WRNU:s Serieklubb 2022

[Khan]

Jag har läst Lois Lane: Enemy of the people av Greg Rucka och Mike Perkins



Tolv tidningar lång miniserie från 2019-2020, samlad i en volym.

Det här är skrivet och producerat efter ett gäng år av Trump, och oj vad det märks. Är det konstigt att en journalist på landets kanske ledande dagstidning inte gillas av det ledande skiktet i Washington? Särskilt när hon är något på spåren kopplat till hela det stora militärindustriella komplexet och deras kopplingar till just de ledande i Washington?

Det här är en bra deckarhistoria ur en journalists ögon. Visserligen förekommer båda stålmännen - Clark och tonårssonen Jonathan - men de är inte med så mycket som de skulle kunna vara, i ärlighetens namn knappt alls. Den som istället följer Lois Lane är Renée Montoya, the Question, som här blir en sorts livvakt och extra undersökare i journalismens namn. Men det är inte enkom av glädje, för när hon gör som superhjältar gör och använder sig av "förstärkta förhörsmetoder" vägrar Lois Lane ta emot det hon fått fram, för det är inte journalistiskt etiskt. Bra att det sätts ned fötter på den fronten.

En extra kul grej är en spåjler, och handlar om Montoya och

Spoiler

när hon återser Vic Sage, den första Question. Det blir en fantastisk diskussion om hur hela världen kollapsat ihop med andra världar och hur skevt och ptsd-framkallande det är för honom som dött och sedan plötsligt lever och... Psykoanalys av DC:s rebootade universum? Jag älskar det!

Tecknarmässigt är Perkins bra, men lite knepig på skuggorna. Det ser oft aut som om folk är smutsiga snarare än skuggade. Se exempel.

Det är bra tecknat, med sidkompositioner som känns bra trots att de är tajta och ofta knôkfulla av pratbubblor. Det är just skuggningen jag har svårt för. Men alltifrån actionscener till familjeglädje är välgjort. Såatte... Riktigt bra, men kunde varit bättre?

TLDR
Det här är superhjältande när det är som bäst för mig. Jordnära, med superhjältarna på lite avstånd och med fokus på hur deras existens och verklighet påverkar vanligt folk. Lois Lane är en välskriven och bra karaktär som gör ruskigt mycket kul i superhjältandets utkanter.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Jag har läst om Framtidens Arab vol 1-4 och dessutom den nya Volym 5, allihop av Riad Sattouf

Den här är vansinnigt bra. Läste de tidigare delarna för ett tag sedan, men läste om dem nu som en uppladdning inför volym 5.

En självbiografi om en trasig familj i en trasig tillvaro, där de slits mellan faderns önskan om att leva i Syrien med hans egen uppväxt som förebild, och moderns önskan om att leva i Frankrike, eller åtminstone i en mer modern tillvaro än det blev i den lilla byn utanför Homs.

Trasig familj?
Det är en enorm slitning mellan föräldrarna i samtliga volymer som bara växer och växer ju mer tiden går. Bokens stora stjärna är fadern. Han är jagsvag, men vill framåt, vill uppåt, vill bli någon, men misslyckas ständigt trots sina storslagna försök. Jag får hela tiden känslan av att han är missnöjd med sitt liv, men i sina ögon offrar sig steg för steg för sin familj. Han växte själv upp i extrem fattigdom, där han inte ens var säker på att han fick mat på bordet varje dag. Men nu har han en doktorstitel från Sorbonne, kan köpa mark och starta fruktträdgård, men slits hela tiden med sin jagsvaghet. Det hjälper inte riktigt i kulturkrocken mellan hans franska fru och hans familj och värld i Syrien. Fantastiskt välskrivet.

Sattouf då?
Det är först och främst Sattoufs historia. Han berättar med hjärta om sådant ett barn minns. Hur häftigt det är att äta mullbär som man plockat med sin far, hur hemskt det är att bli slagen i skolan, hur elaka barn kan vara mot varandra, etc. Men i volym 5 är han, mamman och ena lillbrorsan tillbaka i Frankrike och Sattouf lever ett någorlunda normalt tonårsliv. Han slits med klassiska tonårsproblem och försöker hantera sin identitet som arab, vilket ingen tror honom vara eftersom han nästan helt tappat sin barndoms arabiska och dessutom har blont hår efter sin mor.

