Nekromanti yrkesklass

[Najl]

jag gör ofta så att mina spelare får lägga ut enheter efter "framgångsrik kariär" och ibland låter jag dom bara lägga ut 180 valfria enheter (dom lägger ju ändå inom det som dom har valt i yrke)

jag tycker att det är för lite att lägga ut bara 140 eller 160, det räcker nästan inte till nånting (och ja, dom får oftast bara ha max 15 på färdigheterna). Tänk egentligen så mycket som man har lärt sig under alla år.

?????

"en spelledare för att spelleda
en spelledare för att bestämma
en spelledare för att inne i vardagsrummet
spela rollspel, eller ?"

 

[Phelan]

Tja, en framgångsrik karriär brukar räcka för att RP ska ha råd att köpa upp till max (15) i en hel del av yrkesfärdigheterna, tillräckligt för att de ska kunna känna sig kompetenta. 140 eller 160 poäng gör ju att man tvingas välja lite mera, men det funkar väl det också. Egentligen beror det ju på vilken nivå på kampanjen du/ni vill ha. En annan sak som spelar in är nog också framslagningsmetoden för grundegenskaperna. Jag såg i inlägget nedan att dina RP inte brukade få extremt mycket att fördela på sina grundegenskaper (vi har i alla fall ett högre snitt, med samma modell som Revan) och med låga grundegenskaper blir grundchanserna låga och därmed räcker inte poängen lika långt. En lite tråkig konsekvens av att RÖR och även PSY ingår eller är hela grundchansen för så många färdigheter gör ju att t ex krigaryrken, där RÖR är relevant och där de flesta yrkesfärdigheter dessutom har baschans RÖR, får sig en extra skjuts jämfört med t ex intellektuella yrken. Nu har vissa av de intellektuella yrkena 200 poäng att fördela vid en framgångsrik karriär, men jämför man med att deras yrkesfärdigheter ofta saknar baschans tappar de nog ändå mot en krigare. Så, om du vill tweaka något skulle jag nog säga att antingen funderar du på hur många poäng RP får till grundegenskaper eller så är du mer generös mot de yrken där många av färdigheterna saknar baschans, eller en kombination av de båda. Slutligen så kan ju familjenäring och fördelaktiga bakgrundsslag medföra att man har en väldig tur eller otur med diverse extrapoäng, så egentligen är det svårt att göra systemet helt balanserat om man inte ska pilla på slumpmomentet i bakgrundsslagen också.

Mvh / Phelan

 

[Xenon]

Hmmm vad är igentligen själva meningen med inlägget?

förstår inte vad man ska svara... fanns det någon dåld fråga som jag missade?

Upplys främlige!

//Xenon

 

[Railin av Zolod]

15 är inte så lite.
Visst, vibrukar vara framgångsrika allt som oftast. Men i alla fall, för mig räcker dessa 180 enheter till att göra en karaktär med en vid grund att stå på, rejält med kunskap och färdigheter.

Jag har dock märkt att nyare spelare och lite erfarnare spelare varierar sig oändligt. De nyare (detta gäller mig också) brukar som oftast bara sätt 15 på ett par färdigheter, oftast en eller två vapenfärdigheter och något man har grundchans i. En erfaranare spelare brukar sätta lägre värden i ett större antal färdigheter.

 

[trinker]

Hmm

I våran spelgrupp där jag är spelledare brukar jag låta spelarna välja om det vill följa grundboken eller om det vill få en summa som vi bestämmer och så sitter det där och får fram en rollperson som man tycker känns bra.

 

[Mouja]

Kan faktiskt säga att jag håller med, i alla fall om man tänker sig min spelgrupp nu och för... två-tre år sedan. Då hade man ganska högt i ett fåtal saker och resten låg på 7-8. Medan nu har jag nästan aldrig över 13 i en färdighet då jag börjar (om jag inte skapar en gammal karaktär eller en som ska vara _riktigt_ bra på sin sak).

Min "senaste" karaktär jag skapade (kan ha vart... ett halvår sedan kanske) är i och för sig lite annorlunda, en ung sanariälva som för tillfället jobbar med administrationsarbete hos en borgmästare (typ) i en mindre stad i Asharien.
Om man jämför henne med vapenmästaren jag skapade för (cirkus) två år sedan (som iofs är rejält spelad) så kan man se stora skillnader i symbiosen med färdigheterna och färdighetspoängen

Varför? Jo, därför att just nu är jag mer inställd på att rollpersonen i fråga skall kunna det som jag tänkt mig, så jag lägger ut lite på etikett iställetför att "boosta" någon annan färdighet med de 5-7 poängen jag nu lade ut på etikett.
Jag är mer inställd på rollspelandet i sig och inte riktigt på hur bra hon är på att slåss, annat var det för två år sedan.

