WRNU:s serieklubb 2024

zonk

muterad
Joined
10 Jan 2016
Messages
3,300
Quest for the time bird.
Udda, med en mycket märklig och bitvis färgstark värld. På det hela taget dock en besvikelse, bland annat lite väl mycket buskishumor. 3 zonkar av 5 möjliga.
 

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,346
Location
Malmö
Quest for the time bird.
Udda, med en mycket märklig och bitvis färgstark värld. På det hela taget dock en besvikelse, bland annat lite väl mycket buskishumor. 3 zonkar av 5 möjliga.
Är det slutet som sänker? Jag vill minnas att det finns en del riktigt bra delar.
 

zonk

muterad
Joined
10 Jan 2016
Messages
3,300
Är det slutet som sänker? Jag vill minnas att det finns en del riktigt bra delar.
Det hjälpte inte! Men det är en del andra stämningsbrott tidigare oxå. Mycket snyggt tecknat o mkt coolt världsbyggande, men sen är det typ fis-skämt eller nåt sånt o man liksom... ja.

Klart läsvärt dock!
 

Badmojo

Old’s cool
Joined
21 Sep 2011
Messages
2,399
Location
Marjura
Något som jag gillade med Fantomen när det begav sig var att det ändå fanns ett gäng olika serier, alla kanske inte så passande - Herman Hedning, Bacon & Egg, Achilles Wiggen, en del skräck och mysterier - det fanns en bredd.
jo, här har tidningen gjort en kulturgärning, med biserier som Bernard Prince, Thorgal, Karl Kämpe, Undertaker m fl.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Jag har läst Rare Flavours (Ram V / Filipe Andrade, sex nummers avslutad miniserie).

Rubin Baksh är melankolisk över Anthony Bourdains död. Han verkar vilja göra ändringar i sitt liv, ännu en gång. För detta anlitar han Mo, en okänd filmskapare fräsch ur filmskolan och familjetragedi, för att göra en dokumentär om indisk mat.
1727034557904.png
Ja, och så är Rubin en rakshasa, en människoätande demon, med jägare efter sig.

Ram V (pseudonym för Ramnarayan Venkatesan) har en väldigt egen stil, en tydlig fusion av indiskt och brittiskt. Jag tycker inte att hans superhjälteserier riktigt landar, men det kvittar här. Serien rular upp som en meditation över människor och matlagning, och över att vara så gammal att en gång ha fått ryggen knäckt av Bhima ur Mhabaharata. Det är mycket melankoli över autenticitet och en matkultur som håller på att gå förlorad. Och så människoätandet, då.

4/5

Läs även: The Many Deaths of Layla Starr (även den med Andrade på teckning), These Savage Shores och Blue In Green. Jag skrev om dem här.
 

Badmojo

Old’s cool
Joined
21 Sep 2011
Messages
2,399
Location
Marjura
Apropo fantasyserier, kolla in Crimson Fall av Derek Laufman på Kickstarter nu.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Jag har inte skrivit nåt här på ett tag, och det är för att jag läst en jävla massa The Authority.


auth1-1.jpgauth1-2.jpg
VOLUME 1: Ellis/Millar

Warren Ellis bygger ett superhjältelag på ruinerna av gamla Stormwatch, som jag försökte läsa en gång men gav upp på när det blev för mycket crossovers. Ju mer jag läser serier, desto mer föraktar jag crossovers. De är verkligen sämst. Jag fattar varför de görs; man ska som läsare känna att man borde läsa de andra serierna också. Först ska man läsa de nummer som crossovern fortsätter i, men sen ska man känna att man vill fortsätta och/eller läsa ikapp. Fuck that.

Nå; The Authority var widescreen comics – en serie som frejmas som och är tänkt att påminna om mer cinematiska upplevelser. Det funkar jävligt bra. Att serien dessutom är otroligt blodig plus att den har en i grunden väldigt spännande hook hjälper såklart. Hooken är i stort sett: Varför finns det fortfarande slaveri, våldtäkts-koncentrationsläger och tredjevärlds-diktatorer i en värld med superhjältar? Varför slår alla hjältar bara typ ficktjuvar på truten, och inte folkmördare? Vad händer om ett superhjälte-team faktiskt försöker göra något åt saken? Var går gränsen? Vad gör det med dem, att de tar sig så mycket världslig makt? Hur långt kan man nå med våld och goda intentioner? Det här är en förplåtat spännande fråga, och så länge The Authority fokuserar på den så är serien rätt bra.

