Rising
Vila i frid
Koncept kring klaner:
Jag tror egentligen inte det är så klokt om du låter alla hitta på varelser i varsitt hörn och sedan baka ihop det till en komplett lista på varelser. Eftersom varje spelare kommer spela med en och samma klan under hela spelmötet skulle jag istället börja i den änden, och inledningsvis bara löst skissa ut vilka olika raser varje enskild klan skall ha. Om det finns en klan som heter "småknytt" där varje ras är liten, dum och ful så blir det inte så festligt att byta klan. Alla raser skulle ändå i stort sett vara likadana.
Ta därför en klan i taget, och försök hitta på raser i den klanen så att dels varje enskilt "trappsteg" i klanen känns fräscht och annorlunda från det man nyss har spelat som, men också så att alla klaner ändå har vissa trademarks som särskiljer dem från varandra.
Detaljer som egenskapsvärden kan man väl fila fram i efterhand.
Då brainstormar jag lite hära:
[color:008080]Mörkeralvsklanen Lliandra</font color=008080>
#1: Sotbloss
Sotblossen är kortväxta och har proportioner som mänskliga 6-7-åringar, deras klarblå ögon och barnsliga uppträdande får en ofta att glömma att sotblossen i själva verket lever långa liv och sällan har någon funktion i disciplinerade arméer innan de blivit 40-50 år gamla. Sotblossen har två vingpar på ryggarna som liknar blomflugors. Ett vingpar har alltså utvecklats till att bli två korta sprön med små klumpar i ändarna, och dessa "klubbor" är hemligheten bakom sotblossens överlägsna manövreringsförmåga i luften. Tyvärr medför detta att sotblossen väsnas rejält när de flyger, vilket gör dem i det närmaste obrukbara för spionage och liknande. Istället får de agera som spejare, budbärare och liknande.
Sotblossen är lekfulla, lynniga och skämtsamma, men bakom deras barnsliga uppträdande vilar ett mycket välutvecklat sinne för svartsynthet och cynism. Sotblossen har gjort sig många erfarenheter under sina dagar och vet mycket väl hur de skall bete sig för att undvika bestraffningar och svåra sysslor. De ser helt enkelt till att vara fullständigt oanvändbara till allt som är farligt eller viktigt.
#2: Vingmörkeralv
Den har du redan klurat på.
#3: Dunkelkrypare
Dunkelkryparen är en ohyggligt ljusskygg mörkeralv. Deras hud är mörkt indigofärgad, och från deras hjässor klänger det ner grova, sträva hårtestar av blankaste korpsvart hår över deras späda axlar och undernärda kroppar. Dunkelkrypare har stora mjölkvita glosögon och stora, tunna öron som hos en råtta eller en australisk vildhund. Det är inte mycket som undkommer en dunkelkrypares uppmärksamhet, och eftersom de är obotligt nyfikna till sinnelaget så lämpar de sig utmärkt till angivare, spioner och kontraspioner, vilket inte direkt gör dem populära bland de andra raserna. Dunkelkrypare har breda käftar med dubbla rader av små sylvassa tänder, och då deras bett är fruktansvärt giftigt så är de inte helt odugliga i strid heller.
Dunkelkrypare verkar helst från skuggorna och hoppas få se eller höra något som de kan använda som utpressningsmaterial för att gagna personliga fördelar, men de kan lika gärna ta saken i egna händer och aktivt bilda kabbaler och grupper med likasinnade för att intrigera ut andra koalitioner. Dunkelkrypare aktar sig för att vara själva ledarna i sådana grupperingar, men de brukar bli mycket framgångsrika såsom rådgivare och informatörer i dessa.
#4: Silkesalv
Silkesalverna är ett släkte högresta mörkeralver med välutvecklade sociala strukturer och ett rikt kulturarv. Deras ädlingar går klädda i kråsskjortor och mässingsbeprydda sammetskappor som är täckta med heraldiska symboler och diverse utmärkelser som ärvts från fäder (eller rövats från lönnmördade rasfränder). Dessa aristokrater sätts ofta till betydelsefulla positioner i arméerna och får basa över livegna silkesalver samt andra småfolk. (Främst andra mörkeralver, då dessa som ras skiljer sig rätt mycket från svartfolk, grottroll och liknande) Silkesalvsädlingar brukar inte vara särskilt omtyckta. De har ett rykte om sig att vara arroganta, nedlåtande, manipulativa, småsinta och hänsynslösa, och det stämmer mycket bra. Det är förvisso inte anmärkningsvärt sällsynta egenskaper, men silkesalverna råkar vara mycket bättre på det än många andra.