Men det är också här boken tappar upplever jag. Barndomen i Syrien är intressantare än tonåren i Frankrike. En frånvarande far är också mer ointressant än en komplicerad (och ofta osympatisk) far som är närvarande. Fast det är inte konstigt att han är borta i volym 5, för volym 4 slutar med att relationen mellan honom och Sattoufs mor till slut kreverar. De skiljer sig, varpå pappan kidnappar den minsta lillbrorsan (!) med sig till Syrien. Det är en cliffhanger som heter duga, och det gör att volym fem har mycket att leva upp till.

Gör den det?
Nja. Det är aldrig dåligt, men det är definitivt inte lika intressant. Det är en vettig skildring av vardagen efter ett brutalt trauma, där ungarna går til skolan som vanligt och försöker koncentrera sig, men det inte går. Modern går djupare och djupare in i en depression, myndigheterna hjälper inte till trots att de borde, och så vidare. Det är för jäkligt, men för läsaren blir det mest fokus på Sattoufs tonår och pubertet, för det är det han själv minns från denna tid. Det är inte lika gripande som det som händer precis utanför bild.

Fram tills det sista kapitlet när de möter fadern igen. Han har kommit till Frankrike för att försöka övertala de båda andra sönerna att följa med honom till Syrien. Då tar hela boken fart så det bara sjunger om det. Slutet höjer hela boken med en halvmil.

Nu är det bara att vänta på volym sex, som också ska vara den sista. Den ges ut på svenska någon gång under sommaren har de sagt på Cobolt förlag. Det kan inte bli sommar snart nog.

TLDR
Läs hela Framtidens Arab. Det är en fantastisk läsning.

 

[JohanL]

Lois Lane: Enemy of the people

En kul grej som både görs med Lois Lane här och med Jimmy Olsen i hans serie nyligen är att de har möjligheten att omedelbart lösa alla materiella problem genom att kalla på Superman, men att de helst inte vill eftersom de vill kunna visa att de klarar sig på egen hand. Rimligt, faktiskt.

 

[Khan]

Jag har läst Bone av Jeff Smith

Oj. Var ska man ens börja. Det här är ett gigantiskt verk på över 1300 sidor, och mer än ett och ett halvt kilo i den samlingsvolym med allt i som jag läste. Det är också en av de mest välplanerade, välritade, välstrukturerade och välberättade fantasyberättelser jag läst.

Men det är också en historia som verkligen inte borde funka.

Huvudpersonerna
Våra huvudpersoner är nämligen absurda cartoons. De ser ut som om de hör hemma i valfri Kalle Anka-tidning. De tål orimliga mängder stryk, förvrids av sina känslolägen till galna proportioner, och ingen av dem har ens byxor på sig. De tre kusinerna Fone, Phoney och Smiley Bone tecknas till och med annorlunda än allt annat i storyn. Plattare, blankare, mindre skuggat, mer cartoony helt enkelt. När de syns mot den betydligt mer realistiskt tecknade bakgrunden, eller alla de genuint skrämmande monstren är det omöjligt att det skulle funka. Men det gör det. Galet nog.

Det förekommer en del cartoon-humor även i andra karaktärer och händelsekedjor genom sviten, men på det stora hela är det 90/10 cartoon/realism för kusinerna Bone, 10/90 för allt annat. Det dryper också av humor i alla lugna stunder, särskilt i handlingens första tredjedel.

