Det här fick mig att sluta spela WoD när jag kunde undvika det, för folk var så nedgrottade i hur det skulle vara att det knappt gick att spela ett spelmöte utan minst en "well, actually..." Dock kan jag tänka mig att det ger en helt enastående styrka i upplevelsen om alla är på samma "nivå".
Ja, den faran finns absolut! För mig handlar det om vad man vill ha för nivå på det.
När jag spelade Exalted i Karlstad för länge sedan var det mer av ett gemensamt byggprojekt av att lära sig världen, och att bygga vår lilla del av den. Så vi diskuterade teceremonier på bussen hem från spelningarna, byggde våra RP i karaktärsgeneratorn i Soul Calibur 3, gjorde fan art, köpte settingböcker och preppade one shots, diskuterade politik i fjärran länder in game och allmänt gjorde mer än bara spelade spelet. När SL sade att
Mask of Winters stod bakom dörren i det enorma antika biblioteket blev det automatiskt en tystnad, en automatisk insikt i att
vi är helt jädra rökta. (Om det hade varit Star Wars kanske det hade varit Grand Admiral Thrawn bakom dörren). Eftersom vi alla var inlästa var vi med på noterna utan att SL behövde förklara vem jeppen var slapp vi en lång monolog som bröt stämningen. Det gav något stort till själva spelmötet och stämningen att vi kunde våra grejer. Jag har nog blivit färgad av den kampanjen i hur mycket jag gillar att läsa in mig på saker och ting, för det
ger så jädra mycket extra när man är samspelta.
Mellanspel är spel lika mycket som prep är spel. Att läsa in sig i spelet är också en del av att spela rollspel.
Men
well, actually-typer är tråkiga att spela med i allmänhet, vilket jag vet eftersom jag själv varit en sådan när vi spelat riddarfantasy och jag suttit och skruvat på mig för att folk använder fel termer för rustningsdelar, eller verkligen inte förstår vad olika vapen och rustningar har för fördelar. Jag har så gott som helt slutat, till mina spelgruppers glädje.