Tyvärr tar ju mark Millar över typ halvvägs här. Och det fortsätter absolut vara rått och snyggt, men Millar är, får jag intrycket av, mer som Zack Snyder. Alltså, han hajjar ytan och kan berätta en berättelse, men han är inte så mycket för det här med liksom… subtext eller att ställa frågor. Så serien blir mer "extrem" men inte bättre. Även om, visst, gruppen också fortsätter bråka en del med real world politics. Det bästa med Millars run är att mycket av tecknandet görs av Frank Quitely, som jag ju gillat ända sedan jag läste Grant Morrisons New X-men.

1729028784292.png 1729028813849.png

VOLUME 2: Morrison (Robbie, inte Grant alltså)

Den här restarten var ganska meh; The Authority fortsätter vara storskaliga men de är rätt mycket fokuserade på vanligt superhjältande. Under en ganska bra stund är huvudfienden en jättemäktig religiös organisation; det blir mest trist. Mot slutet övergår dock den här serien i Revolution-arven, där seriens huvudfråga återigen får ta plats – då teamet helt sonika tar över USA och blir diktatorer. Välmenande, såklart. Jag ska inte säga att Revolution hanteras superbra, men det är ändå lite return to form.

81VYLviFfiL._SL1500_.jpg

VOLUME 3: Morrison (Grant, den här gången)

Den här rebooten gick… sådär. Av olika skäl kom den av sig. Den börjar med att The Authority har kraschlandat i vår verklighet. Sen kom det liksom knappt några nya nummer – Authority: Prime och jag tror även volym 4 hann börja släppas innan den här äntligen avslutades. VOlumens huvudgrej var mest att The Authority gjorde en Star Trek: Voyager eller kanske mer Sliders – de hoppade mellan olika verkligheter, tampades med olika variationer av sig själva, och försökte ta sig hem.

386709-19321-130156-1-authority-prime.jpg

PRIME

En helt värdelös crossover där The Authority och nåt annat supergäng från Wildstorm-universat slåss. I sex nummer. Har jag sagt att jag ogillar crossovers?

Jag vet inte varför egentligen, men Prime är bland de få grejer jag inte hittade alls på Amazon Kindle / f.d. Comixology.

VOLUME 4: Diverse

Wildstorm hade något slags megacrossover här, där världen gick under. Jag läste bara de nummer som berörde The Authority och de var… okej. Lite intressant världsbygge, men i volym 4 förvandlades The Authority verkligen vara till en helt vanlig superhjälteserie. Inga intressanta frågor egentligen, ingen riktig widescreen-känsla. Mot slutet blev det mer rymdopera-åkande plus att teamet splittrades på ett rätt trist sätt. Jag läste klart, men det var tydligt att luften liksom gått ur och att teamet blivit helt generiskt.

Amazon hade allt utom de sista typ 5-6 numren… Oklart varför.


Utöver detta har jag också läst några spinoffs.

Kev / The Magnificent Kevin / A Man Called Kev
Sidostory om en ganska misslyckad och otursförföljd brittisk agent, som om man korsat James Bond med typ Big Dave. Skrivet av Garth Ennis, vilket väl säger ungefär vad man får. Och ja, det är ju lite underhållande. Midnighter är med, mest (antar jag) för att få serien att sälja.

Midnighter (2006)
Garth Ennis igen. The Authoritys homosexuelle läderlapp goes civilian. Det är väldigt Enniskt


Jag har ett par olästa – Midnighter (2015), crossovern med Lobo och den med Stålmannen, de två Secret History-serierna (Jenny Sparks och Hawksmoor). Vi får se om jag plockar dem också.


På det hela taget: Jag vet inte om jag kan rekommendera nån att läsa det här. De bästa delarna är skrivna av Ellis, som man ju kanske inte vill ge mer pengar än nödvändigt numera. Jag har en soft spot för serien eftersom jag läste den under formativa år, och jag har ändå alla de här numren redan köpta på Kindle, så jag kan ju läsa dem. Men jag tror att det dröjer en stund innan jag gör det igen.
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,529
Jag har inte skrivit nåt här på ett tag, och det är för att jag läst en jävla massa The Authority.


View attachment 20237View attachment 20238
VOLUME 1: Ellis/Millar

Warren Ellis bygger ett superhjältelag på ruinerna av gamla Stormwatch, som jag försökte läsa en gång men gav upp på när det blev för mycket crossovers. Ju mer jag läser serier, desto mer föraktar jag crossovers. De är verkligen sämst. Jag fattar varför de görs; man ska som läsare känna att man borde läsa de andra serierna också. Först ska man läsa de nummer som crossovern fortsätter i, men sen ska man känna att man vill fortsätta och/eller läsa ikapp. Fuck that.

