Nästa spel är ganska … jag höll på att skriva "vuxet", men "barnförbjudet" är nog ett bättre ord, och den här posten reflekterar detta. Så en liten varning om du är lättstött.
Tidigare i den här tråden påstod @God45 att han inte kan franska. Nu vet jag att det är en lögn, för jag kan inte tänka mig att det finns någon annan som kan ha skrivit det här spelet. Följ med mig när jag upptäcker In nomine satanis.
Vi börjar med att titta på framsidan. Det ser ju helt klart ut som ett skräckspel. Jag får vibbar av kulter och ritualer, lite body horror. Klassiskt skräckspel, och det snygga omslaget vittnar om ett tråkigt, traditionellt regelsystem (för spel med snygga omslag är sällan roliga).
Jag bläddrar framåt i PDF:en. Det fösta jag stöter på är en stämningstext. Jag är ju här för att skumma igenom spelet, så jag tänker hoppa över den, men så ser jag titeln.
Au sujet de la bite
För den som inte talar Molières språk betyder detta alltså "Angående kuken". Åh. Jag måste nog läsa den här stämningstexten i alla fall. Den verkar handla om en man som talar med … sin terapeut? Han påstår att han skapat hela världen, men det han är mest stolt över är snoppen. Hela skapelsen, säger han, är byggd med snoppen som grund. Visst, du kanske finner stjärnorna majestätiska, men vad vore de egentligen utan snoppen? Mannen luktar öl, men är generellt intelligent och har ett sinne för humor. Han verkar även ha en viss besatthet av stora bröst och judar, men framförallt är det fallusen som han talar om. Terapeuten skriver sedan att hen fått höra att mannen flytt från sjukhuset där han blev inlagd. Hen har inte hört från honom sedan dess. Kanske är mannen farlig, då han ibland talade om att "spränga hela skiten", men det mest sannolika är nog att han avslutat sitt eget miserabla liv. Vidare läsning i spelet kommer att bekräfta den misstanke du redan känner, att den här mannen nog är Gud.
Vad är det för ett spel jag läser, egentligen? Jag läser vidare. Nästa text är en introduktionstext. "Året är 2015. Änglar och demoner kämpar för Godheten och Ondskan." Direkt efter denna informativa mening springer författaren iväg på en tangent om hur hen tycker att det borde räcka som information, om hur viktigt det är att vara koncis. Tydligen är det här en nyutgåva, och författaren säger att allt det där som skrivits i alla de där andra böckerna och supplementen var inte så mycket värt i alla fall.
Sedan övertalar hen sig själv att ge läsaren ännu en bit information: Satan är en jordnöt. Efter detta ännu en tangent om hur hen talat med sin son, som tyckte att det var en idiotisk idé och att man inte kunde skriva det i en rollspelsbok. Författaren återvänder och säger att nej, det är inte så enkelt, såklart. Satan är inte vilken jordnöt som helst. Han är en jordnöt överdragen med choklad, sedan överdragen med ett lager färgat socker.
Ingen vet vad det är för färg på sockret.
Detta är hur det här spelet presenterar sig. Satan är en jordnötsgodis och Gud är besatt av penisar.
Nu kommer dock lite mer info. För några år sedan försvann plötsligt Gud och Satan, och alla änglar och demoner på jorden förlorade sina minnen och alla sina krafter. Under åren som gått har de gradvis återfått båda två, men ingen kontakt med himmel eller helvete är möjlig, och alla är fullständigt rådvilla angående vad de ska ta sig till. Sedan följer ännu en stämningstext om ängeln Azazel som startar någon sorts välgörenhetsorganisation i Kurkhemistan.
Det är allt vi får, sedan följer regelsystemet. Spelet är baserat på en tärningsmekanism som heter en "d666": Tre tärningar slås mot rollpersonens värde, och utvärderas var för sig. En enkel utmaning kräver bara ett lyckat, en svårare två och en jättesvår tre. Om man slår 111 så ingriper Gud och på 666 ingriper Djävulen. Inte bokstavligt, för de svarar ju inte längre på anrop, men konstiga saker händer, och ger fördelen till respektive sida. Så spelar du en ängel vill du slå 111 och spelar du en demon, 666. Kul system, och inte alltför komplicerat. Sedan följer en massa regler för att skapa rollpersoner, som jag inte orkar läsa. Spelet är snyggt illustrerat. Se här till exempel en bild på en man som skjuter en bäbis med maskingevär:
Jag bläddrar runt lite. Jag lär mig att änglar och demoner bebor mänskliga kroppar. 2006 hände "Le grand reboot" och alla övernaturliga vareöser hamnade i passagerarsätet. De följer med sin mänskliga värd och agerar som en människa, lite som åskådare. Om de lyckas ta sig in i förarsätet tar de över kroppen helt och den mänskliga identiteten raderas. Alla rollformulär i spelet har två sidor, en för passagerarsätet och en för förarsätet. Jag antar att det är tänkt att man börjar spela i passagerarsätet och vid något tillfälle får vända på sitt formulär, för det står att man inte kan gå från förare till passagerare.
