WRNU:s bokklubb 2020

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Då var det dags för böcker igen.

Jag har läst Adam Rutherfords How to argue with a racist.



Rutherford är doktor i genetik, och går systematiskt igenom olika klassiska rasbiologiska argument och rasistiska diskussionspunkter och smular sönder dem. Boken är inte ens tvåhundra sidor lång, och är föredömligt lättläst med många personliga reflektioner och anekdoter insprängt mellan alla hårda vetenskapstermer. Är man intresserad av hur extremhögern har fel är det här en riktigt läsvärd bok.

Mitt enda klagomål är nog titeln. Man får inte direkt några handgripliga tips om hur man ska bete sig i diskussioner och på internet, utan det är bara fakta som presenteras. Hade boken hetat Why racists are wrong eller något sånt hade det passat bättre.

Alla som är intresserade av hur rasismen ser ut och argumenterar idag bör läsa den här boken.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,532
Jag har läst An Unclean Legacy av Jenna Katerin Moran. Det är en komisk, sorglig, episk återberättning av Smurfarna som en episk religös saga som börjar med världens skapelse. Gud dör, Smurfarna fångas och smälts till alkemiskt guld, karaktärer är arga på varandra, en grupp syskon växer upp och blir rivaler, helvetet länsas, djävulen är med en massa och det är också avgrunden och tomten. En ninja som inte är en ninja dödar ett monster som är barn till en tusenfoting och djävulen och därför såklart måste försöka förgöra julen. En bit med den karaktären får mig sedan att gråta för det är så jävla sorgligt. Kapiteln kommer i en till synes helt slumpad ordning till punkten där baksidestexten dyker upp mitt i boken. Boken är ett mästerverk. Den är som inget annat du har läst.

5 av 5
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,532
Jag har igen misslyckats med att läsa Infinite Jest. Jag kom till biten där det är massivt rasistiskt och det knäckte mig. Jag kom inte ens 200 sidor in. Fuck den här boken och åsnan den redan in på.
 

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,275
Location
Göteborg
Khan;n344745 said:
Mitt enda klagomål är nog titeln. Man får inte direkt några handgripliga tips om hur man ska bete sig i diskussioner och på internet, utan det är bara fakta som presenteras. Hade boken hetat Why racists are wrong eller något sånt hade det passat bättre.

.
Det är ju ganska väl bevisat att fakta inte biter på rasister och andra foliehattar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Bolongo;n344763 said:
Det är ju ganska väl bevisat att fakta inte biter på rasister och andra foliehattar.
Ja, det är en grej han ofta nämner. "You can't with reason change an opinion that wasn't obtained through reason" är ett återkommande citat i boken. Men men. Boken är bra och läsvärd, trots allt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Jag har läst ANTI-SOCIAL: Online extremists, techno-utopians and the hijacking of the American conversation av Andrew Marantz.


Marantz är till vardags reporter på the New Yorker, ungefär så snofsigt det kan bli på andra sidan pölen. Det märks tydligt i hans språk som består av långa beskrivande och resonerande meningar, raka motsatsen till svensk kvällstidningspress där en mening på tio ord är för lång.

Boken är en blandning av repotage och biografisamling. Marantz har i flera år specialiserat sig på alt right-rörelsen och på teknikjournalistik, och det är i gränslandet av de här två vi får följa honom. Ena kapitlet handlar om Reddits grundare och hur den webbsidan växte fram - nästa handlar om hur han besöker en fest i Washington DC full med alt right-kändisar precis efter att Trump svurits in. Marantz själv är definitivt en person i berättelsen, och det märks att han gör sitt bästa för att hålla sig utanför sin egen bok, men att det inte går. För alt right-rörelsen är genuint vedervärdig, och han påverkas själv av all skit han får höra.

De flesta kapitel är biografier över olika alt right-kändisar (Richard Spencer, Mike Enoch, Laura Loomer, m.fl.) och de allra flesta av dem har han byggt en personlig kontakt med genom många intervjuer och kontakt över flera år. Det gör att han har en klart djupare insyn i det hela än många andra som skrivit om samma ämne, och i kombination med hans insyn i den internet-tekniska världen, Twitters och Facebooks framfart, mm, är det en fantastiskt läsvärd bok.

