WRNU:s serieklubb 2024
- Thread starter Khan
- Start date
Okej då!
Men det har tydligen lästs pinsamt få serier i år. Jag har ju läst några, men inget så otroligt spännande att jag orkat skriva något om dem.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag har för femtioelfte gången läst Jakten (Partie de chasse; The Hunting Party) av Pierre Christin och Enki Bilal (snacka om superteam!). Det är helt orimligt bra.
1981 samlas en grupp kommunistiska toppar, skikten under den direkta ledningen, på ett jaktslott i Polen. De är en från varje europeiskt kommunistland (två från Sovjetunionen), och får stå även symboliskt som representanter för sina länder. Den sovjetiske - Vasili Aleksandrovič Čevčenko - har paralyserat ansikte, den bulgariska mest bara dricker, den östtyske är en kylig teknokrat, ungraren och tjecken har behövt rehabiliteras över de respektive reformförsöken, och så vidare. Dessutom vår huvudperson, en idealistisk ung fransk kommunistisk student som tagits dit, i teorin som översättare. Vi får sedan följa dels handlingen kring själva jakten, dels återberättandet av hur de alla står i skuld till Čevčenko på olika vis och har samlats där av honom, och Čevčenkos egen historia. Det blir - oundgängligen - en berättelse om hur revolutionen äter sina barn, mycket mer imponerande för att vara 1981, en knivskarp analys av kommunistblocket som paralyserat (som Čevčenkos ansikte) och på långsam dekis, vidöppet för antingen en ny hårdför linje eller ett försök till reformism. Östblocksanalysen här är helt chockerande bra för sin tid.
Det är förstås otroligt snyggt också, och Bilals stil passar in perfekt på de slitna kommunisttopparna, vilket är viktigt eftersom vi behöver kunna hålla ordning på dem.
Serien översattes till svenska på åttiotalet, men kan vara besvärlig att få tag på i handeln. Den har inte heller de delar som kom i en senare nyutgåva där vi får höra vad som hände med alla ett årtionde senare. Fortfarande bra men inte i närheten är dess andliga föregångare Terroristerna (Les Phalanges de l'Ordre Noir; The Black Order Brigade) som handlar om en grupp fascistjägare i Västeuropa, av samma team.
Det här är en av topp tio serier jag någonsin läst. Kan inte rekommenderas nog. 5+/5.
1981 samlas en grupp kommunistiska toppar, skikten under den direkta ledningen, på ett jaktslott i Polen. De är en från varje europeiskt kommunistland (två från Sovjetunionen), och får stå även symboliskt som representanter för sina länder. Den sovjetiske - Vasili Aleksandrovič Čevčenko - har paralyserat ansikte, den bulgariska mest bara dricker, den östtyske är en kylig teknokrat, ungraren och tjecken har behövt rehabiliteras över de respektive reformförsöken, och så vidare. Dessutom vår huvudperson, en idealistisk ung fransk kommunistisk student som tagits dit, i teorin som översättare. Vi får sedan följa dels handlingen kring själva jakten, dels återberättandet av hur de alla står i skuld till Čevčenko på olika vis och har samlats där av honom, och Čevčenkos egen historia. Det blir - oundgängligen - en berättelse om hur revolutionen äter sina barn, mycket mer imponerande för att vara 1981, en knivskarp analys av kommunistblocket som paralyserat (som Čevčenkos ansikte) och på långsam dekis, vidöppet för antingen en ny hårdför linje eller ett försök till reformism. Östblocksanalysen här är helt chockerande bra för sin tid.
Det är förstås otroligt snyggt också, och Bilals stil passar in perfekt på de slitna kommunisttopparna, vilket är viktigt eftersom vi behöver kunna hålla ordning på dem.
Serien översattes till svenska på åttiotalet, men kan vara besvärlig att få tag på i handeln. Den har inte heller de delar som kom i en senare nyutgåva där vi får höra vad som hände med alla ett årtionde senare. Fortfarande bra men inte i närheten är dess andliga föregångare Terroristerna (Les Phalanges de l'Ordre Noir; The Black Order Brigade) som handlar om en grupp fascistjägare i Västeuropa, av samma team.
Det här är en av topp tio serier jag någonsin läst. Kan inte rekommenderas nog. 5+/5.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag har även läst Doctor Strange (2023) #13 (Jed MacKay, Pascual Ferry), vilket jag tar upp här på grund av rollspelskopplingen.
Jed MacKay är en av Marvels litet av doldis-författare (även om han får sin egen event i år med Bloodhunt), i skuggan av stjärnor som Kieron Gillen, Al Ewing och Ryan North, men han har levererat med hög och jämn kvalitet i åratal nu, och även om han kanske r mest känd för sin Moon Knight, är bägge hans två andra pågående serier - Avengers och Doctor Strange - av hög kvalitet, och med sina egna stilar också volket inte är något alla manusförfattare ror hem.
Den här gången är det dags för intern crossover mellan ett antal av hans favoritkaraktärer. Något litterärt har manifesterat sig i världen på ett borgesianskt vis. Vad, frågar ni?
För att stoppa det måste rollspelet bemötas inom sina egna regler, och därför måste Doctor Strange samla ihop sin egen traditionella grupp. Han är förstås trollkarl själv, men saknar krigare, tjuv, och präst. Black Cat, Hunter's Moon (som präst till Khonshu) och Taskmaster rekryteras, och särskilt taskmaster är som det proffs han är nöjd med att jobba för hjältar eftersom risken att bli förrådd då är mycket lägre.
Storyn är inte avslutad i där här numret, och det verkar väl rimligt att vänta på en TPB, men det är höggradigt underhållande än så länge.
