WRNU:s Serieklubb 2022
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har banne mig det. Eller, morsan fick ett gäng samlade Mulle av Lena Furberg i julklapp. De kan jag lätt tänka mig att läsa om.
Jag läste klart två serier igår.
Först Port of Earth vol. 1
Aliens kommer! Men inte för att invadera, utan för att jorden råkar vara väl positionerat för att sätta upp en bensinmack (eller ja, vattenmack) i deras stora bränsleimperium. Jorden har en massa flytande vatten, vilket tydligen är en grej. De behöver inte så mycket vatten att det är ett problem, så resultatet blir helt enkelt en affärsöverenskommelse. Aliens får ha sin mack, och människan får tillgång till teknologin som kan göra om vatten till jättemycket energi i princip gratis.
Så all is well? Tja, mnja, mnjae. Energikrisen är plötsligt löst över en natt, men det resulterar i massarbetslöshet och kollapsade ekonomier, även om typ Exxon och Tesla såklart tjänar multum. Plus att alla alien-raser inte är kompatibla med människor. En del av dem har helt obegripliga eller allmänfarliga vanor eller biologier. Kommunikation är svårt. Egentligen ska alla aliens som kommer för att tanka sina skepp hålla sig till macken, men en del av dem bryr sig inte så mycket om reglerna. Serien handlar om två av de säkerhetsstyrke-soldater vars jobb det är att skydda människor och aliens från varandra.
Det här är en förvånansvärt nyanserad scifi-story. Är den här macken netto-bra eller netto-dålig? Jag vet inte. "För vem", är väl en relevant fråga. Serien har, upplever jag, inga superenkla svar vilket jag uppskattar. Jag kommer att vilja läsa vidare.
Sen läste jag också Blade Runner 2019 vol. 1.
Alltså. Väldigt typisk blade runner-story, väldigt vältecknad. Ovanligt många kvinnor som inte är replikanter. Jag gillade den.
Först Port of Earth vol. 1
Aliens kommer! Men inte för att invadera, utan för att jorden råkar vara väl positionerat för att sätta upp en bensinmack (eller ja, vattenmack) i deras stora bränsleimperium. Jorden har en massa flytande vatten, vilket tydligen är en grej. De behöver inte så mycket vatten att det är ett problem, så resultatet blir helt enkelt en affärsöverenskommelse. Aliens får ha sin mack, och människan får tillgång till teknologin som kan göra om vatten till jättemycket energi i princip gratis.
Så all is well? Tja, mnja, mnjae. Energikrisen är plötsligt löst över en natt, men det resulterar i massarbetslöshet och kollapsade ekonomier, även om typ Exxon och Tesla såklart tjänar multum. Plus att alla alien-raser inte är kompatibla med människor. En del av dem har helt obegripliga eller allmänfarliga vanor eller biologier. Kommunikation är svårt. Egentligen ska alla aliens som kommer för att tanka sina skepp hålla sig till macken, men en del av dem bryr sig inte så mycket om reglerna. Serien handlar om två av de säkerhetsstyrke-soldater vars jobb det är att skydda människor och aliens från varandra.
Det här är en förvånansvärt nyanserad scifi-story. Är den här macken netto-bra eller netto-dålig? Jag vet inte. "För vem", är väl en relevant fråga. Serien har, upplever jag, inga superenkla svar vilket jag uppskattar. Jag kommer att vilja läsa vidare.
Sen läste jag också Blade Runner 2019 vol. 1.
Alltså. Väldigt typisk blade runner-story, väldigt vältecknad. Ovanligt många kvinnor som inte är replikanter. Jag gillade den.
Jag har nu också läst album 3 och 4 av The Book of Chaos.
Jag skrev om 1 och 2 här.
3 och 4 är fortsatt helt makalöst snygga. däremot är framför allt en del av slutet av del 3 ganska… svårläst. Alltså, som i att det är svårt att hänga med i vad som faktiskt händer, hur saker förhåller sig till varandra, vad som händer i vilken ordning. Det kanske är medvetet, men för mig blev det något som drog ner.
Överlag får jag nog säga att de här fyra albumen var värda både pengarna och tiden. Det är fullt möjligt att jag återvänder till dem – de är som sagt framför allt väldigt snygga, och jobbar jäkligt bra med sense-of-scale och miljöer och så. Delar av det här skulle jag kunna tänka mig sno till något rollspelsaktigt. Eller så njuter jag bara av det som det är.
Hur som helst: rekommenderas.
Jag skrev om 1 och 2 här.
3 och 4 är fortsatt helt makalöst snygga. däremot är framför allt en del av slutet av del 3 ganska… svårläst. Alltså, som i att det är svårt att hänga med i vad som faktiskt händer, hur saker förhåller sig till varandra, vad som händer i vilken ordning. Det kanske är medvetet, men för mig blev det något som drog ner.