Jag har inte sett en bättre översikt av alt right, "nynassar i kostym", nya högerextermismen, vad man nu vill kalla det. Den lär vara daterad redan efter ett halvår, men att ha den i ryggen är nog otroligt viktigt för att förstå framtidens media och vart diskussionen i världen går. Det enda jag saknar är ett något mer internationellt fokus, eller åtminstone en hänvisning till att de allra flesta av de här människorna har en räckvidd som går långt utanför Amerika.

TL;DR -> Rekommenderas varmt. Bör läsas av alla som är intresserade av dagens extremhögergalningar, internet och sociala medier i allmänhet, eller vart samhällsdiskussionen är på väg.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Just det ja - glömde lägga in två viktiga grejer från boken ovan som jag blev chockad över.

1 - Alla, alla, i den högerextrema internetvärlden arbetar efter principen "conflict is attention". Det innebär att de bråkar med flit, och alltid läser sina motståndare (även på den egna sidan) på sämsta möjliga sätt, fullt medvetna om att det inte är representativt eller intellektuellt ärligt. Men målet är inte att nå en vettig debatt, eller övertyga den man pratar med och/eller attackerar. Det är att sprida sig själv och bygga ut sin egen följarbas. That's it. När folk väl är där och har kommit till en själv kan man börja pumpa dem fulla med sina egna galenskaper. Fascinerande insikt.

2 - Richard Spencer har knappt arbetat en dag i sitt liv och lever på sin familjeförmögenhet. Den har byggts upp på bomullsplantage i Georgia under 1800-talet. I couldn't make this shit up if I tried.
 
Last edited:

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Khan;n345463 said:
1 - Alla, alla, i den högerextrema internetvärlden arbetar efter principen "conflict is attention". Det innebär att de bråkar med flit, och alltid läser sina motståndare (även på den egna sidan) på sämsta möjliga sätt, fullt medvetna om att det inte är representativt eller intellektuellt ärligt. Men målet är inte att nå en vettig debatt, eller övertyga den man pratar med och/eller attackerar. Det är att sprida sig själv och bygga ut sin egen följarbas. That's it. När folk väl är där kommit till en själv kan man börja pumpa dem fulla med sina egna galenskaper. Fascinerande insikt.
En känd, numera ökänd, OSR-personlighet tycks ju ha arbetat på exakt samma sätt.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag läste för ett litet tag färdigt en sån där "complete collection" av gamle håppe L's verk. H.P. Lovecraft, alltså.

Eller ja, jag läste alla texter som fanns med i samlingen som skrevs när han var vuxen. När samlingen kom till juvenilian så slutade jag läsa. Kanske fortsätter jag en annan gång.

Min upplevelse av berättelserna var nog, sammantaget, att de ganska precis motsvarade mina förväntningar. De var helt OK. Lite tillkrånglat språk, ganska mycket rasism här och var, märkliga hangups kring sex och typ allt som har med havet att göra. Jag vet inte om jag kände så mycket "kosmisk skräck" från någon av berättelserna dock, men kanske läste jag dem bara inte på rätt sätt eller under rätt omständigheter.

De sämsta berättelserna var de som utspelade sig i Dreamlands. Jag fann det nästan omöjligt att engagera mig i något som hände i de berättelserna.

Hur som helst, jag är ganska glad att jag läste den här samlingen även om det tog mig ganska lång tid. Jag har funderingar på att arbeta vidare med de här texterna och göra lite amatörmässig textanalys och sånt, men vi får se vad som händer. Jag skulle vilja sätta ihop en version av mythosen som enbart bygger på det Lovecraft själv skrev; alltså bara det som står i de här texterna i princip. Och som inte tar den linnéapproach som Chaosium gjorde, med kategoriseringar och greppbara strukturer.

Men jaja, nu har jag "läst Lovecraft" och känner mig hyfsat stärkt inför fortsatt skapande till Kutulu =)
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Läste nyligen klart "The Lamb will Slaughter the Lion". Otroligt trevlig läsning, kort, jävla snärtig och oehört mycket någon slags fiktion som jag gillar. Protagonisten hamnar i sitt sökande efter sin bästa vän i samhället Freedom, en anarkokommun som möjligen tagit steget från utopi till något annat. Demoner, anarkism och lagom mängd action.

