Krickdala Vinteräventyr på en flodbåt

[Sinisa_]

- Kurt Simyager arbetar som glasblåsare i Krickdala. Han tillverkar förunderliga vaser och statyetter till aristokratin, liksom linser och prismor som kan användas både i glasögon och för att studera stjärnorna.

Kurts familj, som under kejsardömets tid tillhörde glasblåsargillet, har i alla tider haft ett hemligt förbund med vissa visirsnokar; i utbyte mot att familjen har försett ormarna med information och hjälpt med annat — bland annat andra smådjur som föda — har ormarna lärt dem diverse förbjudna besvärjelser.

Kurt Simyager färdas med det dömda skeppet S/S Liriope tillsammans med Valeria Frost — han är ansvarig för hennes teleskop och vetenskapliga utrustning. Han är sektens ledare i den mån den har en sådan utöver ormen.

*

- Nairazada Den Oliknande är en trollkunnig visirsnok som bor i hålorna och tunnlarna under ett av amfibiekejsardömets förfallna postkontor ett par dagsresor väster om Krickdala. Nairazadas familj har samarbetat med salamanderfamiljen Simyager sedan före kejsardömets fall; samarbetet pågår fortfarande. En gång i tiden ville Nairazada få världslig makt, men numera är hon mest intresserad av att bli klar nog i sinne och tankar att kunna koncentrera sig på att skriva en diktcykel där hon förmedlar den livssyn och visdom hon har samlat på sin under sitt långa liv. För att göra det har hon sänt Kurt Simyager och ett par andra av sina lakejer norrut, med hennes ännu bultande hjärta; det är en del av en besvärjelse som hon hoppas kommer dämpa den så kallade drakdoftens inflytande på henne.

*

Jag undrar lite grann vad Kurt Simyager har för konkret intresse av att ha att göra med snoken? Vad är det för passion som driver honom. Något som har att göra med glasblåseriet, eventuellt -- men vad?

Jag tycker också att han behöver något som gör honom älskvärd och lite sorglig. Kanske något så enkelt som att han delar ut glaspärlor till barnen på fartyget? Min dotter tittade liksom på teckningen och sa: "Han ser ut som en skurk. Är han en skurk pappa?"

 

[Sinisa_]

Valeria Frost. Professor från astronomiska fakulteten i Dimköping. Hon lärde känna Kurt Simyager därför att han tillverkar och slipar linserna till hennes privata teleskop. På ett eller annat sätt drog han in henne i ormsekten.

*

Jag har en känsla av att hon inte bara studerar stjärnorna utan också är någon sorts aeronaut. Att hon har med sig olika sorters drakar och ballonger på båten, fast mer som vetenskapliga instrument än som något hon själv flyger i. Jag vet inte riktigt. Jag tycker ju om att hon åker norrut för att studera en viss stjärnbild. Kanske går det inte att kombinera med att skicka upp ballonger och drakar. Mest vill jag ha det där för att jag tänker att Rollpersonerna ska kunna använda någon sorts drake eller ballong som är fäst på båten, för att i slutet av äventyret kunna se den stora snoken närma sig genom floden, långt borta. Är det dumt?

Jag undrar vad Kurt kan ha lockat Valeria med, för att få henne att börja arbeta åt den vedervärdiga (nåja) snoken? När jag tittar på teckningen ser hon ut som en typisk nyfiken i en strut som bara måste få veta ett eller annat. Kanske är hon som Helen Hunt i Twister, som jagar stormar därför att hennes far försvann i en storm. Fast det förra äventyret hade ju en kvinnlig räv som sökte efter en älskare som försvunnit till stjärnorna, så -- jag vill inte göra samma sak där. Jag vet inte. Det dyker upp något förr eller senare.

 

[Sinisa_]

Ett par hasselmöss som ska norrut och skörda hassel, på en aristokrats ägor. De är rätt snälla, tänker jag, och de har en liten unge med sig, som ni ser. Men åtminstone en av dem måste ha en hemlighet som inte har med äventyret att göra. Ett skäl att hålla sig på sin kant och göra lite mystiska saker då och då. Hade det varit ett vuxenspel hade det kanske varit att mamman är sjuk och döende, och de vill dölja det för dottern. Men det blir lite väl tungt att spela med en sjuårig, tror jag.

 

[Sinisa_]

Den här bävern är nån sorts mekaniker eller förste styrman eller vad det kan tänkas heta. Han lagar skrovet, ordnar med roder och allt annat. Han är liksom Japhet Kottos karaktär i Alien.