Story och handling
Allt börjar med att dessa tre karaktärer kraschlandar av en slump rakt ner i en stor dal fylld av en ganska myspysig sagostämning. Lågintensiv vardag med några monster i skogen, talande djur, knasiga och lättlurade bybor i den lokala bypuben, etc. Men sedan spårar det ur, steg för steg. Bort från sagan, in i renodlad fantasy. Det börjar komma profetiska drömmar, onda magiker, heliga krigare, en snäll drake, en borttappad monark i förklädnad som måste återta sitt förlorade kungadöme, och när vi börjar närma oss slutet av sviten handlar det hela om krig och belägringar, en urgammal drakgud, världens undergång och allt annat som hör den mest episka av episk fantasy till.

Hur i hela halva Härjedalen Smith lyckas göra detta går inte riktigt att beskriva, för allt är djupt rotat i karaktärerna, och en långsamt stegrande eskalering, som man inte riktigt ser för att man blir så gripen att man bara köper allt och kör vidare. Det känns inte mysko förrän man måste förklara det för andra.

Bild och konst
Bone var ursprungligen helt svartvit, men det finns en modernare färglagd utgåva också. Jag har läst den svartvita.

Jeff Smith är banne mig bland det bästa jag sett i sidkomposition. Det är aldrig svårt att förstå siktlinjer, eller hur folk har rört sig trots ibland rätt stora hopp mellan rutorna. Tecknarmässigt ruta för ruta är det också ruskigt bra. Att få kusinerna Bone att funka med den nästan 100% realistiska bakgrunden och människorna borde inte gå. Men det gör han. När han sedan lägger på en rejäl dos skräck, då blir jag så imponerad att jag tappar hakan två och en halv meter.

För det är många sekvenser i Bone som är genuin skräck. Skurken The Hooded One är läskig på riktigt. Monstrens kung, Kingdok, är också fantastiskt skrämmande redan i sin design, fast han mest ser ut som ett hårigt hyggelmonster.

TLDR
Det här är bra. Rent vansinnigt bra. Jag lånade den av en kompis, men det första jag gjorde när jag läst klart var att lägga in den i varukorgen på SFbokhandelns hemsida. För den här måste jag äga.

Rekommenderas till alla som gillar serier, fantasy, humor, eller att läsa överhuvudtaget. En modern klassiker väl värd sina tio Eisner, elva Harvey och alla andra priser den fått.

Läs den.

 

[Ulfgeir]

Jag måste skaffa så jag får Bone komplett. Har bara fram till The Great Cow Race har jag för mig. Men den är underbart gjord.

 

[Khan]

Jag har läst Fritz the Cat av R. Crumb

R. Crumb
R. Crumb är i allmänhet en ENORM gigant inom undergroundrörelsens serier i USA. Han var aktiv redan på sextiotalet, och är fortfarande gång, om än på sparlåga. Gubben blir ju ändå 80 nästa år.

Hans mest kända verk är just Fritz the Cat, som till och med blev spelfilm i regi av Ralph Bakshi. Crumb själv avskydde filmen, trots att den bygger rakt av på flera av de större plåttlajns som han själv har skrivit om farbror Fritz.

Crumb i Sverige
Utan att ha gjort några som helst efterforskningar på ämnet är jag bombsäker på att svenska serieskapare har läst Crumb, särskilt de som växte upp på sjuttio- och åttiotalen. De läste nog mycket. Massor. Antagligen andra serieskapare i Crumbs umgänge också.

Pirinens stil är utan tvekan inspirerad av Crumbs hårda tusch och arbete med hatchning. Skämten är grova och vidriga och fruktansvärda, på ett sätt som jag lätt kan se speglas i Pyton och Mega-Pyton. Nu tror jag inte tillräckligt gott om Simon Gärdenfors för att tro han ska ha koll på något alls, men hans humor kan nog ha hittat sina första idéer här.

Flera oväntade farbröder har också varit inblandade i den här boken, rent konkret. Textningen är gjord av Fabian Göransson, och omslaget är färglagt av självaste Per Åhlin! Det ni.

Själva boken
Det här är allt om Fritz the Cat. Allt som getts ut genom åren. Det börjar till och med från allra fösta början, med en gullig serie om när Fritz fortfarande är en riktig katt som bor hos barnen i familjen Crumb och är med om vardagliga kattäventyr. Den här gjorde alltså Crumb när han fortfarande var barn och ritade serier ihop med sina bröder. Tänker Pelle Svanslös, typ. Han bråkar lite med andra katter, väntar på mat vid matskålen, klättrar i något träd, etc. Rätt gulligt.

