Genesis gallrar franska spel

[Genesis]

Så nyligen deltog jag i en välgörenhetsgrej där man kunde skänka lite pengar till välgörenhet och få en massa rollspel på köpet. Och då menar jag verkligen en massa rollspel. Det stod 134, men när jag kollar i katalogen jag fick har den 151 underkataloger. Och då har jag inte reggat mig på någon sida man kunde gå in på för att få tillgång till de DRM-skyddade spelen. Vet att det var nå't Shadowrun och lite annat bös. Innan detta ägde jag kanske 30 rollspel.

Detta är uppenbarligen alldeles för mycket. Så nu ska jag gallra. Planen är att göra en snabbkik på alla dessa rollspel, se om det är något jag kan tänka mig att spela, och annars slänga det. Eftersom de allra flesta rollspel är franska spel som forumsmedlemmarna antagligen inte känner till så tänkte jag att jag kunde skriva lite om vad jag ser och att någon kanske finner det intressant.

Eventuellt kommer jag att ha en kategori för spel som jag inte är pepp på att spela just nu, men som jag ändå vill behålla. Vi får se. Jag tänker ta dem i alfanumerisk ordning (börja med siffrorna). Jag har ingen tidplan för detta och kommer antalgigen att tröttna efter typ tre poster.

EDIT: Nä, ingen tredje kategori. Jag ska ha exakt två kategorier: SLÄNGAS eller SPELAS! Det är de enda två alternativen. Ska jag inte spela det ska det ut, och vill jag behålla det måste jag spela det. Spelen som ska spelas tänker jag försöka få till en omgång i under 2021. Får jag det inte spelat under 2021 så måste jag slänga det. Olidligt spännande!

EDIT 2: Jag borde såklart ha kallat tråden Genesis gallrar gallisk gallimatias, men nu får jag stå mitt kast.

 

[Genesis]

Det första spelet heter Trois façons de mourir. Jag ångrar redan att jag sade att jag ska skriva lite om spelen, för jag läser orden Système générique de jeu de rôle och jag tänker "Släng det", men eftersom jag nu ska skriva något måste jag kolla lite på spelet innan jag kastar det.



Första sidan listar vad spelet syftar till att vara. Ett generiskt spelsystem som premierar narrativ, har regler som är enkla och koherenta och zzzzzz . Sorry, jag somnade. Jag bläddrar framåt några sidor. Grundegenskaper. Några sidor till. Stridsregler.

Nä, nu pallar jag inte mer. Skräphögen. Jag behöver ett generiskt och snabbhanterat system som premierar narrativ lika mycket som jag behöver mer vatten. Det finns hundra sådana spel, och jag vill inte spela något av dem. Det här får såklart bonuspoäng för att vara på franska, men det är inte tillräckligt för att rädda det. Det kanske är bra, vem vet? Jag kommer inte att ta reda på det.

 

[Genesis]

Nästa heter 5 minutes avec un secte. Det är bara ett blad. Jag fattar inte vad det är. "Du har kommit i kontakt med en sekt". Sedan lite tabeller där jag kan slumpa: Vad är det för en sekt? Hur kom jag i kontakt med dem? Hur kommer jag att svara dem? Vad har jag för psykiska problem?

Sedan går det lite tid, och plötsligt! (En till tabell.) Slut på dokumentet.

Jag vet inte vad jag ska ha det till. Det finns någon adress till en sida på itch.io, vilket inte förvånar. Det mesta jag har sett där verkar vara den här typen av snabbt ihophafsade grejer. Nej, i papperskorgen med dig!

 

[Genesis]

Nästa spel heter 9 questions, och är tydligen en översättning av något annat som säkert är på engelska. Det är en motor för att spela rollspel med sig själv. Jag hovrar över släng-knappen, men jag öppnar för att läsa dokumentet. Det är inte särskilt långt. Jag ska välja ett spel och en motor för inspiration, till exempel Rory's Story Cubes eller Mythic GM simulator. Frågorna består typ bara av att stolpa upp en dramaturkisk kurva. Jag ska göra mina rollpersoner, sedan använda min inspirationsmetod för att hitta på hot mot dem, vartefter jag ska använda spelets regler (alltså inte 9 questions, utan spelet jag valde i första steget) för att försöka övervinna hoten. Om och om igen. De flesta frågorna verkar ganska lika.