Han har tatueringar på armen.
"När man reser med floden västerut, tills man når havet, kommer den stora glömskan över en. De säger att den kommer ur enhörnigen hjärta, eller ur solnedgången. Man vaknar upp och minns plötsligt inte vad man heter, eller vad man älskar och tycker illa om. Så alla sjömän i västern målar päls och hud såhär. För att komma ihåg."

*

Han lär väl ha någon hemlighet som det finns en ledtråd till i en tatuering. Men egentligen inget illvilligt.

 

[Sinisa_]

- En vacker, blek, ung hermelinherre, som är lungsjuk och går och hostar blod i en näsduk och citerar poesi, och vill lära sig odödlighetens hemlighet, och tror att ormarna besitter den; sålunda är han med i ormsekten, och är i hemlighet en av eskorterna som vaktar snokens hjärta. Han låtsas vara adlig, men är bara en vanlig vagabond, som kom över en uppsättning tjusiga kläder en gång, och sedan dess har klarat sig rätt bra i Krickdala. Folk tror att han har ett gods i sydost, och så vidare.

Han har förfört en ung hermelin med sina historier och sitt lynninga, mörka sinnelag. De är förlovade. Hon är någon sorts baronessa på riktigt. Kanske ska det vara hon som är ormsekten, inte han?

”Lord Percy fick idén att vi skulle åka norrut och möta hösten. ’Låt oss inte vänta, utan boka plats p åS/S Liriope nu med en gång.’ Så sa han. Är det inte romantiskt? Det är för min skull, därför att jag älskar höstens färger och kyla.”

Hmmm

 

[Sinisa_]

En igelkott och författare som hoppas kunna skriva färdigt sin roman under resan. En butter Sean Connery-typ, som nog kommer visa sig ha dolda styrkereserver.

 

[Mogger]

FANTASTISKT

 

[Dimfrost]

Jag tror verkligen det är en bra idé att bjuda in till lite vardagsliv först, innan allt annat börjar hända. Man skulle kunna utvidga den biten lite också, och låta det som händer då få konsekvenser senare. Så man skaffar sig vänner och ovänner, håller sig i bakgrunden eller gör sig ett namn, och om man var den som vann tävlingen i att deklamera dikter till Aftonstjärnorna har man lättare att charma en romantiskt lagd kattfröken senare, och det är användbart att ha blivit vän med mekanikern när skeppet hotar att gå i kvav, medan alla börjar titta snett på den som alltför nära umgås med de här egendomligt främmande pilgrimerna eller den som stött sig med Kapten.

När det gäller spel: måste det vara om något pengaliknande? Tänk på ett spel som schack, till exempel. Folk gillar att spela det även utan insats, de bryr sig om vem som vinner inte så lite alls. Man kan förstås tänka sig något slags brädspel för fler än två deltagare som ett antal av resenärerna också är eller blir besatta av under resans gång. Lätt att fatta, lätt att fångas av, svårt att bemästra. Kanske rentav ett spel som någon korplärd som återvänt från Kollegiet fört med sig, eller ett spel med slingrande ormlika mönster man ska följa, eller egendomliga geometrier som man spelar med träpinnar som påminner om benen från smådjur.

Nej, jag vet inte, det är klart man spelar canasta om något också, och det är ju kul om de olika aktiviteterna länkas samman på så sätt. Det här var bara en tanke. Och jag har knappt hunnit sätta mig in i det som skrivits tidigare ordentligt. (Att det är väldigt fint alltihopa behöver förstås inte sägas.)

 

[TobiasEkwall]

Först: Krickdala är så jävla mysigt!

Sen: Nu är jag ju jättesen på bollen här, men vill man ge kapten en hyfsat sympatisk anledning att trots väder och snö och riskera allas liv så skulle det ju kunna vara så att kaptenen har en unge uppe i jaktslottet, ett barn som den försummat genom åren genom att ha fokus på annat men nu har kaptenen LOVAT att bättra sig och komma upp och spendera vintern ihop. Eller så är det en ungdomskärlek som finns där, någon kaptenen trodde var förlorad för alltid, någon som gifte sig med någon annan och flyttade iväg men nu är kärleken tillbaka, och de brevväxlar. Kaptenen vill inte missa sin chans den här gången också!

 

[TobiasEkwall]

View attachment 15597

ag undrar lite grann vad Kurt Simyager har för konkret intresse av att ha att göra med snoken? Vad är det för passion som driver honom. Något som har att göra med glasblåseriet, eventuellt -- men vad?

