WRNU:s Bokklubb 2022

[Gamiel]

Jag minns att denna bok skakade om mig rejält när jag var liten, på helt fel sätt. Jag gillade böcker som var läskiga och där riktigt otäcka saker kunde hända, men denna minns jag hade en känsla av elakhet och illvillighet. Minns att jag var både rädd och förvirrad över att man skulle finna det roligt att barn for illa. Min pappa tyckte att boken hade så dåliga värderingar att han vägrade läsa klart den, istället hade vi ett långt samtal om att man inte ska straffa och vara elaka mot barn som beter sig illa, utan prata med dem och vara snäll och mest var arg på föräldrarna för det är de som är ansvariga för barnens uppfostran. Jag har verkligen aldrig förstått storheten med denna bok. Konceptet med att få tillgång till en enorm magisk chokladfabrik är briljant, men fokus ligger verkligen på att skratta åt barn som far illa.

Rasismen var jag nog för liten för att förstå, men det gör mig ju inte mer sugen på en omläsning om man säger så...

Jag såg SVT:s adaption av den, med hjälp av fuskanimerade illustrationer (en annan illustratör än den som användes i exemplet givet). Minns den versionen som helt okej o presenterade de andra ungarnas olycka som en effekt av deras egna handlande utan att det kändes fel för mig.

Har inte läst boken eller sätt några av filmerna.

 

[Franz]

Jag såg SVT:s adaption av den, med hjälp av fuskanimerade illustrationer (en annan illustratör än den som användes i exemplet givet). Minns den versionen som helt okej o presenterade de andra ungarnas olycka som en effekt av deras egna handlande utan att det kändes fel för mig.

Har inte läst boken eller sätt några av filmerna.

Jag vill minnas att SVT’s adaption ligger väldigt nära originalet så om du inte har något problem med den har du nog inget problem med boken. Och det är såklart helt okej att tycka olika

 

[Khan]

/.../Rasismen var jag nog för liten för att förstå, men det gör mig ju inte mer sugen på en omläsning om man säger så...

Rasismen är inte uppenbar på det där klassiska sättet, där skurkarna skriker fula ord och aktivt hatar. Det är ett kolonialistiskt perspektiv, där de dumma infödingarna blir gladare av att jobba under en vit kapitalist som betalar dem i kakaobönor, tex. Men som barn ser man ju mest att de är glada. Tydligen behövde Dahl bli utskälld av NAACP för att inse att man inte kan låta oompa-loompierna illustreras så här:

Så Dahl skrev om en del till andra utgåvan, förutom att ha bytt ut illustrationerna. Och då är det ändå så illa att jag reagerar ordentligt.

Såatte... Nu vet ni det.

 

[nano]

Lyssnade på en dramatisering av Moorcocks The Knight of Swords på Audible. Den var bra. Första av honom jag avnjutit. Trevlig radioteater, lite svagt slut bara, att han ska iväg och slåss mot en konstig big bad jätte gud av nåt slag, när resten av boken handlat om mycket mer intressanta skurkar.

 

[Khan]

Jag har läst I en annan klass av Enna Leijnse

Det här är en repotagebok á c:a 200 sidor om situationen i den svenska skolan, med fokus på hur segregationen och friskolorna drar isär vårt samhälle. Leijnse följde två olika klasser från fyran till sexan, en på den rika och "bra" Claraskolan, en på den fattiga och "dåliga" Gustavsborgsskolan. Parallellt med iakttagelser och anekdoter från hur de två olika klasserna fungerar - frekvensen av vikarier, stök, språkproblematik, etc - fyller hon på med statistik, forskning och jämförelser med hur skolan funkade förr.