Nå; The Authority var widescreen comics – en serie som frejmas som och är tänkt att påminna om mer cinematiska upplevelser. Det funkar jävligt bra. Att serien dessutom är otroligt blodig plus att den har en i grunden väldigt spännande hook hjälper såklart. Hooken är i stort sett: Varför finns det fortfarande slaveri, våldtäkts-koncentrationsläger och tredjevärlds-diktatorer i en värld med superhjältar? Varför slår alla hjältar bara typ ficktjuvar på truten, och inte folkmördare? Vad händer om ett superhjälte-team faktiskt försöker göra något åt saken? Var går gränsen? Vad gör det med dem, att de tar sig så mycket världslig makt? Hur långt kan man nå med våld och goda intentioner? Det här är en förplåtat spännande fråga, och så länge The Authority fokuserar på den så är serien rätt bra.

Tyvärr tar ju mark Millar över typ halvvägs här. Och det fortsätter absolut vara rått och snyggt, men Millar är, får jag intrycket av, mer som Zack Snyder. Alltså, han hajjar ytan och kan berätta en berättelse, men han är inte så mycket för det här med liksom… subtext eller att ställa frågor. Så serien blir mer "extrem" men inte bättre. Även om, visst, gruppen också fortsätter bråka en del med real world politics. Det bästa med Millars run är att mycket av tecknandet görs av Frank Quitely, som jag ju gillat ända sedan jag läste Grant Morrisons New X-men.

View attachment 20239 View attachment 20240

VOLUME 2: Morrison (Robbie, inte Grant alltså)

Den här restarten var ganska meh; The Authority fortsätter vara storskaliga men de är rätt mycket fokuserade på vanligt superhjältande. Under en ganska bra stund är huvudfienden en jättemäktig religiös organisation; det blir mest trist. Mot slutet övergår dock den här serien i Revolution-arven, där seriens huvudfråga återigen får ta plats – då teamet helt sonika tar över USA och blir diktatorer. Välmenande, såklart. Jag ska inte säga att Revolution hanteras superbra, men det är ändå lite return to form.

View attachment 20241

VOLUME 3: Morrison (Grant, den här gången)

Den här rebooten gick… sådär. Av olika skäl kom den av sig. Den börjar med att The Authority har kraschlandat i vår verklighet. Sen kom det liksom knappt några nya nummer – Authority: Prime och jag tror även volym 4 hann börja släppas innan den här äntligen avslutades. VOlumens huvudgrej var mest att The Authority gjorde en Star Trek: Voyager eller kanske mer Sliders – de hoppade mellan olika verkligheter, tampades med olika variationer av sig själva, och försökte ta sig hem.

View attachment 20242

PRIME

En helt värdelös crossover där The Authority och nåt annat supergäng från Wildstorm-universat slåss. I sex nummer. Har jag sagt att jag ogillar crossovers?

Jag vet inte varför egentligen, men Prime är bland de få grejer jag inte hittade alls på Amazon Kindle / f.d. Comixology.

VOLUME 4: Diverse

Wildstorm hade något slags megacrossover här, där världen gick under. Jag läste bara de nummer som berörde The Authority och de var… okej. Lite intressant världsbygge, men i volym 4 förvandlades The Authority verkligen vara till en helt vanlig superhjälteserie. Inga intressanta frågor egentligen, ingen riktig widescreen-känsla. Mot slutet blev det mer rymdopera-åkande plus att teamet splittrades på ett rätt trist sätt. Jag läste klart, men det var tydligt att luften liksom gått ur och att teamet blivit helt generiskt.

Amazon hade allt utom de sista typ 5-6 numren… Oklart varför.


Utöver detta har jag också läst några spinoffs.

Kev / The Magnificent Kevin / A Man Called Kev
Sidostory om en ganska misslyckad och otursförföljd brittisk agent, som om man korsat James Bond med typ Big Dave. Skrivet av Garth Ennis, vilket väl säger ungefär vad man får. Och ja, det är ju lite underhållande. Midnighter är med, mest (antar jag) för att få serien att sälja.