Jag … fattar nog inte det roliga. Solospel är inte min grej, och definitivt inte att spela både SL och rollpersoner.

 

[Genesis]

Nu är jag framme vid alfabetet. Nästa spel heter À la dérive och är nog det mest intressanta hittills. Det är tyvärr också en översättning från engelska vilket ger minuspoäng. Det är också ett solospel vilket ger minuspoäng.

Spelet handlar om en astronaut som blivit bortblåst från sin rymdstation och svävar fritt i världsrymden. Man slår lite AW-moves och svarar på frågor. Håller koll på sitt syre, hopp och rädsla. Det är inte någon stor "välj-väg"-historia, utan det hela ligger på tre A4. Man slår tärningarna och väljer saker från listor, tills syret tar slut. Frågor om vad man är rädd om och vilka föremål man lyckas grabba tag på i vakuumet.

Nä.

 

[Man Mountainman]

Det första spelet heter Trois façons de mourir. Jag ångrar redan att jag sade att jag ska skriva lite om spelen, för jag läser orden Système générique de jeu de rôle och jag tänker "Släng det", men eftersom jag nu ska skriva något måste jag kolla lite på spelet innan jag kastar det.

View attachment 5094

Jag gillar ändå att de tre sätten att dö på tydligen är: genomborrad av pilar, få sin hjärna utsugen av en illithid, och bli experimenterad på av rymdvarelser.

 

[Genesis]

Nästa spel heter À la lueur mourante d'une torche, och det är det bäst hetande spelet hittills. Det är ett fantasy-hack till ett spel som heter In the Light of a Ghost Star, vilket också är ett väldigt bra namn, men inte lika bra eftersom det är på ett sämre språk. Reglerna ligger på en sida, och två rollformulär tar upp en A4.

Spelet är en sorts enkel motor för att klara av utmaningar. Du har tre grundegenskaper, några livspoäng och lite utrustning. Känns ganska torrt. Jag kan lika gärna använda vilket simpelt system som helst, eller bara singla slant. Jag tjuvkikar lite på Ghost Star, som också är inkluderat i fransk översättning. Det ser lite roligare ut, för det har i alla fall ett scenario.

Det riktigt udda här är att det finns typ noll settingberoende grejer i originalet. Reglerna i fantasy-hacket är identiska med scifi-originalet. Det enda som är gjort är att man bytt namn på grundegenskaperna och skrivit en ny utrustningslista.

Möjligt att jag kommer att frestas att spela Ghost Star, men detta lockar mig inte alls. Poubelle!

 

[Genesis]

Nästa spel heter Ancolie och har en snygg bild:


Som ni kan se handlar det om version 0.1, alltså en väldigt tidig version. Det här spelet är bäst hittills! Jag läste faktiskt hela dokumentet, vilket jag inte gjort med de andra, även om jag hoppade över alla exemplen. Ancolie är ett universalsystem, vilket genast ger det minuspoäng. Notera att problemet inte är att det är miljöoberoende. Nästan alla mina spel är miljöoberoende. Jag bryr mig inte så mycket om spelvärldar. Men universalsystem är genreoberoende, vilket är värre. Det är ett system som bara talar om hur man dyrkar dörrar och bankar gobbos. Jag behöver inte ett sådant system, som sagt. Det finns redan massor, och jag kan improvisera ett nytt på fem minuter.

Men Ancolie är, vid första anblick, ganska elegant, vilket ger många pluspoäng. När spelaren ska slå tärningar har hon en hand bestående av två vita tärningar. Till denna hand kan nya tärningar läggas till. Fördelar ger extra vita tärningar och nackdelar ger svarta tärningar, och dessa tar ut varandra. Det finns också färgade tärningar som representerar risker som kan inträffa. Handen kan bli positiv eller negativ, och man behåller de två högsta av en positiv hand och de två lägsta av en negativ hand. Risktärningarna kan byta ut en existerande tärning, för en risk som finns, eller läggas till handen för att representera en risk man tar för att få en fördel. Två träffar är ett "Ja, och", en träff är ett "Ja, men", ingen träff är ett misslyckande.