Det är egentligen inget nytt här. Har man hängt med i skoldebatten kan man redan vad slutpoängen är och hur det ser ut. Men Leijnse sammanställer, illustrerar och visar upp allting riktigt, riktigt snyggt och lättillgängligt. Många idiotiska regler om anställningsvillkor, hur stora satsningar (tex försteläraridén) halkar helt snett, hur varken höger eller vänster i politiken verkar vara redo att göra det som faktiskt behövs (mer resurser på riktigt) och en hel del till.

Riktigt bra sammanställning av situationen, och hur mycket saker har förändrats bara sedan jag själv tog studenten.

Men det är en mörk jäkla bok. Leijnse levererar aldrig något falskt hopp, och ser själv inget ljus i slutet av tunneln. I dagsläget är skolan skit i hur den fungerar. Vi sviker alldeles för många barn, och hon nämner i förbifarten ett helt gäng radikala lösningar som skulle lösa det enligt vad en rätt stor konsensus bland skolforskarna säger. Men vem vågar genomdriva sånt?

TLDR
Läsvärd sammanställning över hur skolvärlden (särskilt fokus främst segregation) ser ut idag. Det är verkligen ingen kul läsning, men rekommenderas ändå.

 

[Franz]

Jag har, som jag tror jag tidigare nämnt i detta forum, ett rätt stort intresse för Palmemordet. Det händer därför att jag då och då läser en bok i ämnet. Jag läste nyligen Palmemordet – Tillbaka till Sveavägen av Lars Olof Lampers. Boken är en djupdykning i vad som egentligen hände på mordplatsen under och strax efter att mordet skedde. Den så kallade ”Skandiamannen” pekades ju på en presskonferens ut som huvudmisstänkt för mordet av åklagare Krister Petersson innan denne bestämde sig för att lägga ner utredningen. Denna bok försöker reda ut rimligheten i anklagelserna mot Engström genom att fördjupa sig i vad han rimligtvis kan ha gjort och inte gjort under tillfället för mordet, och av vilken anledning.

Jag skulle kalla detta för en väldigt sund och sober bok om Palmemordet. Den innehåller inga vilda spekulationer eller komplicerade konspirationsteorier, vilket jag tycker är ganska skönt. Den tar heller inte ställning till huruvida Skandiamannen var skyldig eller inte, bara om han hängdes ut på rimliga grunder. Utefter vad jag själv tagit reda på om honom (bland annat genom att min kollega har familjemedlemmar som kände honom) tycker jag att det är en intressant, ingående och rättvis skildring av hans person och göromål. Den reder även ut en del saker som Krister Petersson sa på presskonferensen om honom som är rent felaktigt.

Jag tror inte att någon som tidigare inte är intresserad av Palmemordet kommer att gilla denna bok. Den är alldeles för ”nördig” och torr för det. För någon som mig, som redan har ett stort intresse, kan jag dock rekommendera den! Såvitt jag kan se är all fakta korrekt, och det resoneras kring en del händelser på mordkvällen som åtminstone inte jag tänkt på tidigare. Rekommenderas till folk som redan är intresserade av ämnet!

 

[Dilandau]

Jag läser Harry Potter-fanfic. All the Young Dudes av MsKingBean89. Den är helt otrolig!

Länk.

 

[Khan]

Jag har läst Westmark av Lloyd Alexander

Vad är det här?
Det här är en tunn fantasybok för ungdomar. Kanske något äldre målgrupp än Alexanders kändare Chronicles of Prydain, men inte mycket. Boken är runt 150 sidor, men är ändå sprängfylld med mer handling, världsbygge och intressant drama än jag läst på länge. Om Robert Jordan skrivit den här boken hade den varit minst tre böcker i tegelstensformat. Minst.

Vi befinner oss i en väldigt low fantasyvärld (landet heter just Västmark), där tidsaxeln lutat hela vägen fram till det sena sjuttonhundratalet. Soldater har uniform, folk kutar runt i knäbyxor och långstrumpor och gevär och pistoler finns i slaglåsmodell. Inga drakar, demoner, magiska svärd eller trollkarlsgillen så långt ögat kan se.

