Långa kampanjer

[Svarte Faraonen]

David McGrogan hävdar i denna post vikten av långa kampanjer. De mångåriga, organiskt framväxande kampanjerna som skapar ett internt sammanhang betraktar han som ett motgift mot en tillvaro som allt mer präglas av korta, lättsmälta distraktioner, ständiga sociala medieuppdateringar, en växande oförmåga att faktiskt bevara uppmärksamheten på något. Jag tycker han har sina poänger. Framför allt upplever jag att den långa kampanjen, den man vet kommer att bli lång och inte hotas av yttre omständigheter, innebär en välsignad befrielse från kravet på att få varje ögonblick att räknas. Jakten på intensitet, på spelmöten där allt påstått onödigt har trimmats bort, föder hos mig stress och hets, en känsla av att inte riktigt få sjunka in i världen och dess sammanhang. Den långa kampanjen, den som till och med innehåller lite långtråkighet och "mellansessioner", innebär att man får tillfälle att sjunka in i en värld som blir mer och mer solida för varje omgång. Dessvärre är ju denna typ av kampanj också en lyx, något som är svårt att få till stånd, men är den inte fantastisk när man väl lyckas med den?

 

[Skarpskytten]

Jag vet inte hur långt något måste vara för att räknas som långt. Möjligen har jag aldrig varit med i en lång kampanj. En kompis till mig har kört i samma spelvärld och med samma personer (men växlande tider i världen och olika RPs) sedan 90-talet, och jag blir ibland avundsjuk på det där. Samtidigt hade jag inte velat avstå från att testa nya spel, nya spelare ... så, jag vet inte? Man vinner något, man förlorar något på det långa.

Sen vill jag komplicera saker. Det längsta jag har kört är 93 spelmöten PGC. Och i KAP ska man ju köra ett spelmöte per år i spelvärlden och det blir 86 år om man lyckas, så det gick nästan. Men. En grej med det är att det utan tvekan blir en lång kampanj, men att man delvis missar det som TS lovsjunger: för det är mycket som ska in varje spelmöte, varje år, och det kan bli hetsigt, snabba klipp och att vissa saker bara får falla vid sidan av. Så, möjligen det sämsta av två världar. Jag vet att det finns folk som kör två, tre eller mer spelmöten på år, och det vinner spelet tveklöst på - men då landar man på en 200 spelmöten för hela PGC och det kommer jag aldrig att fixa. Att klara 93 spelmöten kändes som ett maratonlopp.

 

[Ymir]

Jag vill bara spelleda långa kampanjer. Alltså åtminstone 30+ spelmöten. Jag älskar känslan av att det jag skapar får växa fram organiskt, att jag har tid för sidospår och tung emotionell investering och smart, långsam uppbyggnad till fantastiska payoffs. Korta kampanjer känns konsekvent som ett något sämre alternativ för mig - även när jag är spelare (om än inte i lika hög grad).

En brasklapp dock - det finns en sak som möjligen är sämre än en kort kampanj, och det är en stendöd kampanj. Långa kampanjer är fantastiska, men erfarenheten visar att risken att de rinner ut i sanden är mycket, mycket stor. Målet bör därför vara en lång och värdigt avslutad kampanj. Kan man inte få till det, är en kort eller medellång kampanj möjligen trots allt ett bättre alternativ.

 

[DanielSchenström]

Jag föredrar långa kampanjer, absolut. Jag ser dock inte nåt problem med att inte spela andra spel då och då som palettrensare eller för att man blivit inspirerad att köra nåt annat.

Med det sagt är den längsta kampanj jag spellett klart 130 spelmöten @5timmar och det under 10 års tid med två längre sammanhållna perioder. Det står i kontrast med en oavklarad kampanj som fick 81 spelmöten med majoriteten 10 timmar på mindre än 1 år. (Tonåren med sommarlov hjälpte.)

Mellansessioner drabbar nog mig eller resulterar av mig oavsett. På den tiden jag körde den där 81-spelmöteskampanjen så kände jag att var tredje spelmöte var ett bra, var tredje ett mellan och var tredje ett dåligt. På äldre dar känns det som 2 bra och ett mellan.

Det jag gillar mest med de flesta långa kampanjer är att spelarna investerar i världen på ett annat sätt än korta kampanjer och därmed hjälper till att driva allt framåt. Det förutsatt att det finns utrymme för det. Det mesta jag spelleder är egengjort och där brukar friheten för sånt finnas men i min Shadowrunkampanj där jag bara kör köpäventyr finns det inga lägen för det.