Jag gillar tärningssystemet. Det är elegant. Hade detta suttit fast i någon sorts spel som driver en agenda, ett spel med lite AW-drag som använder de här tärningarna, så hade jag velat spela det. Systemet är snyggare än AW:s extremt osexiga arbiträra siffergränser. Biten med risktärningar är tillräckligt intressant för att jag kanske till och med skulle kunna tänka mig att spela det som det är. Men det finns en grej som sabbar elegansen totalt: När man lägger till en risktärning till en negativ hand ska den inte adderas, för fler tärningar är dåligt i en negativ hand. Istället ska den ersätta en svart och en vit tärning om man har en eller två svarta, och ersätta två svarta om man har tre eller fler svarta.

Gud vad avtändande! Jag tappar all min upphetsning här. Ancolie, du kommer nära, men den här biten var bara för ful. Kanske nästa version tar mig över tröskeln, men denna tar jag tyvärr med mig ut till baksidan och …

 

[Genesis]

Nästa spel heter Arkeos. Mappen innehåller tolv PDF-filer. En av dem ser ut såhär:



…

 

[Björn den gode]

Jag börjar ana en trend... Kul läsning hur som helst!

 

[Genesis]

Jag börjar ana en trend... Kul läsning hur som helst!

Det finns guldkorn! Lovecraftesque, Les larmes du soleil och Damnés är alla med i det här paketet, och de är bra spel. Men det är 150 spel att gå igenom, och det mesta kommer att vara grejer som inte lockar mig. Får jag ut tio bra spel från detta är jag nöjd!

 

[Genesis]

Vi har kommit till bokstaven B, och det första spelet här heter Before the Spire Falls, skrivet av Kaylie och Loren Ponder. Suck, ytterligare ett översatt jänkarspel.



Här börjar vi dock se lite positiva saker. För det första, bland namnen på översättarna finner jag Matthieu Bé och Gaël Sacré, två namn som inger förtroende. Matthieu har gjort sajten For the Drama, som innehåller en massa bra spel, och Gaël har skrivit Happy Together, som är ett helt okej spel (dock bättre i hacket Coffee Together). Spelet är också baserat på motorn Belonging Outside Belonging, från Dream Askew. Det asdåliga namnet åsido så är det en solid spelmotor som kan göra bra grejer, och Dream Apart visade att den kan hackas med goda resultat.

Så, jag läser igenom det. Det är någon sorts fantasy-hack där man spelar magiker som kommer från olika folk och ska stoppa "le néant", intigheten som sväljer upp världen och långsamt tar sig mot spiran, världens centrum.

Det är ett hyfsat intressant koncept, byggt på ett solitt system. När jag läser igenom arketyperna är det dock inget som riktigt står ut. Jag kan inte se att man gjort något särskilt spännande med systemet. Alla har lite starka drag som kan vara bra att ha, och lite svaga drag som sår split inom gruppen. Det känns spontant inte som att det är så stor skillnad mellan dem, annat än på ytan.

Men det är tillräckligt intressant för att jag ska vilja prova det. Kanske finns det emergenta grejer här som jag inte ser, och oavsett tror jag att en bra grupp kan göra något kul av detta. Det här ska till spelbordet!

 

[Genesis]

Nästa spel heter Bulles: rêves sous-marins, och är skrivet av Sylphelle, som deltog i samma paneldiskussion som mig om känslor och resor i rollspel, på CyberConv 2.0 för några veckor sedan. Det var hon som tog initiativ till diskussionen, vilket jag förstår, eftersom det här spelet handlar om känslor och resor, typ.



Det här spelet är vad franska spel gör bäst: surrealistflum. Spel som Prosopopée, Les larmes du soleil och Motel Dragonfly är toppen på att skapa surrealistiska, underliga historier som följer sin egen logik och känns symboliska utan att man riktigt kan sätta fingret på vad de symboliserar. Så mina förväntningar är höga!

Spelet är skrivet under coronaepidemin och är tänkt att spelas online via audio, vilket känns spännande. Jag har själv upptäckt att det kan vara väldigt givande att spela via nätet, något jag dissat förut, och haft lite tankar på hur man kan skriva ett spel som är speciellt byggt för detta. I Bulles spelar man dykare som färdas i havsdjupet i varsin ubåt och kommunicerar via radio. Spelet har en hel del intressanta idéer. Bland annat ska man i varje scen slumpa fram en känsla som ska genomsyra scenen, och man kan också sätta scener som är antingen drömmar eller verklighet, och när man spelar en drömscen är man fortfarande under vattnet, men ens ubåt förvandlas till en bräcklig luftbubbla. Det är coolt!



