Paal
Imaginär fantast
- Joined
- 10 Nov 2011
- Messages
- 1,450
BWAH-HA-HA!
WRNU:s serieklubb 2023
- Thread starter Khan
- Start date
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,068
Nu blev jag glad, för jag fick just en väldigt bra anledning till att läsa albumet igen!
Det finns ju tyvärr inte lika många klassiskt bra berättelser med Stålmannen som med Läderlappen. De som brukar framhållas, och hamna i topp när det görs listor, är Alan Moores två berättelser, All-Star Superman och What's so funny about truth etc.
(Superman smashes the Klan har jag beställt från den lokala serienasaren.)
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Läs (eller läs om) Ronin, det är fortfarande hans bästa.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag är inte lika överförtjust i All-Star som många andra, och håller nog både For All Seasons och Lex Luthor: Man of Steel som bättre historier.
Franz
Nin geed gali jirey geed loo ma galo
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 7,068
Tror jag har den hemma någonstans. Får leta upp den
Jag har argument för att plottwisten i slutet är falsk
Paal
Imaginär fantast
- Joined
- 10 Nov 2011
- Messages
- 1,450
Jag läste All-Star Superman för första gången i somras, efter att ha hört den lovordas så mycket. men jag var lite besviken. Den är helt okej men jag ser inte riktigt storheten. Den saknar nerv, eller något. Borde kolla upp For All Seasons och Lex Luthor: Man of Steel också.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag tycker snarare att det här är ett tidigt tecken på Millers fascistoida tendenser - vanliga människor är får som inte kan leda sig själva, samhället och kulturen är dekadent och degenererad, och bara en underjordisk gruppering av våldsverkare och och nyligen ideologiserade gängkriminella (med mycket litet hår!) kan ta hand om saker.
Last edited:
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Action-serien #2 från 1991
En antologi serietidning som i det här numret har A.B.C.Warriors och Night Zero.
A.B.C.Warriors delen är flera delar av ett äventyr (sprit över flera nummer av 2000 AD) med flera olika tecknare, den handlar om att de tidigare nämnda krigarna (typ 12 fördömda män och Sju vågade livet fast 7 robotar) ska ta sig från punkt a till punkt b och problemen på vägen, och i punkt b ska de göra något som kommer förhindra att noterbara delar av galaxen går under. Serien känns väldigt 80-tals 2000 AD med en blandning av mysticism, samhällskritik, övervåld, försök att vara filosofisk (vet inte hur bra det lyckas), popkulturella referenser, en berättarröst som påpekar att våra hjältar är i praktiken monster samtidigt som själva tekningarna gottar sig i övervåldet, värdsbyggandet är väldigt slumpmässig. Den blandning av tecknarstilar hoppar noterbar i olika riktningar från det väldigt stiliserade till det realistiska och grejer som är mer groteska, några av tecknarna får man en känsla för rätt så nya i gemet. Bakgrunder är något som dyker upp då och då men oftast är det bara vit eller svart bakom det som bilden fokuserar på.
Jag vet inte om jag skulle säga att det är bra grejer men de är intressanta, både i design och koncept (även om de många gånger blir inlåsta av skaparnas egna kulturella kontext, t.ex. en diskussion om att vad innebär det att vara en robot som är programmerad att kunna bli kär och att detta är något ovanligt/unikt med just den boten sabbas lite när det sedan nämns att en av de andra robotorna har varit gift och att en tredje degraderades till deras förband för att han hade en affär med en officers fru). Jag skulle rekommendera den som inspiration om man ska spela 40k, inte för själva världen (robotar är ju ett stort nej i 40k) utan för att känslan, stilen, tankesättet är väldigt 40k. Den har också en hel del grejer man kan använda till KULT.
