Å, -hrm- ännu en klan...
Okej, kom på att reptilfolk är häftiga också. De kan fungera som ytterligare ett komplement till svartfolken. (de är den roligaste klantypen nämligen; de små nisssarna är dumma & löjliga, de halvstora är lömska & intrigerande och de stora är tröga & blåsta. -Perfekt! Ingen blir sådär jobbigt auktoritär och seriöst "überbossig", vilket borde vara ett karaktärsdrag förbihållet Den Onde Mästaren, om du frågar mig)
Nå, de här ska väl heta något väsande som Vhzzzt eller Sharrazël, det låter jag dig bestämma. Klankonceptet skulle i vart fall vara något i den här stilen:
#1: Slamdykare
Slamdykare är tunna, späda ödleliknande kryp som försiktigt tassar fram över grottgångarna med nedsänkta huvuden eller förstrött plaskandes i underjordiska vattendrag så att endast deras huvuden sticker upp ovanför vattenytan. Slamdykare är meterlånga om man inte räknar med svansen, med den inräknad kan varelsen bli dubbelt så lång när den väl blivit könsmogen. Slamdykarna är kallblodiga och har en mycket känslig hud som blir irriterad och spricker upp i sår om den torkas ut. Därför föredrar de att vistas i fuktiga grottgångar eller att ta regelbundna dopp i någon vattenansamling.
Slamdykare plågas av ett oerhört kort minne och dålig koncentrationsförmåga. Ger man dem en uppgift så är risken stor att de glömmer bort vad de skulle göra så fort som något distraherande dyker upp på vägen, så den enda användning man har för dem är om man kan ge dem omedelbara uppgifter som "ge mig den där hammaren" eller "kolla om det är säkert att stå på falluckan" och liknande. Slamdykare är annars mycket frustrerande att ha att göra med. Om de inte vet vad de ska göra så lunkar de bara omkring och tittar runt som tafatt boskap, och när de väl fått något att göra så blir de enormt exalterade, hispiga och enerverande. Det blir knappast bättre av att de pratar med gälla, läspande röster och försöker spotta ut (och spottar gör de!) så många ord i varje andetag som möjligt. De är dessutom påfrestande hariga och blir ordentligt uppskrämda så fort som något farligt eller överväldigande inträffar.
#2: Salamandrar
Salamandrar är något längre än slamdykarna, och betydligt användbarare än sina odugliga kusiner. Deras fjäll är alltid vackert mönstrade, men de har förmåga att ändra kroppsfärg hur de vill beroende på deras sinnelag. De är inget vidare på att smälta in i omgivningarna, de använder sin förmåga snarare till färgsprakande varningssignaler när de blivit uppretade, men om de håller sig sansade så går de mot en svart/mörkgrå nyans som lämpar sig påpassligt väl för gömsel i skuggor och mörker. Salamandrar har lika lätt för att krypa på alla fyra som för att gå upprätt på bakbenen, och med deras sugfötter på fram- och bakbenen kan de obehindrat klättra uppför väggar och krypa fram uppochner i grottaket.
Salamandrar är kallblodiga -inte bara kroppsligen, utan också mentalt, då deras stubin är lång och de noga planerar sina steg innan de väljer att agera. Salamandrar är utpräglade lögnare, infiltratörer, ryktesspridare och manipulatörer. De är skickliga övertalare och kvicktänkta bluffare, och det är inte för inte som man brukar kalla dem "salamander till namn, ål till naturen" - då de är minst lika hala som just ålar. Salamandrar drar sig för väpnade konflikter och har utvecklat flera talanger som hjälper dem att fly om de skulle hamna i knipa. Dels har de körtlar som kan spruta ut bläck (användbart i vatten, åtminstone) eller en tårgasliknande stinkande vätska från deras munhålor, och de kan dessutom frigöra sig från sin svans om de skulle bli fasthållna i den. I värsta fall slåss de med blåspilar eller giftindränkta dolkar.
#3: Bredfjäll
Bredfjällen är en tvåmeters krigarras bland ödlefolket, en storvuxen stam med tvetungade legionjärer som föredrar slagfältets enkla logik framför krånglande med intriger och korruption. De liknar något mellanting mellan krockodiler och varaner och går omkring upprätt på bakbenen. Bredfjällen iklär sig gärna skimrande rustningar och slåss helst med långa vapen som spjut och hillebardar. De är inte tillräckligt rörliga för huggvapen, och deras långsamma reaktionsförmåga gör att de behöver räckvidden hos de längre vapnen för att ha en chans att göra skada på sina motståndare.
Trots det är bredfjällen fruktade motståndare. De visar upp en kallsinnighet i strid som deras fiender ofta upplever som obehaglig och de har dessutom ett naturligt försvar som står emot de flesta attacker. Bredfjäll har dock tyvärr en närmast obefintlig intiativförmåga. Så länge som de har klara ordrar att följa så utför de dessa med maskinlik precision, men när något skiter sig och de måste tänka själva så faller de som korthus. Det är inte ovanligt att de vid dessa tillfällen försöker utföra den senaste order de fått en gång till, eller helt enkelt står stilla tills någon med de rätta befogenheterna kommer och säger åt dem vad de skall göra. Bredfjäll gillar det okomplicerade i hierarkiska system och brukar inte ifrågasätta de rådande maktstrukturerna, men de är också kända för att ha andra lojaliteter som de värderar högre, och det finns många historier om hur bredfjäll blivit lurade av flickvänner och kompisar att störta sina överordnade i tron om att de varit förrädare eller framgångslösa veklingar.
#4: Serpenter
Serpenterna är ett lömskt, giftigt folk med en mans överkropp och en lång, grov, slingrande skallerormstjärt. De är täckta av fjäll över hela kroppen och har långa, krökta klor på deras fingrar. Under dessa klor sitter giftkörtlar och man gör bäst i att akta sig noga för att bli riven av dessa om ens liv är en kärt. Serpenter föredrar att förlama sina offer med detta gift och sedan krama sönder dem genom att slingra sig omkring dem med deras ormkroppar, men de har inga problem med att beväpna sig med traditionella vapen om det skulle behövas.
Serpenterna sätts dock sällan till att utföra gemena sysslor som strid. De är nämligen på tok för användbara som rådgivare, hjälpredor, assistenter och dylikt, då de råkar vara sällsynt ryggradslösa till naturen. Serpenter har en fallenhet för krypande, inställsamhet och lismande, och det kan ibland gränsa till påfrestande att höra dem oavbrutet sprida smicker och lovord omkring sig med sina väsande röster. De är förvisso skoningslöst otäcka och rovgiriga mot varelser under dem i hierarkin (och näringskedjan!), men det är ytterst sällsynt att en serpent finner mod till sig att planera kupper och attentat mot sina överordnade. Det gör dem idealiska som samarbetspartners för folk på höga poster.
#5: Lindorm
Öhrm, vet inte i nuläget om det är i den här riktningen man skall utveckla ödleklanen... Skall klura på det.
#6: Drake
Då skulle iaf "the big D" komma därnäst. De skulle i så fall inte få vara så mäktiga som vi är vana vid, men får man göra "halvfarliga" drakar, eller är de heliga?
Jag är osäker. Nå, jag gillade iaf särskilt slamdykarna och serpenterna. De vore roliga att spela med.
/Rising