Överlag får jag nog säga att de här fyra albumen var värda både pengarna och tiden. Det är fullt möjligt att jag återvänder till dem – de är som sagt framför allt väldigt snygga, och jobbar jäkligt bra med sense-of-scale och miljöer och så. Delar av det här skulle jag kunna tänka mig sno till något rollspelsaktigt. Eller så njuter jag bara av det som det är.
Hur som helst: rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst On a Sunbeam av Tillie Walden
Oj. Den här var oväntat tung.
Det här är en ovanlig typ av SF. Lågmäld och närapå tekniklös, med fokus på framför allt hur tekniken påverkat och förändrat världen snarare än science i sig självt.
Vi har två tidslinjer att följa. Vi börjar med vår huvudperson Mia som får jobb på ett skepp som reparerar hus och byggnader som kraschat ut i rymden. Ena dagen är det ett gammalt varuhus som ska bli lägenheter, nästa är det ett tempel som ska bli bryggeri. De fyra som bor tillsammans på det lilla skeppet är en tajt grupp, och Mia blir snart en del av gänget. Parallellt får vi följa Mia när hon går i gymnasiet och hur hon blir vän med en annan outsider (Grace) där. Vänskapen blir något mer över tid, och de båda blir ett par. Men vi vet ju att Mia inte är med Grace i nutid? Vad hände egentligen?
Över tid flätas de båda tidslinjerna samman, med lite utvikningar till olika rollfigurers bakgrund och fördjupningar i deras känsloliv. Det är riktigt, riktigt bra. Manus samarbetar närapå perfekt med bild, och långa tysta sektioner får sällskap av välgrundad dialog utan att texten tar över. För det är mycket i det här som är ren mood piece, alltså att världen är stor och vi är oändligt små i den. Men vi har åtminstone varandra. Långa svepande bilder i rymdens väldiga tystnad, stora miljöer där små små karaktärer rör sig i botten, och ständigt närvarande stjärnhimmel utan slut. Färgskalan är svartvit med inslag av gråblått i den ena tidslinjen, rödbrunt i den andra och båda när de går ihop. Det är vackert, men samtidigt obekvämt. Det känns verkligen som att man är på en plats man inte förstår, och inte kommer förstå hur mycket man än försöker. Men vi har åtminstone varandra.
TLDR
Bra, närapå tekniklös, SF. Rekommenderas främst för sina karaktärsstudier och riktigt effektiva bilder.
Oj. Den här var oväntat tung.
Det här är en ovanlig typ av SF. Lågmäld och närapå tekniklös, med fokus på framför allt hur tekniken påverkat och förändrat världen snarare än science i sig självt.
Vi har två tidslinjer att följa. Vi börjar med vår huvudperson Mia som får jobb på ett skepp som reparerar hus och byggnader som kraschat ut i rymden. Ena dagen är det ett gammalt varuhus som ska bli lägenheter, nästa är det ett tempel som ska bli bryggeri. De fyra som bor tillsammans på det lilla skeppet är en tajt grupp, och Mia blir snart en del av gänget. Parallellt får vi följa Mia när hon går i gymnasiet och hur hon blir vän med en annan outsider (Grace) där. Vänskapen blir något mer över tid, och de båda blir ett par. Men vi vet ju att Mia inte är med Grace i nutid? Vad hände egentligen?
Över tid flätas de båda tidslinjerna samman, med lite utvikningar till olika rollfigurers bakgrund och fördjupningar i deras känsloliv. Det är riktigt, riktigt bra. Manus samarbetar närapå perfekt med bild, och långa tysta sektioner får sällskap av välgrundad dialog utan att texten tar över. För det är mycket i det här som är ren mood piece, alltså att världen är stor och vi är oändligt små i den. Men vi har åtminstone varandra. Långa svepande bilder i rymdens väldiga tystnad, stora miljöer där små små karaktärer rör sig i botten, och ständigt närvarande stjärnhimmel utan slut. Färgskalan är svartvit med inslag av gråblått i den ena tidslinjen, rödbrunt i den andra och båda när de går ihop. Det är vackert, men samtidigt obekvämt. Det känns verkligen som att man är på en plats man inte förstår, och inte kommer förstå hur mycket man än försöker. Men vi har åtminstone varandra.
TLDR
Bra, närapå tekniklös, SF. Rekommenderas främst för sina karaktärsstudier och riktigt effektiva bilder.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Vimmelgrind 1 & 2 av Mats Källblad
Den här marknadsförs som allåldersserie, och jodå, det är det nog. På samma sätt som folk kan läsa 91:an när de är 10 likaväl som när de är 90 kan alla däremellan läsa albumen om Vimmelgrind.
Jag har tidigare läst den fjärde delen i serien, men det är inget som krånglar att läsa dem i oordning, känner jag. Tvärtom var det skoj att känna igen lite bitar i det stora landskapspusslet som kommer här.