Är typ straight up en återberättelse av något som rollspelet Sorcerer skulle kunna slängt ur sig. Vart går gränsen mellan att vara konsekvent och sekteristisk? En en antiauktoritär politik någonsin sträcka sig utanför det egna subjektet? Ibland kanske den tar i lite hårt för att påvisa någon slags frihetlig kommun och det radikala livet där men förutom det, fem tummar upp och skall inom kort kasta mig över nästa i serien.

https://www.goodreads.com/book/show/32606889-the-lamb-will-slaughter-the-lion
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Häromdagen blev jag klar med Bön för Tjernobyl av Svetlana Alexeivitj.



Det är en dokumentärbok, en samling intervjuer med folk som på olika sätt drabbats av Tjernobyl. En del är sanerare som städat på plats, en del är arméfolk som gjort haft ihjäl radioaktiva husdjur. En del är änkor eller barn till de som arbetade på kärnkraftverket den ödesdigra natten. Åter andra är månniskor som bara hade oturen att bo där det radioaktiva molnets nedfall slog till som hårdast. Folk vars förfäder i generationer har bott på den här lilla markplätten i Vitryssland som skeppas därifrån, nu rotlösa och oförstående. Utanförskapet som bildas kring "tjernobylarna" som de kallas. Ryktena som spreds, sanningen om hur Sovjet hanterade hela alltet.

Den här boken var en av de största inspirationerna till TV-serien Tjernobyl, ni vet den på HBO. Det pratas nästan ingenting om själva kärnkraftverket och vad som fick det att explodera här, utan bara reaktionerna på det och hur det påverkar vanligt folk. Vissa scener och karaktärer i serien är lyfta direkt från den här boken - brandmannafrun Ignatenko, tex.

Det är en underlig bok att läsa eftersom den består främst av just transkriberade intervjuer med efterlevande. Men när man väl gått in i rytmen och språket är det en fantastisk ingång i Sovjet från insidan, och hur jädra hemskt det var att leva i skuggan av Tjernobyl. Så många oskyldiga som drabbats.

Rekommenderad läsning till alla som gillar bra böcker, men främst de som gillade TV-serien och vill veta mer. De som vill skryta med att de läst nobelpristagare kan passa på de också.
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Jag har läst Fjällen väntar av Theodor Broch (Bonniers, 1943).

Det här en bok som inte liknar någon annan jag någonsin har läst. Den lyckas vara självbiografi, folklivsskildring, naturlyrik, krigsepos, försvarspamflett och propaganda på en och samma gång. Den är ömsom rolig, rörande, hemsk, spännande. Broch skriver fint. Han har en utmärkt förmåga att i ett par meningar teckna en människa, ett berg, en situation.

Boken börjar när en ung Broch kommer till Narvik 1930 för att bygga sin en ny framtid i denna stad, vilken finns endast på grund av järnvägen till malmfälten i Norrland. Broch skildrar sedan fint människorna och bygden samt sina egna öden och äventyr under 30-talet. Det går efter lite kamp bra för staden och för Broch, som själv blir ordförande i stadsfullmäktige. Nazisterna tar förvisso makten i Tyskland och det blir krig, men det gör inte så mycket, för järnmalmen säljer ju bra ändå - tills det blir den 9 april och tyska bergsjägare ockuperar Narvik i samband med det tyska överfallet på Norge.

I boken andra del försöker Broch och hans plågade stad överleva ockupationen och striderna kring Narvik, med allt vad det innebär av godtycklig nazistiskt maktutövning, mat- och elbrist, fysisk förödelse, dödade och lemlästade stadsbor. Broch själv greps två gånger för sitt motstånd mot nazisterna och undkom bägge att bli skjuten med ett nödrop. Delen slutar med att Broch flyr över gränsen till Sverige, lämnande fru och barn efter sig.

Tredje delen av boken följer korfattat Brochs öden i USA, där han föreläser om Norge för den amerikanska allmänheten, och Skottland efter att han har gått med i den norska exil-krigsmakten.