 

[Lupus Maximus]

Jag föredrar långa kampanjer, samt filmer och böcker där det måste hända något hela tiden för "annars tappar konsumenten intresset" enligt amerikanska råd och rön gör mig oftast bara irriterad.

Men jag stör mig också på den där bloggens åsikter om måsten, och ser det som en rätt vanlig hopblandning av egen preferens och allmängiltigt. Nej, man måste inte spela långa kampanjer, och jag har inte någon större lust att spela med någon tomte som tagit till sig den texten och försöker lära sig delta i en lång kampanj mot vad de egentligen vill.

 

[Genesis]

Jag har spelat rollspel sedan jag var typ 12 år gammal och det har hunnit bli en jäkla massa spel på dessa 25 år. Den längsta kampanjen jag spelat ligger på tolv speltillfällen, tror jag, men då hade jag ihjäl min rollperson efter typ åtta. Jag tror att för mig så ligger min sötpunkt där någonstans, runt åtta till tio speltillfällen. Fler än så blir långrandigt och jag vill spela något annat. Sedan gillar jag enkvällare väldigt mycket, också. Av mina bästa rollspelssessioner genom tiderna är nog en svag majoritet enkvällare. Jag vet inte riktigt om jag skulle stå ut med en kampanj på 30 speltillfällen, men jag kan tänka mig att det kan vara lite speciellt. Men jag har svårt att tänka mig att det skulle vara bättre än tre kampanjer på tio speltillfällen vardera.

Och den länkade artikeln känns ju mest som "det var bättre förr"-romantik. På min tid hade vi inget jämrans Tinder och folk visade respekt för sina äldre och musiken jag gillar är mycket bättre än det där skräpet ungarna lyssnar på nuförtiden. Och långa kampanjer är bättre för att det kräver mer koncentrationsförmåga att sitta och fokusera på samma sak fyra timmar i sträck varje vecka än att fokusera på en ny sak varje vecka, fyra timmar i sträck.

 

[entomophobiac]

Jakten på intensitet, på spelmöten där allt påstått onödigt har trimmats bort, föder hos mig stress och hets, en känsla av att inte riktigt få sjunka in i världen och dess sammanhang.

Jag fullkomligen älskar ju exakt den här grejen. Inte stress eller hets, utan den sorts inlevelse som istället kan komma i nuet, kring den gemensamma hallucination rollspel kan vara när det (för mig) är som bäst.

Men jag har också märkt att min grupp inte håller med om det riktigt. Vissa vill ha startsträckor, andra vill ha egen tid att förbereda sig. Kampanjer ger möjlighet till saker som inte går att göra med one-shots.

 

[Bifur]

Har man koll på vad jag brukar skriva om att jag spelar är det ingen hemlighet att jag också gillar långa kampanjer. Att låta saker och ting prutta på, inte klippa bort allt som inte är essentiellt etc. skapar (oftast) en förankring i spelvärlden som gör de intensiva momenten mer kännbara och, ja förtjänade (fast det är inte riktigt ordet jag är ute efter). Det sagt är det som @Ymir skriver viktigt med ett vettigt avslut., annars kan det kännas lite poänglöst. (Det är något jag som spelare och SL behöver bli bättre på i karaktärsdrivna kampanjer - att identifiera en vettig slutpunkt som inte är för ambitiös.)

Men jag ser ingen motsättning, inte egentligen. Jag blandar gärna enkvälls med medellånga kampanjer på 10-15 spelmöte och långkörare.

 

[krank]

Jag skulle nog gärna vara spelare i en lång kampanj, med de vanliga förbehållen – jag vill inte ha stridsfokus, jag vill inte behöva vara drivande eller ha en massa egna mål, etc. Jag har fått vara med om typ… en sån kampanj, tror jag, i min rollspelskarriär.

Jag har däremot väldigt, väldigt svårt att se mig själv spelleda en sån kampanj. Jag tycker det är svårt nog att få ihop inspiration till enstaka spelmöten och äventyr; även om längden på kampanjen sänker kraven på det enskilda spelmötet så känner jag att jag inte skulle palla att prestera så kontinuerligt och under så lång tid som SL.

Så för mig är det väl något jag eftersträvar och gillar idén med, men i praktiken inte kan driva själv…

 

[Henke]

...jag vill inte ha stridsfokus...

Det här tycker jag är en viktig faktor i långa kampanjer. För er som spelat riktigt långa kampanjer, hur mycket tid lägger ni egentligen på strider? Om det är som när jag spelade DnD en gång för längesedan så var 80% av spelmötet strid. Det innebär att jag lätt hade kunnat skala bort dessa 80% och fått en fantastiskt bra upplevelse på 10-15 spelmöten istället eftersom just strid knappast fördjupar berättelsen eller får spelarna att investera i berättelsen.