Båda gångerna är ett stort karaktärsgalleri där alla har sina egna trådar att dra i, och de påverkar ofta vad som händer andra utan att själva riktigt förstå det. Allt i en gemytlig och småtrevlig byalagsmiljö. Här har vi en ort ur tiden där folk visserligen har mobiler, men brevbäraren fortfarande kan cykla till alla i distriktet med frankerade handskrivna brev. Allt är fångat i någon sorts evigt sommarlov där barnen kan leka, de vuxna kan krångla och allt bara flyter.
Jag gillar Mats Källblad. Det här är inget undantag. Men här är det underhållning, och även om man kan skönja hans fantastiska språk och landsbygdspatos mellan rutorna är det inte det där fokus ligger. Här är det en bra historia som ska roa folk som gäller. Och det är det ju inget fel på.
Den här marknadsförs som allåldersserie, och jodå, det är det nog. På samma sätt som folk kan läsa 91:an när de är 10 likaväl som när de är 90 kan alla däremellan läsa albumen om Vimmelgrind.
Jag har tidigare läst den fjärde delen i serien, men det är inget som krånglar att läsa dem i oordning, känner jag. Tvärtom var det skoj att känna igen lite bitar i det stora landskapspusslet som kommer här.
Båda gångerna är ett stort karaktärsgalleri där alla har sina egna trådar att dra i, och de påverkar ofta vad som händer andra utan att själva riktigt förstå det. Allt i en gemytlig och småtrevlig byalagsmiljö. Här har vi en ort ur tiden där folk visserligen har mobiler, men brevbäraren fortfarande kan cykla till alla i distriktet med frankerade handskrivna brev. Allt är fångat i någon sorts evigt sommarlov där barnen kan leka, de vuxna kan krångla och allt bara flyter.
Jag gillar Mats Källblad. Det här är inget undantag. Men här är det underhållning, och även om man kan skönja hans fantastiska språk och landsbygdspatos mellan rutorna är det inte det där fokus ligger. Här är det en bra historia som ska roa folk som gäller. Och det är det ju inget fel på.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Hjältedåd av Daniel Thollin
Vår huvudperson är den unge Flamman. Han är den ende superhjälten i en liten ort på landsbygden, någonstans i Sveriges tidiga nittiotal. Men egentligen heter han Folke och är gravt fascinerad av superhjältar och serier. Det är en typ av verklighetsflykt, en fristad från sin alkoholiserade pappa och mobbarna i skolan, och manifesteras främst i den hemmabyggda superhjältedräkt han bär så fort han kan. Trots pappas förbud. Nu har det dykt upp en mystisk bil i området. I Folkes fantasier räddar Flamman folk från de onda kidnapparna som kör den, men hur är det egentligen i verkligheten?
Thollin är grym på att teckna. Riktigt, riktigt grym. Det här är det närmaste vi kommer Jeff Lemires tecknarstil i Sverige, och Thollin är mästerlig på att skildra samma typ av melankoliska landsbygd i svartvitt som Lemire. Ofta är det tyst, och bilderna får tala för sig själva. Pratbubblorna är ofta korta, fåordiga. Det ger en känsla av ensamhet och att det är svårt att kommunicera. Det förstärker rädslan Folke har för sin farsa och mobbarna, och isolerar honom på ett riktigt snyggt sätt.
Men det är inte lika bra som det kunde varit. Massor i serien är bra, men framför allt slutet drar ner det lite grann. Det blir för bra och fint och sockersött. Jag hade nog hellre haft slutet mindre definitivt och mer öppet. Men vägen dit är jättebra, och framför allt Thollins teckningar är magnifika.
TLDR
Bra, men inte lika bra som självbiografin.
Vår huvudperson är den unge Flamman. Han är den ende superhjälten i en liten ort på landsbygden, någonstans i Sveriges tidiga nittiotal. Men egentligen heter han Folke och är gravt fascinerad av superhjältar och serier. Det är en typ av verklighetsflykt, en fristad från sin alkoholiserade pappa och mobbarna i skolan, och manifesteras främst i den hemmabyggda superhjältedräkt han bär så fort han kan. Trots pappas förbud. Nu har det dykt upp en mystisk bil i området. I Folkes fantasier räddar Flamman folk från de onda kidnapparna som kör den, men hur är det egentligen i verkligheten?
Thollin är grym på att teckna. Riktigt, riktigt grym. Det här är det närmaste vi kommer Jeff Lemires tecknarstil i Sverige, och Thollin är mästerlig på att skildra samma typ av melankoliska landsbygd i svartvitt som Lemire. Ofta är det tyst, och bilderna får tala för sig själva. Pratbubblorna är ofta korta, fåordiga. Det ger en känsla av ensamhet och att det är svårt att kommunicera. Det förstärker rädslan Folke har för sin farsa och mobbarna, och isolerar honom på ett riktigt snyggt sätt.