Jag tycker också att han behöver något som gör honom älskvärd och lite sorglig. Kanske något så enkelt som att han delar ut glaspärlor till barnen på fartyget? Min dotter tittade liksom på teckningen och sa: "Han ser ut som en skurk. Är han en skurk pappa?"

Hann drivs kanske av en vilja att duga för sina föräldrar. Om kultist-positionen gått i arv och han har riktigt dömande varför-kan-inte-du-vara-som-din-syster-föräldrar så vill han kanske bara vissa mamma och pappa att han visst kan vara en duktig kultist och gör viktiga uppdrag åt ormen. Han bryr sig inte så mycket om vizir ormen egentligen, men han vet att mamma och pappa och gammelfarfar gör det.

Och att vara barnkär och ofrivlillig barnlös skulle absolut kunna vara ett sorgligt men försonande drag. Och dessutom något som föräldrarna tjatar om. "När ska vi få några barnbarn då?" men Kurt hittar ingen passande partner, eller någon partner som tycker att han passar. Så det blir som dubbelt besvärligt och sorgligt.

"Kan man inte ge mamma och pappa gosiga små ödle-barnbarn kan man åtminstone utföra förbjudna kulthandlingar med magiska uråldriga ormars ännu bultande hjärtan"

 

[TobiasEkwall]

View attachment 15599

Ett par hasselmöss som ska norrut och skörda hassel, på en aristokrats ägor. De är rätt snälla, tänker jag, och de har en liten unge med sig, som ni ser. Men åtminstone en av dem måste ha en hemlighet som inte har med äventyret att göra. Ett skäl att hålla sig på sin kant och göra lite mystiska saker då och då. Hade det varit ett vuxenspel hade det kanske varit att mamman är sjuk och döende, och de vill dölja det för dottern. Men det blir lite väl tungt att spela med en sjuårig, tror jag.

jag har ett fortfarande tungt förslag, för vuxna men men mindre tungt för barn tror jag. mamma och pappa hasselmus har tagit barnet, Barnet bodde hos sina biologiska föräldrar, men de var oansvariga och otrevliga och olämpliga, men rika. Mamma och pappa hasselmus har helt enkelt agerat guerilla socialtjänst och nu mår alla bra, men det var olagligt och de är rädda att de biologiska föräldrarna ska ha skickat ut någon detektiv eller så för att hämta hem ungen. Om barnet själv får välja stannar det såklart hellre med sina nya snälla adoptivföräldrar, som tidigare var trädgårdsmästare på de biologiska föräldrarnas gård. Men nu söker nytt uppehälle långt från krickdala

 

[guldfink]

Jag undrar lite grann vad Kurt Simyager har för konkret intresse av att ha att göra med snoken? Vad är det för passion som driver honom. Något som har att göra med glasblåseriet, eventuellt -- men vad?

Jag gillar att han är barnkär och ger bort glaspärlor. Kanske att det går att fördjupa honom utifrån karaktärer som förekommer i typ tv-serien Taelgia, att han har blivit skurk av omständigheterna. Han vill egentligen bara blåsa glas, men verkstaden ägs av visirsnokarna och hans familj står sedan gammalt i skuld till dem av anledningar han känner till (betalning för en gammal släktings besvärjelser) eller inte.

Även glasblåseriet skulle kunna vara drivet av skuld. När Kurt var barn tappade han sin moders släktklenod; en liten, konstnärligt fulländad, droppe av glas, så att den gick sönder. Sedan dess drivs han av att återskapa den, utan att lyckas. Varje försök håller han upp mellan tummen och pekfingret mot månen eller solen. Han ser hur ljuset bryts fel, suckar och ger den imperfekta droppen till ett barn med ett sorgligt leende.

 

[Sinisa_]

Jag tror verkligen det är en bra idé att bjuda in till lite vardagsliv först, innan allt annat börjar hända. Man skulle kunna utvidga den biten lite också, och låta det som händer då få konsekvenser senare. Så man skaffar sig vänner och ovänner, håller sig i bakgrunden eller gör sig ett namn, och om man var den som vann tävlingen i att deklamera dikter till Aftonstjärnorna har man lättare att charma en romantiskt lagd kattfröken senare, och det är användbart att ha blivit vän med mekanikern när skeppet hotar att gå i kvav, medan alla börjar titta snett på den som alltför nära umgås med de här egendomligt främmande pilgrimerna eller den som stött sig med Kapten.

