Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha
Kanske lite sent att hoppa in så här sent i tråden men här kommer ändå mina åsikter i ämnet.
Du utgår från att spelarna och spelledaren inte kan enas om en stämning och göra karaktärer som passar in i den. Om det är din erfarenhet av rollspel beklagar jag.
I mina kampanjer händer det ibland att allt inte är så som spelarna tror att det är. Eller, att kampanjen ska ta en drastisk vändning av något slag. Kan det då inte vara svårt att plötsligt neka en spelare som är van att få som han vill att göra den karaktär han vill, utan att avslöja för mycket? Ok, det är ett undantagsfall men även den mest "kampanjvänlige" spelare kan ställa till trubbel om man är för snäll...
Man kan också se det såhär. Det är inte bara spelledaren som ska se till att det blir kul för spelarna, utan spelarna ska hjälpa varandra också. Det enklaste är väl se till att spelarna är såpass bra polare att de inte missgynnar varandra, både i spelandet och karaktärsskapandet.
Ok, i en grupp som fungerar enligt ovan blir ditt resonomang rätt enkelt, själv har jag nog varken dömt eller spelat i en sådan kampanj på tio år. I våra spelgrupper råder ofta rivalitet, oenighet och i sällsynta fall fiendeskap mellan karaktärerna. För att spelarna ska fortsätta vara goda vänner då deras karaktärer inte är det krävs det en rättvis spelledare. Om man då som spelledare förhandlar fram karaktärer utan att använda regler är man farligt ute....
Jag tror du håller gemene man för dummare än vad de är. Grundtanken att rollspel ska vara roligt kan väl inte ha undgptt så många?
Joo, det är ju sant men vem ska ha roligast, jag eller min medspelare?
Nää, läs det sista med en gnutta ironi, men många står sig själv närmast. Tjabbel mellan två spelare (alltså ej mellan två karaktärer) förstör dessutom för både SL och de andra spelarna och bör således ej förekomma.
Jag tycker faktiskt alla rollspel borde ha ett litet avsnitt med tips på hur man får en bra gruppdynamik och interaktion mellan spelarna.
Håller med fullständigt!
Tanken är ju att spelarna ska spela med varandra och inte mot varandra.
Helt riktigt, men det innebär ju inte att karaktärerna ska tycka om varandra.
För något år sen fick jag en drös nya rollspelare i knät, i åldrarna 12-14. Av ett tiotal personer hade EN person något som vagt kunde liknas det stereotypa koboldbeteendet, och det kom han ur rätt fort.
Måste ha blivit trångt...
Tror dock du kan skratta dig lycklig med en så låg procentsats powergamers, snittet borde vara mycket högre enligt egen erfarenhet. Å andra sidan har jag nog aldrig dömt åt 12-14 åringar, kanske toppar "koboldbeteendet" runt 20-års åldern för att sedan avta igen?
Tja slutligen vill jag bara säga att jag inte tycker att du har helt fel, även om jag låter kritisk. Jag tyckte bara att du sågade Ljusets Riddare väl lågt, eftersom jag i detta ämne delar hans uppfattning i mycket.
Det viktigaste är ju att spelgrupperna använder det system som fungerar för just den gruppen. Sen är det aldrig fel att ompröva och utvecklas - bara man har roligt under tiden.
God Jul!
/The Unicorn