 

[hraufnir]

Jag tror att frågan var: Skall man följa grundboken eller skall man dela ut 180 poäng att placera var man vill (och följdfrågan: anser ni att man klarar sig med 140 eller 160, eller ska man ha 180 för alla?)

 

[targather]

lät mina spelare göra sina karaktärer själva efter vissa förhållningsorder, lite bättre än vanligt (variant av höga attribut), och alla fick framgångsrika perioder. slutade med att några av dem körde extrema kraggbarbarskrigare. jävlar vad kul jag ska ha nu när de inser att det inte kommer att bli någon strid alls

 

[Sebastian Andersson]

Charmen i att inte vara bäst från början

jag tycker att det är för lite att lägga ut bara 140 eller 160, det räcker nästan inte till nånting (och ja, dom får oftast bara ha max 15 på färdigheterna). Tänk egentligen så mycket som man har lärt sig under alla år.

För lite för vad? För att anses som hjältar? Ja, med all säkerhet.
För att kunna klara sig bra i en rollspelskampanj? Nej, det beror ju helt på vilket motstånd de möter.

Min erfarenhet från alldeles för många år av spelledande är att spelarna ofta vill vara typ "bäst" på deras sysselsättning i och med spelets början. Förebilder finner man inte sällan i huvudpersoner i filmer eller böcker som ju i regel fixar eller piskar det mesta motstånd de möter.
Förvisso kan det vara kul och meningsfullt att känna att ens karaktär är bra på någonting i spelets början. Det är dock ingen nödvändighet. Känslan av framgång är ju onekligen en konsekven av det motstånd du som spelledare sätter (i form av fiender och svårighetsgrad på deras tärningsslag).
Alltså - karaktärena skulle alltså kunna ha pissdåliga värden från början men ändå känna sig framgångsrika om du anpassar motståndet efter deras förmåga! Således behöver de inte ha 15 i alla sina yrkesfärdigheter från början - de kan klara sig ändå. Ansvaret är ditt som spelledare att sätta en rimlig motståndsnivå.

Dessutom är det också min erfarenhet att ju kassare rollpersonerna är från början desto mer uppskattar i regel spelarna deras progressiva framväxt. Ju lägre värden desto tydligare märks ju skillnaderna. Jag rekomenderar alltså att du trots allt låter dem prova på att starta med karaktärer som har såväl "bara" lyckad som misslyckad karriär. Varför? Jo, för att de skall få uppleva charmen i att karaktärerna växer under spelet! Det är som sagt iallafall min erfarenhet att sådant ofta uppskattas och ofta vinner sådana karaktärer i både personlighet och intresse då de är garanterade en mycket längre väg av utveckling. Vägen från bra till hjälte är inte så lång. Vägen från kass noll till hjäte är fasiken så mycket längre. Ju längre väg desto mer utrymme bäddar du för dramatisk utveckling.
Om det inte kan ta alldeles för lång tid då? Jo, i SPELVÄRLDENS tid möjligtvis men inte nödvändigtvis i effektiv speltid. Tidshopp är ju givetvis möjliga och under dem kan det ske massvis med träning med medföljande klase av förbättringsslag!

Ljusetsriddare - som slår ett slag för att låta spelarna prova på att börja som riktiga rookies!

 

[Kinapuffen]

Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Jag håller inte riktigt med dig i att det enda sättet man kan känna hur karaktären växer fram är genom siffornas ökande på pappret. Snarare är ju en karaktärs framväxt just något som märks genom rollspelande och hur personligheten i den karaktären utvecklas. Jag brukar försöka låta mina spelare göra de rollpersoner de känner att de vill ha. Vill någon göra en 67-årig magiker med 19 i Biotropi, alsta, besvärjelse och Svärd så får hon göra det, under förutsättning att rollpersonen kan passa in kampanjen eller att jag kan anpassa kampanjen efter rollpersonen. Vill någon göra en pojkslyngel med 12 i kasta (specialisering mot sten) som högsta färdighet gäller samma sak där.