Night Zero är en cyberpunk historia, en fortsättning på ett äventyr som började i Action-serien #1 där vår hårda hjälte, Tanner, hade blivit utskickad i de muterade vildmarkerna utanför den inslutna kupolstaden han bor i för att kontakta de samhällen av överlevande utanför, föra numret slutade med att han och hans överlevande kompanjoner blivit fångade av luftpirater och det här börjar med hur de tar sig ut, följt av att de tar sig tillbaka till kupolstaden och med våld gör upp med han som skickade dem på uppdraget. I sig själv är väll den här rätt så meh, inte dålig men inget speciellt, alla de intressante idéerna presenterades nämligen i förra numret, och det här är mest bara action. Vill du ha inspiration för cyberpunk eller efter-katastrofen världar så rekommenderar jag första numret, även om man får komma ihåg att det här är skrivet på 80-talet med visa av de sociala normerna från den tiden (ex. att kvinnsen faller för Tanner) och ett världsbyggnad som är mer där för historien än formar historien (ex. robotar finns, och man kan ladda upp sina minen i datorer eller klonkroppar men taxibilar har fortfarande mänskliga chaufför).
En antologi serietidning som i det här numret har A.B.C.Warriors och Night Zero.
A.B.C.Warriors delen är flera delar av ett äventyr (sprit över flera nummer av 2000 AD) med flera olika tecknare, den handlar om att de tidigare nämnda krigarna (typ 12 fördömda män och Sju vågade livet fast 7 robotar) ska ta sig från punkt a till punkt b och problemen på vägen, och i punkt b ska de göra något som kommer förhindra att noterbara delar av galaxen går under. Serien känns väldigt 80-tals 2000 AD med en blandning av mysticism, samhällskritik, övervåld, försök att vara filosofisk (vet inte hur bra det lyckas), popkulturella referenser, en berättarröst som påpekar att våra hjältar är i praktiken monster samtidigt som själva tekningarna gottar sig i övervåldet, värdsbyggandet är väldigt slumpmässig. Den blandning av tecknarstilar hoppar noterbar i olika riktningar från det väldigt stiliserade till det realistiska och grejer som är mer groteska, några av tecknarna får man en känsla för rätt så nya i gemet. Bakgrunder är något som dyker upp då och då men oftast är det bara vit eller svart bakom det som bilden fokuserar på.
Jag vet inte om jag skulle säga att det är bra grejer men de är intressanta, både i design och koncept (även om de många gånger blir inlåsta av skaparnas egna kulturella kontext, t.ex. en diskussion om att vad innebär det att vara en robot som är programmerad att kunna bli kär och att detta är något ovanligt/unikt med just den boten sabbas lite när det sedan nämns att en av de andra robotorna har varit gift och att en tredje degraderades till deras förband för att han hade en affär med en officers fru). Jag skulle rekommendera den som inspiration om man ska spela 40k, inte för själva världen (robotar är ju ett stort nej i 40k) utan för att känslan, stilen, tankesättet är väldigt 40k. Den har också en hel del grejer man kan använda till KULT.
Night Zero är en cyberpunk historia, en fortsättning på ett äventyr som började i Action-serien #1 där vår hårda hjälte, Tanner, hade blivit utskickad i de muterade vildmarkerna utanför den inslutna kupolstaden han bor i för att kontakta de samhällen av överlevande utanför, föra numret slutade med att han och hans överlevande kompanjoner blivit fångade av luftpirater och det här börjar med hur de tar sig ut, följt av att de tar sig tillbaka till kupolstaden och med våld gör upp med han som skickade dem på uppdraget. I sig själv är väll den här rätt så meh, inte dålig men inget speciellt, alla de intressante idéerna presenterades nämligen i förra numret, och det här är mest bara action. Vill du ha inspiration för cyberpunk eller efter-katastrofen världar så rekommenderar jag första numret, även om man får komma ihåg att det här är skrivet på 80-talet med visa av de sociala normerna från den tiden (ex. att kvinnsen faller för Tanner) och ett världsbyggnad som är mer där för historien än formar historien (ex. robotar finns, och man kan ladda upp sina minen i datorer eller klonkroppar men taxibilar har fortfarande mänskliga chaufför).