Midnighter (2006)
Garth Ennis igen. The Authoritys homosexuelle läderlapp goes civilian. Det är väldigt Enniskt


Jag har ett par olästa – Midnighter (2015), crossovern med Lobo och den med Stålmannen, de två Secret History-serierna (Jenny Sparks och Hawksmoor). Vi får se om jag plockar dem också.


På det hela taget: Jag vet inte om jag kan rekommendera nån att läsa det här. De bästa delarna är skrivna av Ellis, som man ju kanske inte vill ge mer pengar än nödvändigt numera. Jag har en soft spot för serien eftersom jag läste den under formativa år, och jag har ändå alla de här numren redan köpta på Kindle, så jag kan ju läsa dem. Men jag tror att det dröjer en stund innan jag gör det igen.
Det här var lite nostalgiskt att läsa!

Jag var rädd att du skulle ge dig på de nyaste versionerna där The Authority är i samma värld som faktiska Stålmannen som är… Alltså det är tokdåligt.

Vill du ha något mer bra Authority kopplat rekommenderar jag Sleeper av Ed Brubaker. Det är en low powered gangster/undercover snut historia i skuggan av The Authority storylinesen. Och faktiskt riktigt bra!
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
1729332943378.png

Lemire har varit väldigt produktiv; jag har nu läst hans The Passageway.

En geolog anländer till en isolerad fyrkobbe där det dykt upp ett mystiskt hål, för att undersöka det. Fyrvakterskan tar emot honom, men verkar lite skum.

Problemet med den här storyn är att den berättas i ett enda ganska kort album, så även om de första sidorna har en lagom takt så eskalerar det alldeles för fort för min smak. Jag gillar ju när serier tar tid på sig, inte minst när det gäller skräckserier där jag helst liksom fortsätter finnas i stämningen lite längre innan det ska knytas ihop säck.

Slutet är lite otillfredsställande, men så är det ju ofta med skräckserier och jag kan nog inte säga att det jag läst av Lemire tidigare varit jättemycket bättre på den fronten. Slut är svårt.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Sen läste jag The Empty Man, och The Empty Man: Recurrence, och The Empty Man: Manifestation.

816w+NqdcNL._SL1500_.jpg919HOcwkubL._SL1500_.jpg81zEt9kA5NL._SL1500_.jpg

Det här är väldigt trevliga skräckserier. Världen har drabbats av en epidemi av… vansinne. En massa våldsdåd, ofta avslutade av självmord, där alla har starka inslag av vanföreställningar och hallucinationer. Och en återkommande fras; "The Empty Man Made Me Do It".

Så; serien börjar med att ett par agenter som jobbar åt både CDC och FBI utreder ett par av de här fallen. Det är otroligt snygg estetik, skön stämning och ganska långsamt berättande vilket jag ju uppskattar i serier. Det dröjer lite innan vi får några svar, och svaren känns ofullbordade, och det känns inte som att vi får några riktiga lösningar. Där Lemire generellt har svårt att skriva bra slut, där hans berättelser ofta för mig känts som att de får lite pyspunka mot slutet, så är den här serien istället riktigt bra. Återställer min tilltro till skräckseriers förmåga att fortfarande funka.

Bra skit, helt enkelt.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Och nu har jag läst Departement of Truth, volym 1, 2, 3 och 4.

dep1.jpgdep2.jpgdep3.jpgdep4.jpg

Det här är såklart right up my alley. Egentligen kanske inget sådär mindblowingly nytt, men det är svårt att göra det i genren. Serien handlar om Sanningsdepartementet, en hemlig amerikansk organisation som chefar för att se till så att vad som är Sant håller sig någorlunda stabilt. Vi lever i en fluktuerande wibbley-wobbley verklighet och när som helst kan nån internet-meme få lite för mycket liv och plötsligt är Obama faktiskt född i Kenya och nån stackare måste jobba röven av sig hela helgen för att se till så hans nya födselbevis inte når media, utan istället förintas så att han kan återgå till att vara född i Hawaii.

Man följer såklart ett fresh-faced greenhorn som rekryteras och introduceras till alla märkligheterna, samlingen av konspirationsteorier och udda myter som bildar seriens världsbygge. Det är skuggorganisationer och bigfoots all the way down.

Så… gillar man sånt, så gillar man nog den här serien.

Volym 1, 2 och 4 är också vansinnigt jävla snygga. Stilen på omslagen ovan? Den är rätt lik stilen på den faktiska serien också. Jag älskar det. Volym 3 var en samling av typ "intermissions" som tydligen gått som små avbrott i serien tidigare, och har helt andra och fulare stilar. Turligt nog är det snygga tillbaka i nummer 4.