Men resten är verkligen inte gulligt. Alls.

För när Fritz förvandlats till en antropomorf katt i en värld fylld av antropomorfa djur, då blir han något helt annat. Crumb själv är rätt hämmad, tystlåten, och så vidare. Fritz är allt han inte är. Ett sätt att leva ut alla hämningar så det bara skriker om det. I de många olika historierna blir det alltifrån naket och sex, till våld, orgier, knark, mer knark, ännu mer knark, våldtäkt, mord, nakna bröst, absurda sexfantasier, sex, BDSM, knark igen, rasism, och allt möjligt mer på alla möjliga sätt. Den första "vuxna" storyn slutar med en romantisk fade to black när Fritz och hans syster har incestsex i regnet efter ett nakenbad. Det ni.

Det som chockar mig är att det är väldigt lite som känns som om det är skrivet för en läsare. Det är mängder med grejer med som är chockerande, än idag. Men det är aldrig punchline, eller fokus, om det låter vettigt. Det är en skildring av en chockerande katt som gör chockerande saker i en chockerande värld. Det är aldrig "jag får inte säga det här men jag gör det ändå, vad ska du göra åt det?" som jag fått från många Pyton-serier, tex. Det bara är.

Känslan efter att ha läst boken är att jag borde ta en dusch, men också att jag fått en inblick i en internskämtskultur som är ohyggligt grovkornig, men ändå ofarlig.

Problemet är bara att även en jargong som är oskyldigt grovkornig reproducerar skit.

Rasismen
Det finns nämligen en sak som är chockerande och inte går att låta bli att fokusera på. Och det är rasismen. Det är mängder med rasistiska stereotyper i boken, särskilt i den när Fritz blir hemlig agent och åker till Kina. Då "platal alla kineser så häl" och är tecknade som en oformlig massa av råttor. Jisses. De svarta målas oftast som kråkor, men det finns undantag, och tittar man på en annan av Crumbs skapelser, Angelfood McSpade, blir det genuint obekvämt. Crumb har försvarat sig med att det handlar om en kommentar på de rasistiska stereotyper han själv växte upp med, och att han aldrig varit medvetet rasistisk.

Jag är ändå skeptisk. Det här är genuint obekvämt på ett sätt långt mer än det som är menat att vara chockerande. Det är inte kul.

TLDR
Det här är seriehistoria. Men är det bra? Vete fan. Jag gillar ju inte den här grovkornigheten, personligen. Att läsa en bok där man tycker om exakt noll av personerna (och det är meningen att det ska vara så) är inte min grej heller.

Jag tror det här är en bok man kan rekommendera till alla som vill läsa seriehistoria, och/eller har tolerans för mycket äckel. För det är nog där det landar.

 

[Khan]

Jag har läst Reckless: Follow Me Down av Ed Brubaker och Sean Phillips



Den femte volymen om Reckless är här! I åttiotalets noir-sunkiga Kalifornien är det dags för ett nytt fall för vår problemfixare. Den här gången har en kompis svärdotter försvunnit och Reckless ger sig ut för att leta efter henne. På vägen hamnar han bland vägpirater, mord och våld, hälare och allt möjligt som hör till.

Det här är en mellanvolym. Varken bättre eller sämre än genomsnittet, men lite tommare. Jag engagerades mer i de få delar i slutet som ligger längre fram i tiden, där den i huvudhandlingen 30årige Ethan Reckless blivit hela femtiofem. Där får vi se en hel del karaktärsutveckling.

Men fallet i sig? Riktigt bra skrivet, vältecknat och allt annat som man förväntar sig av B&P vid det här laget. Gillar du det andra de gjort, är det här mer av samma. På det bästa av sätt. Rekommenderas.