Men det är inte lika bra som det kunde varit. Massor i serien är bra, men framför allt slutet drar ner det lite grann. Det blir för bra och fint och sockersött. Jag hade nog hellre haft slutet mindre definitivt och mer öppet. Men vägen dit är jättebra, och framför allt Thollins teckningar är magnifika.
TLDR
Bra, men inte lika bra som självbiografin.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Esther's Notebooks av Riad Satouff
Anekdoter från en riktig flicka i riktiga Paris, som berättar om sitt riktiga liv för Riad Satouff. Han tecknar ner dem i historier på en sida, ibland löst sammanhängande, men allra oftast inte.
Det här är en ingång i hur det är att vara tio idag. Esther är inte mobbad, men heller inte populärast i klassen. Hon leker med kompisar, men ofta förvånansvärt mycket vuxenhet har tagit sig in i lekarna. Det är drömmar om en egen iPhone, folk som är tuffa för att de har samma kläder som stora franska kändisar, glädje och sorg och allt vanligt som hör livet till. Storebror är en idiot, pappa är bäst, kompisar är bra att ha.
Jag är chockad över hur illa jag tar åt mig när barnen är elaka mot varandra, för det är de då och då. Kompisar som dissar varandra och ALDRIG VILL VARA MED DIG IGEN blir läskigt, trots att de leker fint igen på nästa sida. De positiva sidorna är många de med, men jag är överraskad vid hur grova ord och elakheter som förekommer redan när ungar är nio-tio. De flesta anekdoterna är putslustiga och humorfyllda, främst i hur barn inte riktigt förstår vuxenvärlden, och belyser dessutom skillnader mellan Frankrike och Sverige (för mig i alla fall), men då och då blir det ganska mörk humor. Som när bästa kompisen får reda på att hennes pappa dött, och försöker dränka sig genom att spola huvudet många gånger i toaletten. Det är dråpligt, men också riktigt becksvart.
TLDR
Intressant och bra humor om barn, men nog inte direkt för barn. Skulle jag säga.
Anekdoter från en riktig flicka i riktiga Paris, som berättar om sitt riktiga liv för Riad Satouff. Han tecknar ner dem i historier på en sida, ibland löst sammanhängande, men allra oftast inte.
Det här är en ingång i hur det är att vara tio idag. Esther är inte mobbad, men heller inte populärast i klassen. Hon leker med kompisar, men ofta förvånansvärt mycket vuxenhet har tagit sig in i lekarna. Det är drömmar om en egen iPhone, folk som är tuffa för att de har samma kläder som stora franska kändisar, glädje och sorg och allt vanligt som hör livet till. Storebror är en idiot, pappa är bäst, kompisar är bra att ha.
Jag är chockad över hur illa jag tar åt mig när barnen är elaka mot varandra, för det är de då och då. Kompisar som dissar varandra och ALDRIG VILL VARA MED DIG IGEN blir läskigt, trots att de leker fint igen på nästa sida. De positiva sidorna är många de med, men jag är överraskad vid hur grova ord och elakheter som förekommer redan när ungar är nio-tio. De flesta anekdoterna är putslustiga och humorfyllda, främst i hur barn inte riktigt förstår vuxenvärlden, och belyser dessutom skillnader mellan Frankrike och Sverige (för mig i alla fall), men då och då blir det ganska mörk humor. Som när bästa kompisen får reda på att hennes pappa dött, och försöker dränka sig genom att spola huvudet många gånger i toaletten. Det är dråpligt, men också riktigt becksvart.
TLDR
Intressant och bra humor om barn, men nog inte direkt för barn. Skulle jag säga.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Hawkeye av Matt Fraction och David Aja
Det här är en ganska kort svit om den mest menlösa av alla superhjältar. Vem har Hawkeye som favorit bland superhjältarna, liksom? Två ganska tunna volymer om Hawkeye och hans lärling Kate Bishop (Hawkeye 2.0).
Men det är knappt något superhjältande alls. På allvar. Större delen av alla tidningar handlar om hur Hawkeye får så mycket stryk att han har fler frakturer än hela ben i kroppen. Men det handlar också om hur han är som person, med mindervärdeskomplex mot de större superhjältarna, hur han försöker ta sig genom vardagen, hur han lever med psykiska ärr från alla gånger han nästan mött döden, och hur han lyckas pressa alla sina nära och kära till behörigt avstånd med en pågående skilsmässa i förgrunden.
Jag tror han tar på sig superhjältedräkten en gång i hela sviten. Men jäklar vad han har äventyr ändå. Tidning 3+4 är en lång James Bond-historia där han och Kate måste infiltrera en stor auktion fylld av superskurkar. Andra gånger är det stora konflikter med den lokala ryska maffian, som äger lägehetskomplexet där Hawkeye bor (tills han lyckas köpa det av dem). Åter andra gånger är det bara en skön stämning där folk umgås och glor på barnfilm, hjälper en granne att flytta eller bara grillar på taket.
