SL som opartisk domare vs andra sätt

[Bifur]

Om ni som SL inte fuskar med tärningarna - hur avgör ni vilken rollfigur monster väljer att anfalla?

Jag slår nästan alltid tärning om det finns flera RP som rimliga val.

 

[Paal]

Det här blir något slag utlåtande över hur jag försökt agera sedan jag började spelleda regelbundet igen runt 2013, perioden innan dess vågar jag inte riktigt svara för.

Min princip är låta tärningarnas resultat vara och inte heller ändra i äventyret under spelets gång (om jag spelar ett färdigskrivet scenario, eget eller någon annans). Jag slår alla slag öppet (fast när det gäller vissa slumputfall och SLP-reaktioner kanske jag inte alltid berättar vad det gäller, räknas det som att slå dolt?). Som SL tar jag dock ganska sällan initiativ till tärningsslag och låter även RPna lyckas för det mesta om det verkar rimligt att de gör det. Jag måste säga att Symbaroum, där SL inte heller i systemet behöver slå, också påverkat en hel del hur jag även hanterar andra spel.

Det sagt gör jag några undantag från denna princip, främst:
- Jag försöker anpassa svårighetsgraden på äventyr innan vi börjar efter vilka RPna är eller vilka RP spelarna vill spela. (Precis som jag förväntar mig att de också anpassar sina RP till inriktningen på kampanjen.) Är färdigheten Historia absolut nödvändig på någon punkt och ingen RP har det och det inom fiktionen inte är rimligt att de kan be om hjälp? Då byter jag det till någon annan rimlig färdighet eller låter helt enkelt RPna få fram vad de behöver ändå på annat vis. Innehåller ett avsnitt mer strid än vad som är kul att spela (givet system och spelgruppens preferenser)? Då plockar jag bort en del. Finns det något slags oundvikligt stämningshöjande actionmoment som sannolikt skulle leda till TPK för de har RPna? Då försöker jag balansera om eller ta bort det.
- Om jag (eller vi, för vi gör det ofta gemensamt) gör en bedömning/ruling som leder till ett utfall som vi inte kalkylerade med kan vi ibland backa och säga "ok, den mekaniken funkade inte som vi hade tänkt, vi kanske måste fundera lite mer på detta?".

Till sist skulle jag säga att mitt Slande i allmänhet präglas av en slags försiktighetsprincip. I trad har SL trots allt stor makt och därmed ett ansvar för att inte slänga in effekter i spelet som kullkastar förutsättningarna för det, utan att för den skull ändra de givna premisserna. Spelarna har trots allt inte samma möjlighet som SL att ha insyn i spelvärlden och kan därmed inte alltid dra de relevanta slutsatserna fullt ut. Jag har utifrån det inga problem att ha ganska långtgående diskussioner med spelarna om deras handlingars möjliga konsekvenser innan de genomförts, utifrån hur jag som SL/vi som spelgrupp tänker att spelvärlden är beskaffad och vad RPna kan tänkas veta eller ana.

Instämmer med allt Bifur säger, det stämmer in på mig med skrämmande exakthet. Inklusive återkomsten till regelbundet spelande 2013 och Symbaroums påverkan med att spelarna slår alla slag.

 

[luddwig]

Om ni som SL inte fuskar med tärningarna - hur avgör ni vilken rollfigur monster väljer att anfalla?

Oftast genom tärningsslag. Ibland med rimlighetsbedömning, som att monstret slår mot den som nyss slagit mot monstret.

 

[luddwig]

Mmm.. du är tillbaka på att preppa, istället för att improvisera. Det funkar såklart!

Ptja, det är inte så mycket extra prepp. Om vi fortsätter med goblinsarna som exempel skulle något i stil med "bor i snårskogen, kräver tull vid vägen, har bågskyttar gömda i träden, kan luras med krimskrams, flyr en strid om de inte tror sig kunna vinna" vara tillräckligt.

 

[Paal]

Om ni som SL inte fuskar med tärningarna - hur avgör ni vilken rollfigur monster väljer att anfalla?

Om det inte går att bedöma vad som är rimligt (den som är närmst, den som går att nå, den som verkar farligast) så slumpar jag.

Det kan påverkas av hur taktiska monstren/fienderna bör vara också. En flock vilddjur kanske anfaller närmsta eller slumpas medan en grupp lönnmördare försöker slå ut vissa nyckelpersoner (magiker) först.