 

[JohanL]

Reckless

Den solblekta pastell-noiren funkar väldigt bra, tycker jag. Vill man ha natt&skuggor-noiren ska man läsa Criminal i stället. Eller, man ska läsa bägge, för allt det här är bland det bästa som gjorts på seriesidan.

(Det man kan hoppa över är Kill or Be Killed.)

 

[Khan]

Den solblekta pastell-noiren funkar väldigt bra, tycker jag. Vill man ha natt&skuggor-noiren ska man läsa Criminal i stället. Eller, man ska läsa bägge, för allt det här är bland det bästa som gjorts på seriesidan.

(Det man kan hoppa över är Kill or Be Killed.)

Totalt instämmande från min sida. Kill or be killed är det enda jag läst av B&P som jag tyckt är kass. Fatale är inte jättebra, men det är inte alls lika dåligt. Men allt som det står Criminal eller Reckless på är som allra minst läsvärt, oftast fantastiskt.

 

[Gurgeh]

Jag gillade även Kill or Be Killed. Det enda jag läst av dem som jag blivit besviken på är del två av Incognito. (Del ett var bra.)

 

[Khan]

Jag har läst Dark Night av Paul Dini och Eduardo Risso



Det här är någon sorts mysko blandning av självterapi och självbiografi. Paul Dini berättar om hur han blev brutalt misshandlad under ett rån, och hur han tar sig tillbaka till vardagen igen. Men innan vi kommer dit är det en lång setup. Dini berättar om sig själv, sin barndom, sin väg uppåt i livet och hur han känner sig längst upp i karriären och längst ner på den sociala stegen samtidigt när allting händer.

Här får vi som läsare mängder med bakgrund om hur det gick till bakom kulisserna på WB under nittiotalet när Dini jobbade på den animerade Batman. Hur han försöker dejta samtidigt som han jobbar ohemult mycket, hur han håller pojkdrömmar och dagdrömmar vid liv och kanaliserar dem ner i sitt skrivande. Det har resulterat i emmys, bra karriär och mycket prestige i branschen.

Men när han sedan blir brutalt, brutalt, misshandlad, då brister det. Dini börjar argumentera på vad han borde gjort, borde ha tänkt, borde ha förstått. En efter en dyker de många av "hans" karaktärer upp - Jokern, Batman, Harley Quinn och alla de andra - och argumenterar med / pratar med / skäller ut honom under rehabiliteringen. Riktigt snyggt skildrat av hur en närapå överaktiv fantasi kan vändas mot en.

TLDR
Bra skildring av ett batmannära liv när det plötsligt gick åt fanders. Rekommenderas varmt.

 

[Khan]

Jag har läst American Splendor av Harvey Pekar och diverse tecknare



Det här är en samlingsvolym med de två första samlingarna samlade i en samling lagom till att filmen dök upp.

Såatte… Vad är det här?
Det här är en vardagsskildring av livet i Cleveland, Ohio under sextio- och sjuttiotalet. Allt genom Hervey Pekars ögon, tecknat av hans många kompisar i indieseriesvängen. Alltihop gavs från början ut i serietidningsformat på vinst och förlust av Pekar själv.

Pekar är en grymt bra berättare. Rent av fantastisk emellanåt. Han skildrar ögonblicksbilder ur sitt liv som helt vanlig farbror i en allmänt meh stad på dekis i amerikanska mellanvästern, där han ha rett allmänt meh kontorsjobb med att hålla koll på pappersarbetet i ett sjukhus. Men genom välanvända berättartekniker blir det läsvärt, intressant, till och med djupt gripande ibland.

Men Pekar skildrar sig definitivt inte i någon sorts hjälteljus. Han ser till att målas som en slafsig och hafsig slöfock, med begynnande kulmage och flint, fläckar på tröjan och så vidare. Inte minsta försök till romantisering här inte. Han är grinig, ogin, snål, har kort stubin, och bryr sig oftast inte om vad folk tycker om honom. En fascinerande karaktär, inte bara fascinerande berättare.