Det här är en fantastisk historia. Fraction är fantastisk på att hitta lätt skeva tidslinjer där vi får se samma händelse ur olika perspektiv. Bäst är det när vi får se allt ur hundens ögon, och allt beskrivs som piktogram!
Förstår du inte hur lysande det här är behöver du dricka mer kaffe.
David Aja lyckas fånga kroppspråk fantastiskt bra trots sitt ofta utzoomade val av bild. Folks ansikten är ofta bara några prickar och streck, nästan streckgubbenivå, bara på de ihopsjunkna axlarna förstår man allt ändå. Ruskigt bra. Aja har också valt att hålla färgkodning väldigt strikt. Hos Hawkeye är allt lila och blått, i James Bond-historien är det nästan svartvitt med lite ökenbruna inslag, och när Kate åker till västkusten ser hon alla hippefärger du kan tänka dig. Aja förtjänar varje Eisner han fick. Det här är bland det bästa jag sett på år och dar.
TLDR
Bland det bästa superhjältande jag sett. Slår till och med Immortal Hulks höjdpunkter, och det säger inte lite, det. Rekommenderas varmt. Extra bonus för att serien är tydligt slut efter de två volymerna, även om dörren är öppen för att Hawkeye ska kunna hoppa runt i Marve-universat en bra stund till.
Det här är en ganska kort svit om den mest menlösa av alla superhjältar. Vem har Hawkeye som favorit bland superhjältarna, liksom? Två ganska tunna volymer om Hawkeye och hans lärling Kate Bishop (Hawkeye 2.0).
Men det är knappt något superhjältande alls. På allvar. Större delen av alla tidningar handlar om hur Hawkeye får så mycket stryk att han har fler frakturer än hela ben i kroppen. Men det handlar också om hur han är som person, med mindervärdeskomplex mot de större superhjältarna, hur han försöker ta sig genom vardagen, hur han lever med psykiska ärr från alla gånger han nästan mött döden, och hur han lyckas pressa alla sina nära och kära till behörigt avstånd med en pågående skilsmässa i förgrunden.
Jag tror han tar på sig superhjältedräkten en gång i hela sviten. Men jäklar vad han har äventyr ändå. Tidning 3+4 är en lång James Bond-historia där han och Kate måste infiltrera en stor auktion fylld av superskurkar. Andra gånger är det stora konflikter med den lokala ryska maffian, som äger lägehetskomplexet där Hawkeye bor (tills han lyckas köpa det av dem). Åter andra gånger är det bara en skön stämning där folk umgås och glor på barnfilm, hjälper en granne att flytta eller bara grillar på taket.
Det här är en fantastisk historia. Fraction är fantastisk på att hitta lätt skeva tidslinjer där vi får se samma händelse ur olika perspektiv. Bäst är det när vi får se allt ur hundens ögon, och allt beskrivs som piktogram!
Förstår du inte hur lysande det här är behöver du dricka mer kaffe.
David Aja lyckas fånga kroppspråk fantastiskt bra trots sitt ofta utzoomade val av bild. Folks ansikten är ofta bara några prickar och streck, nästan streckgubbenivå, bara på de ihopsjunkna axlarna förstår man allt ändå. Ruskigt bra. Aja har också valt att hålla färgkodning väldigt strikt. Hos Hawkeye är allt lila och blått, i James Bond-historien är det nästan svartvitt med lite ökenbruna inslag, och när Kate åker till västkusten ser hon alla hippefärger du kan tänka dig. Aja förtjänar varje Eisner han fick. Det här är bland det bästa jag sett på år och dar.
TLDR
Bland det bästa superhjältande jag sett. Slår till och med Immortal Hulks höjdpunkter, och det säger inte lite, det. Rekommenderas varmt. Extra bonus för att serien är tydligt slut efter de två volymerna, även om dörren är öppen för att Hawkeye ska kunna hoppa runt i Marve-universat en bra stund till.
Last edited:
Om jag minns vad jag har sett av den där serien rätt så ger den honom i praktiken en helt ny personlighet (men det kan ju vara något som har skett mellan den här o de äventyr med Hawkeye jag har läst) för i de serier med honom från tidigare är han konstant kaxig, en showman som gillar att visa upp sig, den typen av karaktär som skulle vara spelad av Errol Flyn på den tiden det begav sig.