Jo, verkligen. Jag tänker att de första tre, fyra dagarna så sker egentligen inget särskilt. Man spelar kort, står vid relingen och pratar, äter middag, och så vidare. Vassen och näckrosbladet glider förbi, folk vinkar från flodstranden. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det behöver föras in ett litet speligt element i det. Typ en liten tävling eller lek som besättningen ordnar varje dag.

"I eftermiddag kommer vi att passera under gamla Stjärnebron, som byggdes för hundra höstar sedan av amfibierna, och ännu reser sig över floden. Och vi har en liten tradition här på S/S Liriope, att den som vågar sig på att klättra uppför bron, springa över den, och sedan hoppa ner på däck igen, när vi kommer ut på andra sidan -- de våghalsarna får sitta vid kaptenens bord ikväll."

"Ikväll lägger vi till vid Pilhamn Brygga, och då brukar vi göra så att vi har en tävling i simhopp från den lägsta grenen, där vinnaren får..." -- ja, något då.

Kan man tänka sig att koda in relationer mellan passagerarna i en regelmekanik? Så att om man blir vän med en passagerare, får man en token som ger en bonus på tärningsslag gentemot dem senare, och vice versa? Eller så ska man bara friforma det, det kanske är bättre.

 

[Sinisa_]

När det gäller spel: måste det vara om något pengaliknande? Tänk på ett spel som schack, till exempel. Folk gillar att spela det även utan insats, de bryr sig om vem som vinner inte så lite alls. Man kan förstås tänka sig något slags brädspel för fler än två deltagare som ett antal av resenärerna också är eller blir besatta av under resans gång. Lätt att fatta, lätt att fångas av, svårt att bemästra. Kanske rentav ett spel som någon korplärd som återvänt från Kollegiet fört med sig, eller ett spel med slingrande ormlika mönster man ska följa, eller egendomliga geometrier som man spelar med träpinnar som påminner om benen från smådjur.

Fantastisk idé. Kan det inte vara kapten, eller kanske ännu hellre bävern som är styrman, som har plockat upp något backgammanliknande under sina resor?
"Det här brädspelet spelades i den avlägsna östern för många, många år sedan. Det var en korplärd som visade mig det när vi var skeppsbrutna på en holme vid flodens utlopp ett par dagar. Vi satt och spelade det precis såhär, med vita och svarta stenar på ett rutnät. Reglerna är enkla..."

 

[Sinisa_]

Nej, jag vet inte, det är klart man spelar canasta om något också, och det är ju kul om de olika aktiviteterna länkas samman på så sätt.

Jag tänker att tävlingen hålls rätt lekfull. Kanske är priset just något så enkelt som att man får äta en trerättersmiddag vid kaptenens bord? Jag har en bild av den fattiga flickan som är barn till hasselmössen -- att hon står och hejar på sin far i en roddtävling eller när man spelar brädspel, för om de vinner så kommer hon få -- ja, ett eller annat som annars bara är de riktigt rika förunnade.

Sen kan de olika passagerarna visa sina temperament och personligheter genom sin inställning till tävlingarna. En riktigt rik typ som ger på att vinna över skördefolket, trots att priset inget betyder för honom, därför att han vill upprätthålla klasshierarikerna på båten, blir ju liksom... mindre sympatisk.

 

[Sinisa_]

Jag gillar att han är barnkär och ger bort glaspärlor. Kanske att det går att fördjupa honom utifrån karaktärer som förekommer i typ tv-serien Taelgia, att han har blivit skurk av omständigheterna. Han vill egentligen bara blåsa glas, men verkstaden ägs av visirsnokarna och hans familj står sedan gammalt i skuld till dem av anledningar han känner till (betalning för en gammal släktings besvärjelser) eller inte.

Han kan egentligen ha rätt dunkla motiv. Han är ju ledare för sekten. Men just därför behöver han ha något som gör att spelarna inte omedelbart gissar att han är skurk. Han ser ju skurkaktig ut, också.

Jag gillar att han försöker leva upp till faderns eller moderns krav. Eller gamla bittra farmor, eftersom far hans dog i en hemsk alkemisk olycka i sin verkstad. Han har liksom kämpat ett helt liv med att känna sig otillräcklig. Kanske.
Visst är det för komplicerat att blåsa glas för att han ska kunna syssla med det ombord på båten? Man behöver en mycket het ugn osv? Men kanske kan han göra små glaspärlor när de lägger till någon kväll, och gör upp eld och så?