Handlingen då?
Vår huvudperson heter Theo och när historien börjar arbetar han som lärling åt tryckaren Anton. Tryckpressen är en ganska ny, men inte alls ovanlig maskin vad det verkar. Men censurmyndigheten har långa armar, och när ett gäng vakter ser att tryckeriet är i full fart trots att det är mitt i natten gör de en räd och kollar att alla tillstånd är i rätt ordning. Men eftersom Anton och Theo fick uppdraget sent på kvällen, och det bara måste vara klart i morgon bitti så är ju inte tillstånden ens ansökta om… Det blir bråk. I det bråket arresteras Anton och Theo råkar av misstag välta tryckpressen på en officer – solklart mordförsök enligt vakterna. Han flyr.

Theo plockas upp av en liten grupp med bedragare. Ni vet, såna som fejkar seanser, säljer ormoljeelixir och annat passande för att plocka pengar av allmänheten. Men det är bara början, för boken är som sagt, sprängfylld med handling. Theo hinner både bygga relationer med sällskapet, introducera en ny rekryt, lämna sällskapet och hitta nya vänner med filosofiska revolutionärer och dessutom ta sig till kungens hov för slutstriderna. Utöver det pågår en parallellhandling i just hovet, där vi följer kungens livläkare som är den enda som tänker på kungens väl och ve, i stället för att skaffa sig egna fördelar och rikedomar inför att kungen snart kommer gå bort.

Så vad tyckte du, egentligen?
Det är helt galet hur mycket som får plats på de få sidorna, hur mycket jag känner att jag klickar med alla karaktärerna, och hur bra Alexander arbetar med moralfrågor. Man tror att revolutionsledaren Florian är rättrådig i början, men sen visar det sig att han är beredd att kompromissa duktigt med sin egen moral för att vinna kortsiktiga vinster. Den dygdige och snälle livläkaren arbetade hårt för att upprättahålla monarkins diktatur över det rätt fattiga folket i Västmark. Vem är beredd att döda för sin sak? Är det en bra sak att kunna döda, ens för att försvara sitt eget liv? Det är mängder med sådana frågor om rätt och fel och liv och död insprängt bland den i övrigt mycket spännande handlingen. Går det att förändra samhället utan förluster? Är det värt att låta folk lida så länge som det eventuellt kan ta att lyckas, eller är det bättre att förändra världen med stort lidande nu och omedelbart istället för långsamt och utdraget?

Jag är inte lika tagen och överväldigad som jag var av Prydain (särskilt bok 2 och 4 där), men det här är långt över genomsnittet vad gäller fantasy. Varför är det här inte en standardbok i genren? Varför pratar folk fortfarande om Eddings när Alexander är femtioelva gånger bättre?

Nä, det här är en bok jag kommer rekommendera till alla som gillar fantasy. Bara så ni vet.

 

[Gamiel]

Jag vill minnas att SVT’s adaption ligger väldigt nära originalet så om du inte har något problem med den har du nog inget problem med boken. Och det är såklart helt okej att tycka olika

Det kan ju visa sig att om jag ser om den nu så kommer den kanske kännas mer problematisk. Men något jag skulle säga nog påverkar känslan rejält när det kommer till sådant här är nog illustrationerna, o vad för inlevelse berättarrösten ger vissa karaktärer.

 

[Franz]

Det kan ju visa sig att om jag ser om den nu så kommer den kanske kännas mer problematisk. Men något jag skulle säga nog påverkar känslan rejält när det kommer till sådant här är nog illustrationerna, o vad för inlevelse berättarrösten ger vissa karaktärer.

Jag skulle inte låta mitt barn ta del av berättelsen på grund av värderingarna, men som vuxen kan man ju absolut avnjuta ett verk även om det är problematiskt. Jag gillar ju till exempel Tintin trots att jag vet att vissa saker i de berättelserna är allt annat än okej. Det är ju lite skillnad på vad man kan avnjuta själv som vuxen och vad som kan visas för små barn. Sen menar jag inte att de som läser Kalle och chokladfabriken för sina barn på något sätt skulle vara dåliga föräldrar, det vill jag verkligen understryka!