4/5
Jed MacKay är en av Marvels litet av doldis-författare (även om han får sin egen event i år med Bloodhunt), i skuggan av stjärnor som Kieron Gillen, Al Ewing och Ryan North, men han har levererat med hög och jämn kvalitet i åratal nu, och även om han kanske r mest känd för sin Moon Knight, är bägge hans två andra pågående serier - Avengers och Doctor Strange - av hög kvalitet, och med sina egna stilar också volket inte är något alla manusförfattare ror hem.
Den här gången är det dags för intern crossover mellan ett antal av hans favoritkaraktärer. Något litterärt har manifesterat sig i världen på ett borgesianskt vis. Vad, frågar ni?
För att stoppa det måste rollspelet bemötas inom sina egna regler, och därför måste Doctor Strange samla ihop sin egen traditionella grupp. Han är förstås trollkarl själv, men saknar krigare, tjuv, och präst. Black Cat, Hunter's Moon (som präst till Khonshu) och Taskmaster rekryteras, och särskilt taskmaster är som det proffs han är nöjd med att jobba för hjältar eftersom risken att bli förrådd då är mycket lägre.
Storyn är inte avslutad i där här numret, och det verkar väl rimligt att vänta på en TPB, men det är höggradigt underhållande än så länge.
4/5
Jag rensar hjärnan lite mellan Mutant Chronicles-pulpromanerböcker och tar igen lite serier.
Jag har först och främst läst den första arcen på sex nummer av Image Comics nya Transformers-serie. Det är första gången på årtionden som jag köper en serie månadsvis, även om jag gör det digitalt. Jag kan helt enkelt inte vänta! Jag till och med förhandsbokar varje nummer för att vara säker på att få det direkt!
Det här är såklart en total 100% reboot, skriven av Robert Kirkman och Daniel Warren Johnson. Det är… well, det är kanske inte riktigt lika visionärt som IDWs första arcs, som ju är bland det bästa jag läst i transformersväg. Men det är en orättvis jämförelse, för medan det här onekligen är lite mer välbekant så är det fortfarande jävla bra. Mer brutalt, tror jag, än jag är van vid att se transformers. De här första sex numren är verkligen ett obevekligt jäkla grind, där både autobots och decepticons är i desperat behov av resurser och återhämtning men inte har någon möjlighet till någondera. Jag gillar också hur Witwickyfamiljen är med redan från början och kan kännas igen – men ändå inte. Allting är liksom tweakat, precis lagom mycket och på precis rätt sätt.
Estetiskt är det brutalt och brötigt. Inte riktigt lika mekaniskt som jag föredrar när det är; jag gillar ju när det är liksom ganska plottrigt och blocky och det verkligen känns som att det här är stora robotar och att man med lite tankearbete skulle kunna rotera allt i huvudet för att få det att passa ihop till deras altform. Men det här är tusen gånger bättre än den rent cartoony stil som IDW hade bitvis. (Jag har förresten inte ens läst klart IDW; det borde jag också göra…).
Det som fyller mig med lite nervositet för framtiden är att det här inte bara är Transformers; det är liksom ett helt universa. Transformers samsas dels med titeln Void Rivals, i vilken det ursprungligen revealades att Image skulle ta över Transformers, och dels med (såklart) GI Joe-grejer. Det som oroar mig är att crossovers alltid blir bajs. I original-marvelserien var det ju OK, för där utspelades serierna med GI Joe bara typ delvis i samma universum – man kunde med gott samvete skippa de numren utan att riskera att missa något. Men IDW körde ju flera riktigt, riktigt usla crossovers som inte gav något, mest förstörde, och som man inte kunde riktigt hoppa över för att en massa viktiga saker hände i dem. Och ville man fatta vad som hände kunde man inte bara läsa Transformers utan var tvungen att läsa in sig på en massa andra titlar också för att hänga med.
Så… Jag är lite orolig. Jag vill inte läsa GI Joe-serier, liksom.
Men jag ser verkligen fram emot nästa nummer av det här.
---
Jag har också läst Teenage Mutant Ninja Turtles: The Last Ronin.
Alla tonårsmutantninjasköldpaddorna utom en är döda i en postapokalyptisk dystopiframtid, och nu måste han hämnas både Splinter och sina bröder, och ta hand om Shredders… sonson?
Serien är skriven av (om jag fattar rätt) Kevin Eastman och Tom Waltz, baserat iaf delvis på en grundplot som Eastman och Peter Laird hittade på en gång i urtiden när det bara var de mot världen med en liten undergroundserie som blivit ett imperium.
Det här är… Well, det är ju fint och så, men det är verkligen en story helt utan egentliga överraskningar. Det ävl idel bekanta troper, typ "ooooh, en person från nutiden har överlevt och nu har hen en cybernetisk hand". Jag vet inte, kanske är det bara mitt 42-åriga jag som är för cyniskt för turtles numera. Jag vet inte riktigt vad jag försväntade mig eller hoppades på, men det här är lite för humorlöst och för osubversivt för mig tror jag. Jag gillar ju dystopier och sådär men jag föredrar dem ju när de har något slags begriplig poäng, när författarnas liksom vill säga något med sitt världsbygge. Här… jag vet inte.
Äh, det duger väl. Det är inte dåligt. Bara inte speciellt spännande (tyckte jag).
Jag har först och främst läst den första arcen på sex nummer av Image Comics nya Transformers-serie. Det är första gången på årtionden som jag köper en serie månadsvis, även om jag gör det digitalt. Jag kan helt enkelt inte vänta! Jag till och med förhandsbokar varje nummer för att vara säker på att få det direkt!