En annan cool sak är att om man kommer överens om att det ska kunna finnas övernaturligheter i spelet, så ska de alltid först dyka upp i drömscener, för att sedan ta sig därifrån och manifestera sig i verkligheten. Också en riktigt fräck idé!

På det stora hela gillar jag det här spelet. Jag diggar estetiken och den känsla jag får av hur spelet ska gå till. Det största problemet är den totala avsaknaden av exempel. Jag vet liksom inte riktigt vad vi ska göra där nere i havsdjupet. Vad är det tänkt ska kunna hända? Vad spelar vi för typ av berättelse? Lite exempel eller en guide om hur man driver spelet framåt hade varit mycket uppskattat, speciellt i ett så flummigt koncept som det ändå är. Det känns som att spelet är skrivet för folk som redan spelat det med författaren och vill ha reglerna så att de kan spela det med andra, vilket är helt okej, men då blir det lite svårt när man lägger in det i en bunt spel som säljs på det här viset. Jag kanske får se om det finns lite AP någonstans, eller så får jag kontakta författaren och fråga, men förutom den detaljen känns det här intressant nog att förtjäna att jag slänger upp det på mitt (virtuella) spelbord.

Detta ska spelas!

 

[clarence redd]

Nästa spel heter 9 questions, och är tydligen en översättning av något annat som säkert är på engelska.

9 Questions är en rätt trevlig solomotor, som ger en tydlig ”story arc” - i motsats till många andra slumpade historier i solospel. Jag tror att författaren sedan gick vidare och utvecklade Untold - brädspelsversionen av Rory’s Story Cubes - tillsammans med Rory himself.

 

[Genesis]

9 Questions är en rätt trevlig solomotor, som ger en tydlig ”story arc” - i motsats till många andra slumpade historier i solospel. Jag tror att författaren sedan gick vidare och utvecklade Untold - brädspelsversionen av Rory’s Story Cubes - tillsammans med Rory himself.

Bra, då finns det folk som gillar det. Det är verkligen inte min kopp te, men jag har ju svårt att förstå poängen med Rory's Story Cubes, också, så då är det inte så konstigt att jag inte fattar grejen här.

 

[Genesis]

Nästa spel heter Bureau des rêves perdus, vilket är ett rätt bra namn. Skrivet av Gherhardt Sildoenfein, som är ett extremt namn.



Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla detta. Det kan spelas som ett (lite annorlunda) rollspel, men grundtanken är att man ska vara sig själv. Man talar om en dröm man haft som man aldrig jagat, och man beskriver några tillfällen där man på ett eller annat sätt låtit bli att försöka realisera drömmen. En annan spelare tolkar sedan detta och sätter ihop en alternativ sekvens där personen istället försökt att uppfylla drömmen.

Det är typ spelet, fast mer strukturerat. Jag skulle inte vara intresserad av att spela detta som mig själv. Konceptet är lite intressant, men det känns inte så givande att bara presentera alternativhistorier. Jag hade kunnat tänka mig ett intressant rollspel på detta tema, men detta är inte det spelet.

 

[Genesis]

Nästa spel heter C'est aujourd'hui, och handlar om en motståndsrörelse mot en förtryckande regim. Det här är det svåraste spelet hittills att bestämma om jag vill spela eller slänga.



Spelet är baserat på någon sorts politisk rörelse som jag inte känner till och inte verkar hålla med om, men det hindrar mig inte från att spela spelet, om det är bra. Det är i princip en patiens. Man slumpar fram kort och lägger dem över existerande kort, och beroende på hur man lägger sitt kort så ska man hålla en viss sorts scen. Jag är inte så förtjust i den här typen av spel, där fiktionen inte kan påverka mekaniken. Man kan spela detta spel ensam, helt utan någon som helst berättelse, genom att bara dra kort och placera dem. Mekaniken är rätt klyftig och ser till att det är väldigt svårt att få en helt renodlad seger, utan man blir tvungen att göra kompromisser och offra saker för att nå sitt mål.

Den kluriga mekaniken lockar lite, men det känns lite för statiskt för min smak, och även lite för abstrakt och opersonligt. Rollpersonerna själva känns helt överflödiga och spelet handlar istället bara om rörelsen och dess fram- och motgångar. Ett opersonligt rollspel med lite mer dynamisk fiktion hade jag kunnat gilla, eller ett såpass statiskt men personligt spel, men i kombinationen oviktig fiktion och oviktiga rollpersoner så blir det för abstrakt för mig. Det var nära, men det blir ändå poubelle för det här spelet.

