Gotham Year One - Tom King, Phil Hester, Eric Gapstur, och Jordie Bellaire
Vad är motsatsen till renommésnyltning? För det är precis så det känns att den här boken kom till. Det är
minimalt med koppling till DC, Gotham och Batman. Så lite att allt känns påklistrat.
Min gissning på hur det hela gått till
Tom King: “Jag har en ball idé om en hårdkokt noir-historia, baserat på kidnappningen av Lindbergh-bäbisen, och… “
Redaktör: “Nä. Ingen idé. Sånt säljer inte.”
Tom King: “Men Brubaker och Phillips har ju sålt mängder med noirdeckare, och dessutom vunnit priser så det skriker om det? Jag har ju för bövelen vunnit en hel hög med priser åt er förut dessutom!”
Redaktör: “Hitta en koppling till DC-universat så ska vi se vad vi kan göra.”
Tom King: “... ‘kej rå.”
Plåtten
Vår huvudperson är en hårdkokt privatdeckare i efterkrigets Gotham. Han får i uppdrag att diskret hitta den kidnappade dottern till stadens rikaste par, herr och fru Wayne. Alltså Båtsmans farfar och farmor. Självklart är allt inte så enkelt, och deckarhistorien bjuder på både twistar, fördjupningar och en mer komplicerad historia än vi trodde från början.
Även om själva detektivandet är bra skrivet märks det att det egentligen inte är det som är det enda King vill peta på. Huvudpersonen Slam Bradley har en historia i staden, och staden Gotham skildras på ett väldigt tidstypiskt sätt med både konkret och informell segregation. Mycket handlar om just skillnaden på rika vita och fattiga svarta, om vem som får röra sig var och så vidare. Ovanpå det har vi en genomkorrupt, men idealistisk poliskår. Polischefen är brutalrasist, genomusel, våldsam, etc, men
inte mutad eller i maffians ficka. Det ger en annan dynamik än det blir senare i stan, som sagt.
Tecknandet
Jag gillar Phil Hester, och har gjort det ända sedan jag föll för hans lite kantiga och cartooniga stil i Green Arrow: Quiver. Här har han en betydligt mer nedtonad färgskala med brunt, grått och svart typ överallt. I kombination med de hårda kanterna blir noirens skuggor klockrena. Grafiskt är det här nog det bästa Hester gjort.
Totalt då?
Jag hade nog gillat det här betydligt bättre om det inte handlat om Gotham. Varje gång ramhistorien där en åldrad Bradley och hur han berättar allt för Båtsman känns det överflödigt. Onödigt. Försämrande. Det känns som om handlingen inte litas på, som att någon utanför tyckte den behövde stödhjul. Det gör den verkligen inte. Den är med marginal god nog för att stå på egna ben.
TLDR
Bra serie. Lika deppigt som när King brukar greppa pennan, men i genren noir förekommer sällan lyckliga slut.
Rekommenderas.