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Pulp - Ed Brubaker och Sean Phillips
Egentligen läste jag den här för över ett år sedan, men läste om den nu. Attans vad bra den är.
Vi är i det noir-land som B&P har skrivit om så många gånger förr, men nu är vi i trettiotalets förkrigsmörker i New York, inte i moderna tider. Vår huvudperson heter Max Winters och är en 60+årig pulpförfattare av klassiskt snitt. Han säljer populära westernnoveller om Red River Kid till magasin, men nu är ekonomin så kass att det inte räcker. Enda lösningen på hans problem? Genomföra ett rån av den stil han skrivit så mycket om på riktigt. Men på vägen träffar han en gammal pinkertonagent som vill ha med Winters på ett annat rån, där de ska sno pengar från New Yorks nassar i Deutsches Bund.
Det finns förstås en hel hög med twistar, mörka monologer, hemligheter, minnen från fornstora dar, och mycket annat. Allt ihophållet av den närmast patenterade berättarrösten från Brubaker och den realistiska men ändå lite skitiga tecknarstilen från Phillips.
Så mycket mer finns nog inte riktigt att säga. En av deras bättre alster, men inte riktigt den bästa av allt - det är fortfarande Criminal: Last of the innocent. Men att “bara” vara på topp 3 av B&P:s alster är fortfarande en halvmil över det mesta som släpps i serieväg.
TLDR
Tung rekommendation.
Egentligen läste jag den här för över ett år sedan, men läste om den nu. Attans vad bra den är.
Vi är i det noir-land som B&P har skrivit om så många gånger förr, men nu är vi i trettiotalets förkrigsmörker i New York, inte i moderna tider. Vår huvudperson heter Max Winters och är en 60+årig pulpförfattare av klassiskt snitt. Han säljer populära westernnoveller om Red River Kid till magasin, men nu är ekonomin så kass att det inte räcker. Enda lösningen på hans problem? Genomföra ett rån av den stil han skrivit så mycket om på riktigt. Men på vägen träffar han en gammal pinkertonagent som vill ha med Winters på ett annat rån, där de ska sno pengar från New Yorks nassar i Deutsches Bund.
Det finns förstås en hel hög med twistar, mörka monologer, hemligheter, minnen från fornstora dar, och mycket annat. Allt ihophållet av den närmast patenterade berättarrösten från Brubaker och den realistiska men ändå lite skitiga tecknarstilen från Phillips.
Så mycket mer finns nog inte riktigt att säga. En av deras bättre alster, men inte riktigt den bästa av allt - det är fortfarande Criminal: Last of the innocent. Men att “bara” vara på topp 3 av B&P:s alster är fortfarande en halvmil över det mesta som släpps i serieväg.
TLDR
Tung rekommendation.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Jag har också passat på att läsa om Cruel Summer, My heroes have always been junkies, och Bad Weekend av samma gäng. Vad jag sade om dem tidigare kvarstår, även om jag blev lite glad över att jag den här gången upptäckte ännu fler kopplingar till andra delar av Criminal-universat.
För övrigt - se om ni kan hitta ett mönster i omslagsbilderna.
För övrigt - se om ni kan hitta ett mönster i omslagsbilderna.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Kurs i självutplåning - Henrik Bromander
Bromander skrev och tecknade den här för sisådär åtta-tio år sedan. Den är väldigt bromandersk, alltså researchad, samhällssildrande, mörk, deppig och den enda humor som finns är nattsvart.
Det är en novellsamling i serieformat, och jag skulle inte bli förvånad om flera av serierna tidigare synts i diverse fansin. Allt är tecknat i enkel svartvit, om än med mer bakgrunder än många andra i samma genre brukar ha.
Senast jag läste Bromander var det också en novellsamling, men då en vanlig bok. Jag vet inte vad som gjorde att det korta formatet inte funkade där, men definitivt gör det här. Är det något med seriemediet? Är det de individuella novellerna? Är det jag som är mer förtjust i tidig Bromander än nuvarande? Vem vet.