 

[krank]

Jag fick för mig att läsa Foundation's Fear av Gregory Benford. Första delen i en "ny stiftelsetrilogi" författad med Asimovs efterlevandes goda minne.

Herregud vilken trälig skit.

Det här är nog den onödigaste uppföljare jag läst, och de flesta av idéerna den introducerar förstår jag överhuvudtaget inte vad de har i Stiftelse-universat att göra. En internetmotsvarighet – absolut, det köper jag. Uploading? Digitaliserade historiska personligheter – vad i hela håken har en digital Voltaire och en digital Jeanne d'Arc här att göra? Plus en massa andra referenser till modern historia, på ett synnerligen störande sätt.

En del av grejen, tycker jag, med vintergatsimperiet och stiftelsen var ju just att det faktiskt knappt fanns något kvar av gammal jordhistoria. Att det glömts bort och begravts för länge sedan.

Sedan har vi de här uråldriga digitala utomjordingarna som infekterat Trantors internet… Det hade funkat. I en annan bok. Ett annat universum.

Bokens grunteser är, liksom Hari Seldon, rätt konservativa. Stabilitet bra. Utveckling dåligt. Människor är djuriska och måste hållas i schack (typ). Riktig förståelse får man inte genom kallt intellekt utan genom känslomässig personlig upplevelse. "Social justice" är dåligt och det är dumt att försöka motverka systematiska orättvisor.

Och så en givetvis helt söndertjatad konflikt mellan determinism och "fri vilja".

Nej, herregud, det här var 1000 sidor jag inte riktigt vet varför jag envisades med att fortsätta läsa. Den behövdes inte, och att acceptera den som kanon försämrar originalböckerna retroaktivt. Så det tänker jag inte göra.

Vi får se. Del 2 är skriven av Greg Bear och honom har jag ju ändå viss respekt för. Kanske kollar jag in den. Men jag behöver en paus.

 

[soda]

Inspirerad av den nyliga tråden om Brandon Sanderson lånade jag Edgedancer av honom. Jag har läst böcker av honom förut (avslutningen av Wheel of Time, Mistborn, kanske något mer?) och tyckt att det varit ganska bra. Men den här var förskräcklig - jag avråder starkt och vill inte skriva mer. 0/5.

 

[Max Raven]

Jag har gett upp på Hell Divers av Nicholas Sainsbury Smith.

I en mening: Vad jag föreställer mig att nidbilden av genomsnittslig militär SF är.

Endimensionella rätt fascistiska idioter är enfaldiga i postapokalyps där dödlig strålning finns kvar på ytan efter 250 år. Det finns en del magiska element också, eller "sådär funkar inte fysik", och tyvärr är de centrala för handlingen. Utdragen är den också, med vuxna män utan några intressanta karaktärsdrag (nej, "fyllo som får pappaansvar" är inte intressant, eller inte i det här utförandet)

Dum, men inte på ett roligt sätt. Älskar man militär-SF kanske man gillar den, men annars undvik.

 

[soda]

Efter fadäsen med Sanderson blev jag otroligt osugen på fantasy, och har istället lyssnat på Senseis portfölj av Hiromi Kawakami, inläst av Yukiko Duke (ca. 5 timmar). Bra val!

I boken följer vi Tsukiko, en kvinna i min ålder (snart 40). Hon har inte så många vänner, ingen vidare tur i kärlek och dricker en del. Men så träffar hon sin gamla gymnasielärare, som hon helt enkelt kallar Sensei. Det här är en fin bok om vänskap och kärlek. Jag skrattade en del men det var sådana där små, nästan försiktiga, skratt.

Kanske 4,5/5?

