Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Paper Girls volym 1-6 (hela serien) av Brian K Vaughan, Cliff Chiang, m.fl.
En modern klassiker sägs det. I trettio tidningar följer vi fyra tolvåringar, som cyklar runt på morgonen i en liten småstad utanför Cleveland i Amerika för att sköta sitt jobb med att dela ut morgontidningar innan folk vaknar. De känner inte varandra så bra när historien börjar, men de kommer betydligt närmare varandra när äventyren väl tar fart. För äventyr blir det.
Ganska snart hittar de nämligen en tidsmaskin och dras in i alla möjliga äventyr. De far tillbaka till dinosaurietiden, möter sina framtida jag, slåss mot elaka SF-filurer, åker till framtiden, och allt möjligt annat, medan de själva bara vill komma hem.
Men
Jag förstår inte Paper Girls. Jag gillar i princip allt BKV har skrivit, men just här förstår jag inte varför den har fått så mycket hyllningar och så mycket beröm. Det är absolut inte dåligt. Det är till och med riktigt bra, i alla fall bitvis. Bildmässigt är det ruskigt bra, både vad gäller design och utförande. Men det är aldrig lika smidigt berättat som i Vaughans andra verk.
Framför allt går allt i ett hisnande tempo utan minsta sekund till andhämtning och lugn. Ständigt matas läsaren med ny och utflippad SF-galenskap. Det är inte förrän i sista volymen jag känner att jag får ordentlig koll på hur Paper Girls version av tidsresor går till, och börjar få någon sorts kläm på ur allt hänger ihop. Det behöver visserligen inte vara dåligt, men det skapar problem. Under resans gång är det mängder med karaktärer att hålla koll på, platser/tider att vara på och massor av saker som händer utan att det är något som utvecklar våra karaktärer. Det är synd.
Det är nämligen fyra riktigt bra huvudroller. Och när de får lite tid att andas och studsa mot varandra glimrar allting till. Men oftast är det ständigt nya saker som händer dem och biroller som kastar technobabble vilt omkring sig. Det förtar känslan. Hade exakt samma saker hänt, men serien varit 35 nummer istället för 30 tror jag att jag hade tyckt lika mycket om den som Vaughans andra serier.
?
Paper Girls är bra. Men aldrig briljant. Den är proppfull med bra idéer, som aldrig riktigt får tid att kännas, bara förklaras.
En rekommendation med förbehåll. Inget mästerverk, utan “bara” bra.
En modern klassiker sägs det. I trettio tidningar följer vi fyra tolvåringar, som cyklar runt på morgonen i en liten småstad utanför Cleveland i Amerika för att sköta sitt jobb med att dela ut morgontidningar innan folk vaknar. De känner inte varandra så bra när historien börjar, men de kommer betydligt närmare varandra när äventyren väl tar fart. För äventyr blir det.
Ganska snart hittar de nämligen en tidsmaskin och dras in i alla möjliga äventyr. De far tillbaka till dinosaurietiden, möter sina framtida jag, slåss mot elaka SF-filurer, åker till framtiden, och allt möjligt annat, medan de själva bara vill komma hem.
Men
Jag förstår inte Paper Girls. Jag gillar i princip allt BKV har skrivit, men just här förstår jag inte varför den har fått så mycket hyllningar och så mycket beröm. Det är absolut inte dåligt. Det är till och med riktigt bra, i alla fall bitvis. Bildmässigt är det ruskigt bra, både vad gäller design och utförande. Men det är aldrig lika smidigt berättat som i Vaughans andra verk.
Framför allt går allt i ett hisnande tempo utan minsta sekund till andhämtning och lugn. Ständigt matas läsaren med ny och utflippad SF-galenskap. Det är inte förrän i sista volymen jag känner att jag får ordentlig koll på hur Paper Girls version av tidsresor går till, och börjar få någon sorts kläm på ur allt hänger ihop. Det behöver visserligen inte vara dåligt, men det skapar problem. Under resans gång är det mängder med karaktärer att hålla koll på, platser/tider att vara på och massor av saker som händer utan att det är något som utvecklar våra karaktärer. Det är synd.
Det är nämligen fyra riktigt bra huvudroller. Och när de får lite tid att andas och studsa mot varandra glimrar allting till. Men oftast är det ständigt nya saker som händer dem och biroller som kastar technobabble vilt omkring sig. Det förtar känslan. Hade exakt samma saker hänt, men serien varit 35 nummer istället för 30 tror jag att jag hade tyckt lika mycket om den som Vaughans andra serier.
?
Paper Girls är bra. Men aldrig briljant. Den är proppfull med bra idéer, som aldrig riktigt får tid att kännas, bara förklaras.
En rekommendation med förbehåll. Inget mästerverk, utan “bara” bra.
