Starman - James Robinson, m. fl.
James Robinson är en förvånansvärt ojämn författare. Han har skrivit bland det mest utskällda som gjorts i DC (
Cry for Justice), men också några av de bästa saker som någonsin superhjältats. Starman är hans chans att få breda ut sig och göra det han gör bäst - långsiktigt låta folk förändras och fokusera på karaktärsstudier.
På åttio tidningar får Robinson chansen att verkligen arbeta igenom precis detta. Men också skicka ut sina huvudpersoner på en resa genom världsrymden i DC-format, göra mängder med tilbakablickar till superhjältarnas guldålder, och mycket mycket mer.
Startpunkten?
Jack Knight är en övervintrad punkare. Piercingar i båda öronen, lustiga t-shirts, skinnpaj och oregerligt hår. Ett litet skägg som kommer och går. Han driver en vintagebutik, fokuserad på populärkultur.
Han bråkar ofta med sin pappa och storebror som kallar allting i butiken för “junk”, men Jack har koll på sitt jobb. Men så blir hans storebror David skjuten i tjänsten. Jack måste ta ansvar och ta över sin brors kall i livet. Vilket kall? Att vara superhjälten Starman förstås - pappa Ted var som bekant den förste.
Men Jack är avig, och har aldrig kommit överens med sin pappa. Han gör som han ska och tar upp sin brors och fars namn som Starman, men vägrar superhjältedräkt. Han ger sig ut i superhjältandet i jeans och sneakers. Extremt nititotalscool på ett härligt daterat sätt.
Pappa Ted, tidigare superhjälte och nu åldrad supervetenskapare, är den mesta birollen. På tredje plats finns den stora klanen O’Dare varav alla är poliser i Opal City. Sedan finns det lite skurkar, lite andra hjältar och diverse saker som händer. Förstås.
Och över tid?
Det handlar om förändring. Typ allt. Steg för steg blir Jack mer bekväm i sin roll som Starman, öppnar sig för sin pappa, som i sin tur blir mer och mer nära sin son. Att se de två gå från att inte förstå varandra till att verkligen nå varandra är hela seriens hjärta och OJ vad bra det är gjort.
Relationen utvecklas långsamt, parallellt med att andra relationer tillkommer och förändras. Syskonen O’Dare förändras, skurken Shade blir antihjälte och något av en mentor till Jack. Vi får diverse tillbakablickar till just Shades bakgrund, till pappa Teds karriär som superhjälte på fyrtio- och femtiotalen, till när Jack var osnuten punkare i skiftet sjuttio- / åttiotal och alltihop förstärker och fördjupar folks relationer. Förändringen blir ännu tydligare när man ser var de var till och med innan serien började.
Historierna då?
Jack är med om många klassiska superhjälteäventyr, och stoppar mängder med olika superskurkar. Han åker ut på rymdfärd med en annan Starman från sjuttiotalet, och landar i tidsresor på olika sätt, innan han kommer hem och fortsätter med “vanligt” superhjältande.
Men trots att det ofta är våld är det aldrig våld i centrum som det är i många andra serier om superhjältar. För Jack är inte intresserad av våld, och bevisligen inte Robinson heller. Vi får inga stora utvik med slagsmål och dramatiska poser, eller sånt. Nä, uppbyggnaden och resolutionen av våldet är alltid mycket mer intressant än våldet i sig. Vilket är precis som jag vill ha det. Det är 90% av gångerna urtråkigt att titta på bilder av folk som slåss i superhjälteserier (jag tittar på dig,
Death of Superman) och det är istället bättre att fokusera på dramat det genererar för karaktärerna.
Den läxan vet jag inte om någon har lärt sig lika bra som Robinson gjort här.
TLDR
Det här är det bästa jag läst bland standardserier på mycket, mycket länge. Kanske det bästa superhjältande som skrivits på nittiotalet.
Rekommenderas
synnerligen varmt, inte bara till de som gillar superhjältar. Alla som gillar historier om tidens gång, eftermäle, arv, att följa i föräldrars fotspår, etc. kommer ha glädje av den här.