Det här är såklart en total 100% reboot, skriven av Robert Kirkman och Daniel Warren Johnson. Det är… well, det är kanske inte riktigt lika visionärt som IDWs första arcs, som ju är bland det bästa jag läst i transformersväg. Men det är en orättvis jämförelse, för medan det här onekligen är lite mer välbekant så är det fortfarande jävla bra. Mer brutalt, tror jag, än jag är van vid att se transformers. De här första sex numren är verkligen ett obevekligt jäkla grind, där både autobots och decepticons är i desperat behov av resurser och återhämtning men inte har någon möjlighet till någondera. Jag gillar också hur Witwickyfamiljen är med redan från början och kan kännas igen – men ändå inte. Allting är liksom tweakat, precis lagom mycket och på precis rätt sätt.
Estetiskt är det brutalt och brötigt. Inte riktigt lika mekaniskt som jag föredrar när det är; jag gillar ju när det är liksom ganska plottrigt och blocky och det verkligen känns som att det här är stora robotar och att man med lite tankearbete skulle kunna rotera allt i huvudet för att få det att passa ihop till deras altform. Men det här är tusen gånger bättre än den rent cartoony stil som IDW hade bitvis. (Jag har förresten inte ens läst klart IDW; det borde jag också göra…).
Det som fyller mig med lite nervositet för framtiden är att det här inte bara är Transformers; det är liksom ett helt universa. Transformers samsas dels med titeln Void Rivals, i vilken det ursprungligen revealades att Image skulle ta över Transformers, och dels med (såklart) GI Joe-grejer. Det som oroar mig är att crossovers alltid blir bajs. I original-marvelserien var det ju OK, för där utspelades serierna med GI Joe bara typ delvis i samma universum – man kunde med gott samvete skippa de numren utan att riskera att missa något. Men IDW körde ju flera riktigt, riktigt usla crossovers som inte gav något, mest förstörde, och som man inte kunde riktigt hoppa över för att en massa viktiga saker hände i dem. Och ville man fatta vad som hände kunde man inte bara läsa Transformers utan var tvungen att läsa in sig på en massa andra titlar också för att hänga med.
Så… Jag är lite orolig. Jag vill inte läsa GI Joe-serier, liksom.
Men jag ser verkligen fram emot nästa nummer av det här.
---
Jag har också läst Teenage Mutant Ninja Turtles: The Last Ronin.
Alla tonårsmutantninjasköldpaddorna utom en är döda i en postapokalyptisk dystopiframtid, och nu måste han hämnas både Splinter och sina bröder, och ta hand om Shredders… sonson?
Serien är skriven av (om jag fattar rätt) Kevin Eastman och Tom Waltz, baserat iaf delvis på en grundplot som Eastman och Peter Laird hittade på en gång i urtiden när det bara var de mot världen med en liten undergroundserie som blivit ett imperium.
Det här är… Well, det är ju fint och så, men det är verkligen en story helt utan egentliga överraskningar. Det ävl idel bekanta troper, typ "ooooh, en person från nutiden har överlevt och nu har hen en cybernetisk hand". Jag vet inte, kanske är det bara mitt 42-åriga jag som är för cyniskt för turtles numera. Jag vet inte riktigt vad jag försväntade mig eller hoppades på, men det här är lite för humorlöst och för osubversivt för mig tror jag. Jag gillar ju dystopier och sådär men jag föredrar dem ju när de har något slags begriplig poäng, när författarnas liksom vill säga något med sitt världsbygge. Här… jag vet inte.
Äh, det duger väl. Det är inte dåligt. Bara inte speciellt spännande (tyckte jag).
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Jag undrar om inte Daniel Warren Johnson har blivit vår favoritserieskapare på det här forumet? Do A Powerbomb, Murder Falcon, Extremity...
Ja! Tyvärr är mitt intresse för transformers nära noll, men å andra sidan var det likadant med mitt intresse för wrestling och hårdrock.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
What Happens Next - @maximumgraves
Det här var ohyggligt bra. Och ohyggligt i allmänhet.
Webserie? På mitt internet?
Det var många år sedan jag upptäckte en ny webserie och bara plöjde den på det här sättet. Helt ämla fantastisk, där det enda negativa jag har att säga är att den inte är avslutad än. Men det behöver den inte heller vara, eftersom det går in i vad serien handlar om.
Allt kretsar kring folk som på olika sätt drabbats av eller varit inblandade i ett mord för åtta år sedan. Vår huvudperson i första sviten heter Milo och blev som fjortonåring lurad / tvingad av sin tonårskärlek att hjälpa till med själva mordet. Sedan blev det fem år på psyket för Milo, livstid för den "riktiga" mördaren, och nu har Milo varit ute ur psyket (villkorligt) i tre år. Han bor hemma hos sin farmor och försöker få sitt liv att rulla på som det borde ha gjort, men det går inte. Han har inte gått ur high school, har inte fått lära sig betala räkningar, kan inte fått ett jobb, och har som enda fristad internet där han hänger på Tumblr, men ständigt hängs ut och hemsöks av true crime-nördar.
Men sen då?
Senare kapitel handlar om en true crime-vloggare som djupdykt i fallet och Milo, den mördades syster, etc. Men ingen historia är riktigt lika gripande som Milos. För här är frågan What happens next så brutal. Hur går du vidare när du gjort något så enormt, fast det inte ens var meningen? När du ständigt påminns om vad som hänt utifrån där folk inte kan låta dig gå vidare? Den där känslan av hopplöshet, håglöshet och att aldrig se en lösning har jag nog aldrig sett fångas så bra här. En dystopi, fast det är vårt eget här och nu det handlar om.