 

[Khan]

Jag har läst Trollkarlen från Oz av Frank L Baum för femåringen. Mer specifikt en specialversion med mängder av illustrationer av Robert Ingpen.



Den här höll riktigt bra! Det är många detaljer och kapitel som är med i boken som saknas i filmen. Porslinsfolket och de monstruösa kaliderna till exempel. Lejonet är också ett riktigt riktigt lejon, och inte någon som går på två ben för det mesta.

Jag var fullt beredd på att den skulle ha åldrats dåligt, men alla mina farhågor grusades. Dorothy är absolut inget litet våp, utan en genuint snäll person som då och då pressas till bristningsgränsen (tex när hon smälter häxan i Väst) Det är rätt blodigt och läskigt då och då, tex när Plåtman berättar sin bakgrund eller när häxan i Väst skickar sina skurkar mot dem. Plåtmans yxa gör en hel del skada och Fågelskrämman vrider nacken av skurkar. Lite väl mörkt för min smak i bitar, men inget som femåringen reagerade på.

Boken är väldigt episodisk, och det är många grejer som bara händer i ett kapitel och sedan inte är med mer. Lite som en rollspelskampanj.

Klar rekommendation. Även till helt vanliga människor som inte läser för barn. Klassiker som åldrats väl växer inte på träd, särskilt inte med så här maffigt vackra illustrationer. Omslaget är väl representativt för hur det ser ut i boken, och illustrationerna är både många och riktigt bra.

Läs den.

 

[Khan]

Jag har läst The Kestrel av Lloyd Alexander



Kriget har kommit till Västmark! Grannen i öst (Regia) invaderar med planen att lägga landet under sig, tvångsgifta den nya unga drottningen med Regias egen ogifta (och unga och oerfarna) kung, och sedan regera som glada ockupanter. Men det går inte så lätt och smidigt som beräknat. Västmarkarna vägrar lägga sig platt och istället blir det ett utdraget och långsamt krig där den ena sidan är överlägsen i vapen och manskap, men den andra kan terrängen och gör allt för sabotera och gerillakriga. Allt beskrivs i en överraskande mörk och brutal historia om hur nobla ideal långsamt vittrar när det till slut bara handlar om överlevnad.

Stårry
Vi följer flera olika trådar i den här storyn. Främst följer vi Theo igen, som hamnat i ett fritt kompani med gerillakrigare som drivs av revolutionären Florian och hans vänner. Hans resa är inte kul. Han och de andra i kompaniet börjar som idealister, där poeten till och med börjar skriva hyllningsdikter om dem i parallell till gamla riddare. Gruppen lyckas också med en spektakulär räd som sitt första riktiga uppdrag. De knycker en jättestor bit av Regias tross, massor med ammunition, vapen, mat och till och med en kanon. Mitt under firandet efteråt kommer första käftsmällen när Theo får veta att alla fångar arkebuserats. Sen kommer det fler på fler på fler genom kapitlen. De börjar förlora mannar till sjukdom, börjar stjäla mat från västmarkare för att överleva, och steg för steg ersätts ädla tankar om fosterlandskärlek och att göra sin plikt med moloken tystnad och hat mot de som mördat ens kamrater. För den som läst ettan och vet hur Theo kämpade med rätt och fel, liv och död är det ett enormt fall han gör ner i positionen som ledare för ett gerillaband som skjuter utan pardon. Yikes.

Parallellt med detta får vi stickkapitel till andra kändisar. Kungens livläkare (den enda sympatiska filuren med makt i förra boken) har uppgraderats till premiärminister och sliter sitt hår över att introducera censurlagar och annat som krävs av krigstillståndet. Författaren Keller reser runt och försöker tala folk tillrätta. Vi får också några instick hos skurkarna i Regias ledning, som kungens elaka farbror Conrad som orkestrerat alltihop. Men främst följer vi Sparven och Vesslan, de två gatubarnen som knappt gjorde mer än fladdrade förbi förra gången. De har kommit upp sig, och har fått flytta in hos Keller, men flyr när han ger sig ut på sin resa. Deras tittar på krigets bakvatten av övergivna hem, enorm matbrist, folks om slåss för småmynt så de kan köpa mat till sina barn, och så vidare är alla filtrerade genom oförstående barns ögon, men oj vad det känns.