Att spelet är skoj och att alla är så nöjda som möjligt är det viktiga, spelbalans och jämlikhetsterror (Alla måste ha 10 poäng annars blir det orrättvist) är ofta rätt tråkigt.

 

[Najl]

Re: Charmen i att inte vara bäst från början

jo, jag kanske tänkte när jag gör karaktärer då också...
det räcker inte till många färdigheter, man får lite svårare att välja, som nån sa.

t.ex. om man e tjuv:
fingerfärdighet
(rida)
(förföra)
smyga
klättra
hoppa
söka
undvika
värdera
(övertala)
skumraskaffärer
etikett (för att inte äta med händerna, typ)
vapen
(förklädnad)
(akrobatik)
låsdyrkning,
och sedan lite mer valfritt, så att karaktären blir realistisk
(alla kan ju mer än vad gäller bara yrket, ex boskapskötsel från en bonde-familj, diplomati fån en rik familj)

så sammanlagt blir det (om man räknar med de som man inte behöver): 16 färdigheter som behöver höjas
alla höjs med ca 8 enheter (vissa till femton iaf)
och sen blir det mer över till andra saker.

ok, jag ger mig, det räcker med 160 enheter!

behöver magiker mer enheter? (med tanke på vanliga färdigheter plus de mystiska)

 

[Najl]

så kan man väl säga att frågan e, svara på den då...

 

[Sebastian Andersson]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Jag håller inte riktigt med dig i att det är det enda sättet man kan känna hur karaktären växer fram är genom siffornas ökande på pappret. Snarare är ju en karaktärs framväxt just något som märks genom rollspelande och hur personligheten i den karaktären utvecklas.

Jag har inte sagt att det är det ENDA sättet. Tvärtom byggde mitt argument på just möjligheten i rollpersonens utveckling. Förvisso även siffermässigt men i försthand karaktärsmässigt.
Benämningen ROLLSPEL talar ju just för den fina balansen mellan just agerandet och själva spelet dvs. siffervärdena, tärningar o dyl. Med den teaterbakgrund jag har så är det väl inte så konstigt att jag gillar själva agerandet mycket. O andra sidan är det ju kul att slå tärningar oxå!

Vill någon göra en 67-årig magiker med 19 i Biotropi, alsta, besvärjelse och Svärd så får hon göra det, under förutsättning att rollpersonen kan passa in kampanjen eller att jag kan anpassa kampanjen efter rollpersonen.

Jag tycker oxå att det är OK. Jag bara påpekade att spelare som bara tenderar att göra sådana karaktärer kanske även skulle finna nöje i att spela nybörjarkaraktärer. Balans och att finna den gyllene medelvägen är som vanligt föredömligt!

Att spelet är skoj och att alla är så nöjda som möjligt är det viktiga, spelbalans och jämlikhetsterror (Alla måste ha 10 poäng annars blir det orrättvist) är ofta rätt tråkigt.

Din först poäng håller jag med om till 100% dvs. att prioritering nummer 1 är att ha kul o att alla ska vara nöjda.

Å andra sidan så är det bevisligen så, jag har stött på fenomenet flera gånger, att spelare kan bli riktigt avundsjuka och ta illa vid sig om de anser att de missgynnas i förhållande till andra spelare. Således fyller jämlikhetskvoten likväl en funktion.
Annars blir det ju upp till DIG som spelledare vilka spelare som får de högsta poängen vilket i sin tur innebär att den som för de skarpaste argumeneten för höga poäng eller står dig mest i gunst får en fördel och sånt gillas inte alltid av spelgruppen.
Din tanke är dock ett fint idéal som dock som nämnts kan innebära vissa etiska problem. Hur motiverar man exempelvis vem som ska få mest poäng och varför?

 

[Ymir]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Å andra sidan så är det bevisligen så, jag har stött på fenomenet flera gånger, att spelare kan bli riktigt avundsjuka och ta illa vid sig om de anser att de missgynnas i förhållande till andra spelare.

Det gör de inte om alla spelare får sätta ut precis vilka värden de vill, vilket också är en fullt vettig karaktärsskaparmetod i mina ögon, och vilket också var vad Kinapuffen föreslog i förlängningen. Får alla vad de vill blir alla nöjda.

Således fyller jämlikhetskvoten likväl en funktion.

