DanielSchenström
Swashbuckler
I tråden om tanken bakom element i rollspelen kom en sak upp som jag trodde var helt utdött sedan länge; spelledaren som en opartisk domare. Jag tänkte först om man skulle göra en enkät men jag tror inte jag vet alla versioner och spektrat än.
Men spelledaren som opartisk domare ser jag som att man aldrig fuskar med tärningars utfall utan resultatet är alltid resultatet. Jag antar också att man inte heller manipulerar saker som mängden motståndare, utmaningars svårighet med mera under spelets gång. Har allt gått till skit pga dåliga slag så kommer rp inte klara sig.
I andra änden kanske spelledaren som i princip friformar men använder tärningar och konstant anpassar utfall så att äventyret alltid kan fortsätta till sitt kanske förutbestämda slut.
Mellan dessa finns då en bunt olika mellanting. Så kortfattat eller utförligt som du själv vill göra det, vart ligger du på skalan, vart har de andra spelledarna du spelat med legat?
För min del så har jag nästan sedan allra början i de flesta spel kört med att jag kan ljuga om tärningars utfall av flera olika anledningar, och jag är också ok med att spelare tar tillbaks sina handlingar, även efter att nån annan spelare kanske börjat agera. I spel som TORG där man har en mekanik där spelarna är med och styr händelseförloppet så fuskar jag inte med tärningar om det inte "behövs". Jag ändrar också utmaningars svårighet, monster och sånt under spelets gång för att ligga nära en nivå som spelarna verkar uppskatta. Då och då har jag kört nåt enstaka äventyr som slav för tärningen och inte ändrat nåt för att anpassa det efter vad som hänt rp hittills och i Shadowrunkampanjen jag kör så styr tärningarna och vi kör på standarddödlighetsnivån där.
Min uppskattning är att jag kanske använder mitt SL-veto mot tärningarna en gång per spelmöte, medan anpassningen till rp och spelare används oftare och påverkar mer.
Men spelledaren som opartisk domare ser jag som att man aldrig fuskar med tärningars utfall utan resultatet är alltid resultatet. Jag antar också att man inte heller manipulerar saker som mängden motståndare, utmaningars svårighet med mera under spelets gång. Har allt gått till skit pga dåliga slag så kommer rp inte klara sig.
I andra änden kanske spelledaren som i princip friformar men använder tärningar och konstant anpassar utfall så att äventyret alltid kan fortsätta till sitt kanske förutbestämda slut.
Mellan dessa finns då en bunt olika mellanting. Så kortfattat eller utförligt som du själv vill göra det, vart ligger du på skalan, vart har de andra spelledarna du spelat med legat?
För min del så har jag nästan sedan allra början i de flesta spel kört med att jag kan ljuga om tärningars utfall av flera olika anledningar, och jag är också ok med att spelare tar tillbaks sina handlingar, även efter att nån annan spelare kanske börjat agera. I spel som TORG där man har en mekanik där spelarna är med och styr händelseförloppet så fuskar jag inte med tärningar om det inte "behövs". Jag ändrar också utmaningars svårighet, monster och sånt under spelets gång för att ligga nära en nivå som spelarna verkar uppskatta. Då och då har jag kört nåt enstaka äventyr som slav för tärningen och inte ändrat nåt för att anpassa det efter vad som hänt rp hittills och i Shadowrunkampanjen jag kör så styr tärningarna och vi kör på standarddödlighetsnivån där.
Min uppskattning är att jag kanske använder mitt SL-veto mot tärningarna en gång per spelmöte, medan anpassningen till rp och spelare används oftare och påverkar mer.