I vilket fall - vi har en drös olika noveller att läsa. Den första och i mina ögon bästa är titelnovellen. Det är också den enda som slutar lyckligt. Vår huvudperson är en medelålders teateramatör som åker på kurs i clown över en långhelg. Tillsammans med ett gäng folk hon inte känner lär hon sig clowneriet av en svensk superkändis - jag får känslan av att det ska vara en mix av Björn Ranelid och Persbrandt, men det kanske bara är jag. Men läraren visar sig vara ett as i klassisk metoo-anda, och sätts på plats i novellens slut. Bra skit.
Resten av novellerna är en mer blandad kompott. En av dem är rent osmaklig om (grafiskt skildrad) gruppvåldtäkt i Mongoliet, men det är bara den. Kvaliteten är överlag hög, och ångesten likaså. Som det brukar vara i Bromanders värld.
TLDR
Mår du lite för bra idag? Gillar du svenska samtidsserier? Då är det här definitivt något för dig.
Bromander skrev och tecknade den här för sisådär åtta-tio år sedan. Den är väldigt bromandersk, alltså researchad, samhällssildrande, mörk, deppig och den enda humor som finns är nattsvart.
Det är en novellsamling i serieformat, och jag skulle inte bli förvånad om flera av serierna tidigare synts i diverse fansin. Allt är tecknat i enkel svartvit, om än med mer bakgrunder än många andra i samma genre brukar ha.
Senast jag läste Bromander var det också en novellsamling, men då en vanlig bok. Jag vet inte vad som gjorde att det korta formatet inte funkade där, men definitivt gör det här. Är det något med seriemediet? Är det de individuella novellerna? Är det jag som är mer förtjust i tidig Bromander än nuvarande? Vem vet.
I vilket fall - vi har en drös olika noveller att läsa. Den första och i mina ögon bästa är titelnovellen. Det är också den enda som slutar lyckligt. Vår huvudperson är en medelålders teateramatör som åker på kurs i clown över en långhelg. Tillsammans med ett gäng folk hon inte känner lär hon sig clowneriet av en svensk superkändis - jag får känslan av att det ska vara en mix av Björn Ranelid och Persbrandt, men det kanske bara är jag. Men läraren visar sig vara ett as i klassisk metoo-anda, och sätts på plats i novellens slut. Bra skit.
Resten av novellerna är en mer blandad kompott. En av dem är rent osmaklig om (grafiskt skildrad) gruppvåldtäkt i Mongoliet, men det är bara den. Kvaliteten är överlag hög, och ångesten likaså. Som det brukar vara i Bromanders värld.
TLDR
Mår du lite för bra idag? Gillar du svenska samtidsserier? Då är det här definitivt något för dig.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
It's lonely at the centre of the earth - Zoe Thorogood
Oj. Det här var jättebra.
Det är en självbiografi i serieromansformat om Thorogoods skapandeprocess, depression, trasiga relationer och mycket mer. På en metanivå pratar hon med läsaren, sig själv, sin ångest, sitt inre barn, och några till. Hon börjar om, kommenterar dumheter som hon ångrar, startar om hela romanen efter ett tag och…
Nä, det går inte riktigt att beskriva den här historien. För Thorogood har banne mig gjort ett av de bästa formexperimenten på senare år. Det här måste verkligen läsas för att förstås. Jag kan inte komma på när jag senast läste något som använde vare sig seriemediet och självbiografin på ett så fantastiskt sätt.
TLDR
Starkast möjliga rekommendation. Väl värd sina fem (5!) Eisner-nomineringar.
Oj. Det här var jättebra.
Det är en självbiografi i serieromansformat om Thorogoods skapandeprocess, depression, trasiga relationer och mycket mer. På en metanivå pratar hon med läsaren, sig själv, sin ångest, sitt inre barn, och några till. Hon börjar om, kommenterar dumheter som hon ångrar, startar om hela romanen efter ett tag och…
Nä, det går inte riktigt att beskriva den här historien. För Thorogood har banne mig gjort ett av de bästa formexperimenten på senare år. Det här måste verkligen läsas för att förstås. Jag kan inte komma på när jag senast läste något som använde vare sig seriemediet och självbiografin på ett så fantastiskt sätt.