Att läsa webserie
Jag plöjde allt som släppts på bara en kväll. Serien släpps ruta för ruta. Det är en enkel och "billig" tecknarstil, där det är uppenbart att mycket återanvänds och allt ser ut som om det är ritat med enklast möjliga verktyg. Men med de enkla strecken och pixliga verktygen blir det ändå så jäkla mycket djup i berättandet. Djupt tragiska karaktärer i en tröstlös situation.
Så jäkla bra.
Läs den.
P s
Jag hittade den här via Lily Alexandres video om ånger och den inneboende totalitarismen i slut som fenomen. Rekommenderad tittning den med.
Det här var ohyggligt bra. Och ohyggligt i allmänhet.
Webserie? På mitt internet?
Det var många år sedan jag upptäckte en ny webserie och bara plöjde den på det här sättet. Helt ämla fantastisk, där det enda negativa jag har att säga är att den inte är avslutad än. Men det behöver den inte heller vara, eftersom det går in i vad serien handlar om.
Allt kretsar kring folk som på olika sätt drabbats av eller varit inblandade i ett mord för åtta år sedan. Vår huvudperson i första sviten heter Milo och blev som fjortonåring lurad / tvingad av sin tonårskärlek att hjälpa till med själva mordet. Sedan blev det fem år på psyket för Milo, livstid för den "riktiga" mördaren, och nu har Milo varit ute ur psyket (villkorligt) i tre år. Han bor hemma hos sin farmor och försöker få sitt liv att rulla på som det borde ha gjort, men det går inte. Han har inte gått ur high school, har inte fått lära sig betala räkningar, kan inte fått ett jobb, och har som enda fristad internet där han hänger på Tumblr, men ständigt hängs ut och hemsöks av true crime-nördar.
Men sen då?
Senare kapitel handlar om en true crime-vloggare som djupdykt i fallet och Milo, den mördades syster, etc. Men ingen historia är riktigt lika gripande som Milos. För här är frågan What happens next så brutal. Hur går du vidare när du gjort något så enormt, fast det inte ens var meningen? När du ständigt påminns om vad som hänt utifrån där folk inte kan låta dig gå vidare? Den där känslan av hopplöshet, håglöshet och att aldrig se en lösning har jag nog aldrig sett fångas så bra här. En dystopi, fast det är vårt eget här och nu det handlar om.
Att läsa webserie
Jag plöjde allt som släppts på bara en kväll. Serien släpps ruta för ruta. Det är en enkel och "billig" tecknarstil, där det är uppenbart att mycket återanvänds och allt ser ut som om det är ritat med enklast möjliga verktyg. Men med de enkla strecken och pixliga verktygen blir det ändå så jäkla mycket djup i berättandet. Djupt tragiska karaktärer i en tröstlös situation.
Så jäkla bra.
Läs den.
P s
Jag hittade den här via Lily Alexandres video om ånger och den inneboende totalitarismen i slut som fenomen. Rekommenderad tittning den med.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Det här kommer att bli ett dumt inlägg av tveksam nytta för er. Deal with it!
Jag läser onsdagens X-Men Forever #2 och Rise of the Powers of X #4.
2019 gjorde Jonathan Hickman ett omtag på hela X-franchisen, med ett mutant-hemland på ön Krakoa, amnesti för mutant-superskurkar, ett uppgivande av Charles Xaviers dröm om fredlig samexistens... och en uppställning av de kommande konflikterna, mot anti-mutantorganisationen Orchis och det mer fjärran hotet från kosmisk hyper-AI.
I förra årets event Fall of X krossades Krakoa, och sedan dess har folk varit på flykt på olika håll medan man samlat sig för att slå tillbaka. Och nu är det dags - den här eran ska till slut läggas till vila innan Tom Brevoort tar över som line editor senare i år. Den pågående dubbeleventen heter Fall of the House of X (uttalat "ecks") och Rise of the Powers of X (uttalat "ten"), och vi är mitt i den just nu, med bara några månader kvar.
Den förra delen (i titlarna X-Men, Fall of the House of X och Invincible Iron Man) är det inget särskilt att säga om - Gerry Duggan är kompetent men inte briljant när X-folket, Iron Man, och till slut till och med Avengers börjar systematiskt demontera Orchis. Det är välgjort och allt, men det är det vanliga, med Sentinels, Nimrod, MODOK och sådant.
Men i Rise-delen (Kieron Gillens Rise of the Powers of X och X-Men Forever, och den mindre viktiga men rätt bra sidotiteln Dead X-Men) är det andra bullar! Jonathan Hickman hade en plan för vad han ville göra, men Marvel bestämde sig för att de ville ha Krakoa som ett status quo längre, och Hickman lämnade efter X-crossovern Inferno. Det var inte så att han tog sin boll och gick hem, utan han snarare kastade alla bollarna högt upp i luften för att se vem som skulle kunna fånga dem. Som tur är var det Kieron Gillen, kanske den bäste superhjälteserieförfattaren vi över huvud taget har, som fick det jobbet, och med titlar som Immortal X-Men inte bara fångade han alla bollarna, utan fortsatte att jonglera dem, med extremt höga koncept som X-crossovern The Sins of Sinister (vad händer, tio, hundra och tusen år in i framtiden efter att olika versioner av Mr. Sinister tagit över världen och galaxen?). Och just nu är vi i sluttampen av det, det där flera års jobb ska få sin upplösning. Och det är hur jävla bra som helst.