 

[Sinisa_]

Och att vara barnkär och ofrivlillig barnlös skulle absolut kunna vara ett sorgligt men försonande drag. Och dessutom något som föräldrarna tjatar om. "När ska vi få några barnbarn då?" men Kurt hittar ingen passande partner, eller någon partner som tycker att han passar. Så det blir som dubbelt besvärligt och sorgligt.

Det där gillar jag. Kanske vägrar han gifta sig och få barn för att han inte vill döma fler till ett liv som kultist? Eftersom någon förfader svor en ed och band deras blod till en förbannelse, typ? Nog finns det något där?

 

[Dimfrost]

Kan man tänka sig att koda in relationer mellan passagerarna i en regelmekanik? Så att om man blir vän med en passagerare, får man en token som ger en bonus på tärningsslag gentemot dem senare, och vice versa? Eller så ska man bara friforma det, det kanske är bättre.

Jag skulle nog hellre koda in det i äventyret, så att man får tillgång till vissa reaktioner, kanske rentav vissa särskilda händelser om man gjort något visst tidigare.

 

[Sinisa_]

Tänkte det kunde vara fint med en liten rapport. Nu har vi lyckats spela nån vecka. Jag hoppas kunna skriva ihop själva äventyret så att det blir spelbart någon gång senare i vinter eller i vår, kanske.

Rollpersonerna är ett blandat gäng, som har olika skäl att resa norrut med ångbåten S/S Liriope. En av dem är andrekapten, en katt är musiker som underhåller i restaurangen, och så vidare. De har lärt känna de andra passagerarna och besättningen, tävlat om guldkapsyler — den som samlar flest sådana kommer få äta middag med ”borgmästaren” av Kastanjehamn, halvvägs norrut.

Under middagarna utbyter de historier och legender med varandra, och fördjupar sin förståelse av världen, av korparnas och ugglornas och amfibiernas roll i det förflutna.

Och mystiska saker pågår om nätterna. Lilla Dziadzan, salamanderflickan som ska norrut till sin farbror, som är skogsvaktare på slottet Vargväkte, har underliga drömmar, om en stor, svartfjällig snok som sover hopringlad under en gammal ruin, och en natt började hon gå i sömnen, därför att hon kände sig ”kallad” av någon eller något.

Någon har försökt få upp en hyttdörr men misslyckats.

Katten som är musiker, och som har så utmärkt hörsel att han kan höra andras hjärtslag, tycker sig ibland om nätterna, när skutan ligger förtöjd och allt som hörs är vindens sus och virkets knarrande, fånga upp ljudet av tunga, långsamma hjärtslag någonstans, kanske utanför skrovet, kanske ombord.

Och nu inatt har någon precis ringt i varningsklockan på däck, vilket, enligt kaptenens instruktioner, betyder att S/S Liriope är under attack, och alla passagerare, stora som små, måste beväpna sig, tända facklor och lyktor, och rusa upp på däck för att försvara henne.

Vad de inte vet är att det i själva verket är Markis Dennis av Zzygy — som i själva verket är en bedragare som stulit pengar av sin egen familj och gett sig av — har ringt i klockan, för att utnyttja kaoset, och stjäla en vacker glaspärla av salamandern Kurt Simyager, som han tänker plantera på en person som står iväg för hans planer för den unga, dystra Baronessan Harker, gamle misstänksamma igelkottsgubben Levi Hasselfäldt, som kände Baronessans mor för länge sedan...

Det är både ganska spännande, men framförallt mysigt med de långsamma dagarna på floden, lekarna, trollsländorna som svirrar omkring, och samtalen rollpersonerna har med de andra gästerna, och det långsamma nystandet i det underliga som tycks pågå på båten. Det är inte lika tydligt styrt mot att lösa ett specifik mysterie -- än -- som Silvergastarna, och jag tycker att det funkar bättre, faktiskt, för den stämning jag är ute efter.

Nedan bilder av en karta och menyn för S/S Liriopes restaurang — om nån får för sig att försöka läsa så står maträtterna på engelska, för vi spelar ju på engelska.

 

[olaberg]

Tänkte det kunde vara fint med en liten rapport. Nu har vi lyckats spela nån vecka. Jag hoppas kunna skriva ihop själva äventyret så att det blir spelbart någon gång senare i vinter eller i vår, kanske.

Vilka är spelarna?