan tala om en generell Skräckstämning. Det är ju möjligt att olika spelare känner olika saker. Om en spelare är rädd och en mest upplever det hela som ett fantastiskt äventyr - vad spelar man då?
Och jag tycker det finns en MYCKET god poäng i att dela upp spelare och rollpersoner i betydligt mycket mer definierade kategorier. Jag upplever inte alls samma känsla som min dödsskrämda rollperson gör. Vad jag upplever är en dissocierad känsla (där faran riktas mot ett fiktivt objekt, vi utsätts alltså för en fiktiv fara vilket skapar emotionellt avstånd). Jag kan spela dödsångest, men njutningen ligger inte i att KÄNNA dödsångest utan i att GESTALTA den. Att föreställa sig den, att leva sig in i den. Därför är Skräck och skräck två skilda ting. Att leva sig in i en skräckfylld värld och verkligen känna skräck är två skilda ting.
Att sedan Skräck är en etablerad genre (om än mjuk i kanterna, det erkänner jag) gör att det finns ett behov av att diskutera spel utifrån deras skapares subjektiva uppfattningar om dem. Ett spel som kallar sig "horror" hör hemma här i diskussionen kring vilka system av dessa "horror games" vi tycker är bäst - och vilken av alla spelvärldar som kallar sig "horror" soms timulerar oss mest. Utgår man från detta är Vampire ett rollspel som helt klart rör sig i Skräckmiljö - oavsett om man blir skrämd av det eller inte. Om min definition gäller alltså (jag förstår inte riktigt hur Vampire INTE skulle kunna vara ett skräckrollspel utifrån min definition när det är "personal horror" enligt baksidan och handlar om vampyrer - i väntan på en maffiagenre på rollspelsscenen kallar jag vampire ett Skräckrollspel). Jag har känt lika mycket skräck i vampiresammanhang som i kultsammanhang. Det hänger naturligtvis på sl, övriga spelare och samspelet. Spelarkultur helt enkelt. Sociologi, Gruppdynamik. Tematik. Jag skulle vilja höra någon säga att det är OMÖJLIGT att skrämmas med Vampire. Att det är skräp med WW:s utspyende av moduler är en annan sak - visst förstör det spelet för mig. Men jag skulle definitivt skita i det mesta om jag spelledde Vampire.
Regler för moral och skräck i rollspel finns där för att underbygga ett visst spelsätt och bidra till en viss miljö. Regler kan överhuvudtaget (enl. mig) bidra till att skapa ett element av kaos och oförutsägbarhet som (åter enl mig) ger dynamik och stöd för sl i sitt berättande. Friform kan vara fint, men jag tycker att särhållandet mellan rp och spelare är grundläggande för ett fungerande rollspel. Ett exempel: jag spelar för tillfälelt en alkoholiserad samuraj i Teofagus rollspelskampanj. Han lider av sin alkoholism som ger honom rejäla nackdelar (han var riktigt duktig en gång i tiden, men nu är han rätt kass i strid). Om jag nu identifierar mig med denna rollperson så att Rei blir Ghoulz så är det väl bara att sluta supa? Personligen tycker jag att särhållningen här är fundamental. Alkoholismen bidrar till att skapa en stämning, men den är "dålig" ur en individuell synpunkt. Dessutom är det knappast meningen att Reis fylla ska spilla över på mig och göra mig full.