Bokens största svaghet är att den är lite spretig, något som förstärkts av att man i den svenska utgåvan la till ett sista kapitel om Brochs tid i Skottland, vilket gör att den har två slutkapitel efter varandra. Som tidsdokument är den fascinerande. I grunden är det en djupt politisk bok, skriven i personlig ton och i biografins skepnad. Broch skrev boken för en amerikansk publik i syfte att väcka amerikanska sympatier för Norges öde. Broch skriver själv hur han redan 1940 räknat ut att Norges räddning står att finna i just USA. Boken titel anspelar dels på den norska naturen, dels på det norska folket - det gör redan motstånd mot nazisterna, och det väntar på befrielsen. Han hade stöd uppifrån i detta: boken försågs med ett kort förord av Norges statsminister Johan Nygaardsvold. Den är med moderna svenska ögon oerhört patriotisk (men så är norrmän idag också mycket mer patriotiska än vad svenskar är).

Sammanfattningsvis ett välskrivet och fascinerande tidsdokument.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,532
Igår blev jag klar med den tionde volymen av EX MACHINA av Brian K Vaughan.

Seriens USP -> Vad händer om en superhjälte lägger ner, och istället blir vald till borgmästare i New York?



Huvudpersonen Mitchell Hundred är en "everyman", en trettionågonting serienörd, som av en slump fick superkraften att prata med (och beordra) maskiner. Han byggde ett jetpack och levde livet som superhjälte i några år innan elfte september, där han lyckades stoppa det andra planet från att krascha in i det andra tornet. Sedan lade han ner, och blev några månader sernare vald till partilös borgmästare i New York.

Serien tickar sedan på med dagliga problem i New Yorks politik som måste hanteras och flashbacks till hans tid som superhjälte. Det är en avskalad serie, där Hundred håller tal, blir intervjuad av skjutjärnsjournalister, och försöker hålla kontakten med sina gamla vänner från tiden innan politiken. Dessutom lite konsekvenser från tiden som superhjälte när gamla skurkar dyker upp, en person han räddat visar sig ha utvecklats till stalker och annat smått och gott.

På det stora hela är det en bra serie. Alla huvudroller är genuint intressanta och välskrivna, och studsar mot varandra på ett bra och genomtänkt sätt. Möjligen får vissa av dem för lite tid, men så är det ju i serier. Det finns ett fast antal sidor per tidning.

Över seriens 50 tidningar / 10 volymer är det bra fart, bra story och hela tiden intressant. Men tyvärr blir det trist på slutet. Även om det genom seriens gång legat ett mysterium om hur Hundreds krafter funkar och var de kommer ifrån är det inte vad serien handlat om, eller vad som gjort den bra. Så när sista volymen handlar till 75% om bara det är det trist. Riktigt trist. Särskilt eftersom det mycket mer intressanta temat - som dessutom är punchline på hela serien - passar så mycket bättre, alltså hur Hundred till slut blir indragen i det politiska spelet och den politiska verkligheten trots att han egentligen inte vill.

Men men. Nio bra volymer, och en som pendlar mellan meh och dålig. Det är ändå en rekommendation i slutändan. Jag tror det blir bättre om man går in i det med vetskapen att slutet är mycket sämre än resten av serien - det hopp och den framtidstro som genomsyrar hela serien fram till sista volymen är väck och punkteras. Kunde gjorts mycket snyggare och mer utdraget så det blev naturligt. Hur som. Helt klart värd en läsning, men räkna inte med att den är lika bra som Vaughans andra storverk - Y: The Last Man och Saga.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,532
Jag har läst Goddamn F*cking Dragons, A Novel About Terrible Heroes av Christopher Grey.

Jag tyckte inte om den. Den säljs som en komedi bok där det roliga ska vara att fantasy hjältarna egentligen är en grupp D&D murder hobos. Problemet är att det mycket mer känns som en actual play rapport om en D&D grupp som spelar som murder hobos. Så det är väldigt få skämt och skämten som finns är inte roliga men samtidigt tar inte boken sina karaktärer eller sin handling på allvar. Så även trots att jag gillar böcker om murder hobos och jag gillar komedi fantasy så var det här inget för mig.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Även om det genom seriens gång legat ett mysterium om hur Hundreds krafter funkar och var de kommer ifrån är det inte vad serien handlat om, eller vad som gjort den bra. Så när sista volymen handlar till 75% om bara det är det trist.
Låter som att jag borde kolla in den där serien =)

Jag gillar recensioner som går in på detaljer om vad man gillade respektive ogillade, för ganska ofta när någon ogillar något så finns det andra som gillar just såna grejer, och då blir ju recensionen användbar ändå, även om man inte delar åsikt…
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
För ett tag sedan läste jag klart She Walks in Shadows.