TLDR
Starkast möjliga rekommendation. Väl värd sina fem (5!) Eisner-nomineringar.
Attachments
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Diskbänkstecknaren - Ulrika Linder
Jag var rätt förtjust i Linders tidigare verk Återvinningscentalen. Det här är mer personligt, mer vardagsnära och - just det - diskbänksrealistiskt. Med humor och glädje tecknar Linder småbarnslivet för två vuxna arbetare. Allt publicerat i fotoform, eftersom hon för det mesta klottrat ner sina teckningar på gamla kuvert, kvitton, ibland som bitar på barnens teckningar.
Inga långa sammanhängande historier, utan enkla skämtteckningar. Det funkar finfint.
Det här är en bra bok, men kanske inte en nödvändig sådan. Jag är glad att jag läst den, på samma sätt som man kan vara glad av att ha läst en bok med snälla göteborgsvitsar. Allt är skildrat med värme och glädje.
TLDR
Myspyshumor av trevligaste sort.
Jag var rätt förtjust i Linders tidigare verk Återvinningscentalen. Det här är mer personligt, mer vardagsnära och - just det - diskbänksrealistiskt. Med humor och glädje tecknar Linder småbarnslivet för två vuxna arbetare. Allt publicerat i fotoform, eftersom hon för det mesta klottrat ner sina teckningar på gamla kuvert, kvitton, ibland som bitar på barnens teckningar.
Inga långa sammanhängande historier, utan enkla skämtteckningar. Det funkar finfint.
Det här är en bra bok, men kanske inte en nödvändig sådan. Jag är glad att jag läst den, på samma sätt som man kan vara glad av att ha läst en bok med snälla göteborgsvitsar. Allt är skildrat med värme och glädje.
TLDR
Myspyshumor av trevligaste sort.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Och om ni inte såg det:De första delarna publicerades på svenska i slutet av 80-talet:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Gotham Year One - Tom King, Phil Hester, Eric Gapstur, och Jordie Bellaire
Vad är motsatsen till renommésnyltning? För det är precis så det känns att den här boken kom till. Det är minimalt med koppling till DC, Gotham och Batman. Så lite att allt känns påklistrat.
Min gissning på hur det hela gått till
Tom King: “Jag har en ball idé om en hårdkokt noir-historia, baserat på kidnappningen av Lindbergh-bäbisen, och… “
Redaktör: “Nä. Ingen idé. Sånt säljer inte.”
Tom King: “Men Brubaker och Phillips har ju sålt mängder med noirdeckare, och dessutom vunnit priser så det skriker om det? Jag har ju för bövelen vunnit en hel hög med priser åt er förut dessutom!”
Redaktör: “Hitta en koppling till DC-universat så ska vi se vad vi kan göra.”
Tom King: “... ‘kej rå.”
Plåtten
Vår huvudperson är en hårdkokt privatdeckare i efterkrigets Gotham. Han får i uppdrag att diskret hitta den kidnappade dottern till stadens rikaste par, herr och fru Wayne. Alltså Båtsmans farfar och farmor. Självklart är allt inte så enkelt, och deckarhistorien bjuder på både twistar, fördjupningar och en mer komplicerad historia än vi trodde från början.
Även om själva detektivandet är bra skrivet märks det att det egentligen inte är det som är det enda King vill peta på. Huvudpersonen Slam Bradley har en historia i staden, och staden Gotham skildras på ett väldigt tidstypiskt sätt med både konkret och informell segregation. Mycket handlar om just skillnaden på rika vita och fattiga svarta, om vem som får röra sig var och så vidare. Ovanpå det har vi en genomkorrupt, men idealistisk poliskår. Polischefen är brutalrasist, genomusel, våldsam, etc, men inte mutad eller i maffians ficka. Det ger en annan dynamik än det blir senare i stan, som sagt.