Deras största problem är interna konflikter med andra silkesalvsädlingar samt det alltid närvarande hotet om revolution från livegna silkesalver. Så länge man slipper oroa sig för ens rasfränder kan man däremot göra sig mycket långlivade karriärer om man lyckas hålla tungan rätt i mun.
#5: Svart Jungfru
Den ädlaste rasen av mörkeralver är de svarta jungfruna. De är en sorts tvekönade hamnskiftare som kan växla mellan ett antal utseenden genom att utföra en lång, komplicerad dans under bar himmel. Allra helst ser de ut som sjukligt bleka kvinnor med långa, blanksvarta lockar och våta rådjursögon. Då har de ett par stora, smutsiga korpvingar på ryggen och på deras händer växer långa, grova klor som de använder i strid. Jungfruna har ett mycket skiftande temperament, och kan bete sig som skrävlande, skamlösa, påfrestande tonårstjejer ena sekunden för att i nästa stund bli en sorts timida, behagliga, oskuldsfulla väsen som agerar blygt och inåtvänt. Det är förstås mycket förvirrande, och är det något som svarta jungfrur verkligen älskar, så är det just förvirring. De har en enastående förmåga att attrahera karlar, föra dem bakom ljuset och slutligen undanröja dem, om dessa inte har vett att hålla sig på långt avstånd från dem och inte lyssna till något de har att säga. (Sådan bevarelsedrift är dock mycket sällsynt, till jungfrunas stora glädje)
De har en andra form som liknar en oerhört stor svart katt, med nästan en lika väldig kroppsmassa som en ponny. När de är i denna form kan de prata, använda objekt och hålla i saker lika bra som om de hade haft mänskliga stämband och tummar på tassarna. Plötsligt blir de skojiga, sorglösa filurer som skämtar och narras med alla de möter. Det finns en poäng bakom detta rastlösa spexande, när katten väl står stilla och förblir stillastående i tre sekunder utan yttre påverkan så blir den nämligen plötsligt osynlig för blotta ögat! I detta osynliga stadie kan inte katten göra något, för så fort den rör sig blir den med ens synlig igen, men det kan vara nog så effektfullt när man är förföljd eller vill överraska någon. (Erfarna grottbor har lärt sig att alltid peta under sängen med ett spjut innan de går och lägger sig, för att kolla så inte en svart jungfru har smugit sig in i rummet under dagen och gömt sig där för att sedan attackera när man vaggats i sömn.)
Svarta jungfrur kan även ta formen av vilken annan manlig varelse som helst och bli en dubbelgångare, så länge som tre krav har blivit uppfyllda:
1 - Hon måste ha haft ögonkontakt med varelsen i fråga.
2 - Deras läppar måste ha varit i kontakt med varandra, antingen direkt (genom en kyss) eller över ett medium. Om de har druckit ur en och samma bägare (utan att någon annan har druckit ur densamma mellan dem) går det till exempel bra.
3 - Hon måste ha fått varelsen att lystra efter att hon kallat honom vid hans riktiga namn.
När hon är i dubbelgångarskepnad kan hon endast utföra handlingar som hon normalt klarar av, och om hon skulle prata så skulle det bli med hennes vanliga röst, men bortsett från det så är illusionen total och mycket övertygande.
----
Ujuj, jag flummade iväg lite på slutet kanske. Men i teorin så tror jag att fem stycken raser på det här viset, alla med egna olikheter men ändå med påtagliga, gemensamma drag, är ett lyckat koncept.
Dock, mörkeralverna kanske kommer stå ut lite från övriga svartfolk och lågpannade troglodyter om de är så spejsade som jag utmålat dem. Det kanske inte är bra?
Troll och svartfolk skulle förmodligen bli lite mer homogena som ras, och ha färre specialförmågor.
Jag vet inte, vad tycker du?