1595673764693.png

Det här är en antologi med lovecraftska noveller skrivna specifikt av kvinnor. Överlag tyckte jag mycket om den. Som i alla novellsamlingar är vissa bättre än andra, men överlag håller de god kvalitet. I många fall, skulle jag säga, bättre än gamle Håppe själv. Det känns nice att få lite andra perspektiv på kosmisk skräck än det som tillhör en gammal rasist som tycker att allt är läbbigt, inklusive svarta människor och sex.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Dessutom inser jag nu att jag glömde skriva om när jag läste The Dream-Quest of Vellitt Boe.

1595678427211.png

När jag läste den samling av Lovecrafts egna berättelser som jag fått tag på så fanns det en grej jag var helt på det klara med – Dreamlands är inte min grej. Jag har väldigt svårt att engagera mig i något som händer där. Oavsett hur mycket man pratar om "andra dimensioner" eller så, så har jag himla svårt att skaka av mig känslan av att "it was just a dream" och att inget där spelar någon som helst roll egentligen. Så efter att ha tagit mig igenom Lovecrafts ändlösa "and then"-berättelser, som i princip bara var kavalkader av "hej titta vad för stolligt jag kan hitta på nu, så kände jag mig helt klar med hela konceptet.

Så jag var lite skeptisk. Visserligen gillade jag tanken på en Lovecraftberättelse av och om en kvinna, men… Dreamlands?

Jag blev positivt överraskad. Kij Johnson lyckas göra Vellitt Boe – från ett kvinnouniversitet i Dreamlands – till en levande, tredimensionell och intressant huvudkaraktär. Vilket har följdeffekten att miljön kring henne också känns mer påtaglig. Att ha en Dreamlands-invånare som huvudperson är redan det ett väldigt smart drag, på det viset. Då är det ju inte bara en dröm; då "finns" Dreamlands. Jag gillar också grundplotten överlag; att en av Boes studenter lurats iväg av en man från den vakna världen, och att hon nu måste ge sig iväg för att rädda henne. Den här storyn är minst lika fantasifull som Lovecrafts, men mycket mer intressant.

Och framför allt mycket mer välskriven.

Det är oklart ifall jag hade gillat den här lika mycket utan att ha först upplevt dreamlands genom Håppe, och stiftat bekantskap med guggar och katter och ghouls. Det är klart att en del av det roliga kommer från att känna igen saker, och att till exempel återse Randolph Carter fast från ett utifrån-perspektiv. Men inte allt, tror jag. Den här boken känns som att den står ganska bra på sina egna två ben.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,124
Location
The Culture
Jag har just läst klart Girl, Woman, Other av Bernardine Evaristo. Den fick Booker-priset förra året -- mycket välförtjänt.

Boken är uppdelad i 12 kapitel; vart och ett av dem fokuserar på en flicka, kvinna, eller annat, oftast svarta och oftast i England. De är helt vanliga personer som lever vanliga liv med framgångar, motgångar, vänner och partners. Ibland är det tragiskt på det sätt det blir när människor är elaka mot varandra med flit eller av misstag, ibland är det fint när människor gör varandra lyckliga, och ibland är det hysteriskt roligt. Det här minnet från bögklubbar på 80-talet fick mig att skratta högt:
when they were both young and beautiful and spent their weekends tripping on poppers and ecstacy and wearing nowt but leather hot pants and cowboy boots while dancing away under glitter balls to the pumping disco beats at Heaven before disappearing into the darker recesses of the Cellar Bar to satisfy their incorrigible cravings
even with each other
although once was enough because Sylvester shouting Take that, Maggie T! at the point of ejaculation was quite off-putting

Om du läste det där kanske du noterade att det inte fanns några meningar med stora bokstäver i början och punkter i slutet. Hela boken är skriven så. Varje mening, eller tanke, är separerad av en radbrytning. Det ser konstigt ut, men fungerar förvånansvärt bra, och ger författaren ökad kontroll över lästempot.