Medan Fall har det vanliga med mutantjägare och jätterobotar, är hotet i Rise både mycket mer subtilt och mycket värre. En gammal komplott (som jag inte ska spoila för er men som är fantastisk och logisk) har till slut delat ut, och hyperintelligensen Enigma har uppstått och existerar utanför tid och rum - eftersom den en gång har funnits, har den alltid funnits, och vet (nästan) allt. Det gör det förstås svårt att bekämpa den, men som tur är har X-Men rätt mycket resurser - Destiny på toppen av sin förmåga kan se framtida tidslinjer, Professor X har använt Krakoa-biotech för att sätta upp en bas utanför tid och rum man kan agera från och andra opererar från The White Hot Room som är hemdimension för The Phoenix, Hope Summers och de andra i The Five kan återuppliva mutanter på semi-industriell skala, och Gillen kom ihåg att Rachel Summers egentliga mutantkraft är att kunna hoppa mellan tidslinjer. Alla inser att man behöver The Phoenix, trots alla riskerna med det. Kampen mot Enigma förs över alternativhistorier och parallella tidslinjer, med planer inom andra planer, och vartenda nummer kommer med nya dramatiska reveals. Tyvärr för alla är ett stående tema att Professor X i vanlig ordning inte har mycket till skrupler och principer, utan är beredd att sälja ut allt och alla för att nå sitt mål. Han har en plan, men det verkar finnas risk att det är den där sortens plan som kanske inte är värd det ens om den lyckas.
Det är vansinnigt bra och vansinnigt otillgängligt. Det här är verkligen ingen rekommendation för något man ska börja läsa - någon sorts absolut minimum inbegriper långt över hundra nummer av annat som satt upp det hela, med början i House of X ("ecks")/Powers of X ("ten") från 2019. Nu är mycket av det väldigt bra, så det är en bra idé i vilket fall, men tänkte man hoppa på X-spåret ska man tvärtom vänta några månader på Brevoorts omtag (som kommer att få flera riktigt bra författare, som Jed McKay och Gail Simone på varsin X-Men-titel).
Jag läser onsdagens X-Men Forever #2 och Rise of the Powers of X #4.
2019 gjorde Jonathan Hickman ett omtag på hela X-franchisen, med ett mutant-hemland på ön Krakoa, amnesti för mutant-superskurkar, ett uppgivande av Charles Xaviers dröm om fredlig samexistens... och en uppställning av de kommande konflikterna, mot anti-mutantorganisationen Orchis och det mer fjärran hotet från kosmisk hyper-AI.
I förra årets event Fall of X krossades Krakoa, och sedan dess har folk varit på flykt på olika håll medan man samlat sig för att slå tillbaka. Och nu är det dags - den här eran ska till slut läggas till vila innan Tom Brevoort tar över som line editor senare i år. Den pågående dubbeleventen heter Fall of the House of X (uttalat "ecks") och Rise of the Powers of X (uttalat "ten"), och vi är mitt i den just nu, med bara några månader kvar.
Den förra delen (i titlarna X-Men, Fall of the House of X och Invincible Iron Man) är det inget särskilt att säga om - Gerry Duggan är kompetent men inte briljant när X-folket, Iron Man, och till slut till och med Avengers börjar systematiskt demontera Orchis. Det är välgjort och allt, men det är det vanliga, med Sentinels, Nimrod, MODOK och sådant.
Men i Rise-delen (Kieron Gillens Rise of the Powers of X och X-Men Forever, och den mindre viktiga men rätt bra sidotiteln Dead X-Men) är det andra bullar! Jonathan Hickman hade en plan för vad han ville göra, men Marvel bestämde sig för att de ville ha Krakoa som ett status quo längre, och Hickman lämnade efter X-crossovern Inferno. Det var inte så att han tog sin boll och gick hem, utan han snarare kastade alla bollarna högt upp i luften för att se vem som skulle kunna fånga dem. Som tur är var det Kieron Gillen, kanske den bäste superhjälteserieförfattaren vi över huvud taget har, som fick det jobbet, och med titlar som Immortal X-Men inte bara fångade han alla bollarna, utan fortsatte att jonglera dem, med extremt höga koncept som X-crossovern The Sins of Sinister (vad händer, tio, hundra och tusen år in i framtiden efter att olika versioner av Mr. Sinister tagit över världen och galaxen?). Och just nu är vi i sluttampen av det, det där flera års jobb ska få sin upplösning. Och det är hur jävla bra som helst.
Medan Fall har det vanliga med mutantjägare och jätterobotar, är hotet i Rise både mycket mer subtilt och mycket värre. En gammal komplott (som jag inte ska spoila för er men som är fantastisk och logisk) har till slut delat ut, och hyperintelligensen Enigma har uppstått och existerar utanför tid och rum - eftersom den en gång har funnits, har den alltid funnits, och vet (nästan) allt. Det gör det förstås svårt att bekämpa den, men som tur är har X-Men rätt mycket resurser - Destiny på toppen av sin förmåga kan se framtida tidslinjer, Professor X har använt Krakoa-biotech för att sätta upp en bas utanför tid och rum man kan agera från och andra opererar från The White Hot Room som är hemdimension för The Phoenix, Hope Summers och de andra i The Five kan återuppliva mutanter på semi-industriell skala, och Gillen kom ihåg att Rachel Summers egentliga mutantkraft är att kunna hoppa mellan tidslinjer. Alla inser att man behöver The Phoenix, trots alla riskerna med det. Kampen mot Enigma förs över alternativhistorier och parallella tidslinjer, med planer inom andra planer, och vartenda nummer kommer med nya dramatiska reveals. Tyvärr för alla är ett stående tema att Professor X i vanlig ordning inte har mycket till skrupler och principer, utan är beredd att sälja ut allt och alla för att nå sitt mål. Han har en plan, men det verkar finnas risk att det är den där sortens plan som kanske inte är värd det ens om den lyckas.