Förresten, gör de något med att han är praktiskt sett ett väldigt specialiserat tekniskt geni? Eftersom han lyckades göra alla sin ursprunglig trick-pillar själv och med vad han kunde få tag på den tiden.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst Slum Wolf av Tadao Tsuge
Japansk undergroundmanga från sextio- och sjuttiotalet. Tadao Tsuge skildrar i lätt fiktionaliserad form sin barndoms Tokyo i japansk efterkrigstid och de tidigaste novellerna i samlingen (för det är en löst sammanhängande novellsamling) visar på den totala misären i det sönderbombade femtiotalets Tokyo.
Allt är sunkigt och skitigt, alkoholiserat och skräpigt. Fyllon, prostitution, gangsters och hemlösa trängs på de slabbiga gatorna. Novellerna i sig är väldigt varierade och handlar ibland om respektabelt folk som råkar promenera in i fel kvarter, ibland om de som bor i fel kvarter. En stor del av de sista novellerna handlar om den kåkstad folk utan hem lyckas bygga upp åt sig själva av stulen plåt och drivved precis utanför storstan. Det handlar nästan bara om män som gör manliga saker, eller funderar över sin plats i tillvaron. Men det är inte något uppbyggeligt eller livsförändrande, utan mer betraktande. Inga treakter med tydliga utvecklingar här inte. Det är mer slice of life, ambivalent berättande på ett sätt som nästan kan tyckas fokuslöst. Den genomgående känslan är lågmäld hopplöshet.
Det här är en av mangalitteraturens stora klassiker och Tadao Tsuge räknas som en av mangakonstens absoluta giganter. Det går att förstå varför, men det gör också att det är bra mycket tyngre att läsa än mycket annat. För här är det inte läsa för att vet hur det går, det är läsa för att förstå en tidsperiod.
Jag vet inte riktigt vem jag ska rekommendera den här till, men den är ju bra. Ruskigt bra, och bra ruskig dessutom. Det är aldrig obehagligt att läsa, men den lämnar en med en krypande känsla längs ryggraden - utsattheten i boken smittar verkligen.
TLDR
Gigantisk mangaklassiker. Läs om du vill, för det är grymt bra, men också en jobbig läsning.
Japansk undergroundmanga från sextio- och sjuttiotalet. Tadao Tsuge skildrar i lätt fiktionaliserad form sin barndoms Tokyo i japansk efterkrigstid och de tidigaste novellerna i samlingen (för det är en löst sammanhängande novellsamling) visar på den totala misären i det sönderbombade femtiotalets Tokyo.
Allt är sunkigt och skitigt, alkoholiserat och skräpigt. Fyllon, prostitution, gangsters och hemlösa trängs på de slabbiga gatorna. Novellerna i sig är väldigt varierade och handlar ibland om respektabelt folk som råkar promenera in i fel kvarter, ibland om de som bor i fel kvarter. En stor del av de sista novellerna handlar om den kåkstad folk utan hem lyckas bygga upp åt sig själva av stulen plåt och drivved precis utanför storstan. Det handlar nästan bara om män som gör manliga saker, eller funderar över sin plats i tillvaron. Men det är inte något uppbyggeligt eller livsförändrande, utan mer betraktande. Inga treakter med tydliga utvecklingar här inte. Det är mer slice of life, ambivalent berättande på ett sätt som nästan kan tyckas fokuslöst. Den genomgående känslan är lågmäld hopplöshet.
Det här är en av mangalitteraturens stora klassiker och Tadao Tsuge räknas som en av mangakonstens absoluta giganter. Det går att förstå varför, men det gör också att det är bra mycket tyngre att läsa än mycket annat. För här är det inte läsa för att vet hur det går, det är läsa för att förstå en tidsperiod.
Jag vet inte riktigt vem jag ska rekommendera den här till, men den är ju bra. Ruskigt bra, och bra ruskig dessutom. Det är aldrig obehagligt att läsa, men den lämnar en med en krypande känsla längs ryggraden - utsattheten i boken smittar verkligen.
TLDR
Gigantisk mangaklassiker. Läs om du vill, för det är grymt bra, men också en jobbig läsning.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,536
The weekly roll är en riktigt kul D&D Webcomic om en grupp murderhobos. Humorn kommer från det våldsamma och psykotiska sätt som äventyrare interagerar med världen. Men då och då glimtar riktigt djup till, som när vi får Sir Becketts bakgrund.
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 6,910
@Khan Tänkte höra en sak. Du tycks ju ha ju en stor passion för serier. Jag har tecknat ett eget seriealbum för typ tio och sedan som aldrig gavs ut (fast det var nära). Om jag skickar en länk så du kan läsa den digitalt, skulle du vilja recensera den i denna tråd? Den är ca. 50 sidor och väldigt lättläst 
Den ligger mig inte nära om hjärtat längre då det var väldigt länge sen jag gjorde den, så du får vara hur hård som helst i din eventuella recension
Den ligger mig inte nära om hjärtat längre då det var väldigt länge sen jag gjorde den, så du får vara hur hård som helst i din eventuella recension Gaston: Den kompletta samlingen 1
För er som inte vet: humor serie som utspelar sig på tidningskontor (samma tidning som Nicke från Spirou skriver för, tror den också heter Spirou) där vi följer Gaston redaktionen allt-i-allo / Nickes assistent / den som tar hand om tidningens inkomna post. Gaston är lat, godhjärtad, uppfinningsrik, arbetsskygg, lätt distraherad, extremt entusiastisk över sitt senaste projekt (som sällan har med vad han ska egentligen göra), och han driver kontoret (i huvudsak Nicke i det här albumet men senare redaktör Mossberg) till vansinne med sina upptåg eller latmaskerier.