Ser man till just att investera så vill jag påstå att det säkert går att korta ner startsträckan genom att etablera intressanta drivkrafter/övertygelser och personkopplingar mellan RP (och mellan RP/SLP) redan vid spelstarten. Jag förstår absolut tjusningen med att då och då "landa" lite mer i sin rollperson genom att bara låta tiden rulla på, men jag känner ändå att jag hellre lägger tiden på att testa fler spel och/eller fler kampanjer så länge man hittar någon form av balans där man trots allt kan investera tillräckligt i sin karaktär.

Alltså, gärna långa kampanjer, men inte längre än att onödigt fluff hänvisas till skräphögen

 

[Bifur]

För er som spelat riktigt långa kampanjer, hur mycket tid lägger ni egentligen på strider?

Jag vet inte om den ideala andelen ökar/minskar med kampanjens längd. Däremot har jag nog mer överseende med lite mer regelmekaniskt långrandiga strider i en lång kampanj - så länge andelen tid det upptar totalt fortfarande är optimal (och vad det är varierar så klart ).

Men hur mycket tid? Svårt att gissa. I klassiska ävenryrskampanjer som Undergångens arvtagare eller Törnetronen höftar jag och säger 10-20%, oklart vilken siffra som ligger närmast sanningen.

Däremot är jag säker på vad som enskilt konsumerar mest tid i min Törnetronen-grupp, och det är inte strid.
1. Att diskutera intrigen, olika gruppers mål och syften och vad de betyder för RPna
2. Att undersöka okända platser, i alla fall om det uppfattas finnas någon fara där.

 

[Lupus Maximus]

Alltså, gärna långa kampanjer, men inte längre än att onödigt fluff hänvisas till skräphögen

Den enes onödiga fluff är den andres intressanta karaktärsrollspelande, och tvärt om.

 

[DanielSchenström]

Mängden strid i tid per kampanj.......Jag vet ärligen inte. Jag vet att flera av mina spelare gillar stridande, mycket mer än jag själv gillar det. För min del klarar jag mig helt utan.

Min gissning blir att en genomsnittlig kampanj hos oss är 20-30% strid. I den längsta jag postade om var det nog närmare 40-50, men själva idén med kampanjen var att RP skulle nå 20:e graden, ha hittat alla skatter i DMG och stött på alla monster i Monster Manual, ett grottröj med en bunt köpäventyr inbakade (alla som fanns med i 3-3.5-böckerna för Forgotten Realms, Dragonlance, Eberron och Ghostwalk, plus Into the Dragon's Lair).
I min första 5E-kampanj var det tänkt att de enda striderna vi skulle spela var de viktiga striderna. Exempelvis så ger sig RP och ett gäng soldater ner i en magikers tillhåll i början. Där spolades alla strider förbi med korta förklaringar, och den enda som spelade roll, var striden mot vakterna utanför magikerns rum då de skulle uppehålla rollpersonerna länge nog för magikern att bränna bevismaterialet, så ju snabbare de tog sig genom desto mer ledtrådar fanns kvar. Dock hade vi en avstämning och fler strider önskades. En del spelare vill till och med spela genom enorma massakrer av massvis av monster och fiender även när det står klart att man segrat.
I den 3.5-kampanj jag kör nu som kommer bli en långkörare, försöker jag få in minst en strid per spelmöte för att möta stridsönskan från spelarna.

Onödigt fluff....Utan att veta vad som är onödigt fluff för nån så de kampanjer jag spellett som jag gillar mest är de där spelarnas rollpersoner driver sina egna saker, samtidigt som jag låter världen röra på sig och förändras och ibland händer det saker som RP ombeds ta hand om, och ibland vill de undersöka nåt de hört om. Det är stadiet jag vill nå i alla mina kampanjer där det mesta är egengjort.

Men om säg bygga en bar för robotar i Mutant År 0 är fluff, om baka bröd med för mycket salt och dela ut till stadens fattiga är fluff, om kompisars kärleksproblem är fluff... då är jag helt klart en fluffmänniska. Och det är spelarna till en stor del också. Men jag gillar omväxling också så om allt var fluff skulle jag vilja ha lite grottröj, om vi spelat en massa fantasyspel skulle jag villa ha lite scifi, skräck eller nutid.

 

[Swedish Chef]

Vi brukar köra relativt långa kampanjer runt en 20-30 spelkvällar i snitt kanske. Vi kör ju dock mellan 2,5 till 3 timmar per gång dock. Sen har vi kört kortare grejer med, men jag personligen uppskattar båda. Jag kan iofs köpa argumentet med att det är bra att saker får ta tid, men risken är att saker blir trista.