 

[terje]

Andra har redan gett bra svar på hur och varför, men även jag föredrar att sl är en opartisk domare som låter spelarnas val och tärningarnas utfall forma spelets förlopp.

 

[Rymdhamster]

Om ni som SL inte fuskar med tärningarna - hur avgör ni vilken rollfigur monster väljer att anfalla?

Försöker lista ut vad som är rimligast för dem att göra.

 

[Bolongo]

Min allra första upplevelse av rollspel var ju som Referee i Traveller, så "opartisk domare" är där jag började.

Ganska snabbt upptäckte jag diskussionen om fudging (via tidskrifter, detta var före internet). Genom åren har jag nog testat de flesta varianter av SL-fusk, av de flesta möjliga skälen.

Men idag kör jag mycket mer blorbigt. Kanske inte så att jag har en nedskriven prepp om alla relevanta detaljer, men jag har en head canon om hurdan spelvärlden är, och den fuskar jag inte med.

 

[Zire]

Så kortfattat eller utförligt som du själv vill göra det, vart ligger du på skalan, vart har de andra spelledarna du spelat med legat?

Jag fuskar inte med tärningarna någonsin. Om jag tror att resultatet blir dåligt så får det bli dåligt, och sedan kanske vi ändrar reglerna eller byter spel eller något - om de andra ens tycker att det var dåligt. Jag vill inte ha ansvar för berättelsen som SL, jag vill preppa eller improvisera på min sida det som är mitt ansvar och sedan spelar vi och så ser vi vad som händer.

Men spelledaren som opartisk domare ser jag som att man aldrig fuskar med tärningars utfall utan resultatet är alltid resultatet. Jag antar också att man inte heller manipulerar saker som mängden motståndare, utmaningars svårighet med mera under spelets gång.

Jag kan absolut "manipulera" saker som motståndare, utmaningars svårighet etc. men aldrig oärligt. Aldrig för att tvinga spelarna att göra någonting eller tvinga berättelsen i en viss riktning. Men skulle det visa sig orimligt i spelvärlden att tornet vaktas av 5 goblins, så lägger jag till en hög till. Kommer jag på att dvärgportens lås borde ha svårighetsgrad 78 i att dyrkas upp istället för 55 så ändrar jag. Mer troligt, jag har glömt (eller helt enkelt struntat i) att sätta ut en svårighetsgrad på låset, så då får jag göra det när RP kommer på att de ska dyrka det. Det viktiga är att jag gör det ärligt mot spelvärlden. Men jag vill inte ha ansvar för berättelsen.

 

[DanielSchenström]

Ok. Tror jag fattar blorb. Jag antar att man kan ha olika syn på vad som är rimligt för spelet inför preppandet. Typ att man exempelvis tittar på rp och avgör därifrån vad som är rätt nivå på en utmaning i spelet, och kan ha olika inställning som att man vill att rp ska ha en rimlig chans i ett äventyr, eller att designen av världen går före och rp får anpassa sig till den.

Det är inte min grej. Utan att mena det nedlåtande känns det lite som dataspel. Utmaningen är vad den är. Jag tycker en av fördelarna med rollspel är just att man kan anpassa sig och reagera på sätt som en dator inte kan. Den aspekten är diskuterbar. Initialt är jag personligen mest intresserad av hur fördelningen ser ut mellan strikt och ostrikt tärningsresultatsanvändning. Och jag tycker det är intressant med motiveringarna.

 

[Lupus Maximus]

Tja...

* Jag kör inte stridsfokuserade settings där tärningsslag i sig är avgörande.
* Det är jag som spelleder, inte mekaniken eller tärningarna (ingen mekanik är detaljerad och korrekt nog för att den skulle få vara styrande).
* Rollformuläret är primärt en kortform för att ha en gemensam uppfattning med spelaren om vad rollpersonen kan och inte kan.
* Jag slår ibland dolda "rådgivande" tärningsslag.
* Jag rullar ibland tärningen för att göra något medans jag tänker.
* Jag struntar ibland i att använda tärningarna för huvud taget.
* Ibland rullar jag en tärning öppet.
* Jag är öppen med att jag inte kör med någon form av strikt mekanik.

 

[God45]

Du fattar ju som GM ändå för rollfigurerna livs/döds-avgörande beslut.