/Rising
Jag tror egentligen inte det är så klokt om du låter alla hitta på varelser i varsitt hörn och sedan baka ihop det till en komplett lista på varelser. Eftersom varje spelare kommer spela med en och samma klan under hela spelmötet skulle jag istället börja i den änden, och inledningsvis bara löst skissa ut vilka olika raser varje enskild klan skall ha. Om det finns en klan som heter "småknytt" där varje ras är liten, dum och ful så blir det inte så festligt att byta klan. Alla raser skulle ändå i stort sett vara likadana.
Ta därför en klan i taget, och försök hitta på raser i den klanen så att dels varje enskilt "trappsteg" i klanen känns fräscht och annorlunda från det man nyss har spelat som, men också så att alla klaner ändå har vissa trademarks som särskiljer dem från varandra.
Detaljer som egenskapsvärden kan man väl fila fram i efterhand.
Då brainstormar jag lite hära:
[color:008080]Mörkeralvsklanen Lliandra</font color=008080>
#1: Sotbloss
Sotblossen är kortväxta och har proportioner som mänskliga 6-7-åringar, deras klarblå ögon och barnsliga uppträdande får en ofta att glömma att sotblossen i själva verket lever långa liv och sällan har någon funktion i disciplinerade arméer innan de blivit 40-50 år gamla. Sotblossen har två vingpar på ryggarna som liknar blomflugors. Ett vingpar har alltså utvecklats till att bli två korta sprön med små klumpar i ändarna, och dessa "klubbor" är hemligheten bakom sotblossens överlägsna manövreringsförmåga i luften. Tyvärr medför detta att sotblossen väsnas rejält när de flyger, vilket gör dem i det närmaste obrukbara för spionage och liknande. Istället får de agera som spejare, budbärare och liknande.
Sotblossen är lekfulla, lynniga och skämtsamma, men bakom deras barnsliga uppträdande vilar ett mycket välutvecklat sinne för svartsynthet och cynism. Sotblossen har gjort sig många erfarenheter under sina dagar och vet mycket väl hur de skall bete sig för att undvika bestraffningar och svåra sysslor. De ser helt enkelt till att vara fullständigt oanvändbara till allt som är farligt eller viktigt.
#2: Vingmörkeralv
Den har du redan klurat på.
#3: Dunkelkrypare
Dunkelkryparen är en ohyggligt ljusskygg mörkeralv. Deras hud är mörkt indigofärgad, och från deras hjässor klänger det ner grova, sträva hårtestar av blankaste korpsvart hår över deras späda axlar och undernärda kroppar. Dunkelkrypare har stora mjölkvita glosögon och stora, tunna öron som hos en råtta eller en australisk vildhund. Det är inte mycket som undkommer en dunkelkrypares uppmärksamhet, och eftersom de är obotligt nyfikna till sinnelaget så lämpar de sig utmärkt till angivare, spioner och kontraspioner, vilket inte direkt gör dem populära bland de andra raserna. Dunkelkrypare har breda käftar med dubbla rader av små sylvassa tänder, och då deras bett är fruktansvärt giftigt så är de inte helt odugliga i strid heller.
Dunkelkrypare verkar helst från skuggorna och hoppas få se eller höra något som de kan använda som utpressningsmaterial för att gagna personliga fördelar, men de kan lika gärna ta saken i egna händer och aktivt bilda kabbaler och grupper med likasinnade för att intrigera ut andra koalitioner. Dunkelkrypare aktar sig för att vara själva ledarna i sådana grupperingar, men de brukar bli mycket framgångsrika såsom rådgivare och informatörer i dessa.
#4: Silkesalv
Silkesalverna är ett släkte högresta mörkeralver med välutvecklade sociala strukturer och ett rikt kulturarv. Deras ädlingar går klädda i kråsskjortor och mässingsbeprydda sammetskappor som är täckta med heraldiska symboler och diverse utmärkelser som ärvts från fäder (eller rövats från lönnmördade rasfränder). Dessa aristokrater sätts ofta till betydelsefulla positioner i arméerna och får basa över livegna silkesalver samt andra småfolk. (Främst andra mörkeralver, då dessa som ras skiljer sig rätt mycket från svartfolk, grottroll och liknande) Silkesalvsädlingar brukar inte vara särskilt omtyckta. De har ett rykte om sig att vara arroganta, nedlåtande, manipulativa, småsinta och hänsynslösa, och det stämmer mycket bra. Det är förvisso inte anmärkningsvärt sällsynta egenskaper, men silkesalverna råkar vara mycket bättre på det än många andra.