Det är roligt. I bland småroligt, ibland gapskratt. Ibland har det politiska poänger men för det mesta inte.
Som jag har förstått det ska tidningen Spirou (den riktiga alltså) ha presenterat Gaston som en anledning till varför tidningen inte svarade på post snabbt eller det blivit förseningar.
En nackdel att läsa en sådan samling av strippar som ursprungligen var sprida utöver tid är att man undrar varför Gaston får vara kvar om han nu inte gör något produktivt och bara ställer till det. Lite som när man läser Foxtrot samlingar och undrar varför Jason inte har konstant dataförbud, o fått sin ödla lämnad tillbaka till djuraffären med tanke på allt man ser honom göra inom samma pärmar.
Rekommenderar den skarp om du vill ha ett skratt.
För er som inte vet: humor serie som utspelar sig på tidningskontor (samma tidning som Nicke från Spirou skriver för, tror den också heter Spirou) där vi följer Gaston redaktionen allt-i-allo / Nickes assistent / den som tar hand om tidningens inkomna post. Gaston är lat, godhjärtad, uppfinningsrik, arbetsskygg, lätt distraherad, extremt entusiastisk över sitt senaste projekt (som sällan har med vad han ska egentligen göra), och han driver kontoret (i huvudsak Nicke i det här albumet men senare redaktör Mossberg) till vansinne med sina upptåg eller latmaskerier.
Det är roligt. I bland småroligt, ibland gapskratt. Ibland har det politiska poänger men för det mesta inte.
Som jag har förstått det ska tidningen Spirou (den riktiga alltså) ha presenterat Gaston som en anledning till varför tidningen inte svarade på post snabbt eller det blivit förseningar.
En nackdel att läsa en sådan samling av strippar som ursprungligen var sprida utöver tid är att man undrar varför Gaston får vara kvar om han nu inte gör något produktivt och bara ställer till det. Lite som när man läser Foxtrot samlingar och undrar varför Jason inte har konstant dataförbud, o fått sin ödla lämnad tillbaka till djuraffären med tanke på allt man ser honom göra inom samma pärmar.
Rekommenderar den skarp om du vill ha ett skratt.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Gärna!@Khan Tänkte höra en sak. Du tycks ju ha ju en stor passion för serier. Jag har tecknat ett eget seriealbum för typ tio och sedan som aldrig gavs ut (fast det var nära). Om jag skickar en länk så du kan läsa den digitalt, skulle du vilja recensera den i denna tråd? Den är ca. 50 sidor och väldigt lättläst
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag kan väldigt lite av Hawkeye innan den här serien, så jag vet inte hur mycket det bryter mot tidigare versioner. De gör honom till en tydlig everyman, personen utan superkrafter i ett gäng av superhjältar. Men så bra pricksäker som han är borde det nog räknas som en superkraft. Han kan ge Bullseye en match om bästa prickskytt, liksom.
Det är väldigt lite fokus på hur han bygger sina specialpilar, även om det förekommer lite grann. Däremot använder han dem då och då, särskilt i en session när han ska lära Kate hur bra de är att ha, and hilarity ensues.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,532
Jag har läst In Real Life av Cory Doctorow
En historia om att inte sätta sina hjältar på piedestal, att allt inte är som det ser ut att vara, att folk har otroligt olika villkor i andra delar av världen, och vikten av att gå med i ett aktivt fackförbund.
Anda älskar spelet [absolut inte WoW] och spelar massor. En supercool idol (gör balla spel) gör ett besök i hennes programmeringsklass på gymnasiet, och bjuder in alla tjejer till en female-only guild i [absolut inte WoW]. Där har Anda urkul, och börjar extraknäcka med att banka guldfarmare med en ny kompis i gillet. Betalning i riktiga pengar kommer via PayPal.
Men sen börjar hon prata med, och blir kompis med en guldfarmare. En kinesisk jämnårig som har det här som jobb, eftersom alternativet är att lyfta lådor på ett lager under slavförhållanden. Det är fortfarande 12-timmarspass som guldfarmare, men man får åtminstone sitta ner. Dessutom älskar han spelet, så han spelar dessutom några timmar själv när han har slutat jobba. De kommunicerar via chatt och [absolut inte Google Translate] och Anda övertalar honom att börja med fackligt arbete för att förbättra sin situation, inspirerad av hennes far som är inblandad i en strejk på hemmaplan.