Säg att de möter 10 goblins. Du kan spela dem jättetaktiskt, så att rollfigurerna kanske dör. Eller spela dem lite klantigt, så det blir lättare för rollfigurerna. Så oavsett hur du väljer att spela dina goblins, kanske du vill kompensera för din egen taktik med att fuska med tärningarna?`

Nej, sådant är bestämt i förväg eller via tabell. Om jag fuskar med tärningarna eller sådant så fuskar jag. Jag ändrar inte tärningsslag av samma anledning som jag inte flytar pjäser på sätt de inte får flyttas i schack. Om du fuskar med tärningarna, ens en enda gång, är det inte ett spel längre.

 

[zo0ok]

men jag har en head canon om hurdan spelvärlden är, och den fuskar jag inte med.

känns det lite som dataspel [...] Den aspekten är diskuterbar. Initialt är jag personligen mest intresserad av hur fördelningen ser ut mellan strikt och ostrikt tärningsresultatsanvändning. Och jag tycker det är intressant med motiveringarna.

Om du fuskar med tärningarna, ens en enda gång, är det inte ett spel längre.

Vad jag finner intressant med denna diskussion är att jag plötsligt befinner mig på andra sidan jämfört med förra gången jag hade den. Då diskuterade jag med någon som tyckte att rollspel är "improvisationsteater" (min aningen nedlåtande benämning) och inget spel. Jag tyckte att det är ett spel, i meningen att spelarna kan misslyckas och lyckas (förlora och vinna om du vill), av olika skäl, bland annat slump.

Men det känns som man kan se det vi håller på med som
1) SPEL --blurb
2) (ROLL)SPEL
3) ROLLSPEL
4) ROLL(SPEL)
5) ROLL --improvisationteater

EDIT: Detta är en 1-dimensionell modell. Självklart finns det utrymme för att spela sina roller även i 1/blurb. Det är kanske framför allt aspekten "spel" som varierar.

Jag väljer nog att lägga mig i mitten, och jag förstår att andra föredrar mer ROLL eller mer SPEL.

Som svar på Daniels fråga fuskar jag sällan med tärningarna i strid, även om det händer att jag låter monstren träffa/missa eller göra mer/mindre skada. Jag fuskar säkert med initiativet ibland, speciellt för att snabbt avgöra en "draw". När det gäller annat - reaktioner, skatter och slumpartade magiska föremål, slumpmöten, så ser jag väsentligen bara tärningen som ett förslag (för mig som SL att tolka eller förkasta).

När det gäller Bolongos kommentar om spelvärldens canon så håller jag med (tror jag). Den illaluktande köpmannen blir inte mördaren bara för att spelarna misstänker honom.

 

[Swedish Chef]

Den grundläggande iden för mig är "say yes or roll dice". Iden att fuska med tärningarna skulle skapa mer ROLLspel vet jag inte om jag håller med om. Det enda det gör är att du har mer makt än dina spelare vid bordet, vilket du har ändå du behöver absolut inte öka den.

Att fuska och låta monster träffa missa är ju direkt dåligt. Om man inte vill följa tärningarna slå dem inte, jag som spelare skulle bli helt jävla vansinnig om du lät ett monster träffa mig för att du som SL tyckte det skulle vara bättre story. Om vi spelar så spelar vi friform, då vill jag inte va med.

 

[zo0ok]

Det enda det gör är att du har mer makt än dina spelare vid bordet, vilket du har ändå du behöver absolut inte öka den.

Som SL spelar jag inte mot mina spelare.

Men jag uppskattar dina tänkvärda synpunkter!

 

[Lupus Maximus]

Men det känns som man kan se det vi håller på med som
1) SPEL --blurb
2) (ROLL)SPEL
3) ROLLSPEL
4) ROLL(SPEL)
5) ROLL --improvisationteater

Jag väljer nog att lägga mig i mitten, och jag förstår att andra föredrar mer ROLL eller mer SPEL.

Även om det inte är den enda skalan som påverkar, så är den en rätt bra indikation. Själv ligger jag på 3-5 på den skalan beroende på vad som spelas, men mest 4.

Men sedan handlar det även om mekanikens funktion. För vissa är det regler som skall göra det tydligt och rättvist. För min egna del så är syftet för mekanik att stödja mig i ett emulera settingen, och att hjälpa mig förklara för spelarna vad som är rimligt för deras rollperson att klara av.