Det är vansinnigt bra och vansinnigt otillgängligt. Det här är verkligen ingen rekommendation för något man ska börja läsa - någon sorts absolut minimum inbegriper långt över hundra nummer av annat som satt upp det hela, med början i House of X ("ecks")/Powers of X ("ten") från 2019. Nu är mycket av det väldigt bra, så det är en bra idé i vilket fall, men tänkte man hoppa på X-spåret ska man tvärtom vänta några månader på Brevoorts omtag (som kommer att få flera riktigt bra författare, som Jed McKay och Gail Simone på varsin X-Men-titel).
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,873
Behövde kliva upp extra tidigt imorse, så istället för att släcka lampan när jag gick och la mig igår så läste jag Wonder Woman: Dead Earth av Daniel Warren Johnson. Den var typ rätt frän och ganska bra.
Sist jag köpte en superhjälteserie var det nog Planet Hulk, så svärdssvingande alternativa takes på supers är kanske är min nisch när det gäller sånt?
Sist jag köpte en superhjälteserie var det nog Planet Hulk, så svärdssvingande alternativa takes på supers är kanske är min nisch när det gäller sånt?
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,873
Jag har läst Do a powerbomb! av Daniel Warren Johnson, och precis som @JohanL förutsåg i sitt betydligt matigare inlägg om serien kunde jag inte ana vilket motstånd det skulle bli i sista matchen.
Frän och bra. Får väl fundera på att lägga vantarna på Extremity framöver.
Frän och bra. Får väl fundera på att lägga vantarna på Extremity framöver.
Jag håller på och betar mig igenom alla nummer av 2000AD som jag fått men inte läst. Jag skaffade nämligen en prenumeration för ett par år sedan, men har varit lite dålig på att hålla efter…
I alla fall, jag ska inte prata om 2000AD specifikt, men varje nummer består ju av ett gäng kortare serier och följetånger och ett par av dem har jag definitivt fastnat för. Så till slut bestämde jag mig för att köpa samlingsalbumet med The Out bok 1 och 2, och läsa ikapp mig. Jag missade nämligen början!
Och nu är jag då ikapp.
The Out handlar om den jordiska fotojournalisten Cyd, som rest ut i rymden efter ett kraschat äktenskap, och nu mestadels driver runt och fotar grejer åt nyfikna människor. Hon får pröjs av sin jordiska tidning via någon form av ospecifierad teknologi. Överlag är The Out ganska bra på att inte specifiera saker riktigt; man får gissa och skarva lite själv. Cyd reser runt i The Out, oklart vad detta egentligen är men det verkar vara en synnerligen välbefolkad del av galaxen, med extremt många extremt konstiga utomjordingar där ingen hört talas om varken människor eller jorden. Serien är riktigt snyggt ritad (men knappast fotorealistisk) och färgsprakande; helt klart en riktigt schysst stil som passar storyn. Den är också kul utan att bli för flabbig, Cyd är mångfacetterad med svagheter etc utan att det blir för mycket eller tar över.
Överlag ett stycke väldigt välsmakande skum spretig rymdopera, typ. Svår att sammanfatta. Men bra. Rekommenderas.
I alla fall, jag ska inte prata om 2000AD specifikt, men varje nummer består ju av ett gäng kortare serier och följetånger och ett par av dem har jag definitivt fastnat för. Så till slut bestämde jag mig för att köpa samlingsalbumet med The Out bok 1 och 2, och läsa ikapp mig. Jag missade nämligen början!
Och nu är jag då ikapp.
The Out handlar om den jordiska fotojournalisten Cyd, som rest ut i rymden efter ett kraschat äktenskap, och nu mestadels driver runt och fotar grejer åt nyfikna människor. Hon får pröjs av sin jordiska tidning via någon form av ospecifierad teknologi. Överlag är The Out ganska bra på att inte specifiera saker riktigt; man får gissa och skarva lite själv. Cyd reser runt i The Out, oklart vad detta egentligen är men det verkar vara en synnerligen välbefolkad del av galaxen, med extremt många extremt konstiga utomjordingar där ingen hört talas om varken människor eller jorden. Serien är riktigt snyggt ritad (men knappast fotorealistisk) och färgsprakande; helt klart en riktigt schysst stil som passar storyn. Den är också kul utan att bli för flabbig, Cyd är mångfacetterad med svagheter etc utan att det blir för mycket eller tar över.
Överlag ett stycke väldigt välsmakande skum spretig rymdopera, typ. Svår att sammanfatta. Men bra. Rekommenderas.
Det är både fascinerande och mystiskt hur serieförlagen aktivt anstränger sig för att se till att inte tjäna pengar på det faktum att deras figurer förekommer i storfilmer med miljardpublik...
Filmdiggare: Jag gillade verkligen Spindelmannen-filmerna med Tom Holland. Jag kanske skulle testa att läsa en Spindelmannen-tidning och se om den är lika bra.
Marvel: I serietidningen är Spindelmannen medelålders, och har separerat från sin fru!
Filmdiggare: Oooookej! Men jag gillade ju även Iron-man med Robert Downey JR.
Marvel: Iron-man är en svart kvinna precis när filmen släpps!
Filmdiggare: Märkligt. Men Batman då?
DC: Haha! Batman bröt ryggen och ersattes av en mordisk och galen fransman, sedan teleporterades han till stenåldern av Darkseid och Robin blev Batman, eller så springer han runt i en mångfärgad dräkt och är psykotisk. Och Alfred är död!
Så därför är det överraskande att någon på DC tänkte att eftersom TV-serien med Peacemaker blev överraskande väl mottagen så kunde de publicera en serie med Peacemaker som är precis som TV-serien!
Men det gjorde de, och den heter Peacemaker Tries Hard!