Serien fortsätter tydligen, men åtminstone Comixology/Amazon verkar inte ha något digitalt bortom slutet av vol 4, så jag får väl försöka hålla mig till tåls.
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,591
Serien fortsätter tydligen, men åtminstone Comixology/Amazon verkar inte ha något digitalt bortom slutet av vol 4, så jag får väl försöka hålla mig till tåls.
Det finns en spinoff som började som Substack-exklusiv men finns i album också, Department of Truth: Wild Fictions.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
A1fPZv-pC2L._SL1500_.jpg

Jag insåg att jag hade Transformers '84: Secrets and Lies oläst i mitt Kindle/Comixologybibliotek, så nu åtgärdade jag det genom att läsa den.

Det här är riktigt bra! Simon Furman kan Transformers vid det här laget; han började ju som skribent på den brittiska versionen av serien (de hade typ fyrdubbel utgivningstakt jämfört med den amerikanska tidningen så de fyllde ut med tre helbrittiska nummer för varje amerikanskt) och hoppade sedan över till den amerikanska serien där han skrev en massa av all riktigt bra skit där mot slutet.

Tyvärr är den gamla Marvelserien sista gången som Furman lyckades avsluta en Transformersserie; han kom ju in och skrev för IDW ett tag men byttes ut för att – har jag för mig – de tröttnade på att han bara krånglade till allting mer och mer. Så där blev det inget Furmanslut. Och den här… Ärligt talat är den här serien helt fantastisk fram till de sista typ tre sidorna där han gör den sämsta "knyta ihop allting lite snabbt"-grejen jag läst.

Det här är alltså Furman som återvänder till the scene of the crime, och skriver ett slags prequel till original-G1-serietidningen. Alltså den som fångade in mig i franchisen som barn och som jag fortfarande håller högt. Det den här är att den täpper till några hål och lappar/lagar i tidslinjen lite – läser man G1-serien idag finns det en del märkligheter och inkonsekvenser. Han lyckas inte fullt ut, och han passar på att lägga in lite onödigheter som ärligt talat mest känns som utfyllnad, men det är ändå liksom… bra skit.

Jag tror att en del som läser den kanske kan få samma känsla som de fick av Han Solo-filmen, alltså "varför behövde vi en förklaring av det här?". Men jag gillade ju den filmen och jag gillar att få "onödiga" förklaringar.

Det blir absolut inte sämre av att serien är tecknad och shade:ad i en stil som starkt påminner om de gamla serierna. Känslan är överlag väldigt spot-on och gör mig glad.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,182
Location
Rissne
Ni vet hur jag inte gillar fantasy? Jag har ingen aning om hur volym 1 av Isola landade i mitt Kindlebibliotek, men jag håller på och betar mig igenom allt oläst jag har (så jag kan motivera att köpa mer).

Jag öppnade volym 1, på c:a 140 sidor, och tänkte "jag läser den första delen av den här volymen ikväll, sen går jag och lägger mig". Sen läste jag hela volym 1 och köpte volym 2.

Och igår sträckläste jag volym 2.

isola1.jpgisola2.jpg

Isola chapter 1 och Isola chapter 2, alltså.

En ung soldat går med en stor tiger. Någonstans. Det finns en story bakom det och ett helt världsbygge kring dem, men de bitarna vecklas liksom ut genom berättelsen på ett sätt jag gillar – i vissa scener lever jag mig in i personerna i storyn, men parallellt sitter jag med ett slags pussel-lösar-perspektiv och försöker sätta ihop de ledtrådar jag fått och räkna ut hur saker hänger ihop.

Det hjälper också att serien är vansinnigt snygg. På ett helt annat sätt än Departement of Truth är snygg, såklart, men ändå. Inte för cartoony, men ändå drömlik och samtidigt bitvis hård. Det här är inget bumbibjörnsland; allt är på allvar och folk dör. Men det är samtidigt lummigt och majestätiskt och… ja, drömmigt.

Precis som med Departement of Truth är det största problemet med den här att den inte är avslutad, så det kommer mer men jag kan inte läsa det nu. Så jag måste läsa något annat; och då finns tyvärr alltid risken – även med såhär bra saker – att jag glömmer att ha koll framöver.

(Fast nu kollar jag, och chapter 2 kom 2020. Hittar inget om att den blivit cancelled men… Det vore jävla typiskt för mig om den här serien bara försvann nu.)
 
Top