'Jämlikhet' såtillvida att alla ska ha en lika betydelsefull roll i kampanjen: Ja. Jämlikhet såtillvida att alla ska ha lika stora utmaningar för sitt rollspelande: Ja. Jämlikhet såtillvida att alla ska ha precis lika många enheter. Nej, varför det?

sig om de anser att de missgynnas i förhållande till andra spelare. Således fyller jämlikhetskvoten likväl en funktion.
Annars blir det ju upp till DIG som spelledare vilka spelare som får de högsta poängen vilket i sin tur innebär att den som för de skarpaste argumeneten för höga poäng eller står dig mest i gunst får en fördel och sånt gillas inte alltid av spelgruppen.

Nej, spelarna sätter ju ut sina värden själva, spelledaren gör det inte åt dem. Med andra ord är det inte alls upp till mig som spelledare.

Din tanke är dock ett fint idéal som dock som nämnts kan innebära vissa etiska problem. Hur motiverar man exempelvis vem som ska få mest poäng och varför?

Det etiska problemet existerar inte i en tillräckligt bra spelgrupp. Alla får den poängsumma de vill ha, alla är nöjda, och det är inte mer med det.

Och ja, jag förutsätter att spelarna har en tillräckligt god kommunikation med spelledaren och tillräckligt mycket eget ansvarstagande för att hålla sig långt inom rimlighetens ramar, och vad som är lämpligt för kampanjen förstås. Det känns som lite av en grundförutsättning för mig.

Och då använder vi här hemma fortfarande det vanliga enhetsfördelningssystemet för det mesta ändå. Varför? Det är en väldigt bra och överskådlig mall för att tydliggöra genomsnittet i kompetensnivåer hos folk och fä. Vill någon göra avsteg från den; kör hårt. Den är dock utmärkt att utgå ifrån.

- Ymir, tröstar Första Snön

 

[Funs1]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

jag är Sl på heltid, och har spelat med samma grupp i snart 4 år. Det har skapats massor med rollpersoner. Oftast kommer spelarna till mig med en färdig karaktär, gjort mer eller mindre efter reglerna i boken. Hur mycket de "fuskat" med tärningarna nryr jag mig inte om. Det viktigaste är att de är nöjd med karaktären, och vill spela den. Tanken är ju ändå att ha kul. Men nästan alltid har de önskemål som att få börja med ett speciellt förmål, ibland magiskt, eller en speciell förmåga. Om någon skulle göra en rp med 15 i alla stridsrelaterade färdigheter, egenkontruerade stridskonster med alla de bästa teknikerna, och sen be om ett magisk svärd, då blir det nej! Men om de vill ha en eller två kunskapsfärdigheter för att ge mer djup till karaktären, då är det inga problem. Om en rollperson är väl genomtänkt och med en bra historia bakom sig, som motiverar att de för vissa förmågor/färdigheter/föremål extra vid start tycker jag att det är ok. Men det är ändå ganska trist om det inte finns balans i spelgruppen. Och ja, det är min uppgift att se till att det blir balans, men det blir MYCKET svårare om rollpersonerna är obalanserade mot varandra.

Därför gör alla ny karaktärer när vi startar en ny kampanj, eller så spelar alla vidare med sina gamla. Då har man en solid grupp, och en bra balans. Det händer oftare att spelarna väljer att "penisonera" sina rollpersoner, än att de dör. Då finns de kvar, ibland för att användas som SLP´s. Spelarna tycker dessutom att det är kul att höra historier eller sånger om de hjältedåd deras gamla rp´s utfört, när de spelar med nya rollpersoner.

Så länge det är kul att spela så kan man göra vad man vill, tycker jag.

Det var allt,
/Funs1

 

[Sebastian Andersson]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Det gör de inte om alla spelare får sätta ut precis vilka värden de vill, vilket också är en fullt vettig karaktärsskaparmetod i mina ögon, och vilket också var vad Kinapuffen föreslog i förlängningen.

Men vad innebär det för spelbalansen? En inflation av värden alldeles säkert och det är ingenting vad JAG önskar i mina kampanjer.I praktiken innebär det ju att en powergamer till spelare kan sätta 18 på alla sina attribut (fast jag misstänker att du belönats med spelare som poängterar spelstämning och inte powergameing varvid Du personligen som SL inte drabbas av det problemet)!
Hellre då ser jag att värdena genereras på ett likvärdigt sätt vilket hittills spelarna inte brukar klaga på.