Och precis som i TV-serien är han en våldsam idiot. Han ser till och med ut som John Cena. Han bor i en husvagn, är barnslig och lite korkad, har inga vänner, och det mesta han gör slutar i kaos. Han är helt enkelt Socker-Conny med större våldskapital och lite större självinsikt, för under seriens gång börjar han förstå hur andra ser honom, och försöker bli en bättre människa. Han löser till och med en del situationer på andra sätt än med våld.
Hur som helst börjar det med att Amanda Waller skickar iväg honom för att spöa några terrorister, eftersom han råkade vara närmast. Hos terroristerna hittar han en liten hund som han tar hand om. Hunden kidnappas av superskurken Hjärnan och dennes goon Monsieur Mallah, för att Peacemaker ska utföra ett uppdrag åt dem, och så vidare. På vägen möter vi en gravt senil General Immortus, meme-skurken Snowflame, massor av bebisar klonade från Deathstroke, the Terminator, och en grupp fackanslutna skurkar med byggarbetartema, som inte vill slåss under sin lagstadgade lunchrast och tycker att den jobbigaste delen med att Peacemaker dödar en av dem är att de måste genomlida en tråkig utbildning om säkerhet på arbetsplatsen.
Det är roligt, och Peacemaker har nästan vänner i slutet, eller i alla fall en hund.
Filmdiggare: Jag gillade verkligen Spindelmannen-filmerna med Tom Holland. Jag kanske skulle testa att läsa en Spindelmannen-tidning och se om den är lika bra.
Marvel: I serietidningen är Spindelmannen medelålders, och har separerat från sin fru!
Filmdiggare: Oooookej! Men jag gillade ju även Iron-man med Robert Downey JR.
Marvel: Iron-man är en svart kvinna precis när filmen släpps!
Filmdiggare: Märkligt. Men Batman då?
DC: Haha! Batman bröt ryggen och ersattes av en mordisk och galen fransman, sedan teleporterades han till stenåldern av Darkseid och Robin blev Batman, eller så springer han runt i en mångfärgad dräkt och är psykotisk. Och Alfred är död!
Så därför är det överraskande att någon på DC tänkte att eftersom TV-serien med Peacemaker blev överraskande väl mottagen så kunde de publicera en serie med Peacemaker som är precis som TV-serien!
Men det gjorde de, och den heter Peacemaker Tries Hard!
Och precis som i TV-serien är han en våldsam idiot. Han ser till och med ut som John Cena. Han bor i en husvagn, är barnslig och lite korkad, har inga vänner, och det mesta han gör slutar i kaos. Han är helt enkelt Socker-Conny med större våldskapital och lite större självinsikt, för under seriens gång börjar han förstå hur andra ser honom, och försöker bli en bättre människa. Han löser till och med en del situationer på andra sätt än med våld.
Hur som helst börjar det med att Amanda Waller skickar iväg honom för att spöa några terrorister, eftersom han råkade vara närmast. Hos terroristerna hittar han en liten hund som han tar hand om. Hunden kidnappas av superskurken Hjärnan och dennes goon Monsieur Mallah, för att Peacemaker ska utföra ett uppdrag åt dem, och så vidare. På vägen möter vi en gravt senil General Immortus, meme-skurken Snowflame, massor av bebisar klonade från Deathstroke, the Terminator, och en grupp fackanslutna skurkar med byggarbetartema, som inte vill slåss under sin lagstadgade lunchrast och tycker att den jobbigaste delen med att Peacemaker dödar en av dem är att de måste genomlida en tråkig utbildning om säkerhet på arbetsplatsen.
Det är roligt, och Peacemaker har nästan vänner i slutet, eller i alla fall en hund.
Det gör mig lite varm inombords varje gång dessa gamla Doom Patrol-skurkar dyker upp i andra grejer.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
”Still a better love story than Twilight”, som det heter.
Jag roades också av Peacemaker Tries Hard, även om den var lättviktig. För en betydligt mer obehaglig kan man läsa Garth Ennis Peacemaker från 2022.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,606
Maus - Art Spiegelman
Vad kan man säga om Maus som inte har sagts femtioelva gånger förr? Vete fasen. En modern klassiker, och kanske serievärldens mest genomanalyserade verk någonsin. Det här är den (minst) femte gången jag läser serieboken. Fortfarande fantastiskt.
Saker jag tänkte på lite extra den här gången
1 - Hur direkt tilltalet är till läsaren. Det är väldigt mycket meta, alltså att boken Maus i rätt stor grad är en bok om hur det är att skriva boken Maus.
2 - Hur mycket tid som spenderas i ramhistorien. Maus är i ungefär lika stor grad en bok om relationen mellan pappa Vladek och sonen Art som en historia om vad Vladek genomled under andra världskriget, Auschwitz och allt annat hemskt.
3 - Hur ohyggligt jäkla smart Spiegelman jobbat med serieteknik för att kunna censurera de värsta grymheterna Vladek blev vittne till utan att neutralisera dem. Vid ett tillfälle plockar en nazist upp ett barn och slår det i väggen så blodet sprutar men allt det täcks av en pratbubbla. Vi läsare får alltså både se det och inte se det samtidigt.
tldr
Läs Maus.
Vad kan man säga om Maus som inte har sagts femtioelva gånger förr? Vete fasen. En modern klassiker, och kanske serievärldens mest genomanalyserade verk någonsin. Det här är den (minst) femte gången jag läser serieboken. Fortfarande fantastiskt.
Saker jag tänkte på lite extra den här gången
1 - Hur direkt tilltalet är till läsaren. Det är väldigt mycket meta, alltså att boken Maus i rätt stor grad är en bok om hur det är att skriva boken Maus.