Språk och slutet och sånt
Alexander är fruktansvärt bra på att ha driv i handlingen. Det är inte en tom sida någonstans. Mycket bra perspektivskifte också, framför allt i tid. Theos resa ner i nihilism och dag-för-dag-levande är riktigt, riktigt bra. Han ser inte ens hur han fallit förrän det är försent. Många karaktärer gör de där svåra valen som måste göras i krig, och det serveras inga enkla och bra svar. Om du inte har mat så det räcker till både ditt kompani och dina krigsfångar, och dessutom förföljs av krigsfångarnas välbeväpnade vänner, vad gör du?

Det enda som är lite tråkigt är att boken tappar i sista tredjedelen. När den unga drottningen bestämmer sig för att göra en resa in bakom fiendens linjer i förklädnad för att kunna förhandla med Regia blir det helt plötsligt en äventyrsbok igen. Det får nästan förödande konsekvenser att tro att det funkar så i ett i övrigt mycket väl beskrivet krigshelvete, men bara nästan. Det löser sig lite för bra på slutet för att det ska kännas som om det är samma bok som de två första tredjedelarna. Men de två första tredjedelarna lyfter det med råge.

TLDR
Del två av trilogin om Västmark är lika bra som den första, men kunde varit ännu bättre om den inte slutade alltför smidigt och orealistiskt.

Nästa stopp: Bok tre.

 

[soda]

Nu har jag lyssnat på Attack Surface av Cory Doctorow, inläst av Amber Benson. Cirka 15 timmar - vilket kändes lite väl långt.

Boken handlar om Masha, som jobbar med cybersäkerhet (typ antiterrorism, dvs. aggressivt spioneri). För mig känns det trovärdigt i stora delar. Med rollspelsglasögonen på känns IT-säkerhet något som jag aldrig sett i ett spel fast det verkligen borde finnas där i moderna eller futuristiska settings. Självklart försöker någon att spionera på dig. Någon klantskalle i ditt team kommer få sin telefon infekterad och alla samtal ni har avlyssnade av era fiender.

Hur som helst. Demokrati och teknologi är intressant, handlingen är inte superspännande, och det blir ibland lite tjatigt (Masha tänker till 90 % på sina "compartments" och någon tidigare crush). Kunde ha varit kortare. 3/5

 

[Bolongo]

Jag har läst Project Hail Mary av Andy Weir. Alltså samma författare som skrev The Martian, och det märks.

Detta är hård SF, den hårdast möjliga, med en ensam (nåja, nästan ensam) man som måste lösa en serie vetenskapliga/tekniska problem. Den här gången står hela mänsklighetens överlevnad på spel, inte bara en person.

Plus: det är en sidvändare. Weir har bra flyt i språket, och nya svårigheter och/eller insikter presenteras i ett lagom tempo för att jag hela tiden skall vara nyfiken på vad som händer härnäst.

Neutralt: det är "kompetensporr". Huvudpersonen, och de flesta andra medverkande, är väldigt bra på det han gör, och låter (oftast) inte känslor och sådant larv stå i vägen för ett kyligt uträknande av optimala lösningar. Vissa gillar detta, andra inte.

Minus: karaktärsporträtten är väldigt ytliga. Huvudpersonen är som ett idealiserat självporträtt skrivet av en NO-lärare.

Inte det bästa jag läst, och inget jag kommer att återvända till, men väldigt habilt utfört. 3/5.

P.S. Den svenska översättningen är väldigt, väldigt märklig på flera ställen. Läs på engelska, är min rekommendation.