De tolv personer vi får följa är släkt eller vänner med varandra på olika sätt. När fokus byts till nästa person blir man ibland tvungen att omvärdera det som beskrivits tidigare, då vi får se händelser ur andra perspektiv, och plötsligt får ökad förståelse för en person som tidigare bara var en bifigur som verkade elak. Den enda nackdelen med detta, och bokens enda svaghet, är att det ibland känns lite som en novellsamling snarare än en roman. Men det är bara ett problem om du hatar novellsamlingar.

Den är skitbra, läs den!

Och när du läst den, och vill läsa något liknande, fast om män, kan jag även rekommendera All That Man Is av David Szalay.
 
Last edited:

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Idag på pendeltåget läste jag färdigt Axiom's End av Lindsay Ellis. Jag gillar ju Ellis sen tidigare eftersom hon gör intressanta och bra videoessäer på youtubes, så när hon promotade sin bok så förbeställde jag den på Kobo och nu har jag läst den.

1597080232114.png

Jag tyckte väldigt, väldigt bra om den. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig den, och den fick mig sugen på att läsa på ett sätt få böcker får numera. Det var lite kul.

Det handlar alltså om Cora, en 20-årig kvinna som har ett lite jobbigt liv och som det inte går så bra för, och som har en pappa som är en superberömd sanningssägare som publicerar läckta dokument på internet utan att bry sig speciellt mycket om konsekvenserna. Hans mest berömda läcka är ett memo om att det finns aliens på jorden, men ingen är säker på om det memot är fejk eller inte.

Sen händer det en massa grejer, men en stor del av behållningen för mig var att uppleva dem i läsningen, så vill ni spoila er så får ni göra det någon annanstans.

Nu ser jag fram emot en fortsättning, men får nöja mig med att börja läsa Ancillary Justice av Ann Leckie. Den är inte alls lika lättläst, men verkar ändå najs.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Igår kväll läste jag de sista sidorna i Ancillary Justice av Ann Leckie.

1598286451368.png

Jag är nöjd med upplevelsen. Storyn var väl inte sådär super-revolutionär (annat än möjligen i ordets bokstavliga betydelse) men det behövde den å andra sidan inte vara. Jag gillar den annorlunda huvudpersonen och inblicken i hur det är att vara… tja, ett krigsskepp som simultan-styr tusentals zombiesoldater. Radch-kulturen som uppmålas är också intressant, och tillräckligt långt från rymd-romare för att deras rymdimperium ska kännas lite småfräscht.

Bokens största behållning för mig, utöver att jag gillar berättelser där det går bra för huvudpersonen och hens planer lyckas, är nog det här med könandet. I Radch är nämligen "hon", vad jag förstår, det enda pronomen som används. Om jag förstår rätt saknas egentligen starkt könande; Radch-medborgare bryr sig inte så mycket om det här med kön alls. Och deras språk stödjer inte riktigt det heller, då. Så när vårt krigsskepp ska kommunicera med kulturer utanför Radch så blir det klurigt att hålla reda på "kön" helt plötsligt. Alla kulturer signifierar ju kön på olika sätt – kläder, frisyrer, kroppsformer och så vidare. Inte så lätt. Och som läsare var det, tyckte jag, lika klurigt – huvudpersonen säger ju konsekvent "hon" om alla, även när de i meningen före identifierats som manliga. Så om man vill hålla reda på någons kön så får man göra minnesjobbet själv; och kämpa emot det i princip avkönande arbete som huvudpersonen gör.

Jag gillar greppet, och jag tror att det var helt rätt att ha "hon" som det "icke-könande". Eftersom "hon" och "han" är de pronomen man som läsare är van vid att använda, i högre grad än t.ex. "they", så är det inga problem alls med flytet även när meningarna blir pronomentunga. Texten arbetar med ens förutfattade meningar och språkkänsla.

Sen gillar jag att Radchsamhället inte är vitt också, utan brunt. Det är alltid najs när lite fler normer utmanas.

Hur som helst; jag är sugen på att läsa vidare. Jag ska bara läsa en Agatha Christie, "They came to Baghdad", först. Men jag tror att jag kommer att klämma hela den här trilogin om inte nästa bok visar sig vara skräp.
 
Last edited:
Top