 

[Genesis]

Nästa spel heter Café Douceur. Detta börjar väldigt bra! Det har visserligen en länk till en itch.io-sida, vilket oroar, men det ser hysat genomarbetat ut, har ett antal sidor, och kommer till och med med en kortlek med personer på.



Jag läser introduktionen. Ägaren till Café Douceur är superb på att få alla sina kunder att känna sig välkomna och trygga, men nu har hon åkt iväg och lämnat er att ta hand om cafét! Jag får tankar om att man hamnar lite i krisläge, får svåra och jobbiga kunder att ta hand om, blandar in lite personliga problem och försöker att tillsammans lösa situationen och inte ställa till med för mycket innan ägaren kommer tillbaka. Känns kul!

Sedan kommer jag till reglerna. Vi börjar med att definiera cafét. Svarar på lite frågor om hur det ser ut, atmosfären. Bra så. Sedan helt plötsligt hur man spelar spelet. Inget om hur man skapar rollpersoner? Okej … Första spelaren drar ett tarot-kort från den större arkanan och tolkar det som en kund. Kul med lite associationslek här, tänker jag, men nej, varje kort är associerat till en specifik beskriven person. Ah, okej, det kanske tar bort omspelbarheten lite, men ser till att vi får bra och genomtänkta "problemkunder". Sedan diskuterar vi hur vi kan få kunden att känna sig trygg/bekväm/lugn eller vad hen nu behöver. Okej … Sedan drar nästa spelare en ny kund.

Öh. Var det allt? Resten av dokumentet är bara listan på kunder. Känns som någon sorts utbildningsövning för baristor. Jag ser inte tjusningen. itch.io slår till igen.

 

[Genesis]

Nästa spel: Café noir av Doc Dandy.



När jag tog mig till Octogônes förra året fick jag höra att det fanns en man som ville prata med mig. Doc Dandy, noir-fanatikern, hade läst mitt Nerver av stål och asdiggade det. Snubben är en riktig noir-nörd, och vi diskuterade film noir tillsammans, men fick tyvärr ingen chans att spela. Jag har spelat ett spel av Doc, Coffee together, noir-hacket av feelgood-spelet Happy together. Jag gillar Happy together, men jag älskar Coffee together. Så det här är en kille som kan skriva bra spel.

Problemet är att detta är ett OSR-spel. Ish.

Det är genomarbetat, speltestat (som jag förstår det är detta fortsättningen på ett tidigare spel som hette Macchiato monsters), illustrerat, fullt med exempel och tips. Det här är 85 sidor Riktigt rollspel™. Jag skummar reglerna och de känns lite väl pilliga för min minimalistiska smak, men inte så svåra. Klassisk regeldesign (Slå 3T6 för alla dina attribut) men lite moderniserad (för fördel, slå 2T20 och välj den lägsta). En sak som slår mig är alla slumptabeller, men det är väl en grej med OSR. Det här känns som ett solitt och bra spel, välgjort och genomtänkt. Men kan jag verkligen spelleda ett OSR(ish)-spel? Kan jag verkligen sätta mig som spelledare och be spelarna slå 3T6 för sina grundegenskaper som man gjorde på 90-talet när jag växte upp? Kan jag verkligen spela ett spel utan spelarmakt, ett spel med spelledare och vapenskador?

Fan, okej. Vi gör't.



(Jag byter symbol från spelbord, som var en korkad idé, till play-knappar, som är en tråkig idé.)

 

[Genesis]

Jag har 150+ spel att ta mig igenom, så vi kör vidare. Nästa är Café solo, soloversionen av Café noir.



Det är regler för att spela Café noir ensam, skapa och slumpa fram en berättelse. Solospel är inte min grej, och jag känner mig inte lockad av detta. Kanske är det för att jag inte ser bilder i huvudet? Har man technicolor i skallen kan jag tänka mig att det är mer givande att spela ensam. Eller jag vet inte. Jag kan ju sitta och recitera för mig själv, och få den där språkliga dimensionen som är så viktig för mig i rollspel, men det är ändå inget som frestar mig. Poubelle!