Jag finner en massa sidor som listar olika superkrafter man kan ha som demon eller ängel. Det är ganska standardgrejer, som att bli osårbar, få folk att fatta eld, nekromanti, exorcism, och så vidare.
Jag har fortfarande inte riktigt koll på vad man faktiskt ska göra i spelet och det drar sig mot sitt slut. Men sist hittar jag ett introscenario som är tänkt att hjälpa till att föra rollpersonerna samman på ett rimligt sätt, och till och med låta en spela änglar och demoner i samma grupp, hur nu det ska gå till. Att läsa scenarion är dock aptrist, så jag orkar inte sätta mig in i det. Bra att de tänkt på det, i alla fall.
Det här spelet är bisarrt på många sätt. Den askonstiga inledningen, de udda kommentarerna insprängda i parenteser där författaren kommenterar sitt eget arbete och andra smådetaljer ger ett … udda intryck. Men i grunden känns det som ett ganska välkonstruerat spel. Genomtänkt, vettigt system, intressant spelvärld och metaplott. Det är också snyggt illustrerat och layoutat. Jag ger er en bild till. Det finns bilder som inte är lika makabra som dessa, men de här är såklart roligast:
Det här känns som ett riktigt gediget och välgjort spel med en rejäl dos bisarr humor. Typ Vampire möter Unknown Armies. Det var kul att läsa, men såklart alltför traddigt för min smak. Men jag hoppas lite att någon ska höra av sig och be att jag skickar det, för det är för kul för att förtjäna poubelle.
Tidigare i den här tråden påstod @God45 att han inte kan franska. Nu vet jag att det är en lögn, för jag kan inte tänka mig att det finns någon annan som kan ha skrivit det här spelet. Följ med mig när jag upptäcker In nomine satanis.
Vi börjar med att titta på framsidan. Det ser ju helt klart ut som ett skräckspel. Jag får vibbar av kulter och ritualer, lite body horror. Klassiskt skräckspel, och det snygga omslaget vittnar om ett tråkigt, traditionellt regelsystem (för spel med snygga omslag är sällan roliga).
Jag bläddrar framåt i PDF:en. Det fösta jag stöter på är en stämningstext. Jag är ju här för att skumma igenom spelet, så jag tänker hoppa över den, men så ser jag titeln.
Au sujet de la bite
För den som inte talar Molières språk betyder detta alltså "Angående kuken". Åh. Jag måste nog läsa den här stämningstexten i alla fall. Den verkar handla om en man som talar med … sin terapeut? Han påstår att han skapat hela världen, men det han är mest stolt över är snoppen. Hela skapelsen, säger han, är byggd med snoppen som grund. Visst, du kanske finner stjärnorna majestätiska, men vad vore de egentligen utan snoppen? Mannen luktar öl, men är generellt intelligent och har ett sinne för humor. Han verkar även ha en viss besatthet av stora bröst och judar, men framförallt är det fallusen som han talar om. Terapeuten skriver sedan att hen fått höra att mannen flytt från sjukhuset där han blev inlagd. Hen har inte hört från honom sedan dess. Kanske är mannen farlig, då han ibland talade om att "spränga hela skiten", men det mest sannolika är nog att han avslutat sitt eget miserabla liv. Vidare läsning i spelet kommer att bekräfta den misstanke du redan känner, att den här mannen nog är Gud.
Vad är det för ett spel jag läser, egentligen? Jag läser vidare. Nästa text är en introduktionstext. "Året är 2015. Änglar och demoner kämpar för Godheten och Ondskan." Direkt efter denna informativa mening springer författaren iväg på en tangent om hur hen tycker att det borde räcka som information, om hur viktigt det är att vara koncis. Tydligen är det här en nyutgåva, och författaren säger att allt det där som skrivits i alla de där andra böckerna och supplementen var inte så mycket värt i alla fall.
