Här får jag väl erkänna att jag mer utgick från det 2097 berättat om vad som fick henne att uppfinna blorben, än om de verktyg som "är blorben". Hon har pratat flera gånger om just sitt behov av att känna att "det är på riktigt", och att det mest är när det "är på riktigt" det, om jag tolkat henne rätt, känns meningsfullt.Jag tror nog att man kan använda blorben så, men blorben i sig generar ingen poäng mer än nöjet att veta att det inte är SL som sitter och fudgear bakom skärmen. Men menar man tvärtom att det inte finns någon mening med att undersöka ett mysterium som SL sitter och hittar på så förstår jag hur du menar. Och det i sin tur kan såklart låta en lättare leva sig in i världen.
För mig, rent subjektivt, så stämmer det ganska bra in på hur jag känner kring rollspel. Jag har svårt att känna att det jag gör är meningsfullt om jag vet att SL lägger rälsen precis framför mig så att säga. Mysteriet är ett exempel; om lösandet av mysteriet är det vi som spelgrupp ska pyssla med, så är det viktigt för mig att vi kring bordet låtsas som att just mysteriet är på riktigt, och då kan det inte "ändras under våra fötter" så att säga. Om det ska finnas någon poäng med att utforska en dungeon och vara smart i hur man navigerar så behöver dungeonen (i det här tankesättet) ligga fast när vi väl satt våra fötter i den. Det behöver finnas en dungeon, även om det bara är i SLs huvud. Annars känns det poänglöst att försöka vara smart i sitt utforskande. Samma sak med mordmysterier.
Kanske använde jag ordet "poäng" slarvigt. Jag tror egentligen vi är på någorlunda samma spår här även om vi inte delar föredragen spelstil.