 

[Cybot]

Jag har läst Gideon the Ninth, en fantasy-roman av Tamsyn Muir.

Det är den trashigaste, men kanske också en av de bästa och modigaste böckerna jag har läst på länge.

En fantastisk historia om hur Gideon, bokens protagonist, dras in i en mord&politik plot när de nekromantiska adelshusen tävlar om att utse nästa generation av den odödliga kejsarens närmaste underhuggare. Boken har ett levande språk som drar dig in i berättelsen på bara ett par sidor och skiter fullständigt i alla konventioner om hur man skriver fantasy. Så inga kartor eller långa expositioner och medans nekromanti är en central del av storyn (det är fantasy, eller kanske sci-fantasy?) så har den sin egen take och behandlar det som en helt naturlig del av storyn som inte behöver förklaras mer än vad American Psycho bryr som om att förklara ekonomi eller Mordet på Orientexpressen försöker förklara europeisk tågtrafik.
Det är helt enkelt en bok som vågar tro på sig själv och är skriven för att vara en bra bok, inte för att ticka av läsarens fetisher.

Det är också den trashigaste boken, med en huvudkaraktären som är den mest fanfic-iga jag har någonsin läst. En föräldralös rebellisk tonåring med fuck-you attityd som föds upp i en nekromantisk dödskult och ingår ett deal med sin bitchiga tonårsrival (som råkar vara ett nekromantiskt geni) om att bli hennes dödsknight, komplett med svärd, döskallesmink och solglasögon. Allt detta är såååå ocoolt men som karaktären fortsätter ha på sig även när det inte längre är nödvändigt. Det enda som saknas är läderjackor och motorcyklar.

För att summera boken. Det är helt enkelt den bästa boken någonsin skriven av en fjortis i en 35-årig kvinnas kropp.

5 av 5 trashiga döskallar.

 

[God45]

Jag har läst Gideon the Ninth, en fantasy-roman av Tamsyn Muir.

Det är den trashigaste, men kanske också en av de bästa och modigaste böckerna jag har läst på länge.

En fantastisk historia om hur Gideon, bokens protagonist, dras in i en mord&politik plot när de nekromantiska adelshusen tävlar om att utse nästa generation av den odödliga kejsarens närmaste underhuggare. Boken har ett levande språk som drar dig in i berättelsen på bara ett par sidor och skiter fullständigt i alla konventioner om hur man skriver fantasy. Så inga kartor eller långa expositioner och medans nekromanti är en central del av storyn (det är fantasy, eller kanske sci-fantasy?) så har den sin egen take och behandlar det som en helt naturlig del av storyn som inte behöver förklaras mer än vad American Psycho bryr som om att förklara ekonomi eller Mordet på Orientexpressen försöker förklara europeisk tågtrafik.
Det är helt enkelt en bok som vågar tro på sig själv och är skriven för att vara en bra bok, inte för att ticka av läsarens fetisher.

Det är också den trashigaste boken, med en huvudkaraktären som är den mest fanfic-iga jag har någonsin läst. En föräldralös rebellisk tonåring med fuck-you attityd som föds upp i en nekromantisk dödskult och ingår ett deal med sin bitchiga tonårsrival (som råkar vara ett nekromantiskt geni) om att bli hennes dödsknight, komplett med svärd, döskallesmink och solglasögon. Allt detta är såååå ocoolt men som karaktären fortsätter ha på sig även när det inte längre är nödvändigt. Det enda som saknas är läderjackor och motorcyklar.

För att summera boken. Det är helt enkelt den bästa boken någonsin skriven av en fjortis i en 35-årig kvinnas kropp.

5 av 5 trashiga döskallar.

Det är verkligen amazing skräp som vältrar sig i och vet om hur over the top det är. Det är som bara de awesome bitarna av 40k och Tumblr fanfiction! I love it! Rekomenderas för alla som kan läsa.