Sedan övertalar hen sig själv att ge läsaren ännu en bit information: Satan är en jordnöt. Efter detta ännu en tangent om hur hen talat med sin son, som tyckte att det var en idiotisk idé och att man inte kunde skriva det i en rollspelsbok. Författaren återvänder och säger att nej, det är inte så enkelt, såklart. Satan är inte vilken jordnöt som helst. Han är en jordnöt överdragen med choklad, sedan överdragen med ett lager färgat socker.
Ingen vet vad det är för färg på sockret.
Detta är hur det här spelet presenterar sig. Satan är en jordnötsgodis och Gud är besatt av penisar.
Nu kommer dock lite mer info. För några år sedan försvann plötsligt Gud och Satan, och alla änglar och demoner på jorden förlorade sina minnen och alla sina krafter. Under åren som gått har de gradvis återfått båda två, men ingen kontakt med himmel eller helvete är möjlig, och alla är fullständigt rådvilla angående vad de ska ta sig till. Sedan följer ännu en stämningstext om ängeln Azazel som startar någon sorts välgörenhetsorganisation i Kurkhemistan.
Det är allt vi får, sedan följer regelsystemet. Spelet är baserat på en tärningsmekanism som heter en "d666": Tre tärningar slås mot rollpersonens värde, och utvärderas var för sig. En enkel utmaning kräver bara ett lyckat, en svårare två och en jättesvår tre. Om man slår 111 så ingriper Gud och på 666 ingriper Djävulen. Inte bokstavligt, för de svarar ju inte längre på anrop, men konstiga saker händer, och ger fördelen till respektive sida. Så spelar du en ängel vill du slå 111 och spelar du en demon, 666. Kul system, och inte alltför komplicerat. Sedan följer en massa regler för att skapa rollpersoner, som jag inte orkar läsa. Spelet är snyggt illustrerat. Se här till exempel en bild på en man som skjuter en bäbis med maskingevär:
Jag bläddrar runt lite. Jag lär mig att änglar och demoner bebor mänskliga kroppar. 2006 hände "Le grand reboot" och alla övernaturliga vareöser hamnade i passagerarsätet. De följer med sin mänskliga värd och agerar som en människa, lite som åskådare. Om de lyckas ta sig in i förarsätet tar de över kroppen helt och den mänskliga identiteten raderas. Alla rollformulär i spelet har två sidor, en för passagerarsätet och en för förarsätet. Jag antar att det är tänkt att man börjar spela i passagerarsätet och vid något tillfälle får vända på sitt formulär, för det står att man inte kan gå från förare till passagerare.
Jag finner en massa sidor som listar olika superkrafter man kan ha som demon eller ängel. Det är ganska standardgrejer, som att bli osårbar, få folk att fatta eld, nekromanti, exorcism, och så vidare.
Jag har fortfarande inte riktigt koll på vad man faktiskt ska göra i spelet och det drar sig mot sitt slut. Men sist hittar jag ett introscenario som är tänkt att hjälpa till att föra rollpersonerna samman på ett rimligt sätt, och till och med låta en spela änglar och demoner i samma grupp, hur nu det ska gå till. Att läsa scenarion är dock aptrist, så jag orkar inte sätta mig in i det. Bra att de tänkt på det, i alla fall.
Det här spelet är bisarrt på många sätt. Den askonstiga inledningen, de udda kommentarerna insprängda i parenteser där författaren kommenterar sitt eget arbete och andra smådetaljer ger ett … udda intryck. Men i grunden känns det som ett ganska välkonstruerat spel. Genomtänkt, vettigt system, intressant spelvärld och metaplott. Det är också snyggt illustrerat och layoutat. Jag ger er en bild till. Det finns bilder som inte är lika makabra som dessa, men de här är såklart roligast:
Det här känns som ett riktigt gediget och välgjort spel med en rejäl dos bisarr humor. Typ Vampire möter Unknown Armies. Det var kul att läsa, men såklart alltför traddigt för min smak. Men jag hoppas lite att någon ska höra av sig och be att jag skickar det, för det är för kul för att förtjäna poubelle.
In nomine (originalet) har jag läst lite av med hjälp av fan-översättningar och jag fucking älskar det! Det är ett spel jag önskar att jag hade skrivit och jag delar många design filosofiska tankar med författaren.
Spelet har högläsningstexter med pauser där det står "Här kan du låta spelarna diskutera lite med varandra en stund innan du fortsätter". Bra för någon som aldrig spelat rollspel förut och som ska spelleda, men knappast något för mig som har FV 14 i Rollspel (16 i Samberättande). Poubelle!
När man postar en sådan här tråd som inte genererar så mycket svar så undrar man ju om det är någon som läser. Jag har fortfarande mer än hälften av spelen kvar att gå igenom. 