20-30% av tiden på strid låter sjukt mycket. I vår senaste Eon IV kampanj tror jag vi hade 4 strider ingen längre än 20 minuter vid bordet på 25 spelssesioner. Vad blir det 1% max.

Vi tenderar att gilla spelsystem där det är farligt att slåss vilket gör att strid ofta undviks in i det längsta av mina spelare, ska bli intressant att se hur detta blir i "Enemy Within"

 

[Bengtsson]

Jag har ännu inte upplevt denna långa kampanj. Nu har jag iofs framförallt spelat Call of Cthulhu, ökänt för att döda spelare fort. Min stackars Dr. Alistair Daniels överlevde återigen iofs så mycket som... låt säga tio spelmöten? Från England till New England till Australien... Följande karaktärer blev mer kortlevade. Men ändå, jag vet inte om jag ens kan föreställa mig en riktigt, riktigt lång kampanj, när de flesta spelare inte tycks kunna komma ihåg viktiga detaljer i handlingen mer än c. 5 minuter.

 

[Bifur]

20-30% av tiden på strid låter sjukt mycket. I vår senaste Eon IV kampanj tror jag vi hade 4 strider ingen längre än 20 minuter vid bordet på 25 spelssesioner. Vad blir det 1% max.

Alltså det beror ju verkligen på spel och kampanjens fokus. I Tatters of the King som vi kör nu ligger vi nog på runt 1 timmes speltid på strid sammanlagt 80+ spelade. Så det varierar stort.

 

[Franz]

Egentligen föredrar jag långa kampanjer. När vi var tonåringar och hade tid att köra långa spelpass ungefär varannan helg var det givet att vi skulle köra långa kampanjer, och vilka kampanjer det blev!!! Nu när man har en massa måsten och ansvar i livet är det inte helt lätt att ordna spelpass kontinuerligt, och då kan långa kampanjer bli svåra att få ihop. Så jo, jag tycker att långa kampanjer is the shit, men omständigheter gör att det oftare blir lite kortare grejer.

 

[God45]

J

Det här tycker jag är en viktig faktor i långa kampanjer. För er som spelat riktigt långa kampanjer, hur mycket tid lägger ni egentligen på strider? Om det är som när jag spelade DnD en gång för längesedan så var 80% av spelmötet strid. Det innebär att jag lätt hade kunnat skala bort dessa 80% och fått en fantastiskt bra upplevelse på 10-15 spelmöten istället eftersom just strid knappast fördjupar berättelsen eller får spelarna att investera i berättelsen.

Ser man till just att investera så vill jag påstå att det säkert går att korta ner startsträckan genom att etablera intressanta drivkrafter/övertygelser och personkopplingar mellan RP (och mellan RP/SLP) redan vid spelstarten. Jag förstår absolut tjusningen med att då och då "landa" lite mer i sin rollperson genom att bara låta tiden rulla på, men jag känner ändå att jag hellre lägger tiden på att testa fler spel och/eller fler kampanjer så länge man hittar någon form av balans där man trots allt kan investera tillräckligt i sin karaktär.

Alltså, gärna långa kampanjer, men inte längre än att onödigt fluff hänvisas till skräphögen

Jag tror det är längre och större strider i långa kampanjer. Då har man ju tiden att lägga en hel sesison på en fight.

 

[Mogger]

En annan viktig grej är att jag som spelare har helt olika stance i oneshots mot långa kampanjer. I ett oneshot så bryr jag mig liksom inte om viilka långsiktiga konsekvenser en handling kan ha, medan det i lång kampanj är oerhört viktigt. Det är för mig den stora skillnaden, och då kan man lägga ett helt spelmöte på att sätta sina barn i säkerhet* innan man gör inbrott hos gangsterbossen.

Jag tycker att det ger en helt annan närvaro, och eftersom konsekvenser och konflikter är vad rollspel för mig handlar om så tycker jag helt enkelt att längre kampanjer gör detta bättre än enkvällsspel. Valen blir tyngre, konsekvenserna svårare etc.

*Och då inte på ett tråkigt sätt utan att se till att man litar på/har hållhake på de som skyddar dem, att man har raderat alla spår, ser till så att planen inte har någon svag punkt etc

 

[Genesis]

*Och då inte på ett tråkigt sätt utan att se till att man litar på/har hållhake på de som skyddar dem, att man har raderat alla spår, ser till så att planen inte har någon svag punkt etc

Det där är ju personligt, såklart. Jag tycker att det där låter tråkigt.