Christoffer
It's all pig.
Finns en sak som jag inte tror nämnts här. Oklart om vi har ett namn för det än, men det är ialf detta: Att spela med perspektivet att sanningen finns, att spelvärlden finns, och att vi följer våra karaktärer utan att ljuga för dem. Dvs att vara sanna mot dem. Att vara deras förespråkare. Att upptäcka berättelsen och fiktionens sanningar och faktum innifrån. Tänker detta är kanske närmast besläktat med vad Stephen King snackar om med en berättelse som en fossil, som avläggs genom att vi följer karkatärer och är sanna mot dem och berättelsen, och som penslar fram berättelsen allt eftersom. Jag tror det kräver att vi 1) anser att spelvärlden finns och att sanningarna finns där men 2) aldrig tar steget och dikterar dem utan istället låter dem "uppenbarar sig för oss" i spel.
Vad jag syftar på här är alltså inte den logik som kan få folk att säga "aha, det är Sven som är mördaren!" i ett samberättande spel för att berättelsens logik och struktur kommit till en punkt då vi alla förväntar oss att det är Sven. Vad jag syftar på med detta är alltså en intern sanning från spelvärlden som är sann för att den är självklar genom vårt rollspelande, genom våra upplevelser i världen, och inte som är sanna på grund av att det vore en klassisk twist att Sven INTE var mördaren utan Kajsa. En sanning på grund av upplevt innehåll inte på grund av upplevd form. Närmaste känslan kanske är den där solklara äkta kärleken, känslan av att något är menat att vara. Jag tror det här kräver väldigt mycket om inte spel i karaktär, så i vart fall fruktansvärt försiktigt spel utanför sin karaktär.
Så, har vi en term för detta? Om inte föreslår jag att vi hugger Kings term berättelsen som fossil eftersom det påvisar så tydligt hur dessa interna sanningar är sköra, att det nog innebär ett ständigt dansande kring dem för att få fram dem hela och inte i tusentals bitar.
Vad jag syftar på här är alltså inte den logik som kan få folk att säga "aha, det är Sven som är mördaren!" i ett samberättande spel för att berättelsens logik och struktur kommit till en punkt då vi alla förväntar oss att det är Sven. Vad jag syftar på med detta är alltså en intern sanning från spelvärlden som är sann för att den är självklar genom vårt rollspelande, genom våra upplevelser i världen, och inte som är sanna på grund av att det vore en klassisk twist att Sven INTE var mördaren utan Kajsa. En sanning på grund av upplevt innehåll inte på grund av upplevd form. Närmaste känslan kanske är den där solklara äkta kärleken, känslan av att något är menat att vara. Jag tror det här kräver väldigt mycket om inte spel i karaktär, så i vart fall fruktansvärt försiktigt spel utanför sin karaktär.
Så, har vi en term för detta? Om inte föreslår jag att vi hugger Kings term berättelsen som fossil eftersom det påvisar så tydligt hur dessa interna sanningar är sköra, att det nog innebär ett ständigt dansande kring dem för att få fram dem hela och inte i tusentals bitar.