Tecknandet
Jag gillar Phil Hester, och har gjort det ända sedan jag föll för hans lite kantiga och cartooniga stil i Green Arrow: Quiver. Här har han en betydligt mer nedtonad färgskala med brunt, grått och svart typ överallt. I kombination med de hårda kanterna blir noirens skuggor klockrena. Grafiskt är det här nog det bästa Hester gjort.
Totalt då?
Jag hade nog gillat det här betydligt bättre om det inte handlat om Gotham. Varje gång ramhistorien där en åldrad Bradley och hur han berättar allt för Båtsman känns det överflödigt. Onödigt. Försämrande. Det känns som om handlingen inte litas på, som att någon utanför tyckte den behövde stödhjul. Det gör den verkligen inte. Den är med marginal god nog för att stå på egna ben.
TLDR
Bra serie. Lika deppigt som när King brukar greppa pennan, men i genren noir förekommer sällan lyckliga slut.
Rekommenderas.
Vad är motsatsen till renommésnyltning? För det är precis så det känns att den här boken kom till. Det är minimalt med koppling till DC, Gotham och Batman. Så lite att allt känns påklistrat.
Min gissning på hur det hela gått till
Tom King: “Jag har en ball idé om en hårdkokt noir-historia, baserat på kidnappningen av Lindbergh-bäbisen, och… “
Redaktör: “Nä. Ingen idé. Sånt säljer inte.”
Tom King: “Men Brubaker och Phillips har ju sålt mängder med noirdeckare, och dessutom vunnit priser så det skriker om det? Jag har ju för bövelen vunnit en hel hög med priser åt er förut dessutom!”
Redaktör: “Hitta en koppling till DC-universat så ska vi se vad vi kan göra.”
Tom King: “... ‘kej rå.”
Plåtten
Vår huvudperson är en hårdkokt privatdeckare i efterkrigets Gotham. Han får i uppdrag att diskret hitta den kidnappade dottern till stadens rikaste par, herr och fru Wayne. Alltså Båtsmans farfar och farmor. Självklart är allt inte så enkelt, och deckarhistorien bjuder på både twistar, fördjupningar och en mer komplicerad historia än vi trodde från början.
Även om själva detektivandet är bra skrivet märks det att det egentligen inte är det som är det enda King vill peta på. Huvudpersonen Slam Bradley har en historia i staden, och staden Gotham skildras på ett väldigt tidstypiskt sätt med både konkret och informell segregation. Mycket handlar om just skillnaden på rika vita och fattiga svarta, om vem som får röra sig var och så vidare. Ovanpå det har vi en genomkorrupt, men idealistisk poliskår. Polischefen är brutalrasist, genomusel, våldsam, etc, men inte mutad eller i maffians ficka. Det ger en annan dynamik än det blir senare i stan, som sagt.
Tecknandet
Jag gillar Phil Hester, och har gjort det ända sedan jag föll för hans lite kantiga och cartooniga stil i Green Arrow: Quiver. Här har han en betydligt mer nedtonad färgskala med brunt, grått och svart typ överallt. I kombination med de hårda kanterna blir noirens skuggor klockrena. Grafiskt är det här nog det bästa Hester gjort.
Totalt då?
Jag hade nog gillat det här betydligt bättre om det inte handlat om Gotham. Varje gång ramhistorien där en åldrad Bradley och hur han berättar allt för Båtsman känns det överflödigt. Onödigt. Försämrande. Det känns som om handlingen inte litas på, som att någon utanför tyckte den behövde stödhjul. Det gör den verkligen inte. Den är med marginal god nog för att stå på egna ben.
TLDR
Bra serie. Lika deppigt som när King brukar greppa pennan, men i genren noir förekommer sällan lyckliga slut.
Rekommenderas.
Jag googlade, eftersom jag kände igen namnet, men inte kunde placera det. Slam Bradley är alltså en figur som är äldre än Stålmannen!
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag undrar om namnet inspirerade Abraham Slam i Black Hammer?