Historierna är berättade på olika sätt och om olika ting. Ibland är det bara en konversation i en hiss Pekar minns. Någon gång handlar det om när han går och köper bröd i det lokala bageriet. Ibland pratar han direkt till läsaren på ett sätt som mest påminner om en ståuppkomikers tilltal, där han står rakt upp och ner utan bakgrund eller något annat.



Jaha… Så någon sorts indie-vardag utan handling?
Njae, inte riktigt. Pekars liv är i huvudroll, och även om det oftast är en detalj ha fokuserar på - som en granne han inte är sams med, eller en diskussion om jazzplattor mellan honom och en kollega - är det tydligt att tiden rullar på. En av de mer gripande sekvenserna är en lång berättelse om när han gifter om sig, men knappt hinner mer än gifta sig förrän hans röst går sönder och hans fru tvingas sköta all konversation åt honom i månader. Livet rullar på, och det är både stort och smått som avhandlas. Se det som en löst sammansatt novellsamling.

Men framför allt är det här en ögonblicksskildring av helt vanligt Amerika på ett vansinnigt bra sätt. Ett tvärsnitt av när och var Pekar skrev dem, och det blev seriehistoria på köpet. Allt i stiligt svartvitt. Jag rekommenderar den här till allt och alla.

Nu ska jag se om jag kan hitta några av hans andra album.

 

[Nero]

Jag har läst American Splendor av Harvey Pekar och diverse tecknare

View attachment 10826

Det här är en samlingsvolym med de två första samlingarna samlade i en samling lagom till att filmen dök upp.

Såatte… Vad är det här?
Det här är en vardagsskildring av livet i Cleveland, Ohio under sextio- och sjuttiotalet. Allt genom Hervey Pekars ögon, tecknat av hans många kompisar i indieseriesvängen. Alltihop gavs från början ut i serietidningsformat på vinst och förlust av Pekar själv.

Pekar är en grymt bra berättare. Rent av fantastisk emellanåt. Han skildrar ögonblicksbilder ur sitt liv som helt vanlig farbror i en allmänt meh stad på dekis i amerikanska mellanvästern, där han ha rett allmänt meh kontorsjobb med att hålla koll på pappersarbetet i ett sjukhus. Men genom välanvända berättartekniker blir det läsvärt, intressant, till och med djupt gripande ibland.

Men Pekar skildrar sig definitivt inte i någon sorts hjälteljus. Han ser till att målas som en slafsig och hafsig slöfock, med begynnande kulmage och flint, fläckar på tröjan och så vidare. Inte minsta försök till romantisering här inte. Han är grinig, ogin, snål, har kort stubin, och bryr sig oftast inte om vad folk tycker om honom. En fascinerande karaktär, inte bara fascinerande berättare.

Historierna är berättade på olika sätt och om olika ting. Ibland är det bara en konversation i en hiss Pekar minns. Någon gång handlar det om när han går och köper bröd i det lokala bageriet. Ibland pratar han direkt till läsaren på ett sätt som mest påminner om en ståuppkomikers tilltal, där han står rakt upp och ner utan bakgrund eller något annat.

View attachment 10827

Jaha… Så någon sorts indie-vardag utan handling?
Njae, inte riktigt. Pekars liv är i huvudroll, och även om det oftast är en detalj ha fokuserar på - som en granne han inte är sams med, eller en diskussion om jazzplattor mellan honom och en kollega - är det tydligt att tiden rullar på. En av de mer gripande sekvenserna är en lång berättelse om när han gifter om sig, men knappt hinner mer än gifta sig förrän hans röst går sönder och hans fru tvingas sköta all konversation åt honom i månader. Livet rullar på, och det är både stort och smått som avhandlas. Se det som en löst sammansatt novellsamling.

Men framför allt är det här en ögonblicksskildring av helt vanligt Amerika på ett vansinnigt bra sätt. Ett tvärsnitt av när och var Pekar skrev dem, och det blev seriehistoria på köpet. Allt i stiligt svartvitt. Jag rekommenderar den här till allt och alla.

Nu ska jag se om jag kan hitta några av hans andra album.

Lånade på bibblan och gillade Splendor mycket. Helt eget grepp!