2 - Hur mycket tid som spenderas i ramhistorien. Maus är i ungefär lika stor grad en bok om relationen mellan pappa Vladek och sonen Art som en historia om vad Vladek genomled under andra världskriget, Auschwitz och allt annat hemskt.
3 - Hur ohyggligt jäkla smart Spiegelman jobbat med serieteknik för att kunna censurera de värsta grymheterna Vladek blev vittne till utan att neutralisera dem. Vid ett tillfälle plockar en nazist upp ett barn och slår det i väggen så blodet sprutar men allt det täcks av en pratbubbla. Vi läsare får alltså både se det och inte se det samtidigt.
tldr
Läs Maus.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,757
Fall/Rise-sekvensen avslutades igår med Rise of the Powers of X #5, och det är, inte oväntat, helt galet kosmiskt.
Bara litet avrundning kvar (The Wedding Special; X-Men #35/#700) innan nytt status quo när Tom Breevort tar över som linjeredaktör och Krakoa-eran definitivt är över.
Kieron Gillen fortsätter med sin nya egna serie The Power Fantasy om några veckor: "The Power Fantasy emerged in a similar way to The Wicked + The Divine. I was doing a book at Marvel, and became aware of exactly the sort of things I could do with the reins taken off. As The Wicked + the Divine was to Young Avengers, this is to Immortal X-Men"
Last edited:
Jag har läst den gamla Mutant Chronicles-serien Golgotha, som bland annat gick i gamla Magnum. Recension här.
Jag har också läst nummer (eller "prog") 2202-2389 av den klassiska brittiska serieantologin 2000AD. Den som bland annat Magnum hämtade en hel del material från – dess mest välkända karaktär är väl Judge Dredd, men jag tänker att folk även kanske känner igen Strontium Dog och Rogue Trooper, kanske? (Zenith? Big Dave?) Jag började prenumera för ett tag sedan men har haft låååångt uppehåll i läsningen så det var en del att läsa ikapp. Ursprungligen började jag prenna för att min Rotsystem-illustratör Steven Austin fick en del jobb där och jag ville såklart vara med och stötta, men jag har fortsatt prenumerera för att det här helt enkelt är jäkligt bra.
Jag är sjukt imponerad av 2000AD. Alla serier är inte liksom fantastiska, men här har vi ändå en blaska som lyckas leverera 32 sidor kvalitetsserier i färg varje vecka. Efter över 2000 nummer är det… rätt imponerande.
Det krävs en del av en som läsare, vilket jag nu vant mig vid och gillar. Ett nummer i veckan , och varje nummer har 4–5 parallella stories i helt egna universum. Varje story brukar vara 5-10 nummer lång, men är ofta en del av en längre följetång som kan ha pågått i åratal (årtionden). Så… det är en del jobb att hålla saker i huvudet och försöka minnas saker man läste för länge sedan. Jag gillar det!
Här är några personliga favoriter som jag minns spontant från de här numren:
Jag har också läst nummer (eller "prog") 2202-2389 av den klassiska brittiska serieantologin 2000AD. Den som bland annat Magnum hämtade en hel del material från – dess mest välkända karaktär är väl Judge Dredd, men jag tänker att folk även kanske känner igen Strontium Dog och Rogue Trooper, kanske? (Zenith? Big Dave?) Jag började prenumera för ett tag sedan men har haft låååångt uppehåll i läsningen så det var en del att läsa ikapp. Ursprungligen började jag prenna för att min Rotsystem-illustratör Steven Austin fick en del jobb där och jag ville såklart vara med och stötta, men jag har fortsatt prenumerera för att det här helt enkelt är jäkligt bra.
Jag är sjukt imponerad av 2000AD. Alla serier är inte liksom fantastiska, men här har vi ändå en blaska som lyckas leverera 32 sidor kvalitetsserier i färg varje vecka. Efter över 2000 nummer är det… rätt imponerande.
Det krävs en del av en som läsare, vilket jag nu vant mig vid och gillar. Ett nummer i veckan , och varje nummer har 4–5 parallella stories i helt egna universum. Varje story brukar vara 5-10 nummer lång, men är ofta en del av en längre följetång som kan ha pågått i åratal (årtionden). Så… det är en del jobb att hålla saker i huvudet och försöka minnas saker man läste för länge sedan. Jag gillar det!
Här är några personliga favoriter som jag minns spontant från de här numren:
- Proteus Vex: Fullständigt bonkers bananas super-rymdopera om den inte så hemlige men väldigt kompetente agenten med samma namn.
- The Out: Se ovan.
- The Brink: Undersökande scifi-serie med balla koncept, relativt lågmäld thrillerkänsla och framför allt väldigt action-lös. Här ligger samtal och text i fokus snarare än flashiga actionscener; byråkrati och argument och diplomati. Me like.
- Azimuth: Fullkomligt färgsprakande och helt vansinnigt världsbygge. Är världen på riktigt eller digital? Ja?
- Judge Dredd – An Honest Man: En ex-Judge återkommer från fängelse på Titan. Kan han klara sig som rehabiliterad? kan han göra gott i Mega-City 1
- Judge Dredd – A Better World: En administratör lyckas visa att förbättrade sociala program och utbildning faktiskt funkar för att minska brottsligheten, och får testa sina teorier i en sektor efter att ha fått backning från Dredd. Men det är inte alla som vill att hon ska lyckas… Mycket intressant premiss, väldigt osubtil samhällskommentar men å andra sidan vet jag inte riktigt vad man förväntar sig om man läser Judge Dredd. Det har alltid varit samhällskommentar, det har alltid varit subtilt som en motorsåg i skrevet.