Får alla vad de vill blir alla nöjda.

Fast om nu spelledaren inte vill ha en massa höga värden så blir ju inte alla nöjda eller hur?

Ja. Jämlikhet såtillvida att alla ska ha precis lika många enheter. Nej, varför det?

Av redan nämnda skäl dvs. att spelare som missgynnas kan reagera negativt. Rollspelande i all ära men ALLA spelare prioriterar inte just detta. Påstår du att alla tänker dig likt? För om inte så fyller det ju trots allt en funktion.

Nej, spelarna sätter ju ut sina värden själva, spelledaren gör det inte åt dem. Med andra ord är det inte alls upp till mig som spelledare.

Med problematiken ovan nämnd som detta innebär. Märk väl att det inte nödvändigtvis är just våra spelgrupper som jag talar om - jag talar om hur det kan fungera för gemene man.

Det etiska problemet existerar inte i en tillräckligt bra spelgrupp. Alla får den poängsumma de vill ha, alla är nöjda, och det är inte mer med det.

Och ja, jag förutsätter att spelarna har en tillräckligt god kommunikation med spelledaren och tillräckligt mycket eget ansvarstagande för att hålla sig långt inom rimlighetens ramar, och vad som är lämpligt för kampanjen förstås. Det känns som lite av en grundförutsättning för mig.

Fast nu fungerar det ju bevislen inte så i alla spelgrupper. Du kan förvisso åtnjuta gläden av spelare som är mogna till den grad att de hanterar detta på ett schysst sätt. Men jag talar om förutsättningarna för alla lirare därute och inte minst genomsnittsålderns på rollspelare i Sverige talar nog för att det inte ser ut så i alla spelgrupper.

 

[Sebastian Andersson]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Så länge det är kul att spela så kan man göra vad man vill, tycker jag.

Det tycker jag med. Mitt inlägg vände sig till de som aldrig har provat på att spela en rollperson från det att de är gröna nybörjare och som således har missat charmen i detta.

 

[Pendragon]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Fast om nu spelledaren inte vill ha en massa höga värden så blir ju inte alla nöjda eller hur?

Du utgår från att spelarna och spelledaren inte kan enas om en stämning och göra karaktärer som passar in i den. Om det är din erfarenhet av rollspel beklagar jag.

Av redan nämnda skäl dvs. att spelare som missgynnas kan reagera negativt. Rollspelande i all ära men ALLA spelare prioriterar inte just detta. Påstår du att alla tänker dig likt? För om inte så fyller det ju trots allt en funktion.

Man kan också se det såhär. Det är inte bara spelledaren som ska se till att det blir kul för spelarna, utan spelarna ska hjälpa varandra också. Det enklaste är väl se till att spelarna är såpass bra polare att de inte missgynnar varandra, både i spelandet och karaktärsskapandet.

Med problematiken ovan nämnd som detta innebär. Märk väl att det inte nödvändigtvis är just våra spelgrupper som jag talar om - jag talar om hur det kan fungera för gemene man.

Jag tror du håller gemene man för dummare än vad de är. Grundtanken att rollspel ska vara roligt kan väl inte ha undgptt så många?

Jag tycker faktiskt alla rollspel borde ha ett litet avsnitt med tips på hur man får en bra gruppdynamik och interaktion mellan spelarna. Tanken är ju att spelarna ska spela med varandra och inte mot varandra.

Fast nu fungerar det ju bevislen inte så i alla spelgrupper. Du kan förvisso åtnjuta gläden av spelare som är mogna till den grad att de hanterar detta på ett schysst sätt. Men jag talar om förutsättningarna för alla lirare därute och inte minst genomsnittsålderns på rollspelare i Sverige talar nog för att det inte ser ut så i alla spelgrupper.

Jag tror definitivt inte alla nybörjare är idioter. För något år sen fick jag en drös nya rollspelare i knät, i åldrarna 12-14. Av ett tiotal personer hade EN person något som vagt kunde liknas det stereotypa koboldbeteendet, och det kom han ur rätt fort.

Jag tycker det är lite läskigt att du automatiskt dömer ut yngre nybörjare som ärkekobolder direkt.

/Joel

 

[Kinapuffen]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Ja nu har visserligen Ymir och Pendragon sagt det mesta jag vill ha sagt men jag kanske kan kommentera något ytterligare.