Tecknarmässigt är den inget dåligt, men heller inget som wowar mig. Det är bra gjort, men jag tycker no gatt Wangs egen Princess and the Dressmaker slog mig som snyggare och mer genomarbetad visuellt.
Doctorow står högt i sin pulpet och talar direkt till folket, men han är smart nog att göra det genom trevliga och trovärdiga karaktärer som man snabbt bryr sig om. Det är väldigt lätt att tappa bort sig i historien och bara flyta med, istället för att lyssna till de politiska undertonerna.
TLDR
Bra story för gymnasieåldern. Bra även för andra åldrar. Rekommenderas.
En historia om att inte sätta sina hjältar på piedestal, att allt inte är som det ser ut att vara, att folk har otroligt olika villkor i andra delar av världen, och vikten av att gå med i ett aktivt fackförbund.
Anda älskar spelet [absolut inte WoW] och spelar massor. En supercool idol (gör balla spel) gör ett besök i hennes programmeringsklass på gymnasiet, och bjuder in alla tjejer till en female-only guild i [absolut inte WoW]. Där har Anda urkul, och börjar extraknäcka med att banka guldfarmare med en ny kompis i gillet. Betalning i riktiga pengar kommer via PayPal.
Men sen börjar hon prata med, och blir kompis med en guldfarmare. En kinesisk jämnårig som har det här som jobb, eftersom alternativet är att lyfta lådor på ett lager under slavförhållanden. Det är fortfarande 12-timmarspass som guldfarmare, men man får åtminstone sitta ner. Dessutom älskar han spelet, så han spelar dessutom några timmar själv när han har slutat jobba. De kommunicerar via chatt och [absolut inte Google Translate] och Anda övertalar honom att börja med fackligt arbete för att förbättra sin situation, inspirerad av hennes far som är inblandad i en strejk på hemmaplan.
Tecknarmässigt är den inget dåligt, men heller inget som wowar mig. Det är bra gjort, men jag tycker no gatt Wangs egen Princess and the Dressmaker slog mig som snyggare och mer genomarbetad visuellt.
Doctorow står högt i sin pulpet och talar direkt till folket, men han är smart nog att göra det genom trevliga och trovärdiga karaktärer som man snabbt bryr sig om. Det är väldigt lätt att tappa bort sig i historien och bara flyta med, istället för att lyssna till de politiska undertonerna.
TLDR
Bra story för gymnasieåldern. Bra även för andra åldrar. Rekommenderas.
Lavender Jack | WEBTOON (webtoons.com)
Bild från tecknarens Insta:
Det är en mycket vältecknad maskerad hämnare/deckare historia som utspelar sig i ett alternativt tidigt 1900-tal där diskriminering på grund av kön/hudfärg/sexualitet inte verkar finnas men där klass är en stark del av samhället. I stadsstaten Gallery har en maskerad man, känd som Lavender Jack, hotat flera av rikets rikaste/mäktigaste invånare och avslöjat deras skumma affärer. När polisen inte kan stoppa honom efterlyser borgmästaren en äldre mästerdetektiv, Madame Ferrier, för att få tag i honom. Nu börjar en lek med katt och råtta mellan Lavender Jack, Madame Ferrier och de riktiga skurkarna som är villiga att döda för att behålla sina hemligheter. Och det är bara den första storyn.
Jag rekommenderar den varmt. Sträckläste den när jag skulle göra annat.
Tror att @Mekanurg och @Krille skulle finna den intressant
Bild från tecknarens Insta:
Det är en mycket vältecknad maskerad hämnare/deckare historia som utspelar sig i ett alternativt tidigt 1900-tal där diskriminering på grund av kön/hudfärg/sexualitet inte verkar finnas men där klass är en stark del av samhället. I stadsstaten Gallery har en maskerad man, känd som Lavender Jack, hotat flera av rikets rikaste/mäktigaste invånare och avslöjat deras skumma affärer. När polisen inte kan stoppa honom efterlyser borgmästaren en äldre mästerdetektiv, Madame Ferrier, för att få tag i honom. Nu börjar en lek med katt och råtta mellan Lavender Jack, Madame Ferrier och de riktiga skurkarna som är villiga att döda för att behålla sina hemligheter. Och det är bara den första storyn.
Jag rekommenderar den varmt. Sträckläste den när jag skulle göra annat.
Tror att @Mekanurg och @Krille skulle finna den intressant
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 6,910
Härligt! Här kommer länken. Bör sägas att denna självbiografiska serie skrevs för typ elva år sedan och inte på något sätt är aktuell idag vad gäller hur jag är
Om någon annan också vill läsa får ni det såklart som_det_kanske_alltid_varit.pdf
drive.google.com