Deras största problem är interna konflikter med andra silkesalvsädlingar samt det alltid närvarande hotet om revolution från livegna silkesalver. Så länge man slipper oroa sig för ens rasfränder kan man däremot göra sig mycket långlivade karriärer om man lyckas hålla tungan rätt i mun.
#5: Svart Jungfru
Den ädlaste rasen av mörkeralver är de svarta jungfruna. De är en sorts tvekönade hamnskiftare som kan växla mellan ett antal utseenden genom att utföra en lång, komplicerad dans under bar himmel. Allra helst ser de ut som sjukligt bleka kvinnor med långa, blanksvarta lockar och våta rådjursögon. Då har de ett par stora, smutsiga korpvingar på ryggen och på deras händer växer långa, grova klor som de använder i strid. Jungfruna har ett mycket skiftande temperament, och kan bete sig som skrävlande, skamlösa, påfrestande tonårstjejer ena sekunden för att i nästa stund bli en sorts timida, behagliga, oskuldsfulla väsen som agerar blygt och inåtvänt. Det är förstås mycket förvirrande, och är det något som svarta jungfrur verkligen älskar, så är det just förvirring. De har en enastående förmåga att attrahera karlar, föra dem bakom ljuset och slutligen undanröja dem, om dessa inte har vett att hålla sig på långt avstånd från dem och inte lyssna till något de har att säga. (Sådan bevarelsedrift är dock mycket sällsynt, till jungfrunas stora glädje)
De har en andra form som liknar en oerhört stor svart katt, med nästan en lika väldig kroppsmassa som en ponny. När de är i denna form kan de prata, använda objekt och hålla i saker lika bra som om de hade haft mänskliga stämband och tummar på tassarna. Plötsligt blir de skojiga, sorglösa filurer som skämtar och narras med alla de möter. Det finns en poäng bakom detta rastlösa spexande, när katten väl står stilla och förblir stillastående i tre sekunder utan yttre påverkan så blir den nämligen plötsligt osynlig för blotta ögat! I detta osynliga stadie kan inte katten göra något, för så fort den rör sig blir den med ens synlig igen, men det kan vara nog så effektfullt när man är förföljd eller vill överraska någon. (Erfarna grottbor har lärt sig att alltid peta under sängen med ett spjut innan de går och lägger sig, för att kolla så inte en svart jungfru har smugit sig in i rummet under dagen och gömt sig där för att sedan attackera när man vaggats i sömn.)
Svarta jungfrur kan även ta formen av vilken annan manlig varelse som helst och bli en dubbelgångare, så länge som tre krav har blivit uppfyllda:
1 - Hon måste ha haft ögonkontakt med varelsen i fråga.
2 - Deras läppar måste ha varit i kontakt med varandra, antingen direkt (genom en kyss) eller över ett medium. Om de har druckit ur en och samma bägare (utan att någon annan har druckit ur densamma mellan dem) går det till exempel bra.
3 - Hon måste ha fått varelsen att lystra efter att hon kallat honom vid hans riktiga namn.
När hon är i dubbelgångarskepnad kan hon endast utföra handlingar som hon normalt klarar av, och om hon skulle prata så skulle det bli med hennes vanliga röst, men bortsett från det så är illusionen total och mycket övertygande.
----
Ujuj, jag flummade iväg lite på slutet kanske. Men i teorin så tror jag att fem stycken raser på det här viset, alla med egna olikheter men ändå med påtagliga, gemensamma drag, är ett lyckat koncept.
Dock, mörkeralverna kanske kommer stå ut lite från övriga svartfolk och lågpannade troglodyter om de är så spejsade som jag utmålat dem. Det kanske inte är bra?
Troll och svartfolk skulle förmodligen bli lite mer homogena som ras, och ha färre specialförmågor.
Jag vet inte, vad tycker du?
/Rising