Fast om nu spelledaren inte vill ha en massa höga värden så blir ju inte alla nöjda eller hur?

Som sagt det där förutsätter att spelledaren just låter en spelare välja högre värden än andra spelare i gruppen. Självklart ska det vara rättvisst på det sättet att alla ska få spela den rollperson de vill inom eventuella ramar som satts upp. Gäller max 15 i någon färdighet gäller den för alla spelare, om alla måste göra någon person med bakgrund i den jargiska armén får de flesa anpassa sig osv...

Av redan nämnda skäl dvs. att spelare som missgynnas kan reagera negativt. Rollspelande i all ära men ALLA spelare prioriterar inte just detta. Påstår du att alla tänker dig likt? För om inte så fyller det ju trots allt en funktion.

Hmmm. Ja nu kanske jag har fått det att låta som att jag hatar poängbaserad karaktärsskapning. Självklart förstår jag funktionen det fyller osv men jag tycker ändå att det knappast är nödvändigt att använda sig av, det där är upp till varje spelgrupp/spelledare.

 

[Unicorn]

Re: Charmen i att ha den karaktär man vill ha

Kanske lite sent att hoppa in så här sent i tråden men här kommer ändå mina åsikter i ämnet.

Du utgår från att spelarna och spelledaren inte kan enas om en stämning och göra karaktärer som passar in i den. Om det är din erfarenhet av rollspel beklagar jag.

I mina kampanjer händer det ibland att allt inte är så som spelarna tror att det är. Eller, att kampanjen ska ta en drastisk vändning av något slag. Kan det då inte vara svårt att plötsligt neka en spelare som är van att få som han vill att göra den karaktär han vill, utan att avslöja för mycket? Ok, det är ett undantagsfall men även den mest "kampanjvänlige" spelare kan ställa till trubbel om man är för snäll...

Man kan också se det såhär. Det är inte bara spelledaren som ska se till att det blir kul för spelarna, utan spelarna ska hjälpa varandra också. Det enklaste är väl se till att spelarna är såpass bra polare att de inte missgynnar varandra, både i spelandet och karaktärsskapandet.

Ok, i en grupp som fungerar enligt ovan blir ditt resonomang rätt enkelt, själv har jag nog varken dömt eller spelat i en sådan kampanj på tio år. I våra spelgrupper råder ofta rivalitet, oenighet och i sällsynta fall fiendeskap mellan karaktärerna. För att spelarna ska fortsätta vara goda vänner då deras karaktärer inte är det krävs det en rättvis spelledare. Om man då som spelledare förhandlar fram karaktärer utan att använda regler är man farligt ute....

Jag tror du håller gemene man för dummare än vad de är. Grundtanken att rollspel ska vara roligt kan väl inte ha undgptt så många?

Joo, det är ju sant men vem ska ha roligast, jag eller min medspelare?
Nää, läs det sista med en gnutta ironi, men många står sig själv närmast. Tjabbel mellan två spelare (alltså ej mellan två karaktärer) förstör dessutom för både SL och de andra spelarna och bör således ej förekomma.

Jag tycker faktiskt alla rollspel borde ha ett litet avsnitt med tips på hur man får en bra gruppdynamik och interaktion mellan spelarna.

Håller med fullständigt!

Tanken är ju att spelarna ska spela med varandra och inte mot varandra.

Helt riktigt, men det innebär ju inte att karaktärerna ska tycka om varandra.

För något år sen fick jag en drös nya rollspelare i knät, i åldrarna 12-14. Av ett tiotal personer hade EN person något som vagt kunde liknas det stereotypa koboldbeteendet, och det kom han ur rätt fort.

Måste ha blivit trångt...
Tror dock du kan skratta dig lycklig med en så låg procentsats powergamers, snittet borde vara mycket högre enligt egen erfarenhet. Å andra sidan har jag nog aldrig dömt åt 12-14 åringar, kanske toppar "koboldbeteendet" runt 20-års åldern för att sedan avta igen?

Tja slutligen vill jag bara säga att jag inte tycker att du har helt fel, även om jag låter kritisk. Jag tyckte bara att du sågade Ljusets Riddare väl lågt, eftersom jag i detta ämne delar hans uppfattning i mycket.

Det viktigaste är ju att spelgrupperna använder det system som fungerar för just den gruppen. Sen är det aldrig fel att ompröva och utvecklas - bara man har roligt under tiden.

God Jul!

/The Unicorn