Att en stenvägg är skrovlig och våt kanske inte säger spelaren tillräckligt om hur svårt det skulle vara för mästertjuven att klättra upp, men om man svarar "runt sju åtta" på frågan om hur svårt det skulle vara att klättra så ger det informationen som behövs. Vad som är den faktiska svårighetsgraden kan dock vara okänt, eftersom svaret var baserat på rollpersonens uppfattning. Men hur det där hanteras rent praktiskt kan skilja sig markant mellan olika kampanjer för min del.

 

[Theo]

Jag försöker numera slå så många tärningar som möjligt öppet (dvs i Roll20 när vi kör digitalt som nu) just för att inte frestas att fuska. Det betyder inte att jag som SL ser mig enbart som en "opartisk domare", men ska man ändå använda slumpmoment för att avgöra det ena eller det andra så ska man ju inte behöva fuska med dem. Om jag ändå bara kan acceptera ett utfall är det bättre att jag bara bestämmer det.

Zzarchov Kowalski hade annars en - typiskt, frestas man säga - excentrisk men intressant tagning på det där: låt spelarna ändra utfallet på tärningsslag om gruppen är enhälligt för det, men aldrig SL.

Everything you think about Game Mastering is probably wrong: Part III - Let dice be fudged, but not by the GM

 

[Rymdhamster]

För min egen del: jag slår de flesta tärningsslag öppet (undantag förekommer), och ofta är jag öppen med vad som gäller för tärningsslaget (typ "över 11 så träffar han" eller "på 1-3 rasar taket in över er", eller ibland lite mer vagt som "lågt är dåligt för er".

Sålunda eliminerar jag eller minskar drastiskt mina möjligheter att fuska med tärningar. Varför? För att jag sitter på två stolar här: ena stolen är i rollen av just opartisk domare; Jag försöker lista ut den rimliga konsekvensen av händelser oavsett om de konsekvenserna är till fördel eller nackdel för spelarna. Men den andra stolen är spelarnas hejarklack; Jag vill att det ska gå bra för spelarna. Jag vill att de ska lyckas (även om jag ibland är lite dålig på att faktiskt visa det).

Tärningarna är ett sätt för mig att delvis få dessa två roller att fungera tillsammans. Det är förvisso fortfarande jag som bestämmer oddsen för att något ska hända. Men om jag gör det på ett bra sätt kommer de flesta spelarna ofta hålla med om att det är rimligt, och förhoppningsvis lita på mig de gånger jag säger att de inte sitter på all information i sammanhanget.


Man kan säga att jag försöker lägga över så mycket som möjligt av den opartiska domar-biten på tärningarna, för att jag ska kunna vara så mycket som möjligt på spelarnas sida. Det är också därför jag strävar mot blorb, även om jag inte har för avsikt att gå "all in blorb". Jag vill inte bestämma hur många orcher som finns i lägret _efter_ att rollpersonerna misslyckats smyga sig förbi det. Jag vill ha det bestämt redan i förväg, så att smarta spelare dessutom kan ta reda på det och avgöra om det är värt risken.

Självfallet händer det stup i kvarten att jag måste hitta på såna saker mitt under sittande möte i alla fall. Det är helt okej, jag försöker då vara så opartisk som möjligt i de belsuten. Men jag försöker minimera att de händer.

Kort och gott kan man väl sammanfatta det som; jag vill att det ska vara rollpersonerna mot världen, men SL och spelare tillsammans. Inte spelarna mot SL.

Ofubbade tärningsslag är ett av verktygen jag använder för att försöka uppnå det.

 

[Swedish Chef]

Som SL spelar jag inte mot mina spelare.

Men jag uppskattar dina tänkvärda synpunkter!

Försöker du säga att maktförhållandet vid bordet är en icke sak?

 

[Skarpskytten]

Jag har varit nere i tärningsfusk, ledtrådsteleportering och kvantrese-träsket men nu håller jag på att ta mig ur det. Det går okej, men dåliga vanor är som bekant svåra att bryta. Nu är jag väl i alla fall mer opartisk domare än myglande storyteller.

Full blorb kommer jag aldrig orka, men jag försöker blorba mina spel så mycket som jag klarar.

I övrigt skrev @Rymdhamster så fint att jag fortfarande har tårar i ögonen.